Jag har ett bekymmer.
Människor i min omgivning ska kladda och klappa på mig.
Stryka mig på ryggen. På armen, på kinden.
Jag blir galen
De säger du är så snäll (kladd). Du är så duktig (klapp).
Kul att vara uppskattad, men allt kladdande gör mig galen.
Jag ryser och känner obehag och får lust att säga LÅT BLI!

Jag är ingen offentlig kram grej.
Jag förstår inte problemet att de måste hålla på!
Jag vill inte vara otrevlig för de gör de av snällhet.
Men de är människor jag bara är ytligt bekanta med.

En kram från en nära vän är helt ok men då får de fråga först.
Och i religiösa sammanhang då är det ju nästan grupp kram som gäller.( då får man lust att kräkas)

Kan någon ge mig tips hur jag undviker kladdet och förstår ni på er på fenomenet varför de ska kladda på en.

Det beror på vem det är...

Jag blir en stel pinne. När jag var liten blev min mamma mkt sårad av det. Pappa och jag hade aldrig nåt behov av att ta i varandra.

Jag kramar, utan problem, min syster, min dotter och mina barnbarn. Sonen och jag är ungefär lika stela.

Jag övertygar mig själv, intellektuellt, att en del anställda och samarbetspartners behöver att man tar dem i hand för att de skall känna sig sedda och accepterade. Men det är exhausting. Man skall se och acceptera dem.

Min spontana metod för att undvika ofrivillig beröring har alltid varit att hålla avstånd. Fysiskt, intellektuellt och mentalt.

Men en bättre metod är nog att berätta för vänner och andra i näromgivningen att man har svårt för fysisk kontakt. Och framställa det som ett fel hos dig.

Människor är social varelser. Kladdet är ett sätt att upprätthålla gemenskapskänslan. Man berättar väsentligen att man är beroende. Tar man inte på folk så finns de inte. Då är de inte värda att respektera eller försvara.

Lennart Frimodig

Om det är någon jag känner väl så brukar jag säga "jag tycker det är obehagligt när folk tar på mig".

Min familj vet om detta så för dom räcker det med en jättekort kram på några sekunder.

Frimodig skrev:Jag blir en stel pinne. När jag var liten blev min mamma mkt sårad av det. Pappa och jag hade aldrig nåt behov av att ta i varandra.

Jag kramar, utan problem, min syster, min dotter och mina barnbarn. Sonen och jag är ungefär lika stela.

Jag övertygar mig själv, intellektuellt, att en del anställda och samarbetspartners behöver att man tar dem i hand för att de skall känna sig sedda och accepterade. Men det är exhausting. Man skall se och acceptera dem.

Min spontana metod för att undvika ofrivillig beröring har alltid varit att hålla avstånd. Fysiskt, intellektuellt och mentalt.

Men en bättre metod är nog att berätta för vänner och andra i näromgivningen att man har svårt för fysisk kontakt. Och framställa det som ett fel hos dig.

Människor är social varelser. Kladdet är ett sätt att upprätthålla gemenskapskänslan. Man berättar väsentligen att man är beroende. Tar man inte på folk så finns de inte. Då är de inte värda att respektera eller försvara.

Lennart Frimodig

Tack Lennart! De som kladdar är människor jag inte ens känner väl eller gillar .
I för sig så gillar jag inte ögon kontakt , jag har fått kommentaren att folk ej tror att jag lyssnar.
För jag inte sten glor i deras ögon.
En del som försökt mobba mig på jobbet genom att frysa ut mig och inte prata eller hälsa.
Fick ge upp.
Jag brydde mig inte.
Så det fick ingen effekt.
Jag kallar sådana människor icke personer. Om de hälsar eller pratar bryr jag mig inte om.
Så de tycker nog att jag är iskall.
Med människor jag gillar är jag snäll och omtänksam.
Jag tror det märks väldigt mycket skillnad i mitt bemötande på jobbet.

