Hej.
Är ny här, men surfat runt en hel del ett tag då jag misstänker att min kärlek kan ha, om inte högfungerande AS, så åtminstone drag av. Självklart är jag inte ute efter att vare sig själv eller någon annan ska diagnostisera honom, det krävs naturligtvis omfattande undersökningar för det, men tyvärr kommer han aldrig att ta till sig eller ens överväga att genomgå någon slags utredning ang. detta. Känner igen de flesta problemen som andra par AS/NT delat med sig av här och förstår att om vi ska ha någon framtid så hänger det på mig att i så fall lära mig hans sätt att kommunicera och förstå sånt som han tycker är självklart, samt att inte ta åt mig av hans raka sätt att uttrycka sig, eller brist på vad jag tycker är bevis på ömhet och kärlek osv.
Har själv en neurologisk sjukdom som tröttar ut mig, så jag kan nog bli svamlig som tusan när jag som nu börjar "ta slut". Skulle vilja berätta mer om honom, men orkar inte det just nu. Min första fråga, om någon skulle vilja ge synpunkter, är i alla fall följande:

Är det möjligt att ha AS och ha en hög akademisk utbildning och fungera utmärkt på arbetsplatsen, även under stress, då han har mkt välutvecklade strategier för att strukturera sitt arbete? Har ett IQ på över 145 och mkt verbalt begåvad-till ytterlighet-så till vida att han kan låta väldigt formell. Problemen är däremot mycket tydliga i nära relation och privat, där han är en helt annan person. Jag vet detta då vi träffades via arbetet. Jag kände tidigt i vår relation att något var mkt annorlunda med honom. Stort behov av social avskildhet och mkt rutinstyrd osv. utvecklar gärna detta längre fram när jag orkar.
Tacksam för ev synpunkter/hänvisningar mm ang min fråga. MVH

Jag tror absolut att det är möjligt att fungera bra i vissa situationer trots en påtaglig AS-problematik. Att ha AS kan innebära väldigt olika grad av funktionshinder och alla har inte problem på samma områden. Har man t.ex. en hög intelligens så kan det hjälpa en att kompensera i många lägen.

För att få en AS-diagnos enligt DSM IV (en diagnosmall som ofta används) krävs att man uppfyller bl.a. följande kriterium:

Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

D.v.s. om man fungerar bra på alla områden så kan man inte ha AS, även om man har egenskaper som delas av många inom autismspektrum. Men det du beskriver är ju att mannen i fråga har påtagliga problem i privata relationer, och det borde ju isf innebära att en diagnos skulle kunna vara möjlig (förutsatt att han uppfyller övriga diagnoskriteria).

Tack Gafsan!
Så har jag oxå tänkt. Att man skulle kunna kompensera till viss del med intelligensen. Det skulle kunna förklara så många "missuppfattningar" om det vore så.
Skrev ett långt svar och lite bättre beskrivning av honom, för jag har fler frågor. MEN lyckades radera allt!! Orkar inte göra om det nu. Återkommer senare.
Tack igen, för det är säkert inte första gången ni råkar ut för "hjälpsökare" som mig!

Ja alltså trots att man kan ha en neuropsykiatrisk predisposition inom det högfungerande autistiska spektrumet så innebär det inte att det blir omöjligt att utvecklas bortom den utgångspunkten. Ifall det är så som många forskare idag med fog misstänker: att Asperger är en medfödd och ärftlig egenskap så kan man bevisligen ändå lära sig strategier för att maskera denna beskaffenhet.

Man kan exempelvis lära sig att:
- Titta den man talar med i ögonen.
- Klä sig som andra.
- Uppfattas som avslappnad i fikarummet.
osv

Men. Alla dessa små anpassningar som en person med exempelvis Asperger nödgas företa sig åstadkommes utav tankar, planering och konstant observans av medmänniskornas reaktioner. Denna mentala ansträngning blir till en börda vilken kan vara nog så svår att leva med i arbetslivet. Därför kan en Aspergare längta efter att komma hem och kunna fungera som vanligt: utan att behöva låtsas vara någon som denne inte är; det kan kännas skönt att kunna isolera sig, ägna sig åt ett specialintresse eller låta sig lugnas av metronoma stimuli i hemmet. Det kan även kännas skönt att kunna interagera med sin partner på ett, för Aspergaren, avslappnat sätt.

