Tallbarr skrev:@Frimodig

Kul att hon svarade överhuvudtaget!

Njaa,

Weyler svarade.

Lennart Frimodig

Alien skrev:Ja, inledningsstycket "Pilot" är gåtfullt. Jag tolkar det som en dröm el en slags allegori.

Det låter troligt men en allegori för vad?

Frimodig skrev:

Tallbarr skrev:@Frimodig

Kul att hon svarade överhuvudtaget!

Njaa,

Weyler svarade.

Lennart Frimodig

Ahh mitt misstag. Jag syftade på utgivaren men missade att det var en han. Kul ändå!

Tallbarr skrev:

Alien skrev:Ja, inledningsstycket "Pilot" är gåtfullt. Jag tolkar det som en dröm el en slags allegori.

Det låter troligt men en allegori för vad?

Spoiler: visa

Är det för att hon smälter och tinar som du tror att den sittande kvinnan är Felicia? Att det är resultatet av terapiarbetet? Att de är i fjällen och att deras expedition gått om intet har det alltså något med familjens utmaningar att göra? Varför är alla döda? Är de bara döda för Felicia? Borde inte mamman sitta och värma sig vid någon brasa? Symbolism är kasst för det finns för många möjligheter!

Jag tycker det var en dålig bild. Det berättar ingenting om Felicia, som jag ser det.

Nån värdelös inledning.

Lennart Frimodig

Att mamman är monumentalt egoistisk och självcentrerad och ingen bra mamma framgår ju tydligt. Däremot dyrkar Felicia sin far. Men hur bra är han - egentligen?

När Felicia är fem år skiljs föräldrarna och pappan försvinner. Hon träffar honom inte igen på 10 år! Det verkar som han bor i Vietnam. Varför flyttar han inte hem/hälsar på hemma oftare? Vid mötet erbjuder pappan henne att flytta till honom och Felicia svarar Ja. Men mamman, som är ensam vårdnadshavare, säger Nej, så det blir inget av. (Borde inte ett barn på 15 år få bestämma sådant själv?)

Sedan träffar hon inte pappan igen förrän efter ytterligare åtta år. Klart det är lätt att idealisera en ständigt frånvarande far, som givetvis är snäll de få gånger hon träffar honom.

Man kan jämföra med Annas förste make (kallad Lennart i boken) som tydligen finns till hands. Kanske mådde hans två döttrar bättre tack vare det? Pappan var ett stabiliserande inflytande och en motvikt mot den lynniga och gränslösa maman.

Just idag står det att en av de två äldsta döttrarna (alltså Agnes el Veronica i boken) fått inträde i Svenska Akademien.

svt skrev:Danius är professor i estetik vid Södertörns högskola och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är också utbildad croupier.

- Ja, mellan gymnasiet och universitetet var jag ovanligt vilsen, och visste inte vad jag ville göra, ett av de lågstatusyrken jag då hade var croupier på Casinot i Stockholm, och det var mycket lärorikt och mycket tufft, berättar Sara Danius.

Men nu är det alltså ett nytt uppdrag som väntar.

- Jag har inte hunnit fundera på vad jag vill tillföra Akademien, men jag vill bidra till att fortsätta vårda det svenska språket och värna litteraturen och konstens ställning i offentligheten, säger Sara Danius till Kulturnyheterna.

http://www.svt.se/kultur/bok/sara-daniu ... -akademien

I en intervju i DN berättar Sara Danius att det var hennes far (militär och modersmålslärare) som sade till henne att studera humaniora (efter "croupieråren"). Och det gjorde hon på universitet i Sverige, England och USA. ("Min specialitet är döda, vita män")

Alien skrev:Att mamman är monumentalt egoistisk och självcentrerad och ingen bra mamma framgår ju tydligt. Däremot dyrkar Felicia sin far. Men hur bra är han - egentligen?

