Att leva med en funktionsnedsättning som inte syns är otroligt enerverande emellanåt. Alla dessa människor som kräver att man gör miner stup i kvarten och alla dessa människor som diskuterar saker som gör att man får svårt att delta för att sedan tro att man ogillar dem. Det är jättejobbigt tycker jag. Någon som känner igen sig?

Det är jobbigt. Folk tror att jag ska orka allt de orkar. Jag klarar inte att göra tio saker på samma dag, byta miljö hela tiden och nytt folk hela tiden osv... Värst är övernattningar för då tycker alla att man ska sitta och prata tills man ska sova, och jag behöver tid för mig själv att varva ner och smälta intryck.

Ja precis!!
Har förstått nu först på äldre dar att jag är känslig mot för mycket intryck på en och samma dag och att förklaringen måste ligga i min diagnos. Hur mycket jag än vill så stänger hjärnan min av efter varit socialt aktiv en längre stund med människor. Blir för mycket helt enkelt och ännu mer när dem undrar varför man är "sur".... Fast det här med sur har försvunnit sista åren. Tvingar mig ofta till att le oavsett vad vilket också kan resultera i fler udda situationer. Men hellre det än den jävla frågan "Varför är du så sur föööör?"..känner jag.

Jag tycker också att det är jobbigt. Ibland kan jag nästan tänka att det vore lättare om jag hade en mera typiskt "aspig" framtoning så att människor insåg att jag inte var som dem. När man stämmer till 97% med hur man bör se ut och uppträda, så blir det så konstigt med de där sista 3 procenten.... Om man beter sig "fel" 50% av tiden däremot så inser ju människor att man är annorlunda.

Men, såklart är jag i grund och botten glad att jag inte är mera funktionshindrad än vad jag är. Jag inser att det skapar en massa andra problem.

T.o.m. mitt boendestöd/ledsagare fattar inte. Hon tycker att jag borde klara än det ena än det andra, och jag får tjata till mig när jag behöver ledsagare när hon tycker att det inte behövs. Jag är ju så kompetent på annat.

En jobbig följd blir att man inte kan vara konstruktiv, utan behöver man faktiskt hjälp, så är man tvungen att vältra sig i sitt elände. Tänk vad bättre man mått om det accepterats det som man redan utretts för och fått (tänker på LSS-insats ledsagning t.ex.).

@Bror Duktig, Av det du skrivit innan om om boendestöd/ledsagaren så hade iaf jag bytt ganska omgående
(med reservation för att jag kan minnas fel)

Bror Duktig skrev:T.o.m. mitt boendestöd/ledsagare fattar inte. Hon tycker att jag borde klara än det ena än det andra, och jag får tjata till mig när jag behöver ledsagare när hon tycker att det inte behövs. Jag är ju så kompetent på annat.

När har du ledsagare? Ingår det i ditt boendestöd eller är det en separat grej? Jag tror jag skulle behöva ledsagarhjälp...

Jag har boendestöd enligt SoL, och ledsagning är ju en LSS-insats. Så det är separat. Det är bara att det är samma team som verkställer, så jag har en person som är kontaktperson, ledsagare och boendestödjare.

plåtmonster skrev:@Bror Duktig, Av det du skrivit innan om om boendestöd/ledsagaren så hade iaf jag bytt ganska omgående
(med reservation för att jag kan minnas fel)

Svagheterna är ibland också fördelarna. Fördelen med henne, är att hon aldrig behandlar någon TANT-aktigt. inget nedvärderande, daltande eller underligt tonfall.

Nackdelen är att när det inte syns hur handikappad man är med vissa saker, så verkar det inte förstås av dem. Båda mina boendestödjare är bra med att de behandlar folk som folk och inte som "stackars handikappade klienter".

Vet inte om det går att få både och. Det är ju bara människor...

Skilj gärnan på funktionsnedsättning, diagnoser, och störningar. Funktionsnedsättning är i rullstol mer eller mindre, störningar är Diagnoser.

Colours skrev:Skilj gärnan på funktionsnedsättning, diagnoser, och störningar. Funktionsnedsättning är i rullstol mer eller mindre, störningar är Diagnoser.

Nej, det stämmer ju inte. En funktionsnedsättning betyder att man har nedsatt funktion i något avseende. Det behöver inte vara fysiskt. Aspergers syndrom är ju en diagnos som tillhör NPF, alltså NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar. Så det är absolut inte fel att tala om funktionsnedsättning.

