Jag mår jättedåligt efter en dag med mycket stress. Ont i magen, spända axlar och hög puls som gör att jag har svårt att sova. Andra verkar inte få samma problem efter så kort tid. Är detta vanligt bland folk med asperger?



Moderator atoms - slog ihop två trådar om samma ämne.

Jag tror att stresskänslighet är vanligt hos aspergare. För det första upplever vi ofta tillvaron som mera stressande än vad andra gör pga våra svårigheter att samordna våra intryck till en begriplig helhet och filtrera bort ovidkommande saker, och för det andra tror jag att vi har svårare att reglera vår stress.

NT känner ofta när det är dags att vila eller byta aktivitet för att må bra medan man som aspergare kan ha svårare att känna sånt.

Tror det där är rätt inviduellt.

Här diskuteras om aspergare har högre stresströskel än andra: har-aspergare-hogre-stresstroskel-an-nt-t10490.html

Jag trodde förr att jag tålde en hel del, men har nu upptäckt att jag inte tål så mycket. Men jag visste ju inte hur andra kände det, utgick från att de hade det lika jobbigt som jag. (Och det hade de kanske, men de utsatte sig också för mycket mer än jag.)

Förlåt mig för min glädje över att få veta att de flesta aspies här är stresskänsliga.

Jag har ALLTID varit det, sen barnsben, more or less. Har försökt "vänja bort" det inom stressiga yrken bl a men det blir alltsom oftast att jag är nära på att bryta ihop i ren panik.

Samma sak om jag har planerat exakt hur en dag ska se ut och någon kommer och rör ihop allt eller inflikar ytterligare aktiviteter osv. Jag får lätt svårt att ställa om mig till en början, men efter ett tag funkar det, även om jag innan dess ylar inombords, blir orolig och får svårare med andningen.

Inget som syns utanpå, däremot har min familj som jag tolkat det, irriterat sig på det stundtals, då dem kan en utan och innan och jag verkligen försöker att "smälta in" och inte bli osäker i mig själv.

Fler trådar om stress:

intressant-artikel-om-stress-och-somnbrist-t4465.html

hur-ska-man-kontrollera-stress-och-utbrott-t5540.html

permanenta-skador-av-stress-t11987.html

kronisk-stress-kan-skada-bl-a-minnet-t25623.html

hur-hog-ar-din-stresstroskel-t22674.html

blir-ni-blockerade-vid-stress-t23862.html

naturens-lakande-kraft-t-ex-minskad-stress-t26173.html

minskar-eller-okar-stresskanslighet-med-aldern-t26484.html

svd-om-hur-stress-paverkar-hjarnan-t28564.html



Moderator atoms - tog bort en inaktuell länk.

Stresskänslig?
-Utan tvekan. Finns mycket i tillvaron som stressar stålet ur mig.
Somt går att undvika, annat inte och jag försöker hantera det och leva med det enligt egna metoder. Så gått det går. Strategier och motmedel är bra grejer.
Blir jag irriterad över ungdomens förflackning, en dumdryg småborgerlig anda eller av meningslös skvalpop går jag hem och rensar skallen med Motörhead. Eller läser Céline och Schopenhauer.

Jag har bränt ut mig en gång för mycket så ja jag är stresskänslig. Jag tål nästan ingen stress alls nu för tiden.

Jag är extremt stresskänslig.
Det lustiga är att jag uppfattas som lugn.
Jag har nog ett lugnt utseende, en total villfarelse!
Jag blir arg av stress.
Och flippar ut totalt.

Dock har min stress blivit reglerbar genom att jag äter Cymbalta.

Nej, det tror jag inte. Men vi utsätts för mycket mer stressorer än NT.

Stresskänslig (dvs det triggas lätt) men stresstålig (dvs det ska mycket till innan stressen blir destruktiv istället för konstruktiv).

Har levt ett helt liv med begreppet "positiv stress" men enligt Stressforskningsinstitutet är det så här:

"Stress är alltså en bristsituation, ett sjukligt tillstånd som kan innebära en fara. Därför är det lika meningslöst att tala om bra eller positiv stress som att tala om positiv hunger eller positiv törst."

Men så länge man klarar stressen utan att braka ihop kan man ju försöka intala sig att det är något positivt med stressen. Enligt vad läkarna säger nu ackumuleras all den stress man utsätter sig för så till slut tar det stopp... Om man nu inte kan hålla stressen borta i tillräcklig utsträckning förstås.

