Hej.

För 1½ år sedan ungefär fick jag reda på att jag skulle behöva flytta ut ur den lägenhet jag bott i under mina juriststudier i Uppsala. Jag förfasades över att behöva flytta tillbaka till det hus som mina föräldrar bodde i, och som jag kommit att avsky. Detta ledde till kraftig ångest vilken ackumulerades och föranledde en djup depression. Genom mina följande kontakter med den psykiatriska vården lyckades jag äntligen finna reson och idag var jag på det sista passet i min neuropsykiatriska utredning. Men åter till mina nuvarande hemförhållanden.

Under hela min uppväxt har jag uppvisat tydliga symptom på att ha en neuropsykiatrisk predisposition inom det högfungerande autistiska spektrumet; det är någonting som lärare har märkt och som jag ofta fått kommentarer kring, även om dessa aldrig innehöll ordet Asperger. Mina föräldrar förnekade dock existensen utav diagnosen och detta kom att leda till att jag under min uppväxt drabbats av svårigheter inom hemmet.

Tillfällen som när jag inte ville följa med på en middagsbjudning för att umgås med mina föräldrars kamrater ledde till psykisk misshandel och andra bestraffningar. När jag en annan gång kände mig tvungen att läsa färdigt läxan istället för att hjälpa till med att åka iväg med sly från tomten resulterade även detta beteende i grov psykisk misshandel. Liknande situationer uppstod mycket ofta och detta beteende från mina föräldrar kom att påverka mig.

Jag fick en extremt låg självkänsla och drabbades av svår ångest som barn. I min uppfattning hade jag ju enbart följt mina egna befogade behov och då hade mina föräldrar kallat mig värdelös, eller dumhuvud. Eftersom de var auktoriteter som jag såg upp till, och som vid dessa tillfällen uppenbart hade varit helt allvarliga, så tog jag alltid till mig utav det de sa till mig - ordagrant naturligtvis. Jag trodde att jag var värdelös.

Jag borde väl egentligen redan veta detta, men jag undrar därför:

- Får man göra så som förälder?

Till deras försvar så kan man ju nämna att jag inte var diagnostiserad, men då mina föräldrar förkastade trovärdigheten av den psykiatriska vetenskapen så kanske det var deras fel.

- Borde de inte ha märkt att jag var annorlunda?

Visst, jag växte upp under 90- och 00-talet så forskningen inom området var ju inte lika tillgänglig som den är idag men med så många akademiker inom det medicinska området i släkten som vi har så borde det faktiskt ha gått att diagnostisera mig tidigare.

Slutligen. Jag har inte för avsikt att lagföra mina föräldrar. Jag vill bara veta ifall det de gjorde var rätt, eller ifall de gjorde fel.

- Anser ni att de bär någon skuld?

Tack =)

Gripandekylig skrev:Tillfällen som när jag inte ville följa med på en middagsbjudning för att umgås med mina föräldrars kamrater ledde till psykisk misshandel och andra bestraffningar. När jag en annan gång kände mig tvungen att läsa färdigt läxan istället för att hjälpa till med att åka iväg med sly från tomten resulterade även detta beteende i grov psykisk misshandel. Liknande situationer uppstod mycket ofta och detta beteende från mina föräldrar kom att påverka mig.
/../
Jag borde väl egentligen redan veta detta, men jag undrar därför:

- Får man göra så som förälder?

Rent juridiskt så är det väl inom ramarna förutom om det är (barn)misshandel enligt lagen.

Rent moraliskt så fattar de väl inte att människor kan fungera annorlunda än de själva, kanske i kombination med att sätta sina egna intressen först.

Men varför måste du lämna lägenheten?
Har du juridikexamen så borde jobberbjudande vara relativt lättfångat och därmed pengar att hålla med egen bostad.