Ifall du anser att din partner uppvisar tydliga drag på att ha en sådan neuropsykiatrisk predisposition inom det högfungerande autistiska spektrumet så finns det massvis med information att hämta därom på Internet i allmänhet och här i forumet i synnerhet. Läs på och ifall dina misstankar tycks vara befogade så be din partner att göra en utredning. Ingen tjänar på att behöva leva i ovisshet och det vore i sånt fall snarast en björntjänst att inte anmoda honom att testa sig.

Lycka till =)

Om han fungerar bra i arbetslivet så är han säkert inte motiverad att låta utreda sig. Det blir i så fall din ovälkomna uppgift att upplysa honom om att han inte fungerar socialt, t ex i kommunikationen med dig.

Och för att få en diagnos måste man ha problem, och det anser han sig ju inte ha.

Några trådar att läsa:

Hjälp, har min sambo AS?
Att leva med en aspie/aspergare
Anhörig... boktips?

asperger-eller-ej-kan-jag-ha-as-t8512.html
socialt-begavad-trots-as-t8446.html
kan-jag-ha-asperger-trots-god-social-formaga-t27678.html

FAQ om AS: fragor.php

Jag har släktingar som har aspergerdrag, en i min ålder som delvis har mindre drag, mer socialt inkännande, vill leva i en relation (fast många med AS vill det men inte jag) osv. Dels är han lite annorlunda på det viset men samtidigt har han oxo en annan drivkraft ärn jag, han saknar helt ADD-biten jag har och kan vara disciplinerad ofta. Det har fått honom att klara det sociala livet bättre och studierna mycket bättre. Dessutom har han ca 10 IQ-poäng mer än mig och verkar kunna kompensera bättre. Men han har mer drag på andra plan, har dyspraxi och har svårt för att vara kreativ medan jag som är diagnosticerad har bra finmotorik och är en skapande natur.

De äldre släktingarna kanske inte har/hade samma flexibilitet men på den tiden behövdes det inte vare sig i yrkeslivet eller i äktenskapet.

Så båda typerna har klart AS-drag, men vad de inte har är att dessa har gett ett mycket stort problem med att vara social, ha familj, klara studier eller ett bra jobb. De verkar klart vara en slags aspergertyp men utan större funktionshinder.

Det jag fick höra när jag gjorde testen samt även senare läst är att det inte är ovanligt att aspisar blir både läkare och jurister. Det är ju två skilda saker att ta hand om patienter eller klienter (det ingår ju i jobbet) och att vara social med andra och sitta och "snacka skit" över en kopp kaffe.

Som aspie hittar man många gånger på sina egna lösningar för att klara vissa situationer. Vad folk inte ser är när man kollapsar hemma på ett eller annat sätt medans fasaden utåt många gånger är glad och trevlig mm.

Många går dessutom så småningom "in i väggen" eftersom det sociala tar så mycket ork att krafterna så småningom tar slut.

NormalToka skrev:Är det möjligt att ha AS och ha en hög akademisk utbildning och fungera utmärkt på arbetsplatsen, även under stress, då han har mkt välutvecklade strategier för att strukturera sitt arbete? Har ett IQ på över 145 och mkt verbalt begåvad-till ytterlighet-så till vida att han kan låta väldigt formell. Problemen är däremot mycket tydliga i nära relation och privat, där han är en helt annan person. ... Stort behov av social avskildhet och mkt rutinstyrd osv.

Låter som en beskrivning av mig, fast jag är kvinna med AS.

Miche skrev:krafterna så småningom tar slut.

Alltså skaffar man sig aktiviteter som skapar energi..
(och ser till att ingen annan hindrar dessa)

OJ! Tack ALLA (ingen nämnd ingen glömd) för era mkt behjälpliga tillmötesgående och informativa svar.

Ska i mån av tid och ork ytterligare läsa era hänvisningar.

