Jag upplever i olika sammanhang att när jag berättar saker som jag läst eller hört , fakta så lyssnar inte folk på mig och tror inte på det jag säger .
Jag har svårt att komma ihåg alla fakta och blir nervös att inte bli trodd.
Troligen så låter jag inte tillräckligt självsäker när jag berättar så människor lyssnar.
Ibland ifrågasätter de vad jag berättar och ibland så ignorerar de mig.
ledsen blir jag i alla fall.
Nästa gång jag ska berätta något så är jag ännu mer nervös och får svårt att beskriva det jag vill berätta.
Och ska jag sedan beskriva hur jag känner det känslomässigt hur kränkt jag känner mig av att folk ignorerar mig.
Så hittar jag inga känslo ord för att beskriva hur jag känner det.

Är det någon som känner igen detta eller är jag ensam

jag tycker (tyckte) sällan folk lyssnar/de på mig
när jag var lite körde min syster ofta Timon och Pumba varianten jag (Pumba) säger nått hon (Timon) svarar inte/svarar avfärdande sen säger hon exakt samma sak som jag fast som om det vore hennes ide.
totalignorerad var det inte svårt att bli heller förr.
Nu har jag ju min man så jag har ju alltid nån som lyssnar men endel lyssar ändå inte.
brukar tex ha med min man på möten med FK, särskilt stöd och hab m.m.
där är jag fortfarande Pumba och han är Timon (fast på min sida)

Jag känner igen!

Jag är rätt så pratsam och har inga problem att diskutera, men när det gäller att uttrycka känslor så är jag inte så bra på det. Positiva känslor går rätt så bra, men att uttrycka att jag är kritisk mot något, eller rentav arg, det verkar hopplöst. Folk FATTAR bara inte!

Jag tycker att jag är så oerhört tydlig verbalt, men uppenbarligen räcker inte det. Jag ser inte arg ut och låter inte arg (antar jag) och därmed blir jag ofta ignorerad eller iaf inte tagen på allvar när jag klagar.

Den enda "icke-glada" känsla jag kan uttrycka är förtvivlan och om man gråter så fattar ju folk att man är ledsen, fast det vore ju bättre om människor kunde tro på det man sa från början så att man slapp bli ledsen....

rapchic skrev:jag tycker (tyckte) sällan folk lyssnar/de på mig
när jag var lite körde min syster ofta Timon och Pumba varianten jag (Pumba) säger nått hon (Timon) svarar inte/svarar avfärdande sen säger hon exakt samma sak som jag fast som om det vore hennes ide.
totalignorerad var det inte svårt att bli heller förr.
Nu har jag ju min man så jag har ju alltid nån som lyssnar men endel lyssar ändå inte.
brukar tex ha med min man på möten med FK, särskilt stöd och hab m.m.
där är jag fortfarande Pumba och han är Timon (fast på min sida)

Tack ! Jag blev glad för ditt svar.
Jag känner igen mig så väl. När ingen lyssnar blir jag tyst.
På jobbet vet jag att mina arbetskamrater kan komma med samma ide.
Då lyssnar folk. Eller när jag berättar något blir jag avbruten.
Ibland kan det ju bero på att de tror att jag pratat klart för jag måste tänka en stund mitt i samtalet .
Om det är något känslomässigt som är svårt att beskriva då behöver en stunds tänk.
Jag har berättat det hemma så då berättar jag att jag behöver tid att formulera mig.
Min blivande sambo han lyssnar alltid på mig , även om han har mer kunskap i ämnet så kritiserar han ej.

Utan förklarar vänligt. Han är nog den första människan som har respekterat mig och lyssnar .
Jag har också svår som dig på f-kassa etc.
Jag ska söka ett personligt ombud så jag får hjälp.
Och när alla papper är klara med min diagnos.
Att få någon som följer med till tandläkaren mm.
Så jag förstår vad som sägs.
Jag uppskatta otroligt mycket ett svar. Man känner sig som den största mesen på jorden.
Kram

Gafsan skrev:Jag känner igen!

Jag är rätt så pratsam och har inga problem att diskutera, men när det gäller att uttrycka känslor så är jag inte så bra på det. Positiva känslor går rätt så bra, men att uttrycka att jag är kritisk mot något, eller rentav arg, det verkar hopplöst. Folk FATTAR bara inte!