EDIT: En diagnos innebär helt enkelt att en utredande läkare, psykolog eller liknande anser sig veta vad det är för fel på en. Det kan vara precis vad som helst, från förkylning och vrickad fot till cancer eller Aspergers syndrom, eller något tillstånd som inte ens har något namn.

Man kan också självklart vara funktionshindrad i högre eller lägre grad utan att uppfylla kriterierna enligt någon diagnosmall. Det betyder inte nödvändigtvis att man har mindre problem än någon som uppfyller diagnoskriterierna.

Ordet "störning" betyder att någon funktion störts. Aspergers syndrom och andra autismspektrumdiagnoser innebär att man har en genomgripande störning i utvecklingen. Det betyder att vi som har denna problematik utvecklas på ett annorlunda sätt än andra på olika områden, eftersom den grundläggande "felaktigheten" (eller vad man nu ska kalla det) orsakar avvikelser från normal utveckling.

Bra förklarat. Men det är nog där problemet ligger att gemene man tror att en funktionsnedsättning är fysisk.

Tiblan skrev:Bra förklarat. Men det är nog där problemet ligger att gemene man tror att en funktionsnedsättning är fysisk.

Gemene man/kvinna läser Aftonbladet och tror att vi är massmördare. Varför bryr du dig om deras åsikter? En intelligent individ som tar reda på fakta är värd min respekt, inte en grupp människor som läser kvällstidningar som om de vore vetenskapligt fakta.

Angriff skrev:Gemene man/kvinna läser Aftonbladet och tror att vi är massmördare. Varför bryr du dig om deras åsikter? En intelligent individ som tar reda på fakta är värd min respekt, inte en grupp människor som läser kvällstidningar som om de vore vetenskapligt fakta.

Kanske därför att andra människor har en inverkan på oss, oavsett om vi respekterar dem eller ej?

Och de människornas inverkan på ens liv bör marginaliseras.

plåtmonster skrev:Och de människornas inverkan på ens liv bör marginaliseras.

Jo, självklart. Men om man inte lever helt isolerat, eller bara träffar människor som är kunniga inom NPF så är det ju ofrånkomligt att ha en del interaktion med okunniga personer.

Interaktion ja, men inte där deras okunskap får inverkan

plåtmonster skrev:Interaktion ja, men inte där deras okunskap får inverkan

Men det är ju svårt att åstadkomma rent praktiskt. I arbetslivet är det t.ex. inte alltid lätt när chefer, företagshälsovård och andra har en bild av "Aschbergare" som direkt hämtats från kvällspressen... Svårt att hindra dem från att påverka.

Alltså blir de förutan den informationen.

plåtmonster skrev:Alltså blir de förutan den informationen.

Om jag har ett funktionshinder som påverkar min arbetsförmåga så kan jag faktiskt rimligen inte hålla mina chefer ovetande. Det skulle i förlängningen kunna innebära att jag blir av med jobbet, och det är jag inte alls intresserad av.

Det är jobbigt att bli betraktad som en "aschbergare" men bättre än att uppfattas som lat, inkompetent eller otrevlig.

Gafsan skrev:

plåtmonster skrev:Och de människornas inverkan på ens liv bör marginaliseras.

Jo, självklart. Men om man inte lever helt isolerat, eller bara träffar människor som är kunniga inom NPF så är det ju ofrånkomligt att ha en del interaktion med okunniga personer.

Tja, jag lever helt isolerat och träffar nästan aldrig någon förutom på jobbet, så uttalandet är från mitt synhåll.

Angriff skrev:Tja, jag lever helt isolerat och träffar nästan aldrig någon förutom på jobbet, så uttalandet är från mitt synhåll.

OK, då förstår jag att det är lättare att undvika människors fördomar om AS. Själv har jag rätt mycket kontakter med andra, och i vissa fall (som det jag beskrev) framstår det som alltför behäftat med nackdelar att hålla tyst om diagnosen. I andra fall väljer jag själv att vara öppen med den.

Jag tror att om alla vettiga aspies som inte mördar någon eller gör något annat uppseendeväckande håller tyst med sin diagnos, så kommer ju aldrig folk att få veta att vi finns, och det vore ju synd. Jag har också barn med samma diagnos och därför känns det extra viktigt med öppenhet. Jag hoppas att mina barn kommer att vara vuxna i ett samhälle där det finns mera kunskap kring AS och mindre fördomar.

det har blivit extra jobbigt med att leva med ett osynligt funktionshinder nu för mig eftersom jag fått ett (eller ja två till och med) till. särskilt eftersom dom (diagnoserna) gör sitt bästa för att arbeta tillsammans för att gör mitt liv ännu värre
och sen får man inte klaga heller för alla sociala koder.