Min son har asperger och jag har stöd genom hab för detta. Men ibland så räcker inte det med ett samtal en gång i månaden, så jag tänkte vända mig hit för att få lite råd eller försäkran om situationen ...

Nu blir man ju sugen på att ställa en miljon frågor, men det som är svårt just nu är att han stänger av omgivningen vid olika tillfällen. Han säger ofta att han har så mycket tankar att han inte orkar tänka mer, och på förskolan var det vanligt att han stängde av omgivningen för att koncentrera sig på sin lek (jag antar detta beror på ljud etc. då han hade extra svårt för ljud vid denna tiden).

Men det har klingat av de sista 2 åren. Tills för kanske ett halvår sedan. Det uppstår oftast på två olika nivåer där nr. 2 är ren härdsmälta ...

1. Man ser att han medvetet stänger av. Han ser på mig (eller bredvid rättare sagt), han kan till och från svara samt försöka undvika mig. Han kan vara lite arg också när detta sker. Det är oftast om man vill att han ska gå och ta på sig kläderna eller bryta aktiviteter. Det här går oftast att ta sig ur, genom att prata om ngt han tycker om eller dylikt. Men kan också leda till nr.2.

2. Han reagerar inte på att jag pratar med han (eller så ignorerar han mig), gömmer sig, pratar om annat ... Ja - en massa snurr helt enkelt.

Jag är ganska säker på att det är pga byte av aktivitet eller låg energi som skapar det här beteendet. Vilket jag kan undvika hemma. Men det går inte att undvika dessa situationer helt. Och grejen är att jag vet fan inte HUR jag ska hantera det. För man får inte ta i honom (har taktil överkänslighet och tycker INTE om att bli uppburen under armarna!), och jag kan inte prata med honom för han är helt uppenbart någon annanstans.

Skulle vara intressant om någon annan har erfarenhet gällande detta och/eller tips! För det här är något som är otroligt energikrävande och också lite svårt för mig att förstå då de andra på föräldragrupper alltid har barn med kombinationsdiagnoser och inte känner igen sig i min sons beteenden etc ...

Vet inte fall jag bidra med nånting, men kan berätta lite om när jag var liten.

Att han blir arg när det växlar aktivitet, blev jag när jag var liten också.
Det fungerade så, att jag gjorde upp en plan "som en skiss" i huvudet och visste precis hur allting skulle gå till. När jag vart avbruten blev jag väldigt arg.
Jag som barn var mer för mig själv än med andra, trivdes bäst så och "stängde ute" omvärlden ibland och bara fokuserade på mitt.

Får jag fråga? När det börjar närma sig Nr2, han kanske känner av att du blir stressad och uppgiven även om du inte visar de, och enklaste för honom är kanske och stänga av innan det blir för jobbigt?

Vet att autistiska barn kan ignorera än, det funkar inte och försöka prata och få dennes uppmärksamhet, utan man sätter sig ner i deras nivå och gör nånting spännande så är chansen stor att man får kontakt med barnet.

Svårt och säga dock, hoppas nånting hjälpte

Minska det som belastar hans vardag. T.ex stojjiga ljudmiljöer, miljöbyten, förändringar av vardagen, mobbare osv. Mindre påfrestningar = mindre problem.

Det sista du ska göra är att hetsa upp dig för det kan jag lova att det inte fungerar.

Enda sättet du kan få det att fungera är att acceptera att din son är den han är och inte hålla på att slösa kraft på att irritera dig för det leder bara till trots.

Du måste lära dig att vara tålmodig.

Har det skett några förändringar i hans omgivning eller rutiner det senaste 6 månaderna?

Vill han inte prata eller svara så är det inte nödvändigtvis så att han inte hör dig. Jag tycker det är enormt frustrerande när någon pratar med mig trots att jag inte vill prata. I början värjer jag mig och säger rakt ut att jag inte vill prata. Fortsätter den andra personer så stänger jag till slut av och ignorerar denne efter bästa förmåga.

Det är inte heller nödvändigtvis så att han inte lyssnar på dig om han inte tittar på dig.

