Juggernawt skrev:Vuxna karlar som har rosa skjorta

Vad är det för fel med det? Jag har sett ett antal män som är skitsnygga i rosa skjorta!

Juggernawt skrev:Vuxna karlar som har rosa skjorta,

Det är snyggt med rosa skjorta på killar tycker jag.

Miche skrev:

Juggernawt skrev:Vuxna karlar som har rosa skjorta

Vad är det för fel med det? Jag har sett ett antal män som är skitsnygga i rosa skjorta!

+1

Jag måste också säga detta till alla er som vägrar ändra era kläder pga att mista er individualitet. Det handlar inte om att anpassa sig fullständigt till trender, det handlar om att visa sin stil på bästa sätt. Man behöver inte bli en trendzombie för att passa in men man bör se över hur man presenterar sig för andra.

Har aldrig sett en man i en snygg rosa skjorta, men jag har sett snygg man i rosa skjorta.

Choklad skrev:Jag måste också säga detta till alla er som vägrar ändra era kläder pga att mista er individualitet. Det handlar inte om att anpassa sig fullständigt till trender, det handlar om att visa sin stil på bästa sätt. Man behöver inte bli en trendzombie för att passa in men man bör se över hur man presenterar sig för andra.

Det finns många som inte själva kan planera sin klädsel. Jag är en av dem som i princip går med jeans hela tiden i olika former, och har därtill en t-shirt eller skjorta. Det jag plockar ur garderoben för dagen helt enkelt... självmedveten är jag till viss del, men "hel och ren" i bokstavlig mening är det viktiga.

Hur ska man anpassa sig utöver det, och VEM ska man anpassa sig till? Klädsmak verkar korrelera med grupptillhörighet, och givetvis kan man se till att hålla sig någorlunda inom ramarna man befinner sig inom. Det ser även jag till att göra... men trender stör mig, i alla former. Plötsligt "ska" man (t.ex.) ha skjortkragen uppvikt, visa något märke på ett utstuderat sätt eller ha skor som är dubbelt så långa som ens fötter. Ingenting följer någon som helst rimlighet... jag känner enbart motvilja och väntar uppgivet på att någon trendkänslig kollega ska dyka upp med t.ex. Bröderna Lejonhjärta-frisyr och de här:

Sunt förnuft och viss grundläggande koll räcker långt. Man behöver inte vara något modeorakel eller följa precis alla nya trender, det är inte det det handlar om.

Nej, hm.. jag tror att jag förstår skillnaden egentligen. Dessutom förstår jag hur lätt det är att halka ner i ett tillstånd där man inte bryr sig tillräckligt, eftersom jag själv varit där i omgångar. Försöker hålla utseendet på rätt sida om gränsen vid "presentabelt" i alla fall, men det är utan större entusiasm och är något som kräver "aktivt" engagemang för min del, precis som med andra klassiska AS-svårigheter (jfr ögonkontakt, adekvat dialogföring m.m.).

JAG VILL BARA SÄGA FÖRLÅT för att jag skrev detta väldigt osanna inlägg i somras när jag var ny medlem på Aspergerforum. DÖM MIG INTE FÖR HÅRT NÄR NI LÄSER, FÖR JAG BER OM URSÄKT FÖR ATT JAG SKREV DETTA:

Honest skrev:Ta det inte som en fördom men jag kan till 99 procent se direkt om en person har en diagnos eller inte, detta kan jag se oavsett om personen har Asperger eller någon annan diagnos. Flera gånger har det hänt att jag sett bilder på skolklasser och sagt "den där personen bara måste ha Asperger" och sedan har jag sett dem i verkligheten och sett att de haft typiska Asperger-beteenden och en del av dem har även visat sig ha diagnoser. Så jag är lite av en detektiv vad gäller att se på ett foto om en person har Asperger eller än NT.

Fast på mig stämmer inte det typiska Asperger-utseendet, jag har känt flera personer i flera år och inte berättat om min diagnos och de har inte heller märkt något. Så det går ju inte att märka på alla.