Hej Gripandekylig! Jag känner igen mycket det du beskriver om din barndom.
Min mor har kritiserat mig och tryckt ner mig hela livet.
Så min självkänsla har varit noll.
Jag har inte heller klarat av att sätta gränser för vad människor fått göra mot och med mig för att jag har ju aldrig blivit behandlad med respekt, utan mina gränser har kränkts av min mor hela livet.
Jag jobbar på det att våga säga ifrån, men drabbas ofta av dåligt samvete när jag gör det.

Jag har i alla fall kommit så långt att jag vågar säga ifrån på jobbet.
Men har svårare med de som står mig nära eftersom jag är rädd att mista dem.
Att jag skrev så mycket om mig själv var för att beskriva att jag förstår dig , jag har haft liknande barndom.

Hej!

Vad tråkigt att läsa. Det dem gjorde kan jag rent spontant känna är helt fel, såklart.

Kan jämföra med min uppväxt, där mamma ställt höga krav på oss systrar när det kommer till att tänka strategiskt, både praktiskt och socialt och samla fakta om allt vi kommer över och jag alltid haft svårt för åtminstone förstnämnda och sistnämnda. Särskilt förstnämnda... Hon undrade ofta hur jag kunde säga så och så och inte fatta att jag sårade den andra personen genom att säga/göra så?!...

Mina systrar som blev som vilka NT som helst har hon aldrig blivit lika arg på när det kommer till det sociala samspelet. Hon undrade hur jag kunde vilja vara ensam när dem var ute och flängde. Dem tyckte alla synd om mig till och från. Sedan när jag själv vaknade upp ur "koman" av specialintressen och ensamheten så blev jag ledsen och kände mig värdelös som började förstå att umgås med andra människor var en av mina stora svagheter. Alltid missförstånd eller knas på annat sätt. Mamma pekade såklart på hur jag kunde gjort allt annorlunda, detta drog ner min självkänsla en hel del. Kände mig korkad. Men idag när man vet bättre försöker man inte vara så hård mot sig själv. Man försöker acceptera diagnosen och strunta i vad NT tycker, inkl familjen. Så det är mitt råd... Men sen till mammas försvar, så är det hennes sätt attt visa kärlek. Att med sin stränga framtoning försöka vägleda mig in på rätt spår igen så fort jag håller på att "åka ur" det. Att försöka rädda mig ur situationen, upplysa mig om det jag missar i de konversationer jag för med andra.

Men förstår att sluta lyssna kanske är svårare för dig som haft sådana oförstående människor runtomkring dig. Men skulle råda dig det ändå, för din egen skull.

Ni är inte ensamma här på forumet att ha beskrivit psykisk och t.o.m. fysisk misshandel från föräldrarna, det verkar vara rätt vanligt att föräldrar (kanske pga de själva skulle kunna få diagnos och saknar förmåga att sätta sig in i andra människors situation) misshandlar sina egna barn på ena eller andra sättet.

Jag är trots allt lyckligt lottad som hade föräldrar som inte "la sig i", jag fick ingen hjälp med att komma iväg till skolan i tid (möjligen i ettan och tvåan) och inte heller någon hjälp med läxor, inte heller behövde jag hjälpa till hemma (förutom med mitt eget rum, diska och lite i trädgården) och det diskuterades inte ekonomi hemma. Jag skulle verkligen velat vara med i köket och laga mat samt framför allt fått lära mig hur man sköter ekonomin (gissningsvis hade jag då i dagsläget inte haft väldigt mycket skulder och en betydligt mycket bättre ekonomi).

@Gripandekylig: Dina föräldrar gjorde såklart fel både i sin psykiska misshandel och genom att inte ge möjlighet för dej att få en diagnos tidigare. Har själv haft samma problem fast med en personlig assistent och hon visste ändå vad det handlade om.

Hoppas du kan hitta något annat boende som funkar och ett juristjobb snarast möjligt. Önskar dej all lycka med detta.