När Felicia är fem år skiljs föräldrarna och pappan försvinner. Hon träffar honom inte igen på 10 år! Det verkar som han bor i Vietnam. Varför flyttar han inte hem/hälsar på hemma oftare? Vid mötet erbjuder pappan henne att flytta till honom och Felicia svarar Ja. Men mamman, som är ensam vårdnadshavare, säger Nej, så det blir inget av. (Borde inte ett barn på 15 år få bestämma sådant själv?)

Sedan träffar hon inte pappan igen förrän efter ytterligare åtta år. Klart det är lätt att idealisera en ständigt frånvarande far, som givetvis är snäll de få gånger hon träffar honom.

Man kan jämföra med Annas förste make (kallad Lennart i boken) som tydligen finns till hans. Kanske mådde hans två döttrar bättre tack vare det? Pappan var ett stabiliserande inflytande och en motvikt mot den lynniga och gränslösa maman.

Just idag står det att en av de två äldsta döttrarna (alltså Agnes el Veronica i boken) fått inträde i Svenska Akademien.

svt skrev:Danius är professor i estetik vid Södertörns högskola och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är också utbildad croupier.

- Ja, mellan gymnasiet och universitetet var jag ovanligt vilsen, och visste inte vad jag ville göra, ett av de lågstatusyrken jag då hade var croupier på Casinot i Stockholm, och det var mycket lärorikt och mycket tufft, berättar Sara Danius.

Men nu är det alltså ett nytt uppdrag som väntar.

- Jag har inte hunnit fundera på vad jag vill tillföra Akademien, men jag vill bidra till att fortsätta vårda det svenska språket och värna litteraturen och konstens ställning i offentligheten, säger Sara Danius till Kulturnyheterna.

http://www.svt.se/kultur/bok/sara-daniu ... -akademien

I en intervju i DN berättar Sara Danius att det var hennes far (militär och modersmålslärare) som sade till henne att studera humaniora (efter "croupieråren"). Och det gjorde hon på universitet i Sverige, England och USA. ("Min specialitet är döda, vita män")

Så Sara Danius är en i syskonskaran, det var som f-n. En akademiledamot. Väldigt fint betyg. Man undrar vad hon kunde berätta om om sin mamma.

Sen tror jag man skall vara klar över en sak. Anna Wahlgren i Felicia Feldts bok är en litterär figur, det är inte en dokumentärberättelse. Boken handlar om Felicias upplevelse, inte om sanningen nödvändigtvis.

Lennart Frimodig

Även om Felicia minns fel, överdriver, överreagerar el missförstår, så finns det tillräckligt med konkreta detaljer för att ifrågasätta såväl Anna Wahlgaren som mor som som uppfostransguru.

Men för att åergå till Felicias far:

År 1996 utkommer andra delen av Anna Wahlgrens självbiografi, Mommo – Kvinnoliv, memoarer del 2, 1996.

"Det är första gången jag skriker åt mamma. --- Hur i helvete kunde hon? Skriva om min pappa på det där viset? Lämna ut honom i sin bokjävel? Hur fan kunde hon förstöre så?
Hon lyssnar tålmodigt på mig i telefonen. Och jag fortsätter, gapar, gråter. Kunde du inte ha låtit mig läsa ditt sjuka jävla manuskript först? Och nästa bok, ska nästa pappa avrättas då?

Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Det här är ju mina upplevelser.

Och jag fortsätter att gorma. Fan i helvete. Vad har hon gjort? Jag säger att jag kommer att förlora min pappa. Han klarar inte det här.
---
Jag sitter fast i en lojal jävla smörja. Mittemellen den jag helst vill ha och den jag helst vill bli fri ifrån. Jag blir tvungen att välja. Om jag vill ha min pappa måste jag välja bort min mamma.
---
Varför kan han inte välja mig ändå? Fast min mamma klantat sig så? Kan han inte snälla, skilja mig från henne? Snälla pappa, försvinn inte nu."

Ja, barn ska inte behöva tvingas välja mellan föräldrarna. Men här igen saknar jag en sammanhängande berättelse. Det enda vi får veta är Felicias ilska och farhågor. Men förlorade hon verkligen sin far? (Tillfälligt i så fall, eftersom hon i intervjuer berättat om hur glad hon är att ha återfått kontakten med sin far)

Samtidigt så har ju hennes mor s a s visat vägen. Hon skrev avslöjande och kritiskt om sina egna föräldrar och om sina ex. Så varför skulle inte Felicia ha samma rätt?