De flesta Aspergare jag mött har haft slapp kroppshållning, de står mer böjda än raka i ryggen, de kan ha klumpig motorik, stora frånvarande ögon, stirrande blick, stel mun och ingen mimik, samt oförmåga att se om kläder är för små eller om kläder är smutsiga och de har entonig röst. Jag tycker synd om en person som det syns på att denne har diagnos, för man vill ju inte att hela världen ska veta om att man har en diagnos. Alla på bussen behöver inte få veta det.

De flesta med Asperger har jag märkt har svårt att veta om de ska rymmas på ett ställe eller inte, exempelvis de går in genom en öppning som är för liten så att de fastnar eller råkar välta omkull saker om de går på trånga utrymmen.
Men jag tycker som sagt bara synd om dem.

Förlåt än en gång. Anledningen till att jag skrev detta bisarra inlägg berodde på att jag var sur på folk IRL (In real life) som vägrade erkänna sina NPF diagnoser, jag kände mig kränkt av tanken på att det finns personer med diagnoser som tycker det är "pinsamt" att erkänna att dem har samma diagnos som oss, för det är inte "pinsamt" att ha AS/HFA eller andra diagnoser över huvud taget.

Sen att man erkänner för sig själv behöver inte betyda att man "måste" berätta om sin diagnos för hela världen, huvudsaken är väl att man erkänner för sig själv så att man kan lära sig acceptera sig själv som man är och därmed också kunna acceptera andra människor. Det finns inte heller något som säger att man "måste" vara på ett visst sätt när man har asperger, man har fortfarande sin egen personlighet och behöver inte skämmas över sina diagnoser - exempelvis, skulle jag ha en dödlig sjukdom och vägra erkänna det pga rädsla för att betraktas som "pinsam", OAVSETT VAD JAG HADE FÖR PERSONLIGHET, så skulle jag inte leva länge.

Jag hade själv väldigt svårt att acceptera min AS/HFA när jag var yngre men det är först nu jag vet att det är nödvändigt att vara medveten om sina diagnoser, vilka diagnoser man än har. Det är också viktigt att vara medveten om sin egen identitet och aldrig ändra på sig bara för någon annans skull, dock bör man ifrågasätta att en ändring är nödvändig om man vet med sig att folk blir sårade av det man skriver/säger till varandra.

Att be om ursäkt (och att godta ursäkter från sina medmänniskor) är det första steget på vägen mot bättre karma och ett bättre liv, både för en själv och för alla andra.

Tycker inte du behöver be om ursäkt.

Kan inte se något oegentligt i det sagda; du har gjort en iakttagelse och skriver sedan om vad du sett. Det finns inga personangrepp eller dolda förolämpningar i det du säger utan du uttrycker dig generellt.
Sakinnehållet kan man inte heller klaga på: många aspergare ser faktiskt ut som hej kom och hjälp mig eftersom de har noll prioritet på utseendet. Med lite sunt förnuft, grundläggande koll och enkla trick skulle de se betydligt bättre ut.

Finns ingen anledning att huttla om detta.

Miche skrev:

Juggernawt skrev:Vuxna karlar som har rosa skjorta

Vad är det för fel med det?

-Stekarmode.

Jag tror jag framstår som aspig. Jag är inte extrem på något sätt men jag har lite av varje: sparsam mimik, inte så mycket kroppsspråk, neutralt grundläge (är inte en sån som går runt och ser glad ut), lite klumpig grovmotorik och ofta frånvarande/drömmande blick. Pratar lite aspigt också.

Det kanske är oattraktivt? Jag bryr mig inte så mycket. Är van vid att vara lite eljest.

Leviti skrev:De säger att det inte märks på utseendet om någon har Asperger.

Jag tror det är utseendet i inskränkt mening, anletsdragen, som är fullkomligt normalt.

Brukar oftast känna det

Fortytwo skrev:Jag tror jag framstår som aspig. Jag är inte extrem på något sätt men jag har lite av varje: sparsam mimik, inte så mycket kroppsspråk, neutralt grundläge (är inte en sån som går runt och ser glad ut), lite klumpig grovmotorik och ofta frånvarande/drömmande blick. Pratar lite aspigt också.