Jag tycker att jag är så oerhört tydlig verbalt, men uppenbarligen räcker inte det. Jag ser inte arg ut och låter inte arg (antar jag) och därmed blir jag ofta ignorerad eller iaf inte tagen på allvar när jag klagar.

Den enda "icke-glada" känsla jag kan uttrycka är förtvivlan och om man gråter så fattar ju folk att man är ledsen, fast det vore ju bättre om människor kunde tro på det man sa från början så att man slapp bli ledsen....

Tänk detta känner jag också igen.
Jag blir inte heller tagen på allvar.
Jag har fått väntat onödigt länge för min tandvärk, för jag kan inte med ord beskriva hur outhärdligt det är.
Positiva känslo ord går bra.
Men att beskriva mitt dåliga mående är så svårt.
Jag har väl inte rätt kropps språk eller mimik.
Jag har svårt att bli arg och alla säger att jag är alldeles för snäll.
Jag blir också så ledsen så att jag gråter och då skäms jag för det.
Mina föräldrar skratta åt mig när jag grät när jag var liten.
Det har gett mig djupa sår.
Den första människan som kunnat hålla om mig när jag gråter är Ufo.
Men det var jobbigt i början jag var rädd att bli hånad.
Jag har aldrig fått tröst som liten eller kramar.
Så när mitt ex ville hålla om mig när jag var ledsen fick jag panik. Det var omöjligt.
Det kändes som jag skulle kvävas .
Jag grät av lycka att äntligen klara av att någon höll om mig när jag jag mådde dåligt.

Men han gjorde också rätt eftersom vi har asperger båda två.
Nu kan jag inte förstå att jag kunnat leva ett helt liv utan våga få tröst .
Ni är så gulliga här på forumet .
Varma och omtänksamma fast vi ej känner varandra.

Kattmamma skrev:

Gafsan skrev:Jag känner igen!

Jag är rätt så pratsam och har inga problem att diskutera, men när det gäller att uttrycka känslor så är jag inte så bra på det. Positiva känslor går rätt så bra, men att uttrycka att jag är kritisk mot något, eller rentav arg, det verkar hopplöst. Folk FATTAR bara inte!

Jag tycker att jag är så oerhört tydlig verbalt, men uppenbarligen räcker inte det. Jag ser inte arg ut och låter inte arg (antar jag) och därmed blir jag ofta ignorerad eller iaf inte tagen på allvar när jag klagar.

Den enda "icke-glada" känsla jag kan uttrycka är förtvivlan och om man gråter så fattar ju folk att man är ledsen, fast det vore ju bättre om människor kunde tro på det man sa från början så att man slapp bli ledsen....

Tänk detta känner jag också igen.
Jag blir inte heller tagen på allvar.
Jag har fått väntat onödigt länge för min tandvärk, för jag kan inte med ord beskriva hur outhärdligt det är.
Positiva känslo ord går bra.
Men att beskriva mitt dåliga mående är så svårt.
Jag har väl inte rätt kropps språk eller mimik.
Jag har svårt att bli arg och alla säger att jag är alldeles för snäll.
Jag blir också så ledsen så att jag gråter och då skäms jag för det.
Mina föräldrar skratta åt mig när jag grät när jag var liten.
Det har gett mig djupa sår.
Den första människan som kunnat hålla om mig när jag gråter är Ufo.
Men det var jobbigt i början jag var rädd att bli hånad.
Jag har aldrig fått tröst som liten eller kramar.
Så när mitt ex ville hålla om mig när jag var ledsen fick jag panik. Det var omöjligt.
Det kändes som jag skulle kvävas .
Jag grät av lycka att äntligen klara av att någon höll om mig när jag jag mådde dåligt.

Men han gjorde också rätt eftersom vi har asperger båda två.
Nu kan jag inte förstå att jag kunnat leva ett helt liv utan våga få tröst .
Ni är så gulliga här på forumet .
Varma och omtänksamma fast vi ej känner varandra.

Men vad hemskt att ha en sån uppväxt! Vi som har asperger har ju snarast större behov än andra barn av att ha stöttande föräldrar som hjälper oss att lära oss hantera och uttrycka våra känslor. Vad ledsen jag blir av att läsa om dina föräldrar

Men skönt att du har hittat någon som du vågar och kan lita på och som kan få trösta dig när du är ledsen!