Det kan fungera att du introducerar en idé en tid i förväg. Ex. "Om [tid] ska vi ta på oss kläderna, strumporna, skorna, jackan, mössan och vantarna. Sen ska vi gå ut." och sedan låta honom vara ett litet tag så han hinner vänja sig. Är det extra känsligt kan du göra flera "besök" och berätta vad du vill ska hända. Kort, koncist och tydligt utan att ta på honom . Jag bara gissar nu men det fungerar på mig.

Jag kan dessvärre bara utgå från mig själv och snälla hejda mig någon om mina råd är dåliga!

Bilder kan också vara ett bra kommunikationssätt. Jag tänker i bild och video och det var svårt för mig att lyckas översätta dem till ord.

I skolan fick vi lära oss att vi skulle försöka skapa en bild av en berättelse i huvudet. Det gav mig en metod att vända på. Jag förstod att jag kunde göra det motsatta.

Min pappa var/är mycket sportintresserad och lärde mig att jag skulle visualisera mitt mål, det jag ville åstadkomma. Det gav mig en metod för att kunna använda bilderna i mitt huvud för att planera.

När jag var runt 10 år fick jag dille på flygsimulatorer och det var allt jag ville göra. Min pappa använde min förståelse av simulatorer som liknelse för att förmedla idén att jag, precis som ovan, simulera händelser i förväg.

Jag tror jag hade stor tur i att ha en pappa som kunde ge mig metoder utan att egentligen veta att jag var lite annorlunda.

Oj. Känner igen min son väldigt mycket i detta, fjopp.. han är snart fyra år och beter sig exakt som du beskriver i punkterna 1 och 2.

De morgnar jag kör honom till förskolan funkar det allra smidigast om jag påbörjar en diskussion om ett ämne han gillar. Då går det mesta smidigt, han hjälper till med påklädningen osv. Annars finns en hög risk att han bara springer runt, gömmer sig, och reagerar inte på tilltal. Det blir sällan en vanlig "jo/nä/jo/nä"-diskussion utan han struntar helt enkelt i vad man säger i det läget.

Vad du beskriver Mr Handyman är precis hur jag föreställt mig att han fungerar i många lägen. Om något går utanför hans plan så blir han upprörd och vill helst att man gör om allt, ungefär som att han vill spola tillbaka tiden. Han har en klar sekvens i huvudet av vad han skulle säga, hur vi skulle svara, var vi skulle stå osv, vad han skulle göra osv.

Detta började han med tidigt, kanske i 2-årsåldern. Då var det enklare saker som att han ville gå in genom dörren först, eller sitta på mina axlar när vi gick från punkt A till B.
Det gick aldrig att reparera i efterhand hur mycket man än krumbuktade sig, eftersom saker aldrig var riktigt desamma andra försöket.

Naturligtvis går vi inte längre med på att "spela upp" scener på det viset, det leder varken till att vi mår bra eller att han lär sig hur världen fungerar. Så vi sätter ner foten där.

Tyvärr leder det ofta till regelrätt härdsmälta... då irrar han runt planlöst och gråter/skriker mycket intensivt, ofta varar detta runt 20-30 minuter.

Min sambo har lärt sig att höra när han "går över gränsen", för det är som att låsningen släpper och han blir då plötsligt öppen för att bli tröstad. Innan dess vägrar han bli rörd, men nu söker han sig till oss och vill ha närhet. I princip alltid innebär det att han sitter i mitt eller sambons knä, kramar oss och har oftast med favoritgosedjuret (mycket viktigt i detta läge) och tar en stund för att "lugna ner sig" som han själv säger. Det tar oftast 15-20 minuter innan han känner sig normal igen.

Han har ofta sagt att han själv vill avbryta utbrotten, men att han inte KAN. Han tappar ju helt klart kontrollen, och det är ganska hjärtskärande som förälder att se. Han är medveten om förloppet men kan inget göra.. vi har lärt oss att det funkar bäst om vi bara låter det blåsa över. (Man får ju vara beredd dels på att kliva in om han blir aggressiv eller gör något annat dumt, även om han inte lyssnar just då.)

