Hej!

Röjningen har avstannat sedan kolonilottsäsongen har börjat. Vi kom överens om att jag skulle städa köket, hallen och badrummet, medan maken skulle städa vardagsrummet, sovrummet och datorrummet. Jag försöker att ha diskbänken tom varje dag, städar badrummet en gång i veckan ungefär, dammsuger golven mellan en och två gånger i veckan och dammar någon gång ibland. Maken städar inte alls.

På kolonilotten har vi som projekt att bygga en altan. Förra året försökte vi lägga tegelsten att ställa ett bord och fyra stolar på men det gick inte. Vi ska nu ha altan i stället och teglet ska bort. Vi har fått anmärkning av styrelsen som har sagt att vi måste ta bort teglet i år.

Dock har maken svårt att säga nej till second hand butiken när de ringer och det koliderar ibland med andra viktiga saker vi har bestämt.

I fredags var vi och köpte virke till altanen. Klockan 13.00 skulle vi bli hämtade av våran kompis på trävarufirman, därefter skulle vi lasta av allt på kolonilotten och köra ett lass till tippen. Strax efter 13.00, när vi ska betala, ringer makens mobiltelefon. Second hand butiken där han hjälper till vill att han ska hjälpa till med några körningar, och det hjälper inte att han säger att han har mycket att göra.

Vi betalar, maken tar moppen till kolonilotten och jag följer med i kompisens bil. Vår kompis kör bara tegel till tippen om vi följer med bägge två. Maken måste ju jobba, så tegel kan vi inte köra. Men ett lass med annat skrot till tippen blir det ändå.

Under helgen kom vi på att vi köpt för lite virke. Alltså måste vi till trävarufirman idag med. Vår kompis ska hämta oss 14.15, då ska allt vara betalt och klart. När vi lämnat av virket ska vi köra ett lass med tegel till skroten.

I går ringde en psykolog från Habiliteringen och bestämde med honom att han skulle vara där mellan 10.30 och 11.30. I dag ringde second hand butiken och sa att han skulle hjälpa till där, och han sa efter 11.30 eftersom han ska till Habiliteringen före. Klockan 13.15 bör vi ta mopeden hemifrån till trävarubutiken.

Han skulle ha cyklat till Habiliteringen, men det var punka på cykeln. Så han fick ta mopeden. Nu hoppas jag på att han hinner hem till 13.15, annars blir det varken virke eller tegel kört i dag.

Det som stör mig, är att maken inte kan säga nej till second hand de dagar han har mycket annat att göra.

Detta att inte kunna säga nej, är det ett typiskt AS-drag? Att vilja planera, och få nippran när saker inte går som det är planerat, är det ett ADHD-drag?

Hälsningar

Lilla Gumman

Nippran är nog aspigt ochså.

Det där med att ha svårt att säga nej har jag läst i nt-tidningen aftonbladet, att folk i allmänhet har svårt för.

Lilla Gumman skrev:Detta att inte kunna säga nej, är det ett typiskt AS-drag?

Nej.

Jo

Jag har ibland svårt för detta. Särskilt med personer jag inte känner så väl. Jag tror att mitt nejsägningsproblem bottnar i osäkerhet i vad som är ok beteende och vad som inte är det och att jag därmed tar det säkra före det osäkra. Dock går jag inte med på vilka tokigheter som helst oavsett person. Jag tror också att jag med ålder och psykisk mognad blivit bättre på att säga nej.

Att inte kunna säga Nej tror jag inte är typiskt AS. Det har många människor svårt med o. irritation uppkommer många ggr. just pga. att man inte vågar säga nej/vågar säga ifrån o. så är det bland gemene man.
Man får försöka träna. På senare tid har jag blivit bättre på det, men vill bli bättre på att säga det face- to-face.

Liten Blå Kanin skrev:Nippran är nog aspigt ochså.

Det där med att ha svårt att säga nej har jag läst i nt-tidningen aftonbladet, att folk i allmänhet har svårt för.

Grattis!

Hej!

Oftast löser det sig väldigt bra, trots att det inte verkar så.

Maken tog mopeden till Habiliteringen (han hade ingen luft i ett av cykeldäcken) ungefär kvart över tio. Han skulle vara på Habiliteringen mellan halv elva och halv tolv. Sedan skulle han hjälpa till med en möbelkörning åt second hand.

Strax efter elva cyklade jag till min dagliga verksamhet för att äta pizza där, det var överenskommet.

När jag kom hem strax före ett stod mopeden redan där. Då hade han gjort möbelkörningen åt second hand butiken och dessutom hunnit äta.

Så trots att jag varit orolig för tiden, hann vi ändå köpa 1 liter grundfärg och 2,5 liter oljegrund på Rusta, ta ut pengar, köpa till det virke som fattades till altanen och köra två vändor med tegelsten till tippen.

Det betyder att det mesta av ens oro inte ens är befogad. Som det heter i psalmen: Blott en dag, ett ögonblick i sänder. [...] Allting vilar i min Faders händer, varför skall väl jag som barn väl ängslas då? Jag menar, tar man ett ögonblick i taget, en dag i taget, kan man väl släppa på mycket av oron. Och varför oroa sig i onödan, när man vet att Gud ändå ser till att man har det bra? Nej, detta ska inte bli en teologisk diskussion. Men det skulle nog vara bra om man ibland kunde tänka "äsch, det ordnar sig alltid, varför oroa sig".

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Dock har maken svårt att säga nej till second hand butiken när de ringer och det koliderar ibland med andra viktiga saker vi har bestämt.
...
Second hand butiken där han hjälper till vill att han ska hjälpa till med några körningar, och det hjälper inte att han säger att han har mycket att göra.