Jag tycker också att det här forumet är fantastiskt, det är så otroligt skönt att inse att det finns andra som har samma problem och funderingar som man själv, och att få stöttning när man behöver det.

Du verkar så omtänksam och snäll, och jag måste säga att jag verkligen älskar din avatar! Lite OT, men jag kan inte låta bli att le tillbaka mot Timon... (lite fånigt för oavsett vad du skriver sitter jag och fånler när jag läser det... )

Nu kanske detta inte är vad du söker svar på men jag har inte så stort känslospel och blir överrumplad av känslor när de kommer.

Ändring: Så jag svarar helt enkelt inte på den känslomässiga aspekten.


Jag har förstått att människor i allmänhet pratar otroliga mängder strunt. De säger saker med emfas och viftar med händerna (som jag också tolkar som emfas) men de menar inte vad de säger.

Problemet blir att när jag säger något, även om jag viftar med händerna, så blir jag sällan trodd. Jag kan känna mig irriterad när jag sedan faktiskt gör vad jag sagt och de blir förvånade ibland t.o.m. arga.

Jag accepterar inte deras rätt att bli förvånade eller arga när jag faktiskt berättat precis vad jag ämnar göra.

Du ska inte bekymra dig över att du inte kommer ihåg alla fakta, det gör ingen. Fakta kan man alltid kolla upp .

Forumet har varit ovärderligt för mig och hjälpt mig mer än något annat och på mycket kort tid. Det svåraste för mig är att veta hur jag kan ge tillbaka.

Gafsan ! Jag måste säga att jag tycker väldigt bra om dig med
Du skriver med stor värme och medkänsla till andra människor.
Jag tycker också att du verkar väldigt
Jag blev väldigt glad att du tycker att jag är snäll! Jag försöker vara omtänksam mot andra människor men ibland kan man nog missuppfattas. Svårt med ord och många här är ju känsliga.

Jag är en ängslig kvinna och jag heter ju Kaninmamma på aspieforum.
Jag har haft en del djur och kaniner.
Jag sa till ufo att jag kände mig som en rädd hare.
Han tyckte mer att jag var som en surikat.
Därav avataren Timon .
Ja den älskar jag . Jag är en rastlös vimsig knasig surikat brud! Med ett stort varmt hjärta kram

Tallbarr skrev:Nu kanske detta inte är vad du söker svar på men jag har inte så stort känslospel och blir överrumplad av känslor när de kommer.

Ändring: Så jag svarar helt enkelt inte på den känslomässiga aspekten.


Jag har förstått att människor i allmänhet pratar otroliga mängder strunt. De säger saker med emfas och viftar med händerna (som jag också tolkar som emfas) men de menar inte vad de säger.

Problemet blir att när jag säger något, även om jag viftar med händerna, så blir jag sällan trodd. Jag kan känna mig irriterad när jag sedan faktiskt gör vad jag sagt och de blir förvånade ibland t.o.m. arga.

Jag accepterar inte deras rätt att bli förvånade eller arga när jag faktiskt berättat precis vad jag ämnar göra.

Du ska inte bekymra dig över att du inte kommer ihåg alla fakta, det gör ingen. Fakta kan man alltid kolla upp .

Forumet har varit ovärderligt för mig och hjälpt mig mer än något annat och på mycket kort tid. Det svåraste för mig är att veta hur jag kan ge tillbaka.

Du ger tillbaka nu med ditt svar!
Jag läste att asperger kvinnor , tjejer viftar med händerna när de är oroliga , uppspelta.
Jag tror det var rdos som hade det i någon tråd .
Nu gäller det säkert inte för alla kvinnor ( flickor) men jag upptäckte att jag gör det när jag blir rädd, och känslomässigt uppspelt.
Och de lever sitt eget liv.
Någon gång satt jag på dem när jag var upprörd. Jag ville inte att de skulle vifta.
Jag ville ju vara liten och osynlig.

Jag är ju sådär knasig att jag inte vill ljuga och om jag ej kommer ihåg ordagrant så känns det som jag ljuger.
Jag är sådan person som till och med har svårt för en vit lögn.
Nu ska jag till tandläkaren ! Stackars mig

Kattmamma skrev:Jag är ju sådär knasig att jag inte vill ljuga och om jag ej kommer ihåg ordagrant så känns det som jag ljuger.
Jag är sådan person som till och med har svårt för en vit lögn.

