Undrade lite om det, Hur länge ni stannat i hemmet utan att gå utanför dörren?
Min är 4 månader. jag var mer "normal" förut.

Fakta om mig:
Jag har gått från vanlig social fobi till extrem paranoia. Jag får extrem panikångest av att vakna klockan 1 på dagen och solen lyser på mig. Därmed vaknar jag helst på kvällen och är vaken om nätterna. Kan inte ändra på detta, har försökt men det är extremt svårt. Mina tankegångar är för svåra för att bryta. Jag är en extremt omöjlig, komplicerad människa som ni med AS vet så planerar man saker i förväg och går igenom hur hela dagen ska se ut när man vaknar. Därmed struntar jag i allt, det känns för jobbigt och omöjligt alltihop.

Jag har inget liv, jag dödade mitt sociala nätverk totalt iomed min isolering, bara sådär.
Någon som har varit i liknande situation eller vet något om hur man kommer ur detta? haft ett antal psykologer. Men kan inte få hjälpen då mitt problem är som det är. Jag är inte ens ledsen över att jag förstör mitt liv och dagarna bara går. Jag är helt tom just nu. Mina problem äter upp mig.

Har diagnoserna asperger ångest adhd ocd och biopolär

Hur fixar du inhandling av mat?

plåtmonster skrev:Hur fixar du inhandling av mat?

Mina föräldrar handlar mat.. Jag är alltså rätt ung, under 20.

nån vecka kanske? förr då jag bodde i lägenhet sen behöver man ju handla (hur gör du då?)
nu går jag ut varje dag för jag har djur som behöver mat/vatten... men oddsen att jag ska stöta på andra människor (än min man) är nästan obefintlig.

finns det inte saker du måste göra som du kan öva på att gå ut för (tvättstuga, soporna, handla är vad jag kom på direkt då kanske man börjar med den enklaste som antagligen är soporna)
annars kanske djur är bra start (mycket enklare än människor men ändå social kontakt/övning. men det måste ju vara ett djur du orkar ta hand om.

rapchic skrev:nån vecka kanske? förr då jag bodde i lägenhet sen behöver man ju handla (hur gör du då?)
nu går jag ut varje dag för jag har djur som behöver mat/vatten... men oddsen att jag ska stöta på andra människor (än min man) är nästan obefintlig.

finns det inte saker du måste göra som du kan öva på att gå ut för (tvättstuga, soporna, handla är vad jag kom på direkt då kanske man börjar med den enklaste som antagligen är soporna)
annars kanske djur är bra start (mycket enklare än människor men ändå social kontakt/övning. men det måste ju vara ett djur du orkar ta hand om.

Jo hade gärna velat haft en hund men det går inte med mitt tillstånd förstås. :/ Hamnat i en väldigt lång svacka nu bara. Förut var jag lite åt det maniska hållet. Det var då bara såhär periodvis i 1-2 veckor sedan skötte jag livet och sysslor som vanligt. Men kom väl till en gräns för några månader sen att jag inte orkade kämpa längre med detta fram och tillbaka livet och släppte allt. :/ Men som du säger, babysteps är i rätt riktning. Och jag vet ju igentligen hur jag ska bli frisk, men jag struntar bara i det eller det går inte... :S

kanintesluta skrev:

rapchic skrev:nån vecka kanske? förr då jag bodde i lägenhet sen behöver man ju handla (hur gör du då?)
nu går jag ut varje dag för jag har djur som behöver mat/vatten... men oddsen att jag ska stöta på andra människor (än min man) är nästan obefintlig.

finns det inte saker du måste göra som du kan öva på att gå ut för (tvättstuga, soporna, handla är vad jag kom på direkt då kanske man börjar med den enklaste som antagligen är soporna)
annars kanske djur är bra start (mycket enklare än människor men ändå social kontakt/övning. men det måste ju vara ett djur du orkar ta hand om.

Jo hade gärna velat haft en hund men det går inte med mitt tillstånd förstås. :/ Hamnat i en väldigt lång svacka nu bara. Förut var jag lite åt det maniska hållet. Det var då bara såhär periodvis i 1-2 veckor sedan skötte jag livet och sysslor som vanligt. Men kom väl till en gräns för några månader sen att jag inte orkade kämpa längre med detta fram och tillbaka livet och släppte allt. :/ Men som du säger, babysteps är i rätt riktining. Och jag igentligen hur jag ska bli frisk, men jag struntar bara i det eller det går inte... :S

det finns inte nån i din familj som har hund som du kan passa nån gång då och då?
hund är ju särskilt praktiskt för hunden måste ju gå på promenad (men du har sälskap av hunden)

alternativt att du börjar med nått helt annat för att få dig att må bättre, tex jag mår bättre om jag har det mer städat hemma, fast jag är dålig på det själv så jag måste aktivt försöka hålla det städat (därför följer jag flylady just nu).
eller kanske hur du stiger upp (jag mår tex bäst om jag stiger upp tidigt, just nu stiger jag upp halv sju men jag mår bäst om jag stiger upp före sex på morgonen, gärna krin fem.) eller hur du äter. om du kan skaffa rutiner kring nått sånt kanske du kan ha nog med ork för att ta dig ut snart.