Jo jag får samla kraft och säga jag vill inte att du tar i mig.
Jag kramar min pojkvän och barn då är jag en varm person.
Det lär väl spridas man får säga det till den som skvallrar mest!

Jag lägger benen på ryggen och springer därifrån.

Börja kladda tillbaks så slutar de nog

Kattmamma skrev:

Frimodig skrev:Jag blir en stel pinne. När jag var liten blev min mamma mkt sårad av det. Pappa och jag hade aldrig nåt behov av att ta i varandra.

Jag kramar, utan problem, min syster, min dotter och mina barnbarn. Sonen och jag är ungefär lika stela.

Jag övertygar mig själv, intellektuellt, att en del anställda och samarbetspartners behöver att man tar dem i hand för att de skall känna sig sedda och accepterade. Men det är exhausting. Man skall se och acceptera dem.

Min spontana metod för att undvika ofrivillig beröring har alltid varit att hålla avstånd. Fysiskt, intellektuellt och mentalt.

Men en bättre metod är nog att berätta för vänner och andra i näromgivningen att man har svårt för fysisk kontakt. Och framställa det som ett fel hos dig.

Människor är social varelser. Kladdet är ett sätt att upprätthålla gemenskapskänslan. Man berättar väsentligen att man är beroende. Tar man inte på folk så finns de inte. Då är de inte värda att respektera eller försvara.

Lennart Frimodig

Tack Lennart! De som kladdar är människor jag inte ens känner väl eller gillar .
I för sig så gillar jag inte ögon kontakt , jag har fått kommentaren att folk ej tror att jag lyssnar.
För jag inte sten glor i deras ögon.
En del som försökt mobba mig på jobbet genom att frysa ut mig och inte prata eller hälsa.
Fick ge upp.
Jag brydde mig inte.
Så det fick ingen effekt.
Jag kallar sådana människor icke personer. Om de hälsar eller pratar bryr jag mig inte om.
Så de tycker nog att jag är iskall.
Med människor jag gillar är jag snäll och omtänksam.
Jag tror det märks väldigt mycket skillnad i mitt bemötande på jobbet.

Jo jag får samla kraft och säga jag vill inte att du tar i mig.
Jag kramar min pojkvän och barn då är jag en varm person.
Det lär väl spridas man får säga det till den som skvallrar mest!

Bra kattmamma.

Det är så att man skapar sitt eget revir i alla återkommande sammanhang, som arbetsplatser. Man skapar rules of the game. Man tränar omgivningen att förstå.

Det är som att dressera hundar. Man belönar bra beteende och bestraffar dåligt, genom att dra undan bejakande. Man ser dem inte, när de gör fel. Man hör dem inte.

Lennart Frimodig

Nåt som är jobbigt är raglande fyllon av det där slaget som tvinget måste lägga armen runt alla de snackar med. Man säger åt dem tydligt men fem minuter senare är armen där igen. Då plockar man bort den eller går därifrån.
Men jag fattar inte riktigt det beteendet. Ok för en dunk i ryggen men det där kramandet kan de köra med nån annanstans.

Det är väl nåt mänskligt, de kanske tror att jag är ensam & övergiven där jag sitter vid bardisken. Men i själva verket kopplar jag bara av över en bira.
Ensam är jag aldrig.
Jag har andligen sällskap med er här vart jag än hamnar.

När jag var riktigt liten, har mor min berättat, så puttade jag undan henne från kramar. Det gjorde henne ledsen vad jag förstår och idag är det tvärtom. Det sitter i henne att jag inte vill ha kramar så hon ger mig knappt några längre eller "glömmer" mig eftersom jag inte vill ha. Fast det komiska är ju, att idag vill jag ha det från henne bl a. Så nu är det jag som blir mer ledsen. Har dock turen som har en kramglad pojkvän istället då

Kattmamma skrev:Människor i min omgivning ska kladda och klappa på mig.
Stryka mig på ryggen. På armen, på kinden.
Jag blir galen

det låter galet . säg ifrån. rakt ut. och de som respekterar , slutar med detta beteende.
jag tycker det är ohyfsad att kladda på folk.