Är huset ditt? Jag skulle gå till kommunen där du är skriven och be om hjälp. Kanske kan en God Man eller annat hjälpa dig byta ut lägenheten mot en annan.

Gripandekylig skrev:Hej.

För 1½ år sedan ungefär fick jag reda på att jag skulle behöva flytta ut ur den lägenhet jag bott i under mina juriststudier i Uppsala. Jag förfasades över att behöva flytta tillbaka till det hus som mina föräldrar bodde i, och som jag kommit att avsky. Detta ledde till kraftig ångest vilken ackumulerades och föranledde en djup depression. Genom mina följande kontakter med den psykiatriska vården lyckades jag äntligen finna reson och idag var jag på det sista passet i min neuropsykiatriska utredning. Men åter till mina nuvarande hemförhållanden.

Under hela min uppväxt har jag uppvisat tydliga symptom på att ha en neuropsykiatrisk predisposition inom det högfungerande autistiska spektrumet; det är någonting som lärare har märkt och som jag ofta fått kommentarer kring, även om dessa aldrig innehöll ordet Asperger. Mina föräldrar förnekade dock existensen utav diagnosen och detta kom att leda till att jag under min uppväxt drabbats av svårigheter inom hemmet.

Tillfällen som när jag inte ville följa med på en middagsbjudning för att umgås med mina föräldrars kamrater ledde till psykisk misshandel och andra bestraffningar. När jag en annan gång kände mig tvungen att läsa färdigt läxan istället för att hjälpa till med att åka iväg med sly från tomten resulterade även detta beteende i grov psykisk misshandel. Liknande situationer uppstod mycket ofta och detta beteende från mina föräldrar kom att påverka mig.

Jag fick en extremt låg självkänsla och drabbades av svår ångest som barn. I min uppfattning hade jag ju enbart följt mina egna befogade behov och då hade mina föräldrar kallat mig värdelös, eller dumhuvud. Eftersom de var auktoriteter som jag såg upp till, och som vid dessa tillfällen uppenbart hade varit helt allvarliga, så tog jag alltid till mig utav det de sa till mig - ordagrant naturligtvis. Jag trodde att jag var värdelös.

Jag borde väl egentligen redan veta detta, men jag undrar därför:

- Får man göra så som förälder?

Till deras försvar så kan man ju nämna att jag inte var diagnostiserad, men då mina föräldrar förkastade trovärdigheten av den psykiatriska vetenskapen så kanske det var deras fel.

- Borde de inte ha märkt att jag var annorlunda?

Visst, jag växte upp under 90- och 00-talet så forskningen inom området var ju inte lika tillgänglig som den är idag men med så många akademiker inom det medicinska området i släkten som vi har så borde det faktiskt ha gått att diagnostisera mig tidigare.

Slutligen. Jag har inte för avsikt att lagföra mina föräldrar. Jag vill bara veta ifall det de gjorde var rätt, eller ifall de gjorde fel.

- Anser ni att de bär någon skuld?

Tack =)

Du studerade juridik i Uppsala. Det är att ha kommit en rätt lång väg. En rätt lång väg.

Dina föräldrar låter inom normalspektrumet. De såg sitt önskebarn, inte dig.

En mängd människor förnekar att asperger finns. Det är nåt psykiatriskt påhitt, som de ser det.

Jag tror en lösning kan vara att du formulerar villkor för din kommunikation med dina föräldrar. Du bestämmer hur du vill umgås med dem. Sen kan du skriva en liten berättelse om hur du upplevt dem som föräldrar. Och skicka till dem. Absolut inte offentliggöra. Tvinga dig att formulera din upplevelse i ord.

Ungefär.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:
Dina föräldrar låter inom normalspektrumet. De såg sitt önskebarn, inte dig.

Lennart Frimodig

Jag brukar inte häva ur mig en massa skräpfloskler, men det där var ungefär det mest korkade man kan säga.