Jag blir ju tvingad att gå ut några gånger i veckan, men det längsta jag suttit inomhus är väl... Ja, jag vet inte. Någon månad, kanske. Ingen aning. Man måste handla mat osv, för annars kommer man ändå inte kunna stanna inomhus i mer än en månad, för då svälter man ihjäl, ligger död och ruttnar bort, liksom.

Jag är inte den som tar till mediciner i första taget. Men med tanke på att du har flera diagnoser, så undrar jag om tar medicin för adhd och bipolaritet. Du har tillräckligt mycket annat att kämpa med.

Det med husdjur är verkligen en god idé, om det funkar för ocd. Kan du inte låna av någon? Det behöver inte vara en hund. Vi har haft kaniner och det hjälper en att tänka på annat. En katt behöver inte rastas, men är ett suveränt sällskap. Tror det kan vara bra med allt som kan bryta dina tankebanor.

Jag har aspergers och att lämna hemmet är det jag kämpar mest med. Men jag har haft turen att orka få två barn och leva som gift. Det har gjort att jag tvingats fungera någorlunda. När jag flyttade hemifrån som 20-åring, rasade mitt liv. Ingenting fungerade. Jag fick ångest av allt. Levde på juice och kex. Tillbringade dagarna med att ligga på golvet och gråta. Det vände under första graviditeten, men det har varit en lång väg. Äldsta dottern hann fylla 22 innan jag fick min diagnos. På något sätt lyckades jag ta mig tillbaka till livet. Babysteps.

Man behöver någon att prata med. Har du det? NÅgon som vet hur du funkar, respekterar dig och kan bolla idéer.

Du skriver att du egentligen inte bryr dig om vad som händer med dig. Finns det något som du tycker är kul?

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, har regelbundet långa perioder då jag inte klarar av att gå ut förutom för att handla mat, det kan vara några månader (de perioderna jag har jobb så måste jag ju gå ut och jobba..) och slutar bry mig om allt

Annars har det bara varit några dagar i sträck, kanske en vecka. Men om jag hade någon som handlade mat åt mig så vet jag inte hur länge jag skulle kunna undvika att gå ut
Man mår ju så mycket sämre psykiskt när man börjar isolera sig och känner sig värdelös och kan bli paranoid…eller jag blir det i alla fall, bara att gå till mataffären är så utmattande att man vill svimma, det blir en så jobbig ond cirkel

Tar du några mediciner?

Har du någon vän eller familjemedlem som förstår dina problem och skulle kunna stödja dig att gå ut och göra saker? Jag har min mamma som flera gånger har fått komma och dra upp mig när jag har ”fastnat” och bara är i min lägenhet och inte gör någonting, ibland har hon kommit och hjälpt mig att städa och vid ett tillfälle fick hon komma och hjälpa mig att flytta eftersom jag inte klarade av att bo där själv

Det du beskriver att du känner nu låter ju lite som en form av deppression eller i alla fall någonting du borde kunna få hjälp med

Jag brukar behöva hjälp med att få rutiner så någonting schemalagt som en aktivitet (typ målarkurs, hundvakt) någon gång i veckan kanske kan hjälpa.. har du något intresse som du skulle kunna tänka dig att återuppta?

Jag måste gå utanför dörren varje dag, jag har 12 kaniner och det är min plikt som djurägare att se till att de har det bra. Men de bor i stallet på gården, och gården är ju "hemma". Så utomhus är jag varje dag, men jag har gått åtminstonde en månad utan att lämna gården jag bor på. Det blir ju lite skillnad om man bor på gård än om man bor i lägenhet.

Längsta måste varit någon vecka, men jag går nästan aldrig ut från torsdag->Måndag.

Oj... Jag tror jag är ute nästan varje dag, i och med att jag skola/annan sysselsättning(just nu annan sysselsättning, men skola igen om ca en vecka) varje dag. Sen har jag en mamma som tjatar på mig att jag ska ut och röra på mig typ dagligen... Men längsta inomhus... tre dagar kanske?

Rekommenderar alla dagliga raska promenader, i synnerhet om man är låg.

Börja i små steg kanske?

Två veckor. När jag hade körtelfeber.

Nån lågperiod har det varit kanske fyra-fem dar.
När maten är slut måste man ge sig ut och handla.
Det är tur att jag inte har nån som kan handla åt mig, då hade man kanske grottat ner sig riktigt jävla illa.

Men jag ska inte raljera, det finns de som har betydligt värre lågperioder än vad jag har och det har jag respekt för.

Jag har ofta haft perioder då jag inte lämnar lgh på två veckor, och då när jag väl lämnat lgh har det varit för att handla mat eller gå till terapi etc. Jag isolerade mig i två år, mest för att jag blev så utmattad av alla intryck som mötte mig ute.

Är ditt problem ffa att du inte går *utomhus* eller är det ffa att du saknar det sociala? Som jag ser det är det två olika saker. Man kan ha ett socialt liv utan att gå ut, och man kan gå ut utan att behöva ha med människor att göra.

KrigarSjäl skrev:Rekommenderar alla dagliga raska promenader, i synnerhet om man är låg.

Jo, är man hög så ska man stanna hemma.

1v tror jag men det var på vintern.