KrigarSjäl skrev:Jag har andligen sällskap med er här vart jag än hamnar.

Detsamma!

Dina inlägg är till 99% genomtänkta, välformulerade, genuint roliga och ibland provocerande.

När jag blev medlem här för runt 1,5 år sedan tyckte jag du var mest jobbig men nu tycker jag dina inlägg är dom mest läsvärda på hela forumet. Du borde skriva krönikor för Metro eller nåt.

Tack, det är vänligt sagt.

Jag läste något tips till folk som sa att för att få folks förtroende ska man lägga en hand på deras axel när man talar till dem.

Schmetterling skrev:Jag läste något tips till folk som sa att för att få folks förtroende ska man lägga en hand på deras axel när man talar till dem.

Nå, den som skrev det har inte träffat mig, det är tydligt det.

Schmetterling skrev:Jag läste något tips till folk som sa att för att få folks förtroende ska man lägga en hand på deras axel när man talar till dem.

Ja.. jo, det stämmer säkert på NTs. Jag har lite av ett bekymmer med såntdär. Helt okej att kramas för mig, men det är lite svårare att veta när det förväntas av mig, och när det är okej att göra det.

Savanten Svante skrev:

Schmetterling skrev:Jag läste något tips till folk som sa att för att få folks förtroende ska man lägga en hand på deras axel när man talar till dem.

Ja.. jo, det stämmer säkert på NTs. Jag har lite av ett bekymmer med såntdär. Helt okej att kramas för mig, men det är lite svårare att veta när det förväntas av mig, och när det är okej att göra det.

Njaa, att lägga en hand på nåns axel förutsätter en massa saker. För att vara ok, alltså. Ibland kan en äldre göra så, eller en överordnad. Ibland kan man göra så i fotbollssammanhang.

Det är absolut inte en allmän metod. Absolut inte i Sverige.

Lennart Frimodig

Låser mig helt. Varför allt detta kramande?

KrigarSjäl skrev:Nåt som är jobbigt är raglande fyllon av det där slaget som tvinget måste lägga armen runt alla de snackar med. Man säger åt dem tydligt men fem minuter senare är armen där igen. Då plockar man bort den eller går därifrån.
Men jag fattar inte riktigt det beteendet. Ok för en dunk i ryggen men det där kramandet kan de köra med nån annanstans.

Det är väl nåt mänskligt, de kanske tror att jag är ensam & övergiven där jag sitter vid bardisken. Men i själva verket kopplar jag bara av över en bira.
Ensam är jag aldrig.
Jag har andligen sällskap med er här vart jag än hamnar.

Så sant! Jag känner mig inte heller ensam! Ni är ju som släktingar.
Man får förståelse och igenkänning .
Jag kan känna mer för er här på forumet, än Nt jag känt i många många år.
Jag är glad att lärt känna er!

Jag gillar kramar och klappar oftast, fast då känns det jobbigt att jag är så dålig på att göra sånt själv Jag försöker att kompensera för det verbalt och verkligen säga alla fina saker jag tänker om andra.

Enda undantaget är när det är mera sexuellt laddade beröringar, typ äckliga gubbar som tafsar på en och vill att man ska följa med dem hem och bada bubbelpool *rys*

ninegirl skrev:När jag var riktigt liten, har mor min berättat, så puttade jag undan henne från kramar. Det gjorde henne ledsen vad jag förstår och idag är det tvärtom. Det sitter i henne att jag inte vill ha kramar så hon ger mig knappt några längre eller "glömmer" mig eftersom jag inte vill ha. Fast det komiska är ju, att idag vill jag ha det från henne bl a. Så nu är det jag som blir mer ledsen. Har dock turen som har en kramglad pojkvän istället då

Glad för din skull att du har en kramglad pojkvän!
Jag har en också! Jag har vuxit upp utan kramar och ömhet i ett hem som präglats av känslokyla.
Så jag behöver mycket kramar.
Men dock av någon som står mig nära.
Kramar ska inte ges lättvindigt!
Då är den ju inget värt !