Jag tycker det låter ungefär som mina föräldrar. Människor med egna funktionsstörningar som tror att de själva är alldeles normala, som inte har en aning om hur man uppfostrar barn, och dessutom blir enormt utmanade när barnet påstår att det de alltid sett som normalt skulle vara onormalt.

plåtmonster skrev:Rent moraliskt så fattar de väl inte att människor kan fungera annorlunda än de själva, kanske i kombination med att sätta sina egna intressen först.

Tack för ditt svar.
Ja, och att de kanske inte begripit hur de själva riktigt fungerar än.

plåtmonster skrev:Men varför måste du lämna lägenheten?

Det var ett 1½-handskontrakt jag hade med en tidigare chef. Jag visste redan från början att jag hade avsagt mig uppsägningstider och sådant och att jag skulle behöva flytta någon gång med 1 månads varsel. Det var bara en tidsfråga faktiskt.

Kattmamma skrev:Jag har inte heller klarat av att sätta gränser för vad människor fått göra mot och med mig för att jag har ju aldrig blivit behandlad med respekt, utan mina gränser har kränkts av min mor hela livet.
Jag jobbar på det att våga säga ifrån, men drabbas ofta av dåligt samvete när jag gör det.

Tack för din berättelse och ditt givande svar.
Jag känner igen mig i att inte riktigt säga ifrån och sådant. Mina föräldrar är faktiskt likadana och tar ofta på sig ideella arbetsuppgifter de egentligen inte behövt, för att de anser det vara själviskt att säga nej. Det har nog påverkat deras sätt att uppfostra mig på. Jag ska försöka ta till mig det du skrev om att lära sig att bestämma mer själv.

ninegirl skrev:Man försöker acceptera diagnosen och strunta i vad NT tycker, inkl familjen. Så det är mitt råd...

Tack för ditt svar.
Okej. Ja jag har helt accepterat diagnosen; jag tyckte att det kändes skönt att veta vad jag kan förvänta mig av mig själv och vilka krav som varit alltför högt ställda. Eftersom många utav de kraven har kommit ifrån min familj så har du nog rätt i att jag i vissa avseenden bör sluta att lyssna till dem. Idag gör jag nog inte det lika mycket. Jag vet ju till exempel att de har fel angående min diagnos och att de antagligen själva lever i förnekelse på något vis.

Miche skrev:det verkar vara rätt vanligt att föräldrar (kanske pga de själva skulle kunna få diagnos och saknar förmåga att sätta sig in i andra människors situation) misshandlar sina egna barn på ena eller andra sättet.

Tack för din berättelse; jag känner igen mig även i delar utav den.
Ja visst verkar det vara så. Sannolikt beror det väl på att vetenskapen inom området är såpass ung att många vanliga människor inte ens än idag är helt ajour med den. När våra föräldrar växte upp var det givetvis än värre, med mycket fördomar om människor med olika former utav psykisk ohälsa samt även för människor vars egenskaper bara var annorlunda än de flesta andras.

Kostymhippie skrev:Dina föräldrar gjorde såklart fel både i sin psykiska misshandel och genom att inte ge möjlighet för dej att få en diagnos tidigare. Har själv haft samma problem fast med en personlig assistent och hon visste ändå vad det handlade om.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Ja, när det gäller personliga assistenter som torde besitta specialkunskaper inom området så kan man verkligen förvänta sig bättre bemötande än så. Jag hoppas att det inte har tagit alltför hårt på dig.

Flia skrev:Är huset ditt? Jag skulle gå till kommunen där du är skriven och be om hjälp. Kanske kan en God Man eller annat hjälpa dig byta ut lägenheten mot en annan.

Tack för ditt tips.
Nej huset ägs utav mina föräldrar. Ja alltså det har ju främst varit depressionen och ångesten över att flytta tillbaka som har förlamat min förmåga att själv söka andra boendealternativ. Det är verkligen definitionen av en ond cirkel. Jag tror dock att jag till hösten ska ha funnit medicinska behandlingar som kan hjälpa mig att må tillräckligt bra för att finna ett nytt boende i Uppsala.