Mitt liv har i alla fall så långt jag kan minnas tillbaka för mig varit en enda lång konstant stress situation. Men eftersom jag inte vetat något annat så har det ju varit min verklighet... Så denna insikt är relativt ny...

Frågan är vad man ska göra åt det?

Jag berättade för min läkare att jag kände igen beskrivningen på Stressinstitutets hemsida som att den beskrev mitt liv. Läkaren tittade då på mig och sa att det var väldigt vanligt för dem som hade de diagnoser jag har(Asperger och ADHD). Men det verkar inte som någon ens har någon ide om vad man ska göra åt det... Efter att jag berättade detta för läkaren så har jag inte hört av honom något mer...

Som det ser ut nu blir jag stressad av precis allting, vilket gör att jag inte orkar med någonting alls... Så tiden går åt till att försöka undvika att bli stressad av att jag blir så lätt stressad.......

Gersa skrev:Frågan är vad man ska göra åt det?

Rensa i det som stressar. Man kanske inte måste så mycket. Är födelsedagar för jobbiga, så kanske man "redan har bokat in något annat". Färre åtaganden helt enkelt och de åtaganden man gör skall ge mer än de tar.

Att ägna sig åt aktiv återhämtning och se till att sova bra och regelbundet. Äta bra osv.

Problemet är att jag har hamnat i en situation där allt blir stressande. Måste äta, måste sova, måste handla, måste fixa käk, måste tvätta, måste städa, måste försöka orka tjata på läkarna så jag får ordning på de somatiska problemen jag har............

Det jag befinner mig i är en negativ spiral som pågått i snart tio år så det är inget som hänt över en natt...

All energi går åt till att försöka få sig mat så jag inte blir ännu sjukare än vad jag redan är...

Det enda som inte är några problem är att somna eftersom jag är trött 24/7.... Så det är bara att stänga ögonen.. Sen vaknar jag av att det gör ont någonstans efter en timme eller två....

Kanske du bor på ett sätt där de aktiviteterna blir omständiga?
Finns det fysiska sjukdomar i bilden?

plåtmonster skrev:Kanske du bor på ett sätt där de aktiviteterna blir omständiga?
Tvärt om så bor jag så det blir så enkelt det kan bli när man bor själv.

Finns det fysiska sjukdomar i bilden?

Ja, de somatiska problemen är huvudsakligen värk och en mage som inte fungerar. Men jag tvingar mig att promenera och träna trots att det innebär smärta och total utmattning. I perioder har det varit lite bättre med energi men de perioderna har blivit kortare och kortare genom åren...

De senaste fyra, fem åren har jag i princip hela tiden fullt upp med att hålla mig vaken. I de värsta perioderna klarar jag bara att hålla mig vaken i några timmar per dygn... Läkarna hävdar att detta beror på den konstanta stress som jag levt med i hela mitt liv, men de har inga idéer vad man ska göra åt det. Enligt läkarna beror denna konstanta stress av ADHDn och att Aspergern gör det hela ännu värre...
Läkarna hävdar också att detta är vanligt bland Aspergare, speciellt de med ADHD.

Det som jag då tycker är konstigt är: Om det är så vanligt hur kan de då vara helt utan det minsta hum om vad som kan göras åt det? Jag frågar varje gång jag träffar personalen på behandlande enhet men jag får inget svar, det ända som händer är att jag inte får några nya tider...

Utan tvekan, flertalet av oss i alla fall. Jag är det och har alltid varit det.

När jag var väldigt ung fram till 20 sådär, så var jag inte stresskänslig. Lite var det väl ungdomlig energi, men det var oxo att man gjorde samma saker varje dag, typ vakna skola hem. Man kunde det och då blev det inte så jobbigt.

Men att verkligen lägga energi på högskolestudier var jobbigt för vi hade sååå mkt att läsa. Jag minns att jag kunde få nästan som vredesutbrott över böckerna. En gång kastade jag böcker... Hemma alltså.

Nu som rätt ovan vid aktivitet som vuxen med låg energinivå att börja med (kronisk trötthet) blir jag jättestressad av allt. Det kanske är brist på rutiner så det blir "nytt" så ofta, men oxo har jag börjat oroa mig för massor. Trist nog är en del av detta "mognad", jag har börjat bry mig om vad andra tycker. Och då vill man vara bra nog för dem. Och det är stressande. Jag kan stressa upp mig för något jag ska göra om 2 veckor.