"Jag kan bara stå här och skrika. Till en människa som inte förstår vad det är jag säger. Som inte förstår min förlust. Och jag får henne åtminstone att lova att skicka mina systrar [de tre yngsta alltås] manuskriptet. Innan nästa självbiografiska bok ske ges ut.

- Jag visste inte att det här skulle få sådana konsekvenser, älskling." (sid 124)

Återigen den totala oförmågan att inse hur hennes egna barn kan reagera. (Hon har ju tre barn med sin andre äkta man.)

I den här intervjun jag hänvisade till, så berättar Felicia att hon upprepade sin morsas stränghet när det gällde Felicias uppfostran av sin egna barn.

Det är jävligt otäckt. Jag funderar vad jag gjort om nån av mina föräldrar varit så där. Jag skulle garanterat betala tillbaka, frågan är hur.

När man är liten och i underläge, de vuxna bestämmer. Kära nån.

Alltså, mina föräldrar var i det närmast perfekta. Min mamma skulle ge mig smäll en gång, när jag förstört ett av morfars nyplanterade äppelträd. Hon gav mig nån dask, sen låste jag in mig på toaletten. Jag var extremt arg. Fast hon grinade när jag kom ut, så det var väl ok.

Lennart Frimodig

Alien skrev:Även om Felicia minns fel, överdriver, överreagerar el missförstår, så finns det tillräckligt med konkreta detaljer för att ifrågasätta såväl Anna Wahlgaren som mor som som uppfostransguru.

För mig blir frågan om man ska uppfatta boken som dokumentär, skönlitteratur eller någonting däremellan.

Om boken kan anses vara dokumentär så är det dess enda merit i min mening. Ur en skönlitterär synvinkel är den dåligt uppbyggd och ganska illa skriven. Bokens värde vilar alltså, kanske ironiskt nog, på AW och att hon anses vara välkänd.

Ang. pappans frånvaro så tycker jag att han borde försökt mer. Att han ger upp så fort han stöter på motstånd visar bara att det inte är så viktigt för honom.

Det är nog så att det är kändisarnas barns berättelser som är intressanta.

Felicia går tydligen i en grupp för anhöriga till alkoholister. De andra berättar om hur alkoholisten gömmer flaskor på olika ställen:

"- Ja, fast så gör inte min mamma. Hon gömmer inga flaskor. Hon låter alla stå framme." (sid 124)

Henns mor kan inte ens uppföra sig som en normal alkoholist. Total förnekelse och återigen samma oförmåga att inse hur andra kan uppfatta det. Men hennes barn är ju redan kuvade och hennes vuxna umgänge är likadans som hon själv.

När Felicia är 22 år har hon kommit överens med sina syskon om att konfrontera mammans drickande:
"Men kära lilla älskling, vad är det nu du hittat på?
Hittat på? Jag börjar plötsligt fnittra och ser mig omkring för att hitta tillbaka till mina syskons instämmande blickar, de som ska rädda mig om jag faller. Men jag hejdar mig. De var ju där alldeles nyss. Nu är de stumma, tomma. Granskande? Men. Vi hade ju alla kommit överens.

Mamma ser låtsat indignerad ut.
- Vad är det du menar egentligen? Alkoholist? Skulle jag vara det?

Där sitter några av mina syskon. Och bara för en timme sen höll de med. Om alltihop. Vi måste absolut sätta ner foten. Helveta, vad bra, Felicia. Att du tar tag i det här. Men det var innan mamma kom.

