Jag påverkas inte av andra; det är därför så många hatar mig. Jag går min egen väg och det irriterar folk. Men det roar mig, för det betyder ju att jag påverkar andra, trots att jag inte ens strävar efter att göra det. Det roar mig att se hur lättpåverkade andra är, eftersom att det inte ens krävs någon ansträngning för att påverka människor. Min blotta existens provocerar och eftersom att jag inte kan vara någon annan än den jag är kan jag bara skratta åt situationen. Man kan ju välja mellan att skjuta sig i huvudet eller att acceptera verkligheten som den är. Jag valde att göra det sistnämnda och hittills har det varit rätt val för mig.

Att jag inte är omtyckt beror på att jag är väldigt annorlunda och socialt inkompetent, men det är inget jag gör för att jävlas med folk. Jag vet helt enkelt inte riktigt hur man gör. Men samtidigt har jag inget behov av att få bekräftelse från folk, annat än från min familj. Man tröttnar nämligen på att försöka efter att ha misslyckats i så många år, iså många olika situationer. Det känns helt enkelt inte som att det är värt det, så jag väljer att istället fokusera på allt gott i mitt liv.

Jag tycker nog att andras påverkan oftast är positiv för mig. Jag lär mig mycket av att iaktta andra och prata med dem om saker och ting, och jag tror att jag har turen att mestadels ha "bra" människor omkring mig som kommer med vettiga åsikter.

Om det inte vore för alla bra människor runt omkring mig, och att jag är öppen för att lyssna på dem, så skulle jag nog ha mycket mera problem än vad jag har idag. Från att ha varit rejält udda (och ensam) som barn och tonåring så är jag nu en någotsånär socialt fungerande människa, och det är jag glad för.

Men hur mycket jag påverkas av andra beror mycket på vem de är. Om t.ex. någon i min familj eller någon sympatisk person som jag känner och litar på säger något så tar jag det på mycket stort allvar. Om någon som jag inte känner eller som framstår som otrevlig, dåligt insatt i ämnet eller i största allmänhet benägen att dra konstiga slutsatser av saker, så är jag betydligt mera skeptisk.

Jag har nog inga problem att gå emot mina närstående om de inte gillar det jag gör, tror jag. Fast det brukar inte hända, kan faktiskt inte komma på när det inträffade senast.

Härligt att höra att du från ha varit rejält udda blomstrat ut.
Jag var själv super blyg tills jag var 15 .
De trodde nog jag var stum innan.
Jag gjorde allt för att vara osynlig.
Så min omgivning uppfatta säkert mig med som ett udda barn.

Gafsan skrev:varit rejält udda (och ensam) som barn och tonåring

Med tanke på att andelen likasinnade är få och man inte får välja inriktning tidigt så får man dras med populationen i stort. Det blir ju lite lättare när man får välja ämnesinriktning att stöta ihop med likasinnade rent statistiskt och internet förbättrar oddsen rejält. Bor man på landet så är det lite surt dock.

plåtmonster skrev:

Gafsan skrev:varit rejält udda (och ensam) som barn och tonåring

Med tanke på att andelen likasinnade är få och man inte får välja inriktning tidigt så får man dras med populationen i stort. Det blir ju lite lättare när man får välja ämnesinriktning att stöta ihop med likasinnade rent statistiskt och internet förbättrar oddsen rejält. Bor man på landet så är det lite surt dock.

Fast helt ärligt har jag aldrig haft som målsättning att hitta andra som liknar mig, heller. Det beror förmodligen dels på att jag oftast inte har några målsättningar (det kräver fantasi och föreställningsförmåga och det är något som jag, i stort sett, saknar) och dels på att jag faktiskt gillar människorna som råkar finnas omkring mig. Det är inte alltid jag förstår dem, eller orkar med dem, men jag tycker om dem.

Känner igen mig rejält.

Ett sidospår: Jag har insett att asperger ofta handlar om att vara extrem på ett eller annat sätt. Man tror kanske att asperare är sådana som är helt unika, inte lyssnar på nån, skiter i vad andra tycker och kör på sitt eget spår till 100%. Stämmer det inte så kan man inte ha asperger. Men i själva verket kan extremitet åt andra hållet vara ett lika start aspergersymptom.
Samma sak som att vissa aspergare har otroligt god social förmåga trots att man oftast associerar asperger med motsatsen. Eller som att jag är nästan okänslig för alla sorters intryck även om aspergare i allmänhet tvärtom har stora problem med många ljud, ljus osv.

Precis som du har jag alltid trott, eller i alla fall fått höra, att jag är SÅ speciell och går min egen väg och så. Ofta har jag dock märkt att mina speciella drag är hämtade från andra människor (så vad finns kvar om man skalar bort dem? vem vore jag i ett annat umgänge?).
Jag har precis som du också sjukt svårt att styra mitt eget liv och fatta egna beslut, minsta grej kan jag böna och be att nån annan ska hjälpa mig bestämma om. Kan ibland bli stående och inte kunna välja vilken stol jag ska slå mig ner på eller vilken färg jag ska välja på min tandborste.
Många av de vägar jag slagit in på i mitt liv är tack vare andra som pushat mig dit.

Precis som du har jag också lätt att fastna med tankarna i det här. Jag tror, lite generaliserande så där, att en neurotyp inte hade lagt märke till en sån här sak lika tydligt som du och jag gör. Jag har alltid grubblat väldigt mycket och har enligt mig själv en ständigt pågående identitetskris som aldrig vill släppa helt. Minsta sån här grej fastnar ju som en kardborre och man börjar nysta och fundera. Vem är jag, varför blev det så här, är det bra eller dåligt, vem ska jag vara, hur ska jag göra för att bli någon annan?

Några tankar från mig.
Ps. Bra att du är medveten om problemet, tycker det lät jättesynd att du raderade allt dit jobb och sunt att du verkligen reagerade på det och tyckte att det var ett problem.

@Gafsan, Det kan vara rätt döfött att engagera jämnåriga som är fotbollsintresserade i elektriska saker.. Då blir det lite lättare på t.ex gymnasiet där man lätt hittar likasinnade i samma klass.

Alltså, jag lär mig saker av andra. Fast jag väljer.

Annars så skapar jag villkoren för umgänge. Folk är i allmänhet rätt lyhörda.

Fast när barnbarnet fyllde år så var jag primärt vänlig mot de andra, mormor och farmor och farfar och kusiner. Och kompisar. Jag var vänlig för jag ville inte ställa till det för dottern eller barnbarnen. Jag uppträdde som snäll gubbe. Sen körde jag exfrun och hennes sambo hem till Uppsala. Under helt civiliserade former.

Jag påverkas väsentligen intellektuellt av andra. Deras tankegångar. Deras klädsmak ger jag noll för.

Lennart Frimodig