Sambon är NT, sonen har ingen diagnos även om vi funderar och är vaksamma. Jag har själv Asperger och ADHD-PI, och hade inte själv den typen av utbrott. Jag tenderade att vara passiv och dra mig tillbaka, möjligen "surade" jag längre stunder. Har aldrig varit utåtriktad egentligen. Det är nog mer likt hur min syster var när hon var liten.

Tallbarr, ditt tips om att "förbereda" honom t.ex. genom att beskriva vad vi ska göra - även upprepade gånger - är något vi faktiskt provat med gott resultat. Funkar inte alltid dock, och jag har själv för dålig framförhållning så det blir plötsligt väldigt bråttom de flesta morgnar.

ca skrev:Tallbarr, ditt tips om att "förbereda" honom t.ex. genom att beskriva vad vi ska göra - även upprepade gånger - är något vi faktiskt provat med gott resultat. Funkar inte alltid dock, och jag har själv för dålig framförhållning så det blir plötsligt väldigt bråttom de flesta morgnar.

Jag hade också utbrott av ilska när jag var liten, på fritids kallade de det för "vulkanutbrott". För egen del var det som du skriver bara att låta det ha sin gång och jag kommer inte ihåg vad det var som utlöste ilskan. Det försvann i puberteten lyckligtvis.

Hur reagerar han när det blir bråttom?

Jag har en son med AS-diagnos och två utan. Jag tycker att det märks oerhört väl på alla mina barn att det är viktigt med lagom mycket stimulans och sociala kontakter. De behöver sociala kontakter och stimulans allihopa men på olika sätt och i olika hög grad, och det är inte alltid lätt att hitta rätt.

Byte av aktiviteter är oftast lite/mycket krångligt. Sonen med AS vill oftast inte vara med alls och blir arg om han tvingas. En son vill vara med men bryter ihop av stressen vid minsta motgång eller tecken på stress hos omgivningen. En son är alldeles för ofokuserad för att ha koll på var vi är och vart vi är på väg mer än korta stunder i taget.

Jag försöker att vara lyhörd och inte tvinga på dem fler aktiviteter och omställningar än vad de klarar av, men ändå inte ge efter för vredesutbrott eller ge upp inför total brist på samarbetsvilja eller insikt om vad målet är.

En sak har jag lärt mig genom åren och det är att förberedelser inte alltid är bra. Snarare är det tvärtom. Om jag talar om för sönerna långt i förväg vad som kommer att hända så kommer minst en att vägra vara med, och en att få ett nervöst sammanbrott. Det är bättre att se till att alla är lugna, mätta, utsövda etc etc så gott det går och sen tala om vad som kommer att hända precis innan. Men jag gissar att människor är olika och att vissa mår bra av längre "uppstartssträckor".

@Gafsan
Dig kan man lita på! Faktisk data.

Det kanske är sonens anhöriga som har konstant meddelande- och bekräftelsebehov?

Känner igen mig, jag orkar inte heller vara social 24/7 och har behov av att dra mig undan om det blir för mycket socialiserande. Detta är ingenting som kan tränas bort, det skall heller inte tränas bort ty alla kan inte vara likadana. Lika lite ska man se det som en defekt - isf kan ju vi aspergare se normalmänniskans stora sociala behov som en defekt.
Och det vore ju förmätet, eller hur?

KrigarSjäl skrev:Det kanske är sonens anhöriga som har konstant meddelande- och bekräftelsebehov?

Så kan det absolut vara. Som mamma till barn med och utan AS-diagnos har jag mer än en gång talat om saker för ungarna med resultatet att de blivit stressade i onödan.

Å andra sidan har jag även talat om saker en gång för lite med resultatet att de varit helt oförberedda på kommande aktiviteter...

hur man än gör så blir det fel...

Tallbarr skrev:Jag hade också utbrott av ilska när jag var liten, på fritids kallade de det för "vulkanutbrott". För egen del var det som du skriver bara att låta det ha sin gång och jag kommer inte ihåg vad det var som utlöste ilskan. Det försvann i puberteten lyckligtvis.

Hur reagerar han när det blir bråttom?