Jag ville säga hur trött jag är. Och färdig med allt våld, allt sexstönande, allt glassplittrande, allt skrikande ...
---
- Alkis? Jahaja. Mycket ska man höra.
---
Menar du när jag tar mig en whisky efter att ha skrivit mitt femtontimmarspasss? Menar du när jag tar mig ett glas vin på kvällen när jag äntligen har lite lugn och ro? Menar du ute på krogen, när jag för en gångs skulle kommer ut?
---
Men har du helt glömt bort allt jag [i]inte gör? Alla tabletter jag inte tar? Lugnande, och sömntabletter och gud-vet-vad. Det gör ju varenda människa. Nej, ett glas vin då och då, det har ingen människa dött av."[/i] (sid 38-39)

Felicia blir stum när syskonen sviker. Så rädda är de fortfarande, fast de inte längre är barn.

AW har skrivit i Barnaboken hur viktigt det är att inte skuldbelasta barnen. men jag tycker det är just det hon gör här. Hon måste jobba så hårt, hon får så sällan lugn och ro, hon kommer så sällan ut och allt detta för barnens skull.

Det hade förstås varit bättre för barnen om mamman tagit lugnande tabletter i stället för att supa sig full, ofta med karlar. Men det vågar varken Felicia el någon annan säga till modern. Hon har gjort dem för rädda för det.

Alien skrev:Det är nog så att det är kändisarnas barns berättelser som är intressanta.

Felicia går tydliglen i en grupp för anhöriga till alkoholister. De andra berättar om hur alkoholisten gömmer flaskor på olika ställen:

"- Ja, fast så gör inte min mamma. Hon gömmer inga flaskor. Hon låter alla stå framme." (sid 124)

Henns mor kan inte ens uppföra sig som en normal alkoholist. Total förnekelse och återigen samma oförmåga att inse hur andra kan uppfatta det. Men hennes barn är ju redan kuvade och hennes vuxna umgänge är likadans som hon själv.

När Felicia är 22 år har hon kommit överens med sina syskon om att konfrontera mammans drickande:
"Men kära lilla älskling, vad är det nu du hittat på?
Hittat på? Jag börjar plötsligt fnittra och ser mig omkring för att hitta tillbaka till mina syskons instämmande blickar, de som ska rädda mig om jag faller. Men jag hejdar mig. De var ju där alldeles nyss. Nu är de stumma, tomma. Granskande? Men. Vi hade ju alla kommit överens.

Mamma ser låtsat indignerad ut.
- Vad är det du menar egentligen? Alkoholist? Skulle jag vara det?

Där sitter några av mina syskon. Och bara för en timme sen höll de med. Om alltihop. Vi måste absolut sätta ner foten. Helveta, vad bra, Felicia. Att du tar tag i det här. Men det var innan mamma kom.

Jag ville säga hur trött jag är. Och färdig med allt våld, allt sexstönande, allt glassplittrande, allt skrikande ...
---
- Alkis? Jahaja. Mycket ska man höra.
---
Menar du när jag tar mig en whisky efter att ha skrivit mitt femtontimmarspasss? Menar du när jag tar mig ett glas vin på kvällen när jag äntligen har lite lugn och ro? Menar du ute på krogen, när jag för en gångs skulle kommer ut?
---
Men har du helt glömt bort allt jag [i]inte gör? Alla tabletter jag inte tar? Lugnande, och sömntabletter och gud-vet-vad. Det gör ju varenda människa. Nej, ett glas vin då och då, det har ingen människa dött av."[/i] (sid 38-39)

Felicia blir stum när syskonen sviker. Så rädda är de fortfarande, fast de inte längre är barn.

AW har skrivit i Barnaboken hur viktigt det är att inte skuldbelasta barnen. men jag tycker det är just det hon gör här. Hon måste jobba så hårt, hon får så sällan lugn och ro, hon kommer så sällan ut och allt detta för barnens skull.

Det hade förstås varit bättre för barnen om mamman tagit lugnande tabletter i stället för att supa sig full, ofta med karlar. Men det vågar varken Felicia el någon annan säga till modern. Hon har gjort dem för rädda för det.

Jag håller med Alien.

I intervjun säger Felicia att AW upprepade sin morsas uppfostningsmetoder, och Felica säger att hon upprepade AW:s.

