jag vet inte om jag är den enda som har sånahär problem men när jag blir stressad (vilket jag har ganska ofta) och då brukar jag få utbrott (utbrott = tex när jag söker nått viktigt ter sig utbrottet på så sätt att jag springer omkring och söker efter det utan igentligen ser var jag går, skriker, gråter och är allmänt borta och sur på allt och alla)

detta ger mig problem i min relation med min pojkvän som börjar bli ganska less på detta (särskilt eftersom det sker flera gånger i veckan)

han har tipsat mig om att andas men när jag kommer på att jag ska andas är utbrottet nästan över
och att jag ska inte bry mig och göra nått annat tills jag lugnat ner mig...

har ni några tips om vad jag kan göra?

Säg till din pojkvän såhär:

"Du vet att jag ibland får utbrott. Då måste jag låsa in mej i ett rum tills jag har lugnat ner mej. Stör mej inte då. Vi kan prata när jag kommit ut igen."

Sen ser du till att stänga in dej i ett rum så fort du känner att utbrottet är på väg. Man kan nämligen känna det om man lyssnar noga till sina tankar!

Gå därifrån så din pojkvän slipper se dig!

Jag kan ana varför den här tråden kom till, mer säger jag inte eftersom jag inte har fakta. Liknande tråd fanns för någon vecka sedan.

Jag är sällan arg, men orättvisor, påhopp o. sådant tar jag sällan emot. Då jag är arg brukar jag sticka iväg för att få vara ifred för att senare komma tillbaka o. reda ut saken för sopa saker under mattan brukar inte lösa nånting.

Fick ett tips av min syrra att knyta händerna hårt o. räkna till 10 (göra likadant för att stå emot köpsuget), men undrar om det verkligen funkar. Vi gör nå´t liknade på yogan med skillnaden att vi ska tänka på ngt elelr ngn. som gör oss arga - vi då ska låtsas vara arga. Märker inte precis att det hjälper. Det kanske funkar o. göra då man verkligen är arg.

Jag käkar Xanor depot. Har sällan tantrums numera. Men när jag får det släpper jag ut all ilska. Skriker tills jag kräks, vankar av och an och slår sönder väggar ibland. Och sambon är van, han inväntar att jag lugnar ner mig, och om jag börjar gråta så tröstar han mig, ibland får han ligga och hålla om mig i en timme.

Läkarn sa att jag skulle springa iväg, så jag inte hamnar i sådana där okontrollerbara tantrums med folk omkring åtminstone. Är man i eller lyssnar en hetsig debatt som börjar spåra ur dit hän, så stick någon annan stans. Exempelvis stäng av tv:n/byt kanal om du vill strypa personen i programmet. Det är inte värt kostnaden av en ny tv...

Jo, det är väl därför man föredrar ensamhet hemma.

Tantrum? Vad är det?

knyta händerna räkna till tio...
byta aktivetet (eller vad man nu ska säga)

som tur är (synd vissa tillfällen) blir jag inte våldsam
vet inte om jag skulle kunna vara våldsam även om det behövs
så jag behöver inte akta mig från att skada nån (fysiskt iallafall)

nu är frågan hur ska man komma ihåg tipsen när man får "utbrott"
jag glömmer alltid tipsen då

Bjäbbmonstret skrev:Tantrum? Vad är det?

Engelska för okontrollerat oresonligt (vredes)utbrott och sådant.

Zombie skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Tantrum? Vad är det?

Engelska för okontrollerat oresonligt (vredes)utbrott och sådant.

Behändigt ord, själv har jag kallat det för kaos rätt länge.

Hej!

Nästan precis så där blir jag när jag letar efter någpt. Jag suckar, letar ljudligt, talar om vad jag har tappat, får ångest och blir lessen. Det hela brukar sluta med att min man letar efter det och hittar det åt mig. Men ibland hittar jag det jag letar efter själv också.

Också förändringar kan skapa kaos i huvudet. Att inte göra som det är planerat.

I dag gick vi till biblioteket och sen till second hand. Vi skulle sedan handla på ICA och hem och äta. På second hand hittade maken två blomkrukor till kolonilotten. Det duggregnade, men han sa att vi skulle gå till kolonilotten och lämna krukorna, och sedan gå hem och äta. Det blev kaois i huvudet. Jag fick lite ångest och dunkade mig själv i huvudet. Jag gnällde över att det var kallt. Men jag gick med till kolonilotten och tillbaka. Jag njöt av promenaden mer och mer under tiden jag gick. Vi handlade på ICA. Vi var trötta i benen, men med all rätt. Jag fick mersmak på att gå till kolonilotten. Fast, för det mesta kommer jag nog att cykla. Jag vill nog komma fort hem, när jag har jobbat där några timmar.

Hälsningar

Lilla Gumman

Tack gode G*d för att jag nästan helt slipper tantrum. De är så j*la jobbiga o. energikrävande, men bra att få ilskan ur sig..

Hej!

