Är det nån mer än jag som behöver tid att vänja sig vid nya saker, nya platser, ny mat, nya situationer, nya personer?

När jag köpt något så brukar det ta ett tag innan jag börjar använda det. Särskilt om det är nåt tekniskt som kräver läsning av tråkiga instruktioner. Kläder får ofta hänga till sig ett tag innan jag börjar använda dem och måste först tvättas, befrias från etiketter, ibland färgas eller bytas knappar i. När jag varit och shoppat så brukar jag mest känna mig stressad av det nytillkomna innan allt är på plats. Ännu värre är det om man får nåt som man inte vet vad man ska göra med.

Nya platser är jobbigt eftersom det lokalsinnet inskränker sig till platser jag är väl förtrogen med. Särskilt när man kör bil och det inte ser ut som på kartan.

Ny mat... brukar lägga en ny rätt till min reportoar ungefär en gång i halvåret. Orkar inte variera mig mer än så men önskar ibland att jag hade fler rätter att välja mellan.

Nya uppgifter är också svårt innan man fått kläm på hur man gör. Där kan jag iofs gärna anta utmaningar om jag är tillräckligt motiverad, och improvisera om jag inte vet hur man gör och lära mig genom trial-and-error. Är nog det område som tar emot minst, då jag är rätt kreativ och gärna 'tager vad jag haver' och provar nya sätt att använda saker som är avsedda för något annat.

Nya personer tar jag i en separat post så det inte blir för långt, för det är egentligen ett kapitel för sig.

Nya personer tar också ett tag att ta in och vänja sig vid.

På ett forum är det lättare på ett sätt men svårt på ett annat. När jag inte sett hur någon ser ut utan de bara är ett användarnamn och kanske en avatar, så kan det ta lång tid innan denna person blir någon som min hjärna registrerar som en individ med speficika egenskaper, såvida den inte utmärker sig på något sätt direkt och det är det få som gör.

Konstiga användarnamn med bara bokstavskombinationer eller siffror i tenderar min hjärna att sortera bort per automatik. Likaså namn som är för vanliga. T ex på online-autismkonferensen där det var många föräldrar och de flesta använde sina riktiga namn. Vem kan hålla reda på vem som är vem då? Inte jag i alla fall. Jag fokuserar oftast på själva ämnet, inte på vem som skrivit vad, såvida jag inte redan känner personen väl. Därför kunde det hända att jag svarade en person i en tråd, sen kunde jag svara samma person i en annan tråd utan att registrera att det var samma person. När jag sett foto av någon så blir de genast lite mer verkliga. Än mer så när jag träffat dem på riktigt. Men där har vi nästa problem, fast tvärtom.

I en grupp människor jag inte känner så är de för mig först bara en (lite halvskrämmande) samling kroppar. Eftersom jag inte kan avläsa deras inre så förblir de lika anonyma för mig som folk med konstiga eller intetsägande nick. Namn tar ett tag för min hjärna att registrera, likaså ansikten, igen då i synnerhet om de inte har ett utseende som utmärker sig på något sätt som är lätt att komma ihåg.

Min instinktiva reaktion när jag konfronteras med nya människor IRL är inte att försöka lära känna dem, utan att undvika dem tills jag fått grepp om vilka de är som individer. I en grupp med både folk jag känner och folk jag inte känner så 'graviterar' jag automatiskt mot de jag känner. Övriga vill jag vänja mig vid lite sakta sådär. Helst vill jag inte ens hälsa förrän efter ett tag när jag faktiskt börjar undra vem de är. Först då kan min hjärna ta in deras namn och annan information om dem.

Det som är bra med att träffa folk IRL som man redan kommunicerat med på forumet är att man då får ett ansikte till nicket och därmed blir de mer individer sen när man är tillbaka på forumet, samtidigt som kanske (i bästa fall) också minns nåt de redan skrivit om sig själva när man träffas, så att de blir mindre anonyma som kroppar också. Detta underlättar hela den för mig plågsamma lära-känna-och-vänja-sig-vid-processen.

Skillnaden mellan online och offline är att online kan jag gärna kommunicera med folk jag inte känner om de skriver något jag får lust att kommentera. IRL skulle det aldrig falla mig in att tilltala någon jag inte känner om jag inte har ett specifikt ärende. Men bara för att jag kommenterar något (eller hälsat på någon granne som råkar vara ute och gå med hunden) så betyder det inte att jag registrerat vem de är och klarar av att hålla reda på det fortsättningsvis (när det gäller grannarna så är det större chans att jag minns deras hund än dem själva). Det är som sagt en process som brukar ta sin lilla tid och kan inte forceras.

Det är också av denna orsak det alltid tagit emot att gå med i nya forum på nätet eller nya grupper IRL. Då är det nya människor man måste vänja sig vid och det brukar ta emot ganska rejält innan man lärt känna dem.

Finns det fler än jag som upplever det på samma sätt eller har ni lätt att ta in nya saker, situationer och personer?

Hm, jag tror jag t o m har svårt för nya trådar (om jag inte skapat dem själv). Läser helst bara såna jag redan 'vant mig vid' och följt ifrån början.