Skönt att du lugnade dig med tiden, får väl hoppas att han gör detsamma. Puberteten var för mig en vändpunkt också, min ADHD var mer åt det hyperaktiva hållet som barn men runt 12-13 blev det tvärtom (och har så förblivit).

Han kan bli väldigt uppstressad och springer runt eller låser sig i att envisas göra något annat i stället för att lyssna och hjälpa till. Att få honom till hallen är bara steg ett, han kan springa iväg mellan varje klädesplagg man fått på. Det spelar ingen roll om vi ska iväg och göra något han tycker om, det händer nog lika ofta oavsett vad. Visst, han är inte så gammal, men det är ändå svårare än jag tycker mig se att andra har med sina barn.

Tycker de här problemen verkar rota sig i att han inte förstår varför det är bråttom, för om han har klart för sig vart vi ska, varför vi måste dit, varför klockan plötsligt är fem-i-borde-vara-där går det betydligt enklare. Han är väldigt förståndig när han har alla fakta han behöver, och så länge han inte har något att invända mot resonemanget. Tyvärr är det sällan man hinner förklara ALLT så i detalj.

När han är uppskruvad i nerverna (över- eller understimulans, etc) är det inte ovanligt att han snurrar också, runt runt på stället. Brukar vara svårt att få honom att sluta, så han håller på till han är ordentligt yr. Har frågat men han tycker mest det är kul. Jag tolkar det - om än försiktigt - som klassisk "stimming"... själv tror jag inte jag gjorde det när jag var liten.

KrigarSjäl skrev:Det kanske är sonens anhöriga som har konstant meddelande- och bekräftelsebehov?

Känner igen mig, jag orkar inte heller vara social 24/7 och har behov av att dra mig undan om det blir för mycket socialiserande. Detta är ingenting som kan tränas bort, det skall heller inte tränas bort ty alla kan inte vara likadana. Lika lite ska man se det som en defekt - isf kan ju vi aspergare se normalmänniskans stora sociala behov som en defekt.
Och det vore ju förmätet, eller hur?

Man kanske ska se det som en inkompatibilitet... själv blir jag rätt irriterad över extremer åt andra hållet, i lägen där jag inte tycker det passar eller när vill hålla distansen. Ett exempel är vissa expediter som tvunget ska ha massor av ögonkontakt, av den mer kommunikativa sorten som jag tycker är för intensiv/intim/obehaglig. Brukar kategorisera dem som "stirrare" och muttra lite för mig själv efteråt.

För mig är de udda och nafsar på min integritet. Samtidigt är jag övertygad om att de tycker jag är märklig som undviker ögonkontakt. Jag tror både vi och de skulle tjäna på att försöka se varandras perspektiv lite grann, och inte sätta etiketter eller döma pga olika kommunikationssätt. (Oavsett om det finns biologiskt fog för att en kategori människor har diagnos och den andra inte. Vi ska väl kunna leva ihop?)

Gafsan, mycket intressant att läsa dina erfarenheter.

fjopp, ledsen att jag "tagit över" tråden lite från din första frågeställning, behövde nog skriva av mig (mer än jag trodde).

Känner igen mig själv i det här. Jag stänger visserligen sällan av på samma sätt nu för tiden men däremot så händer det fortfarande att jag får utbrott om något plötsligt dyker upp. Om någon t.ex vill ha med mig på att göra något så måste de tala om det långt i förväg så att jag hinner vänja mig vid tanken. Det bästa att göra såna gånger är att låta mig få mina utbrott och vara ifred. När jag har smält informationen så brukar jag ofta kunna gå tillbaka och säga att jag kan följa med. Börjar någon att trixa med mig och försöka tvinga mig så blir det däremot tvärstopp för min del. Då låser sig hela mitt inre och jag kan inte göra annat än att protestera.

@ca

Min första reaktion är att din son har tur att han har en förälder som försöker förstå honom och anpassa sig till situationen. Jag uppfattar det du skriver som att du går balansgång mellan att låta honom vara den han är i så stor mån som möjligt och samtidigt leda in honom i den oanpassade värld han måste existera och fungera i.

Gränsdragningen måste vara svår och ligger långt utanför det område jag känner mig bekväm att rådgiva i.