Om man läser Felicia försann, tillsammans med intervjun, så förstår man lite bättre hur skadad Felicia blev av den här uppväxten.

Distinktionen roman/dokumentär berättelse.

Jag tror det är så här. Litterära människor gör sina faktiska upplevelser till litteratur. De gör ett urval av vad som faktiskt hände och förklarar och förstår en del mer. De ger sitt eget perspektiv på vad som hände. Det är inte en neutral beskrivning av någon utomstående. De fångar upp en del som vetenskapliga beskrivningar inte fångar upp.

Lennart Frimodig

Tallbarr skrev:

Alien skrev:Ja, inledningsstycket "Pilot" är gåtfullt. Jag tolkar det som en dröm el en slags allegori.

Det låter troligt men en allegori för vad?

Spoiler: visa

Är det för att hon smälter och tinar som du tror att den sittande kvinnan är Felicia? Att det är resultatet av terapiarbetet? Att de är i fjällen och att deras expedition gått om intet har det alltså något med familjens utmaningar att göra? Varför är alla döda? Är de bara döda för Felicia? Borde inte mamman sitta och värma sig vid någon brasa? Symbolism är kasst för det finns för många möjligheter!

Ja, mtp nästa stycke:
"Det går att leva med en tyst sorg ganska länge. Men till slut vill den smälta. Och öppna munnen."

Alltså sorgen har gjort henne stelfrusen.

Bokens titel är välfunnen Felicia försvann, alla har ju hört sången. Sedan kan man tolka titeln som att Felicia försvann in i depressionen. Men också att hon försvann långt dessförinnan, att hon var rädd för sin mor och inte kunde vara sig själv. Egentligen "försvann" väl alla barnen inför mammans stora ego.

Alien skrev:

Tallbarr skrev:

Alien skrev:Ja, inledningsstycket "Pilot" är gåtfullt. Jag tolkar det som en dröm el en slags allegori.

Det låter troligt men en allegori för vad?

Spoiler: visa

Är det för att hon smälter och tinar som du tror att den sittande kvinnan är Felicia? Att det är resultatet av terapiarbetet? Att de är i fjällen och att deras expedition gått om intet har det alltså något med familjens utmaningar att göra? Varför är alla döda? Är de bara döda för Felicia? Borde inte mamman sitta och värma sig vid någon brasa? Symbolism är kasst för det finns för många möjligheter!

Ja, mtp nästa stycke:
"Det går att leva med en tyst sorg ganska länge. Men till slut vill den smälta. Och öppna munnen."

Alltså sorgen har gjort henne stelfrusen.

Bokens titel är välfunnen Felicia försvann, alla har ju hört sången. Sedan kan man tolka titeln som att Felicia försvann in i depressionen. Men också att hon försvann långt dessförinnan, att hon var rädd för sin mor och inte kunde vara sig själv. Egentligen "försvann" väl alla barnen inför mammans stora ego.

Exakt.

Lennart Frimodig

Mamman hade öppet hus, och gav gärna sängplats åt behövande.

År 1972 (då Felicia var fem år och mamman var 30 år) tar mamman emot en 16-årig pojke i hemmet. Några dagar innan berättar hon för barnen:

"Hon berättar att han är sexton år. Bara barnet egentligen. Det var Ungdomsvårdskolan som tagit kontakt med henne. De erbjöd henen ersättning för att ha en 'praktikant' en tid. Hon tackade jag till praktikanten men nej till ersättningen. Hon ville inte ta emot pengar för då skulle kanske Sonny tro att det bara var för pengarna." (sid 12)

Så hon tog bara emot honom av sitt hjärtas godhet. Men det finns olika sätt att ta betalt. Vad skulle han praktisera i? Det verkar som han skulle bli ett fosterbarn.

"Och Sonny flyttar in. Han får ett eget rum. och huset gör plats också för honom.

Det spelar ingen roll att han begått brott och kanske mördat. För alla människor är goda om bara förutsättningarna är det. [70-talsflum säger jag, aldrig att jag skulle riskera mina barns väl genom att ta emot en brottsling i hemmet.] Och här ska han fått ett annat liv. Mamma ska hjälpa honom. Och det gör hon. Visar honom runt, där är schemat på kylskåpet ...