Samma sak med filmer och TV-serier. Föredrar faktiskt TV-serier just eftersom man då redan 'lärt känna' personerna eller programupplägget och vet ungefär vad man har att vänta sig. Tyvärr brukar serier och programserier ta slut ungefär lagom tills jag vant mig vid vilken tid och kanal de brukar sänds på, för jag har svårt att vänja mig vid det också.

Jo, och så har jag svårt att 'vänja om mig' till folks riktiga namn när jag vant mig vid att förknippa någon med deras användarnamn på nätet. Det blir en koppling i hjärnan mellan nicket och personen som är svår att omprogrammera. Likaså när folk byter namn på riktigt. Jag känner två som gjort det och där tog det flera år att börja tänka på dem med det nya namnet.

Känner igen mig i nästan allt du skriver. Jag har egentligen ingen formell AS-diagnos än, men ska utredas och efter att ha läst på i ämnet ett tag nu vet jag nånstans vad utredningen kommer att ge för svar...

Brukar snöa in på en TV-serie och då spelar jag gärna in den och ser den om och om igen i flera år... Huset Fullt var en sån, senare Vänner (har hela boxen nu - alla säsonger, snyggt i nummerordning i hyllan Och, precis som du skriver, så har det i bägge fallen tagit lång tid att lära känna människorna i serien. Både Huset Fullt och Vänner hann läggas ner innan jag upptäckte dem men då ville jag se ALLT. Familjen Tanner blev mina bästa kompisar, haha! Filmer är svårare men jag samlar på skräckfilmer och då går det rätt bra. Älskar långa filmserier av lite enklare kvalité för att uttrycka det snällt. Fredagen den 13:e tex. När man har köpt Jason, hockeymasken och macheten osv är det enklare att se en till film med samma karaktär. Filmer jag aldrig sett eller har någon anknytning till är alltid supersvårt. Men det kan räcka med att någon favoritskådespelare är med eller att det är en regissör jag sett filmer av tidigare för att jag ska förmå mig att se en ny film. Annars blir det mest att man ser sånt man redan sett... om och om igen.

Nya människor blir supersvårt eftersom jag ständigt hamnar i situationer där jag inte vet hur jag ska bete mig, vilket gör att jag flyr. Ser jag någon längre bort på gatan som jag vet att jag kommer att möta om jag inte byter riktning kan jag smita in på en sidogata för att slippa den ansträngning som småprat innebär. Och det trots att jag egentligen skulle VILJA stanna och prata! Sedan måste det vara ganska ihärdiga människor som traskar in i mitt liv eftersom jag i princip aldrig hör av mig själv. Nu har jag haft turen att just stöta på den typen av ihärdiga människor som ändå inte är socialt gåpåiga varför jag har en ganska omfattande och gedigen bekantskapskrets trots min lite speciella personlighet. Tja... Ibland kan det dröja ett par år mellan de gånger jag pratar med en kompis men när man väl gör det brukar det vara som vanligt. Nu försöker jag jobba med att bli lite mer aktiv på det planet och det går... men kostar mycket energi...

Själv har jag inte så stora problem med nya saker. Mer än nya människor då, särskilt i stora grupper. Då drar jag mej gärna tillbaka och betraktar istället, eftersom erfarenheten lärt mej att det inte spelar nån roll vad jag säger och gör för att få kontakt med "de där" - är det nån som är intressant att ta kontakt med ser man det på att den också står och betraktar.

Min käraste däremot har vissa rejäla märkligheter för sej på den fronten. Nya kläder, nya grejer... jag tycker det är lite sött! *fnissa*

Jag har svårt att skilja människor åt och komma ihåg dem. Aldrig är det nån som utmärker sig, t ex genom att ha blått hår.

Finns massor av hundägare som jag inte känner igen utan deras hund. Det pinsamma är om de känner igen mig.

Hundarna är ju av olika raser och skiljer sig åt mycket mer än människor. Det är lätt att skilja papillon, bichon frisé, cocker spaniel, dvärgschnauzer, yorkie, Jack Russell, pudel, golden retriever och schäfer åt.

Fast finns det hundar av samma ras och färg så blir det knepigt. Ev kan man komma ihåg "unga matten med springer spaniel" kontra "äldre hussen med springer spaniel".

Även folk som jag känt väl igen kan försvinna ur minnet om jag inte träffat dem på längre tid. Jag kan komma ihåg t ex vad de sagt men inte hur de såg ut.

Jag tycker det är jobbigt med nya situationer, som ett nytt jobb. Nya människor tycker jag är OK, beroende på vilken situation jag möter dem i. Jag känner igen mig i det där med att undvika människor på gatan, för att undvika att snacka med dem.

Ska snart ta studenten, så just nu är jag orolig för hur det ska gå sen. Massor med nya människor och saker... plus ett nytt jobb till sommaren. Jag håller mig gärna till gamla saker istället för nya.

När jag väl anstränger mig kan jag komma ihåg namn rätt snabbt. Ett tips är att upprepa deras namn i huvudet några gånger precis efter att man hälsat.