Igår blev en hemsk dag som tog mycket på krafterna.

Datorbutiken har stängt igen. Igår hade de auktion på allting i butiken. Klockan tio gick vi dit. Det visade sig att det var visning mellan tio och tolv, och att auktionen började klockan tolv. Vi kikade runt i butiken och bakom butiken. Jag förälskade mig i en kontorsstol med hög rygg, en sån där som man kan luta sig bakåt i.

Klockan elva gick vi hem och åt. Sedan cyklade vi tillbaka. Vi hade bestämt att vi skulle vara med en stund på auktionen, sedan cykla till kolonilotten och vattna och därefter åka hem och se en film på TV klockan 14.40. Men auktionen drog ut på tiden och vi skippade filmen. All tid gick åt till att vänta på de saker som vi ville ropa på. Väntan var jobbig. Jag höll på att gå upp i limningen. Vid fem gav jag upp. Jag sa till maken att om han åkte och vattnade så lagade jag middag till honom. Därefter cyklade jag till ICA (tvärs över torget) för att handla cornflakes och sedan hem. Lagade mat och väntade. Att inte veta exakt när maken kom hem var oerhört frusterande. Vid sju var maten klar och jag hällde upp fullkornsris och kindeybönor i varsin skål. En kompis ringde och vi pratade en halvtimme.

Halv åtta kom maken hem med ett par smågrejor och jag avslutade samtalet med min kompis. Vi värmde maten i mikrovågsugnen och åt tillsammans. Sedan bestämde vi att han skulle åka och vattna på kolonilotten och komma tillbaka. Det har regnat varje dag så han skulle bara vattna blomlådan på altanen och tomaterna bredvid diskbänken på baksidan, eftersom taket skjuter ut så mycket att det inte kommer vatten där. Alltså väntade jag hem honom efter max en timme. Han kom inte. Halv tio satte jag på tevatten och han ringde och sa att han var hos vår kompis nära där vi bor för att fråga när hon kunde köra delarna till de två galerkomposter vi köpt. Jag var jättearg i telefonen och sa åt honom att genast komma hem. Han kom så småningom. Tvingade honom att dricka te framför TV:n och se en DVD-film. Han sa åt mig att välja. Då vi bägge var trötta, valde jag Tintin i Amerika. Jag föreslog kakor till teet, eftersom vi ätit middag rätt sent. Han sa att han skulle ha smörgås också. Han bredde en smörgås och tog in tre kakor. Han tog inte in något till mig. Irriterad gick jag och bredde mig en exakt likadan smörgås och tog tre kakor. Arrangerade dessa så att de låg exakt på samma sätt som han hade lagt dem på sitt fat. Satt sedan och stickade på ärmen till min tröja medan vi såg på Tintin. Blev lite lugn av det.

Jag hatar sådana där dagar. De dränerar mig på energi och lämnar spår efter sig dagen efter.

Hälsningar

Lilla Gumman

Usch, det är verkligen hopplöst med sådana dagar! Förstår att det tog på krafterna.

Jag har väntat en vecka på att kunna måla en bänkskiva och att få hjälp att klippa gräsmattan. Men hela tiden kommer dåligt väder eller nånting i vägen. Sånt känns segt.

Hej!

Ja, det är inte kul. Tack för att du läste, Fröken Svarttrassel. Den här dagen såg ut att bli bättre, men inte då.

Jag har inkontinens och väntar på operation, blev remitterad i januari eller februari men än har jag inget hört så det dröjer väl till i höst tror jag. Använder inte blöjor och liknande för då får jag blöjexem eller andra obehag. Så jag skäms massor för detta och pratar inte gärna om det. Men maken säger att jag inte ska skämmas alls.

Mopeden är fortfarande inte klar, så jag fick cykla till fotbollsträningen. Kissade givetvis på mig, inte kul alls. På grund av att jag kissade på mig fick jag stå upp och cykla bitvis, för att det sved så att sitta ner mot cykelsadeln. Åkte till kolonilotten. Pratade med maken. Fortfarande samma sveda. Växlade mellan att cykla stående, sitta som vanligt eller leda cykeln. Då jag var omkring halvvägs cyklade jag stående, och kör på en trotoarkant som jag inte räknat med. Vurpar givetvis. Det blir ett litet hål på knät på träningsoverallsbyxorna. Skit också! Men maken har lovat att tråckla med svart tråd så kanske det inte syns så väl. Skrubbsår på höger knä och höger armbåge. Träningsoverallsjackan blev inte trasig, som tur var. Mitt på höger lillfinger är det ett rätt stort sår. På vänster ringfinger vid nageln är det ett mindre sår, som verkar nästan läkt nu fast det blödde så mycket först.