Gafsan skrev:Jag gillar kramar och klappar oftast, fast då känns det jobbigt att jag är så dålig på att göra sånt själv Jag försöker att kompensera för det verbalt och verkligen säga alla fina saker jag tänker om andra.

Enda undantaget är när det är mera sexuellt laddade beröringar, typ äckliga gubbar som tafsar på en och vill att man ska följa med dem hem och bada bubbelpool *rys*

Sexuellt laddade kramar är sjukt äckligt från främlingar .
Då tänder jag på alla åtta och fräser till.

elle skrev:

Kattmamma skrev:Människor i min omgivning ska kladda och klappa på mig.
Stryka mig på ryggen. På armen, på kinden.
Jag blir galen

det låter galet . säg ifrån. rakt ut. och de som respekterar , slutar med detta beteende.
jag tycker det är ohyfsad att kladda på folk.

Jag tycker med att det är ohyfsat!
Jag måste samla kraft och säga ifrån!
Tack för ert stöd att bearbeta hur jag ska göra det!
Jag har haft svårt att sätta gränser så detta blir en tröskel att komma över.

Frimodig skrev:

Kattmamma skrev:

Frimodig skrev:Jag blir en stel pinne. När jag var liten blev min mamma mkt sårad av det. Pappa och jag hade aldrig nåt behov av att ta i varandra.

Jag kramar, utan problem, min syster, min dotter och mina barnbarn. Sonen och jag är ungefär lika stela.

Jag övertygar mig själv, intellektuellt, att en del anställda och samarbetspartners behöver att man tar dem i hand för att de skall känna sig sedda och accepterade. Men det är exhausting. Man skall se och acceptera dem.

Min spontana metod för att undvika ofrivillig beröring har alltid varit att hålla avstånd. Fysiskt, intellektuellt och mentalt.

Men en bättre metod är nog att berätta för vänner och andra i näromgivningen att man har svårt för fysisk kontakt. Och framställa det som ett fel hos dig.

Människor är social varelser. Kladdet är ett sätt att upprätthålla gemenskapskänslan. Man berättar väsentligen att man är beroende. Tar man inte på folk så finns de inte. Då är de inte värda att respektera eller försvara.

Lennart Frimodig

Tack Lennart! De som kladdar är människor jag inte ens känner väl eller gillar .
I för sig så gillar jag inte ögon kontakt , jag har fått kommentaren att folk ej tror att jag lyssnar.
För jag inte sten glor i deras ögon.
En del som försökt mobba mig på jobbet genom att frysa ut mig och inte prata eller hälsa.
Fick ge upp.
Jag brydde mig inte.
Så det fick ingen effekt.
Jag kallar sådana människor icke personer. Om de hälsar eller pratar bryr jag mig inte om.
Så de tycker nog att jag är iskall.
Med människor jag gillar är jag snäll och omtänksam.
Jag tror det märks väldigt mycket skillnad i mitt bemötande på jobbet.

Jo jag får samla kraft och säga jag vill inte att du tar i mig.
Jag kramar min pojkvän och barn då är jag en varm person.
Det lär väl spridas man får säga det till den som skvallrar mest!

Bra kattmamma.

Det är så att man skapar sitt eget revir i alla återkommande sammanhang, som arbetsplatser. Man skapar rules of the game. Man tränar omgivningen att förstå.

Det är som att dressera hundar. Man belönar bra beteende och bestraffar dåligt, genom att dra undan bejakande. Man ser dem inte, när de gör fel. Man hör dem inte.

Lennart Frimodig

Tack för ditt uppmuntrande inlägg. Bra kattmamma!
Jag har ju mått dåligt förut när jag satt gränser .
Fått skuldkänslor så uppmuntrande ord behöver jag i denna process.
Har man inte blivit behandlad med respekt så har man svårt att respektera sig själv.
Då är det lätt att man tillåter andra att kränka en.