Just det där känner jag igen. Kan förklara för folk att jag har mycket att göra när de ber om hjälp och förväntar mig att de skall ha förståelse för det men de kör bara på och helt plötsligt har jag släppt det jag gör och hjälper dem i stället.

Jag säger ofta ja för fort och när jag kommer på att jag hade något annat jag skulle göra så har jag svårt att ändra det till nej.

Karl skrev:

Lilla Gumman skrev:Dock har maken svårt att säga nej till second hand butiken när de ringer och det koliderar ibland med andra viktiga saker vi har bestämt.
...
Second hand butiken där han hjälper till vill att han ska hjälpa till med några körningar, och det hjälper inte att han säger att han har mycket att göra.

Just det där känner jag igen. Kan förklara för folk att jag har mycket att göra när de ber om hjälp och förväntar mig att de skall ha förståelse för det men de kör bara på och helt plötsligt har jag släppt det jag gör och hjälper dem i stället.

Jag säger ofta ja för fort och när jag kommer på att jag hade något annat jag skulle göra så har jag svårt att ändra det till nej.

Känner igen mig väldigt väldigt mycket.

/Barracuber

Kristofer skrev:Jag har ibland svårt för detta. Särskilt med personer jag inte känner så väl. Jag tror att mitt nejsägningsproblem bottnar i osäkerhet i vad som är ok beteende och vad som inte är det och att jag därmed tar det säkra före det osäkra.

Jag skulle tro att just den orsaken till att inte kunna säga Nej är typisk för aspergare. Man har så ofta fått uppleva att man sagt el gjort "fel", så man har inget förtroende för sitt eget omdöme.

Sen kan ju överdriven snällhet el konflikträdsla vara andra orsaker och de tror jag är minst lika vanliga bland NT-personer.

Den där distinktionen låter vettig, Alien.

Har mött både Aspergare och icke-aspergare som haft svårt att säga nej, men av olika orsaker. Icke-aspergare verkar ofta motiveras av just konflikträdsla och överdriven oro för 'vad andra ska tycka' medan många Aspergare saknar gränser och helt enkelt inte har koll på vad som är rimligt eller orimligt att ställa upp på och därför kan uttyttjas värre än en icke-aspergare som bara ställer upp på sånt som den tror förväntas av dem (även om de inte har lust).

Ungefär så kanske jag också tror. Men jag kan tänka mig att även de första, "NT"-skälen, kan vara överrepresenterade bland aspergare - åtminstone av det slag som har ett +- "normalt" behov av andra människor och därför har anledning att oroa sig för vad andra ska tycka, och som sekundära till de mer "specifika" (men alls inte exklusiva) AS-skälen. Till det kan jag lägga skälet att man kan ha vant sig vid att behöva betala fruktansvärt dyrt för att vinna andras bevågenhet såpass att man överlever. Man har ju sett att alla andra väljer varandra först.

Att inte kunna säga nej var ett problem för mig tidigare. Men det var en sak jag tränade på, och idag är det inga problem.

Jag tror att svårt att säga nej hör ihop med dåligt självförtroende, jag har också för mig att dåligt självförtroende är vanligt hos folk med AS, så att vissa aspergare svårt att säja nej hör ihop med det.
Själv har jag haft jätte dålig självförtroende och sa aldrig nej, men det är mycket bättre nu. Säger nej ganska ofta nu för tiden.
Därimot rättar jag aldrig folk när de missuppfattar mig, jag vet inte varför jag gör så. Det är väldigt irriterande, samtidigt som det ofta blir dumt Men jag kan bara inte förmå mig att säga;
- Det var inte så jag menade.
eller
- Du har fel.

Är det någon annan som känner så?

Missy skrev:Jag tror att svårt att säga nej hör ihop med dåligt självförtroende, jag har också för mig att dåligt självförtroende är vanligt hos folk med AS, så att vissa aspergare svårt att säja nej hör ihop med det.
Själv har jag haft jätte dålig självförtroende och sa aldrig nej, men det är mycket bättre nu. Säger nej ganska ofta nu för tiden.
Därimot rättar jag aldrig folk när de missuppfattar mig, jag vet inte varför jag gör så. Det är väldigt irriterande, samtidigt som det ofta blir dumt Men jag kan bara inte förmå mig att säga;
- Det var inte så jag menade.
eller
- Du har fel.

Är det någon annan som känner så?

Du skriver självfötroende, men det är i själva verket självkänsla.

Självkänsla: att känna att man duger som människa. Att man är bra som man är.

Självförtroende: att känna att det man gör duger - känna att ens prestationer är tillräckliga.

Missy skrev:Jag tror att svårt att säga nej hör ihop med dåligt självförtroende, jag har också för mig att dåligt självförtroende är vanligt hos folk med AS, så att vissa aspergare svårt att säja nej hör ihop med det.
Själv har jag haft jätte dålig självförtroende och sa aldrig nej, men det är mycket bättre nu. Säger nej ganska ofta nu för tiden.
Därimot rättar jag aldrig folk när de missuppfattar mig, jag vet inte varför jag gör så. Det är väldigt irriterande, samtidigt som det ofta blir dumt Men jag kan bara inte förmå mig att säga;
- Det var inte så jag menade.
eller
- Du har fel.

Är det någon annan som känner så?

Om man säger "det var inte så jag menade" så måste man förklara vad man menade. Då tar man för mycket plats, kan man tänka. Inte är väl jag så viktig. Dessutom verkar man petig och omständlig.

Och att säga att nån har fel, det är verkligen att utmana. Då kan man få folk emot sig, det ogillar en för att man s a s kritiserat dem.

Så kan jag känna ibland.