Tror absolut att det är så att han är duktig på att "kompensera". Var mycket tyst och observant i början, blev sedan som en annan människa. Nu när jag känner honom såpass väl kan jag t.o.m se när han inte riktigt fullt ut "orkar", något jag tror ingen annan märker. Han är oxå så rolig och skojar bort om det "blir lite fel". Och visst ser han i ögonen, men han har en ganska "stirrig eller genomtängande" blick vilket han säger att han ofta fått höra.
Hans totala "förvandling" efter jobbet orsakas säkerligen av att han är mentalt uttröttad och äntligen kan vara sig själv. Välfungerande rutiner där tror jag hjälper honom att klara av allt annat som krävs av honom.

Av det jag läst hitintills uppvisar han tydliga drag av AS, jag var bara så osäker på om man verkligen kunde ha ett så välfungerande liv med detta trots allt. Ska som sagt läsa mer. Tyvärr vet jag med bestämdhet att det inte skulle falla i god gjord att föra detta på tal, av orsaker jag inte vill berätta för att inte lämna ut honom på ngt vis. Skulle nog absolut bli spiken i kistan för oss. Precis som Alien sade så anser han sig inte ha nåt problem. Problemet är ju i det här fallet "mitt".

Och, ja Miche, jag förstår absolut risken. Men här tror jag oxå att han lyckats mkt bra med att som Plåtmonster ha skaffat sig "aktiviteter som skapar energi och ser till natt INGEN hindrar dessa". Och det är ju i den här delen av vårt liv som vi har problemen. Det känns ju lite dödfött att ensam kämpa med detta (om det ens går. Med insikt och gemensam kraft skulle man nog kunna få det att bli jättebra, eftersom vi verkligen tycker om varandra. Men som det är nu skulle jag kanske bara till slut bli en bitter person som alltid måste vika sig. Jaja...

Och Alexis! Grattis, ni kanske är inom samma kollegium!

Ja fan, jag har aldrig haft problem med vänner och jobb och sånt. Men jag tycker inte om för stora folksamlingar eller fester med jättemycket folk, men det är det inte alla som gör heller, glad som fan att jag är svensk då det i vår kultur är accepterat att vara lite tillbakadragen, det är ju nästan norm att vara det.

thefilosofer skrev:Ja fan, jag har aldrig haft problem med vänner och jobb och sånt. Men jag tycker inte om för stora folksamlingar eller fester med jättemycket folk, men det är det inte alla som gör heller, glad som fan att jag är svensk då det i vår kultur är accepterat att vara lite tillbakadragen, det är ju nästan norm att vara det.

Vad härligt att det funkar bra för dig! Får man fråga hur du känner dig efter arbetsdag och annan social interaktion? Hur gör du för att "återhämta" dig?

(Ja, vår kultur borde nog vara en något bättre miljö för er med AS än många andra. Här är det väl såna "norm-otypiska" som jag som är "kufiska" istället. )

För mig var mitt senaste (vad jag kallar) ordentliga jobb en återhämtning från det övriga livet, m.a.o. jag stormtrivdes och kunde klara mitt liv tack vare mitt jobb.

Miche skrev:För mig var mitt senaste (vad jag kallar) ordentliga jobb en återhämtning från det övriga livet, m.a.o. jag stormtrivdes och kunde klara mitt liv tack vare mitt jobb.

Ok, Miche.Det låter trevligt! Får jag fråga: Var ditt jobb då något som inte krävde så mycket "mental ansträngnig" i form av socialt umgänge etc, eller är du en av dem som inte har så stort problem med det? Om du VILL får du gärna utveckla det lite mer.

Hej. Någon akademiker är jag inte. Men jag har arbetat sedan jag var 16 år.
Nu är jag snart 56.
Jag har jobbat som arbetsledare i 10 år. Det fungerade utmärkt.
Eftersom jag är mycket nogrann och pliktrogen funkar jag fortfarande.
Jag har doch gått ner på halvtid som kokerska med väldigt stort ansvar.

Jag tror på att arbeta, även om det kan bli för mycket med heltid.
Men jag kan bli helt galet tom efter arbetspassen. Och behöver vara ifred.

för egentligen är det just kontakten med människor, som tröttar ut mig mest.