Inte knasigt, berömvärt!

Jag ser inte meningen med att ljuga och det är för komplicerat att hålla koll på. Sen så tar det ju tid att komma på hur man ska ljuga och hur det påverkar andra saker så jag tror någon skulle fatta misstanke om jag återkom efter 30 minuter med en osannolik historia. Jag ljuger helt enkelt inte. Jag kan utelämna vissa saker dock eller inte svara.

Om du inte kommer ihåg ordagrant så kan du bara säga det så ljuger du inte. Ett annat tips är att säga "Vad jag kommer ihåg..." eller "Minns jag rätt så..." för då har du berättat att det kanske inte är exakt.

Ändring:

Du ger tillbaka nu med ditt svar!

Det känns bra, tack!

Tack Tallbarr! Det är sådana där magiska ord som du sa: jag kommer inte ihåg ordagrant som jag måste träna på att komma ihåg.
Så jag suger åt mig alla goda råd.
Jag brukar fråga min pojkvän om hur jag ska utrycka mig också.
För jag utrycker mig rätt kantigt irl. Och måste förklara vad jag egentligen menade.
Helst i känslosamma situationer.
Han är van.
För det dyker upp hjärnspöken som säger nu har du sagt något dumt.
Han har aldrig tagit illa upp, men mina hjärnspöken säger att jag är en stor nöt .
Så tack för alla gulliga kommentarer .

Kattmamma skrev:Tack Tallbarr! Det är sådana där magiska ord som du sa: jag kommer inte ihåg ordagrant som jag måste träna på att komma ihåg.
Så jag suger åt mig alla goda råd.
Jag brukar fråga min pojkvän om hur jag ska utrycka mig också.
För jag utrycker mig rätt kantigt irl. Och måste förklara vad jag egentligen menade.
Helst i känslosamma situationer.
Han är van.
För det dyker upp hjärnspöken som säger nu har du sagt något dumt.
Han har aldrig tagit illa upp, men mina hjärnspöken säger att jag är en stor nöt .
Så tack för alla gulliga kommentarer .

Du verkar ha ett bra stöd i din pojkvän!
Om du känner att du orkar och vågar kan du alltid fråga om du sagt något dumt. Då blir du av med hjärnspöket.

Jag övar mig på att säga att jag inte förstår nu. Det är inte helt lätt när jag låtsats mig igenom halva livet men det är väldigt befriande och lärorikt . Den lärdom jag dragit av det är att lita på att inget hemskt händer även om jag uttrycker en åsikt som jag förstår kan uppfattas vara obekväm eller underlig.

Tallbarr skrev:Jag övar mig på att säga att jag inte förstår nu. Det är inte helt lätt när jag låtsats mig igenom halva livet men det är väldigt befriande och lärorikt .

Precis samma här! Efter att ha gått omkring i 35 år och låtsats som om jag förstår saker (fast jag i själva verket är totalt förvirrad i många situationer och inte alls begriper vad som försiggår eller hur folk resonerar), så känner jag att AS-diagnosen för mig innebär att jag kan tillåta mig att vara precis så "dum" och okunnig som jag är i en del avseenden

Det är lite lustigt för efter att jag började fråga när jag inte förstår så har jag fått mycket beröm för just det. T.ex. på jobbet så har jag ofta fått beröm av chefer och medarbetare för att jag vågar fråga när jag inte fattar vad andra pratar om eller vad som händer. Rätt ofta kommer folk efteråt och säger att "vad bra att du frågade, jag förstod inte heller det där!" Det känns som att jag har blivit en tillgång genom min frågvishet och vilja att faktiskt reda ut saker och ting snarare än en belastning genom min "dumhet" och det känns ju rätt oväntat (men kul förstås).

Sen har jag insett att nästan alla tycker om att prata om sig själva och blir smickrade när man är intresserad och ställer frågor om det som de pratar om. Många verkar ju t.o.m. föredra att prata med en intresserad åhörare som fattar lite trögt (that's me... ) än någon som kanske visserligen förstår NT-självklarheter men är mindre intresserad.

