Hej

Tänkte höra ifall någon har/har haft självmordstankar som har aspergers?
Och är detta vanligt när man har denna diagnos?
För min del så beror det nog på att jag inte har något som helst socialt liv samt ingen flickvän. Vet inte ens vem jag är längre.

Jag har brottats med tanken men aldrig kommit så långt att jag gjort några faktiska försök. Jag har diagnoserna Asperger, ADHD och Bipolär typ.II.

Jag har inte Asperger men jag har Atypisk Autism,ADHD och Bipolär typ2.Självmordstankar är något som är återkommande i mitt liv.Har två stycken misslyckade försök på mitt samvete.
Hoppas aldrig mer för nästa gång kommer jag inte att misslyckas.Jag är iallafall glad att jag lever.Utanförskapet kan vara ett helvete man inte leva med resten av sitt så det är inte konstig att folk inte vill leva längre.Kämpa på!!

Tänker på det varenda dag men jag har vant mig vid att dessa tankar dyker upp, fast jag skulle bli glad om dom försvann!
Har Aspergers syndrom.

Kan tänka mig att det är vanligt hos oss med AS (spekulerar, ej fakta) eftersom vi många gånger känner att ingen förstår oss, vad vi menar, hur vi uttrycker oss etc.

Jag har gjort självmordsförsök, så ja, suicid hägrar ibland, men inte nu. Tankar mer än handlingar, men desto mer självskadebeteende. Jag har Asperger, ADHD kombinerad typ, borderline och schizoaffektiv.

Mer eller mindre varje dag så länge jag kan minnas. Dock så är det bara tankar eftersom jag inte gillar fysisk smärta vilket självmord innebär.

Jag också mer eller mindre varje dag. Det är jobbigt och jag ser inget slut på tankemönstret.

Tanken glimtar förbi ibland ja.

brottas med tankarna nästan varje dag just nu. Inte roligt i längden. Mne jag bara orkar inte sitta och tala med främmande om det. Så jag skriver av mig lite här istället . funkar mycket bättre

Jag har funderat på självmord ända sedan tonåren.

Jag tycker inte heller att jag har något liv, jag har inte ens någon egen personlighet.

Jag brukar låna personligheter jag gillar av folk som dyker upp i mitt liv men just nu har jag ingen att låna så nu är jag helt tom inuti.

Jag är inte helt säker på vad som händer efter döden plus att det alltid brukar kännas värt att leva igen om man bara väntar tillräckligt länge.

Jag är dessutom helt säker på att jag kommer att vilja leva den dagen det är dags att dö av naturliga skäl.

Så det är ingen brådska, vi kommer alla att dö tids nog ändå.

Varför så bråttom?

Så är det för mig.

Jackal skrev:Varför så bråttom?

För att varje dag bara består av outhärdligt lidande.

Erathe skrev:

Jackal skrev:Varför så bråttom?

För att varje dag bara består av outhärdligt lidande.

Vad består lidandet av då om du skulle numrera det med siffror, 1 är värst, 2 är nästvärst osv...

1.
2.
Osv.

?

När livet blir för jobbigt:
nar-livet-blir-for-jobbigt-t28969.html

Tankarna kommer och går lite då och då, värst är ensamheten och isoleringen.

Angriff skrev:Tankarna kommer och går lite då och då, värst är ensamheten och isoleringen.

Försök att vara på det här forumet och lär känna människor , du ska se att du säkert kan känna dig mindre ensam.
Ju mer man skriver och svarar på trädar så lär man känna andra.
Jag har fått en del vänner här, vi har nu inte kunnat träffas irl. Men jag tycker ändå att vi är riktigt bra vänner.
Sen kan du ju åka på träffar det kanske är någon här som ska dit som du lärt känna, du ska se att det ordnar sig!
i sommar kanske du faktiskt har flera vänner!
Men man måste våga ta kontakt !
Lycka till !

Jag har HFA, ADHD, depression och fobisk personlighetsstörning. Själv har jag dagliga självmordstankar och hade min första självmordstanke när jag var 10-11 år. Jag har även försökt ta mitt liv några gånger. Mina självmordstankar beror iaf inte på brist av social kontakt eller liknande och det har det aldrig gjort. Vet inte riktigt varför jag mår som jag mår, men vet att det iaf inte beror på brist av socialt liv.

Det är för alla människor normalt att tänka på självmord, det kan till och med vara hälsosamt. Däremot ska det vara långt från tanke till handling. Känner du att det inte är det så ska du söka hjälp i tid och prata med din omgivning.

Absolut, förekommer ganska ofta för mig iallafall - oftare på senare tid. Själv har jag inte fått någon som helst hjälp efter min diagnos (förutom 4-5 olika sömnpiller som jag får tjata mig till). Bråkat med F-kassan om sjukersättning, inne på tredje svängen nu utan någon som helst förståelse från det hållet. Lever idag på frugans torftiga inkomst samt försörjningsstöd. Har ofta funderat på att ta ner skylten och sluta vara en belastning för min omgivning och samhället. Får en känsla av att det är det som sjukvården, försäkringskassan och kommunen vill när man har ett sånt här handikapp - ibland önskar man att man var förlamad och satt i rullstoll eller hade nått annat synligt problem, då kanske man blev någorlunda humanare behandlad.

Juggernawt skrev:Har ofta funderat på att ta ner skylten och sluta vara en belastning för min omgivning och samhället. Får en känsla av att det är det som sjukvården, försäkringskassan och kommunen vill när man har ett sånt här handikapp - ibland önskar man att man var förlamad och satt i rullstoll eller hade nått annat synligt problem, då kanske man blev någorlunda humanare behandlad.

Nej!

Jag vill inte förminska ditt lidande på något sätt men att du blir illa behandlad av myndigheter eller samhället i stort är inte ditt fel. Ditt värde bestäms inte av ditt ekonomiska bidrag till något.

Det är värdefullt att du kämpar emot för alla som kommer efter. Du är värdefull för din fru. Du är värdefull för andra på forumet.

Inget som har egentligt värde här i livet kan värderas i pengar.

Jag är ledsen om det låter argt men jag blir arg när FK och sjukvården har den här effekten på mina medmänniskor.

Tänker på det ofta.

Jag tror att det är att man har valet, något man skulle kunna klara av utan andras hjälp som lockar med den tanken, inte döden i sig. Det handlar nog om den i övrigt upplevda maktlösheten. Detta har man i alla fall makt över.

Jackal skrev:Vad består lidandet av då om du skulle numrera det med siffror, 1 är värst, 2 är nästvärst osv...

1. Symtomen som läkare har klassat som depression.
2. Allt annat.

Vanligt att känna så även om man inte är depprimerad. Tänker på möjligheten varje dag. Detta är helt enkelt inte min planet

jag tänker på det varje dag mer eller mindre. lite mindre nu när jag har fått mediciner.