Jag har otur. Jämt. Och fast jag hela tiden snubblar på en gatsten och förstör jeansen, eller cyklar omkull och förstör nya mjukisbyxorna, eller snubblar på snöret till gymnastikpåsen och får hål på knät vänjer jag mig aldrig riktigt. Jag vill inte ha det så. Jag tänker "Inte nu igen!". Ungefär två gånger per år händer det något, Fast jag stöter ofta emot saker, slår mig så det gör ont o.s.v. och jag har ofta småsår. Jag känner mig som en småunge som slår sig hela tiden. Grrr ... kan man inte öva upp perception och koordination och vad det nu är det beror på ...

Hälsningar

Lilla Gumman

Har nyligen gått igenom min funktionsutredning och jag är inte arbetsför. Blir uppstressad av att passa tider, att få iväg sonen till dagis.

Stressen är väldigt svår att hantera, jag blir arg och irriterad.

Någon som känner igen sig som man kan "snacka" med här?

Är under utredning på socialen. Det lutar åt att min man måste ta ett större ansvar för att avlasta mig.

Jag har också svårt för stress. Men jag vet inte om jag har något klokt att bidra med. Det låter jobbigt att du blir utredd av socialen. Jag har hört av bekanta som har barn att de anser att lämna och hämta sina barn på dagis är det mest påfrestande som de utsätter sig för, eftersom miljön är rörig och de måste hälsa på personal och andra föräldrar osv.

vallesmamma: JA!!! Jag känner mycket igen mig. Jag blir stressad, arg och irriterad av att passa tider. Jag är dålig på att planera tid. Jag är mästare på att planera projekt (innehållet) men allt förstörs av tidsplaneringen.
Och det är likadant i vardagslivet. Jag får utbrott och slänger saker för att jag blir så uppjagad och stressad av alla tider. Jag blir så irriterad och arg för minsta lilla småsak då det är mer än tre tider att passa i följd. Och det är det ju varenda dag, morgonen är värst men det är inte förrän på kvällarna som jag släpper "masken" och utbrotten kommer.

Det har blivit något bättre efter att jag fick SSRI och Benzo, men bara måttligt.

Får du någon hjälp i övrigt?

Jag har också svårt för att hantera stress, och jag avskyr när jag pga det blr arg och irriterad och låter det gå ut över någon i min omgivning. Stress är pga detta mycket ångestframkallande för mig, för jag har växt upp med en far som är extremt stresskänslig och har ett väldigt labilt och hetsigt humör och noll impulskontroll. Hans beteende och humör påverkar alla i hans närhet, men han bryr sig inte och det har jag föraktat honom så mycket för. Och därför vill jag inte veta av ilskan och irritationen som jag ändå känner när jag blir stressad, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den istället. Ett sätt som jag har hittat är att ta ut den på mig själv genom ett mkt destruktivt beteende.

Jag älskar barn, och har alltid gjort det, så att jag skulle vara barnlös vid 33 års ålder är det nog ingen som kunde ha trott. Men orsaken till att jag är det är mestadels min oförmåga att hantera stress. Jag vill inte att de barn jag sätter till världen ska behöva lida pga mig...

Vallesmamma skrev:Är under utredning på socialen. Det lutar åt att min man måste ta ett större ansvar för att avlasta mig.

Hoppas att du inte lägger någon skuld på dig själv för det. Ett handikapp är ett handikapp, och hade du varit tex rullstolsbunden och inte fixat med hämtning och lämning på dagis, så hade det inte heller varit konstigt. Och därmed tycker jag inte att det är något fel om din man är tvungen att ta ett större ansvar pga det.

vallesmamma skrev:Har nyligen gått igenom min funktionsutredning och jag är inte arbetsför. Blir uppstressad av att passa tider, att få iväg sonen till dagis.

Stressen är väldigt svår att hantera, jag blir arg och irriterad.

Någon som känner igen sig som man kan "snacka" med här?

Oj, jag är precis likadan.

Har dock inte alltid varit så, under uppväxten och fram till två år sedan så var jag mycket stresstålig, av den enkla orsak att jag fokuserade på "mitt"- och la därför inte märke till hur stressande saker och ting egentligen är. Fick dock mycket starkaste grund ångest när min son blev fött, och jag vet inte vad som är huvudorsaken- men i dag är jag inte strsstålig alls, utan jag blir mycket förvirrad, ibland så "svartnar" allt, jag blir som dig irriterad och arg, och änden på notan är inte sällan en panik attack/panik ångest.

Ett sätt för mig att inte låta detta gå ut över "lill grabben"- har varit att dra mig lite undan, samt ge honom ett lite leende- till trotts för att det är varken naturligt eller lättt. Ibland fungerar dock ingenting- och är frugan hemma för hon helt enkelt sköta allt, är hon inte hemma så sätter jag på "drömmarnas trädgård" till min son, samtidig som jag själv lägger mig ned för att försöka varva ned (ofta i kombi med cybril)- för att sedan försöka igen.

Sobril, stearinljus, filt och bok en halvtimme efter att du lagt barnen för att varva ner om du har tid. Hur gamla är barnen? Jag har inga barn än, men det funkar för mig. När jag kommer ihåg det...