Jag är diagnostiserad med ADHD/ Aspergers, deppresion.

Men du ska veta att mina sjukskrivningar genom livet varit få.

Lycka till med din man. Tänk på att det viktigaste i alla sökningar efter svar,
är komunikation.

NormalToka skrev:

Miche skrev:För mig var mitt senaste (vad jag kallar) ordentliga jobb en återhämtning från det övriga livet, m.a.o. jag stormtrivdes och kunde klara mitt liv tack vare mitt jobb.

Ok, Miche.Det låter trevligt! Får jag fråga: Var ditt jobb då något som inte krävde så mycket "mental ansträngnig" i form av socialt umgänge etc, eller är du en av dem som inte har så stort problem med det? Om du VILL får du gärna utveckla det lite mer.

Framför allt hade jag en chef som förstod hur jag funkade vilket gjorde att jag slapp en massa tvetydigheter. Jag gillar att träffa människor (mår bra av det) men pallar inte påtvingat umgänge och ovidkommande snack, men det var inget sådant på det jobbet innan chefen tillika ägare tvingades sälja företaget.

Hej!!

Jag har själv Asperger och Adhd och är 34 år gammal. Har tre barn och ett fast arbete som Kokerska.

Jag skulle nog säga att allt du beskriver låter bekant! Jag själv fungerar normalt på arbetet. Där hade ingen märkt något konstigt med mej innan jag berättade om mina diagnoser. Privat däremot är jag betydligt mer annorlunda.

Tycker det du beskriver låter som de problem många med Asperger har. Det är bra att du bryr dej om din kärlek men pressa inte till att göra en utredning. Han kanske inte vill veta eller kanske tycker livet flyter på bra ändå.

Hoppas du blev hjälpt av detta

Jag funkade ganska bra med arbetskamrater tills jag fick en utmattningsdepression, efter den undviker jag möten och fikapauser. Gör mitt jobb och går hem. Är trött på att försöka leva upp till vad jag tror är andras krav. Eller är det mina?

Hej igen.
Kouzelny. Självklart gäller min fråga alla precis som rubriken säger. Jag beskrev en särskild person sen, så det blev lite otydligt där. Jag är mkt tacksam för alla som delar med sig av sina erfarenheter till nytta för mig! Det är förståeligt att du vill vara ifred efter en dag med massa människor, eftersom det är det som tröttar ut dig. Det en okunnig som jag undrar då är: Orkar man då med ett förhållande? Och hur skulle det se ut i så fall för att inte bli en börda?
Ja precis som du säger är kommunikation det viktigaste, men om personen inte vill prata eller ens smsa på några veckor (återkommande) blir det svårt..


Ok Miche då är jag med dig! Vad ledsamt att det tog slut. Verkligen. Jag har läst såpass mkt här nu att jag förstår att livet kan vara väldigt tufft för er och att "vi andra" gör det till det eftersom vi inte kan/vill förstå..


Hej Pink78! Det hjälper mig mycket att få insyn i hur det funkar för er. Och sen ska du hem och ta hand om tre barn! Jag är full av beundran! Det kan vara tungt trots att man är NT. Skulle gärna vilja veta hur du menar med "annorlunda" hemma. Om du vill förståss! Ja, jag tror nog att pressa honom till ngt är helt uteslutet. Han tycker att livet är bra och förstår inte problemet alls. Det känns mycket sorgligt att behöva inse att det nog inte finns något att göra för att vi ska få en relation som oxå funkar för mig (frånvaro av bekräftelse både i ord och handling och bokstavlig frånvaro i veckor i stöten.) Och ännu sorgligare är det att han vill ha en relation men inte förstår att det blir svårt att få något varaktigt med någon kvinna på de villkoren. Alla har de slutat på liknande sätt, även hans tidigare äktenskapet som jag förstår det.


Flisan. Det är säkert en kombination. Kraven idag är väldigt höga även om man är NT och värre är det ju då för er så klart. Kanske kommer ökad kunskap göra det bättre i framtiden. Men tills dess är nog det enda man kan göra att försöka se till att man själv inte ställer för höga krav på sig. Ta hand om dig på bästa sätt!