Jag har slutat snackat så mycket. vissa anklagar mig för att ha vanföreställningar när jag snackar om sånt som är sant. Men det är väl enklare att skylla ifrån sig på att den svage har vanföreställningar än att ta till sig kritik.

kullan skrev:Jag har slutat snackat så mycket. vissa anklagar mig för att ha vanföreställningar när jag snackar om sånt som är sant. Men det är väl enklare att skylla ifrån sig på att den svage har vanföreställningar än att ta till sig kritik.

Klokt tänkt!

@Gafsan

Jag vill jobba där du jobbar!

På mitt arbete är det väldigt rörigt, knappt någon dokumentation, inga tydliga riktlinjer och ingen klar ansvarsfördelning. Jag har ifrågasatt och försökt avhjälpa det sedan jag började men kommer dessvärre inte så långt. Just nu är det endast jag som lever i en liten bubbla av dokumentation och ordning vilket mina "kunder" uppskattar.

Jag anar att det finns något outtalat som gör att de inte vill ha ordning men jag vet inte vad det är och har inte vågat fråga för de blir lite stingsliga när jag för sådant på tal.

Däremot har kommunikationen blivit avsevärt bättre. Mina arbetskamrater frågar uttryckligen när de vill ha hjälp så jag slipper gissa och jag känner mig trygg med att fråga "Vad är det egentligen du vill att jag ska göra?" när jag har fått oklara besked. Jag får ofta en mängd onödig information som jag inte vet om det är tänkt att jag ska använda och bara fattat fel eller vad det hela handlar om. Oftast är det inget som behövs utan bara ovidkommande.

Ex. Två listor i två olika format och formatterade på olika sätt ska sammanfogas i en komplett lista. Det går att göra manuellt eller så kan jag skapa ett litet script som gör det men jag vet inte om det är värt det om uppgiften inte är återkommande. Jag frågade och fick en mängd information om de två olika systemen som skapar dessa listor samt en rad olika möjligheter för framtiden. Jag frågade igen och fick ungefär samma svar men till slut med formuleringen "Vad vill du, som är beställaren i denna situation, att jag ska göra?". Svaret var "Avvakta, till dess vi vet om det är återkommande" .

Tallbarr skrev:

Kattmamma skrev:Tack Tallbarr! Det är sådana där magiska ord som du sa: jag kommer inte ihåg ordagrant som jag måste träna på att komma ihåg.
Så jag suger åt mig alla goda råd.
Jag brukar fråga min pojkvän om hur jag ska utrycka mig också.
För jag utrycker mig rätt kantigt irl. Och måste förklara vad jag egentligen menade.
Helst i känslosamma situationer.
Han är van.
För det dyker upp hjärnspöken som säger nu har du sagt något dumt.
Han har aldrig tagit illa upp, men mina hjärnspöken säger att jag är en stor nöt .
Så tack för alla gulliga kommentarer .

Du verkar ha ett bra stöd i din pojkvän!
Om du känner att du orkar och vågar kan du alltid fråga om du sagt något dumt. Då blir du av med hjärnspöket.

Jag övar mig på att säga att jag inte förstår nu. Det är inte helt lätt när jag låtsats mig igenom halva livet men det är väldigt befriande och lärorikt . Den lärdom jag dragit av det är att lita på att inget hemskt händer även om jag uttrycker en åsikt som jag förstår kan uppfattas vara obekväm eller underlig.

Jo jag praktisera faktiskt detta idag hos tandläkaren idag.
Jag hade en jätte dålig tand , de hade borrat och lagt i antbaktriell salva.
Och de säger nu får du tänka några nätter om jag ska behålla den ( tanden) rotfylla eller dra bort den.
Jag ser väldigt frågande på tandsköterskan : några nätter?? Varför ska jag tänka på nätterna ??( inte på dagen)
Måste jag ha tänkt ut det på några dagar.
Så var det nu inte för jag kunde tänka mycket längre eftersom de skulle skicka remiss till tandläkaren på sjukhuset. Och det kunde ta en månad att få tid där.
Jag berättar att jag har asperger och jag förstog ej hur hon menade.
Sen bad jag om en skriftlig förklaring på vad de gjort och sagt.
Pg av att mitt arbets minne är så dåligt.
Jag känner mig stolt att jag vågar fråga och be om skriftligt.
Och jag skäms inte för mina funktions hinder.