Villrådigt tyst står han och tittar på oss när när han nu står där. Vi är sex barn som tittar tillbaka." Den äldsta är väl 9-10 år.

"Mamma vill nog hjälpa Sonny. Att känna sig välkommen, hemmastadd, trygg. --- Man mår bäst när man känner sig behövd. Sonny kanske aldrig känt sig behövd.--- Hon hjälper honom att få en plats i solen. En plats i en familj som behöver. Hon hjälper. Sedan ligger hon med honom i ett och ett halvt år." (sid 13)

Ja, vad ska man säga? Att Sonny fick betala genom att ligga med sin "fostermor". Det behövdes han som. Totalt olämpligt, men det var ju det frigjorda och sexliberala 70-talet.

Felicia läser i mammas bok för att se om det står något om Sonny.
"Jag vill veta hur det gick för Sonny. --- Han var bara en av alla människor som kom in i våra liv och plötsligt försvann." (sid 58)
Men det står inget i mammas bok. Det var kanske en älskare som inte passade at berätta om.

Sonny kan ha försvunnit för att han blev 18 år och inte längre ansågs behöva ett fosterhem. Han kan ha kastats ut av mamman. Efter honom kom nio utländska studenter, och snart blev en av dem mammans älskare och senare make.

Hur tog Sonny detta?

Felicia och de yngre syskonen har fått höra berättelsen om när Sonny kom tillbaka.

"Min syster Agnes står och blockerar dörren för Sonny.
- Vafan. Släpp in mig för helvete!
Sonny är röd i ansiktet och sammanbiten.
- Var är hon? Jag vill snacka med henne. Släpp in mig.

Men Agnes står som ett kryss i dörröppnngen fast hon bara är tio år. Som för att skydda oss alla." (sid 112)

Mamman är försvunnen på några dagar, ingen vet var hon är.

"Sonny har en kniv i handen. En sådan där kökskniv. Vad ska han göra med den? Han är väldigt arg."

Sonny går men väser att han kommer tillbaka.

1998 (alltså 26 år efter att Sonny först flyttade in) skriver mamman i ett brev att hon stött på Sonny i Göteborg.
"Han hade gått fram till henne och sagt:
- Du har verkligen förstört min syn på kvinnor." (sid 132)

Det verkar inte precis som han var tacksam för att han fått bo hos henne och vara hennes älskare i 1,5 år. Och mamman förstod förstås ingenting.

När föräldrarna är dumma får barnen lida ungefär.

Ur en recension i DN:

DN skrev:”Felicia försvann” är ingen dålig bok. Det är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Boken ger stundom ett fragmentariskt intryck, som skriven utifrån ett ofärdigt terapiarbete, men i det rapsodiska finns också en febrighet som gör boken oavbrutet fängslande.

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/f ... a-forsvann

Men texten står inte på egna ben som skönlitteratur, dvs man läser den för att mamman är den kända barnuppfostringsexperten.

Snarare är boken den senaste i raden av litterära produkter vars utgivning, marknadsföring och försäljning förutsätter en intresseväckande kontext; i det här fallet en kändismamma i kombination med höga autenticitetsanspråk. Jag finner det därmed både omöjligt och meningslöst att diskutera texten enbart som ett litterärt verk och kommer fortsättningsvis tala klarspråk om dess innehåll.
---
Men om man för stunden lägger undan de konkreta anklagelserna om misshandel och vanvård och den tragedi som nu utspelas inför full offentlighet speglar boken också en förskjutning i vår syn på familjen.

I ”Felicia försvann” finns en kritisk underton, ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil. Det som för omgivningen framstod som charmigt och frejdigt när Anna Wahlgren 1983 gjorde succé med ”Barnaboken” avslöjas här som en lögn. Den ensamma, intellektuella mamman som på egen hand uppfostrat nio barn till individer med självkänsla och integritet var i själva verket en sektledare med klara relationsstörningar, som utnyttjade barnen i iscensättningen av sig själv som den ultimata modern.