För att svara på din fråga - Nog är det inte helt omöjligt vilket fall!

Jag har AS (på gränsen precis till att uppfylla kriterierna) och det har fungerat med arbete under stress, så länge man kommit in i sitt arbete och funnit olika "strategier" som du säger. Däremot har jag ingen akademisk utbildning.

Dock så är det enormt tröttande att arbeta under stress och är det samma för honom - som i mitt fall - att hjärnan stänger av efter att ha varit på högvarv en tid, då vill man inget hellre än att dra sig undan och vara ifred. Bara ägna sig åt det man tycker om att göra (med eller utan andra människor). Det får en att varva ner och smälta dagens händelser. Hur skönt som helst!

NormalToka,
beskrivningen av din man liknar väldigt mycket hur jag är och fungerar, sånär som på att jag inte har problem med att "fejsa" att jag har mina bostäver
Är högutbildad etc etc och har förmånen att inte behövt gå utan arbete en enda dag.

"Off-work" är jag extremt ofta så trött att socialt liv inte är att fundera över (ett problem om jag ska försöka ha en relation..) och tyvärr ofta inte annat heller. Hjärnan får arbeta hårt på att klara den psykosociala miljön och dessutom prestera i arbetet.
Således behöver jag en hel del egentid och speciellt i veckorna, men även inte sällan på helger, inga krav på planerad aktivitet eller prestation. Detta betyder dock inte att jag är en total zombie utan att jag behöver få göra det jag råka orka/vilja. Kan bli rätt asocialt..

Reflekterar över din passuss om att detta skulle vara Ditt problem. Det är inte så, i mina ögon. I en relation äger båda parter fullt ansvar för hela relationen (och parterna exklusivt ansvar för sina egna handlingar och ord). Detta leder till att jag anser att din partner måste "fejsa" sin del, och bidra på den nivå det går, för att relationen ska hålla långsiktigt.

Hej lillmupp och tack för din fina förklaring! Det låter verkligen som honom ang. fritiden. Det ledsamma är ju att han själv inte vet varför, men tycker ju heller inte att det skulle vara onormalt på något vis.
Kom just på att i början av vårt förhållande berättade han att han med åren lärt sig att "läsa av" om någon tjej var intresserad av honom, men att han inte kunde det när han var yngre och då frågade jag om han upplevde det problemet i andra sammanhang, vilket han åtminstone sade att han inte gjorde. Han har oxå berättat en del andra "avvikande" saker om sig själv (som verkar vara ganska utmärkande för AS har jag förstått nu) med god självinsikt, utan att se detta samband. Vilket han borde eftersom han har viss kunskap inom detta område genom sitt yrke. Snarare gjort uttalanden som tyder på raka motsatsen.

lillmupp skrev:Reflekterar över din passuss om att detta skulle vara Ditt problem. Det är inte så, i mina ögon. I en relation äger båda parter fullt ansvar för hela relationen (och parterna exklusivt ansvar för sina egna handlingar och ord). Detta leder till att jag anser att din partner måste "fejsa" sin del, och bidra på den nivå det går, för att relationen ska hålla långsiktigt

Ja, det är sant som du säger, men eftersom han inte "förstår" det blir det ju mitt problem, för för honom är det inget problem. Så, jaa, det känns väl ganska mörkt på området just nu. Som nitlott för oss båda.

Hemma vågar jag nog visa mitt riktiga jag lite mer. På jobbet skriker jag inte som en tok om jag slår mej eller om jag tappar något. Vilket jag gör hemma har ju Adhd med och har ett rätt hett temperament

Jag ger allt och lite till på jobbet och när jag då kommer hem är jag ofta rätt trött.Kan också få svår ångest om något hänt på jobbet, någon förändring som till exempel jobbat med en vikarie. Ibland klarar jag inte av kroppskontakt sådana gånger eftersom jag känner mej "fullproppad" med intryck eller hur jag ska förklara. Det finns som inte plats för mer just då. Sådana gånger lägger jag mej och sover och när jag sedan vaknar är allt bra.

Med barnen blir det en annan sak har alltid kramar över till dom de kräver mej inte på samma sett som en partner gör på nåt vis.