Frimodig skrev:Jag tror en lösning kan vara att du formulerar villkor för din kommunikation med dina föräldrar. Du bestämmer hur du vill umgås med dem. Sen kan du skriva en liten berättelse om hur du upplevt dem som föräldrar. Och skicka till dem. Absolut inte offentliggöra. Tvinga dig att formulera din upplevelse i ord.

Tack för det tipset.
Ja, jag har redan skrivit en sådan berättelse. Det var på så vis jag faktiskt ens kom på tanken att fråga min läkare efter en neuropsykologisk utredning. Den beskriver i detalj i vart fall några utav de övertramp de begått. Dock hade jag en särskild strategi inför delgivandet utav den texten. Jag sade till mina föräldrar att ifall de tar sig tid att analysera min barndom efter deras egna upplevelser, och ifall de lyckas komma fram till rätt diagnos, så skulle de få läsa texten. Annars skulle jag visserligen dela med mig utav diagnosen, men aldrig visa dem texten. (Den innehåller mycket personlig information och jag har sedan 5-årsåldern varit väldigt distanserad till mina föräldrar.)

De gissade fel och texten försvann när min dator kraschade. De fick inte se den, men veta att jag misstänkte att jag hade Asperger. Nu vet de också att jag har diagnosticerats med Asperger.

Flia skrev:Jag tycker det låter ungefär som mina föräldrar. Människor med egna funktionsstörningar som tror att de själva är alldeles normala, som inte har en aning om hur man uppfostrar barn, och dessutom blir enormt utmanade när barnet påstår att det de alltid sett som normalt skulle vara onormalt.

Just exakt precis så tror jag också att det ligger till.

@ Gripandekylig
Du har under den korta tid jag varit med här på forumet framstått för mig som en väldigt klok person. För att vara så ung har du kommit till många insikter på ett djupare plan. Du delade tidigare med dig en händelse där du blev överfallen och sen lyckades komma förbi tankar på hämnd och dessutom kom till försoning och förlåtelse. Ett stort arbete.

Vilka fel dina föräldrar än begick under din uppväxt så var ansvaret deras. Du var bara ett barn. Det är normalt för barn att ta på sig skulden över saker föräldrar gör för att göra en obegriplig situation mer begriplig. För att få mer kontroll. Men det är aldrig barnets fel. Tyvärr så är det vanligt att många föräldrar reagerar med att skambelägga sitt barn om detta mår dåligt eller avviker från det "normala". Varför dom gör så kan ha att göra med saker i deras egen uppväxt.

Du ställer frågan om föräldrar får göra som dom gjorde mot dig. Svaret borde vara ett givet, kraftfullt nej. Men tyvärr så är det många föräldrar som av olika anledningar har bristfälliga kunskaper och förmågor när det gäller att på bästa sätt ge ett barn en bra start i livet.

Jag kan bara hoppas att för din egen skull att du kan komma till nån slags "försoning" även med detta... Och du skulle säkert må mkt bättre om du hade ditt eget boende, så jag håller tummarna att du kan hitta en egen bostad.
mvh Pentti Varg

Flia skrev:

Frimodig skrev:
Dina föräldrar låter inom normalspektrumet. De såg sitt önskebarn, inte dig.

Lennart Frimodig

Jag brukar inte häva ur mig en massa skräpfloskler, men det där var ungefär det mest korkade man kan säga.

Jag tycker det låter ungefär som mina föräldrar. Människor med egna funktionsstörningar som tror att de själva är alldeles normala, som inte har en aning om hur man uppfostrar barn, och dessutom blir enormt utmanade när barnet påstår att det de alltid sett som normalt skulle vara onormalt.

Wow. Jag är helt förkrossad. (Ironi)

Lennart Frimodig