Anna Wahlgren har skrivit en (för)svarsbok:

Anna Wahlgrens bok "Sanning eller konsekvens" kom ut i höstas och är hennes 30:e bok. Boken är ett svar på kritiken från dottern Felicia Feldt.
Sedan 2005 driver Anna Wahlgren eget förlag, och "Sanning eller konsekvens" gavs ut i egen regi.
Wahlgrens mest kända och mest sålda, "Barnaboken", kom ut i sin första upplaga i Sverige 1983. Den har hittills sålts i över en miljon exemplar.

http://www.expressen.se/nyheter/wahlgre ... terns-bok/

Säger hennes svarsbok något som kvalikativt decimerar innehållet i Felicias bok?

Alien skrev:Ur en recension i DN:

DN skrev:”Felicia försvann” är ingen dålig bok. Det är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Boken ger stundom ett fragmentariskt intryck, som skriven utifrån ett ofärdigt terapiarbete, men i det rapsodiska finns också en febrighet som gör boken oavbrutet fängslande.

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/f ... a-forsvann

Men texten står inte på egna ben som skönlitteratur, dvs man läser den för att mamman är den kända barnuppfostringsexperten.

Snarare är boken den senaste i raden av litterära produkter vars utgivning, marknadsföring och försäljning förutsätter en intresseväckande kontext; i det här fallet en kändismamma i kombination med höga autenticitetsanspråk. Jag finner det därmed både omöjligt och meningslöst att diskutera texten enbart som ett litterärt verk och kommer fortsättningsvis tala klarspråk om dess innehåll.
---
Men om man för stunden lägger undan de konkreta anklagelserna om misshandel och vanvård och den tragedi som nu utspelas inför full offentlighet speglar boken också en förskjutning i vår syn på familjen.

I ”Felicia försvann” finns en kritisk underton, ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil. Det som för omgivningen framstod som charmigt och frejdigt när Anna Wahlgren 1983 gjorde succé med ”Barnaboken” avslöjas här som en lögn. Den ensamma, intellektuella mamman som på egen hand uppfostrat nio barn till individer med självkänsla och integritet var i själva verket en sektledare med klara relationsstörningar, som utnyttjade barnen i iscensättningen av sig själv som den ultimata modern.

Jag tror Jens Liljestrand,i DN, väsentligen har fel.

Texten står helt klart på egna ben. Texten är en egen värld.

Felicia försvann berättar om en mamma som är ett svin. Hur det är att växa upp med en mamma som är ett svin. Vad det gör med barn som växer upp med mammor som är svin. Det är det som är poängen.

Lennart Frimodig

plåtmonster skrev:Säger hennes svarsbok något som kvalikativt decimerar innehållet i Felicias bok?

Jag har inte läst boken. Men skulle antagligen inte bli klokare. Om alla har rätt till sin upplevelse, då finns ju ingen sanning och inga objektiva fakta.

Om t ex Felicia påstår att mamman flera gånger lämnade barnen ensamma i flera dagar,utan att de hade en aning om var hon var el när hon skulle komma tillbaka, så kan ju mamman totalt förneka det. Teoretiskt skulle det kunna vara så att hon hade gett dem telefonnummer (men det förutsatte att hon visste var hon skulle övernatta), bett en granne titta till dem etc. Men att Felicia glömt det.

Så här bemöter AW boken:

Anna Wahlgren skriver att hon inte är arg för att dottern har skrivit en bok som handlar om hennes barndom.
”Det har hon all rätt i världen att göra. Jag har själv skrivit om mitt liv, så det vore både dumt och oklokt av mig att ifrågasätta min dotters rätt att göra detsamma.”
”Fruktansvärt att läsa”
Hon undrar om hon är utan förmåga att själv inse och ta till sig att dottern Felicia har lidit i sin barndom.
”Nej, den inlevelseförmågan känner jag, i smärta, att jag har. Det är fruktansvärt att läsa om hur min dotter mått dåligt och varit rädd, och hur mina inte alltid särskilt kloka val har kommit henne till skada. Med facit i hand är det lätt att se att jag varit omdömeslös. Det är många val i livet jag önskar jag aldrig hade gjort. Det är mycket jag borde, och skulle, ha gjort annorlunda. Men jag kan inte ändra på det som varit, och det kan ingen. Jag kan bara beklaga att jag brustit i min uppgift som förälder. Som de flesta mammor försökte jag göra så gott jag kunde. Som de flesta föräldrar lyckades jag inte alltid leva upp till mina (höga) ambitioner.”, skriver Anna Wahlgren i brevet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16181441.ab

AW hävdar att dottern ljuger:

”Jag vill påminna om att det är påståenden i en bok. Vem som helst kan påstå vad som helst i en bok, men det blir inte sanning av den anledningen. Det tryckta ordet har inte den makten.
---
”Tycker jag att min dotter ger en sanningsenlig bild av sin barndom? Nej, det tycker jag inte! Mycket av det hon skriver känner jag igen mig i och har också härlett i min egen bok, Sanning eller konsekvens. Mycket av det hon skriver är inte sant. Det är faktiskt lögn. Jag kan inte veta varför hon väljer att ljuga om så mycket i sin barndom som direkt berör mig, men jag har mina misstankar.”

Och de misstankarna har hon luftat senare. AW och hennes andre man skildes tydligen inte som vänner, och hon tror att han är "spökskrivare".

Jag har inte läst någon av böckerna men jag litar helt klart mer på Felicias sanning än AWs (som jag känner) efterhandskonstruktioner, hon verkar helt enkelt inte klok och verkar väldigt kränkt av det som Felicia skriver och har därför gått i försvarställning för att försöka försvara sin (obefintliga) heder.

Frimodig skrev:I den här intervjun jag hänvisade till, så berättar Felicia att hon upprepade sin morsas stränghet när det gällde Felicias uppfostran av sin egna barn.

Vilken intervju? Har du länk?

Frimodig skrev:Texten står helt klart på egna ben. Texten är en egen värld.

Felicia försvann berättar om en mamma som är ett svin. Hur det är att växa upp med en mamma som är ett svin. Vad det gör med barn som växer upp med mammor som är svin. Det är det som är poängen.

Möjligen, men då hada den säkert inte sett ut på detta vis. Den hade varit läsvänligare skriven, och en journalist hade varit inblandad. Men nu visste förläggaren att folk skulle bli intresserade just för att det i mycket är en hatbok mot den kända "barnexperten" AW som mamma.

Alien skrev:

Frimodig skrev:I den här intervjun jag hänvisade till, så berättar Felicia att hon upprepade sin morsas stränghet när det gällde Felicias uppfostran av sin egna barn.

Vilken intervju? Har du länk?

Frimodig skrev:Texten står helt klart på egna ben. Texten är en egen värld.

Felicia försvann berättar om en mamma som är ett svin. Hur det är att växa upp med en mamma som är ett svin. Vad det gör med barn som växer upp med mammor som är svin. Det är det som är poängen.

Möjligen, men då hada den säkert inte sett ut på detta vis. Den hade varit läsvänligare skriven, och en journalist hade varit inblandad. Men nu visste förläggaren att folk skulle bli intresserade just för att det i mycket är en hatbok mot den kända "barnexperten" AW som mamma.

Jag är inte bra på länkar.

Jag tror intervjun finns på ett ställe som heter www.mabra.se

Nja, håller inte med.

Felicia Feldt berättar en historia om sin egen uppväxt, för att skapa distans, ge andra en möjlighet till inblick. Och, ffa. Att Felicia skall få möjligheten att sätta ord på saker. Det är absolut ingen journalistisk bok, inget Zlatan-jox.

Ingen journalist skulle någonsin ha kunnat skriva Felicia försvann, om det inte varit Felicia Feldt själv som var journalisten.

Det är ovanligt att journalister skriver nåt med litterära kvaliteter. De är yrkesskadade.

Lennart Frimodig