Ja Tallbarr jag har en otroligt fin och snäll pojkvän!
Det är tack vare honom jag kommit så långt att kunna acceptera min nya diagnos och förstå mig själv.
När han fick sin diagnos stog han själv , jag har en sådan enorm tur att vi kan prata och jag kan förstå mig själv bättre. Han säger aldrig något dumt, utan är den mest förstående som finns!
Jag är otroligt tacksam för att få uppleva att någon bryr sig om mig på riktigt.
Fast jag har fel och brister.

kullan skrev:Jag har slutat snackat så mycket. vissa anklagar mig för att ha vanföreställningar när jag snackar om sånt som är sant. Men det är väl enklare att skylla ifrån sig på att den svage har vanföreställningar än att ta till sig kritik.

Jag har aldrig upplevt det som du pratar för mycket! Och jag tycker du har bra åsikter.

Kattmamma skrev:Jag känner mig stolt att jag vågar fråga och be om skriftligt.
Och jag skäms inte för mina funktions hinder.

Skitbra!

EDIT: Jag menar mycket, mycket bra!

Kattmamma skrev:Jag känner mig stolt att jag vågar fråga och be om skriftligt.
Och jag skäms inte för mina funktions hinder.

Bra gjort!!

Jag tror att varenda gång som någon av oss vågar vara öppna med vad vi inte förstår, eller vad vi behöver från vår omgivning, så bidrar vi till att öka kunskapen och förståelsen för Asperger i samhället.

Ha ha Tallbarr ! Jag fattar ( jag säger också så) skitbra!
Så kommer jag på mig när jag min ordtolkare säger saker.
Och ibland blir jag riktigt svamlig.
Jo jag höll en föreläsning om asperger hos tandläkaren när jag väntatade att bedövningen skulle hjälpa.
Och sen frågade jag vad de skulle äta till lunch?
Då såg de lite konstiga ut.
Jag tänkte vi skulle vara lite sociala medans behövningen verkar säger jag!

Gafsan skrev:

Kattmamma skrev:Jag känner mig stolt att jag vågar fråga och be om skriftligt.
Och jag skäms inte för mina funktions hinder.

Bra gjort!!

Jag tror att varenda gång som någon av oss vågar vara öppna med vad vi inte förstår, eller vad vi behöver från vår omgivning, så bidrar vi till att öka kunskapen och förståelsen för Asperger i samhället.

Tack ! Och när vi vågar behöver vi få beröm som du gjorde nu.
Härliga smajlisar ! De förtydligar verkligen vad man tycker och menar .
Många har verkligen förutfattade meningar.
Det syns eller märks inte att du har asperger .
Nä hur skulle en hjärnskada synas på utsidan får jag lust att säga nästa gång,
Det var väl fyndigt!

@Tallbarr: jo, min arbetsplats är bra på många sätt, men tyvärr känner jag igen det som du beskriver från min egen arbetsplats också. Det finns väldigt bristfälliga rutiner och instruktioner för hur saker ska göras, folk gör lite som de själva tycker och för NT-människor funkar det ju... oftast i alla fall, för om sanningen ska fram så blir ju de också lidande när arbetet bedrivs på ett alltför ostrukturerat sätt. Saker faller mellan stolarna när ansvarsfördelningen är otydlig, informationsflödet är virrigt vilket gör att man arbetar utifrån fakta som inte stämmer osv osv. (det är väl därför som de andra är glada att någon vågar ställa "dumma" frågor...) Men NT:s tycks ju ändå kunna hantera det ganska bra. För mig som aspergare är det värre

Som det ser ut nu så kommer jag att byta avdelning och jobba mera praktiskt än med konstruktion som jag sysslat med hittills. På ett sätt är det jäkligt irriterande att jag ska behöva byta jobb bara för att cheferna inte kan inse vikten av att ha fungerande rutiner och instruktioner för jobbet på avdelningen (det skulle ju bli bättre för alla!), men just nu känner jag mig nöjd om jag hittar en roll där jag slipper känna mig förvirrad hela tiden...

Känner igen det där med att man får en massa helt onödig information Jag vet inte hur många gånger jag har frågat något i stil med: "det här som du berättar om nu, är det någonting som du vill att jag ska göra något åt eller är det bara bakgrundsinformation?"...