Det kanske är oattraktivt? Jag bryr mig inte så mycket. Är van vid att vara lite eljest.

Folk (eller: andra aspergare, "folk" i allmänhet vet ju inte vad de ser) brukar säga att jag är aspig på olika sätt, och jag blir alltid lika nyfiken på vad de avser.

Talet, tänket, har jag fått höra. Tyvärr har jag en tendens att prata för högt när jag hör dåligt. Men det är ju inte direkt aspigt. Fast kanske kan kopplas så ändå av folk som tror att allt som avviker måste ha med AS att göra (delvis kanske det har det, att jag inte upptäcker eller kan styra det riktigt). Jag talar alltså högre när jag hör dåligt, på ett typiskt sätt som man framställer "lomhörda" (fast jag skriker ju inte rakt ut).

Det jag själv tänker kan vara aspigt med mitt tal är en annorlunda intonation.

Sedan har jag nog en något töntig Stig-Helmer-hållning, lite flackande blick för att jag inte vet hur jag ska titta men vet att jag ska titta på något särskilt sätt. Vet inte om jag har sparsam mimik, kanske (ni får gärna säga), men kanske felaktig mimik och ser ofta glad ut när jag inte borde (om jag har en min).

Jag tycker att det vore intressant att få veta hur jag upplevs - lite mer detaljerat förklarat än "aspigt" eller det totalt ointressanta artiga svaret "du är väl inte konstig" eller "du är du" eller "alla får väl vara hur de vill" som folk utan AS brukar svara.

Jag läste mina gamla journaler, och i början av mina vuxenjournaler, när jag var 18-25 står det var och varannan anteckning att patienten frågar hur hon framstår och hur andra kan tänkas tolka och hur man ska tolka andra

* Avsaknad av klädstil
Kanske lite strikt färglöst, men en (egen) "stil" har jag nog. Det kostar också ibland lite extra pengar att kunna få det precis som man egentligen vill ha det...

* Oseende/döda ögon
Nej, de flesta tycker jag har ganska intensiv (se mitt (taget 1987) avatarfoto) blick.

* Klumpig figur
Ibland iofs klumpig (tappar saker, svårt att välja sida vid möte). Sedan har jag en inre drift som får mig att träna fysiskt mycket ibland.

Saknas inte trådar om ämnet, direkt.

Vissa kan jag nog urskilja som aspergare, vissa inte alls. Och det handlar både om rent utseende och hur man för sig. Vissa saker verkar inte anses som fysiskt, som dålig hållning och klumpighet, men det är ju fysiskt i högsta grad. Jag har själv taskig hållning som jag tror beror på lägre muskeltonus, särskilt som barn. Minns att för att sitta rakt fick jag spänna mig så att det gjorde ont. Sedan är jag inte speciellt dyspraktisk, har iaf bra finmotorik.

Vad gäller annat, udda klädstil, ja. Taskig hygien, nej inte om jag går utomhus iaf.

Rent fysiskt, oregelbundna drag, ja. Ser yngre ut? Gjorde det innan, jag har åldrats till min numeriska ålder nu men det tog tid.

Sedan klart alla är olika. Vissa sticker ut mer, andra inte alls. Och olika hur de sticker ut. Sedan tror jag att man som aspergare kan skaffa sig en aspieradar. Såg en läkare gå förbi när jag väntade på min sjuksköterska. Tänkte att "ja där var det en aspergare". Har haft rätt förr. Jag verkar fånga många fler på min radar än min specialpedagog, hon ser inte vad jag ser. Hon är blind för sådant jag lätt ser. Så det hänger väl på vad man uppfattar och lägger samman oxo.

* Avsaknad av klädstil

Nej, jag har relativt ofta hört att jag klär mig "smart". Snarare har jag någon gång fått kritik för att vara för välklädd av flickvänner som har en "egen" stil (t.ex. goth-stil), för att de tycker att de själva ser för nedklädda ut i jämförelse.

* Oseende/döda ögon

Ja, kanske... Verkar dock inte uppfattas som något alltför negativt av andra. Sedan har jag lärt mig att signalera vissa saker med ögonen, men jag gör det en aning medvetet.

* Asymmetriska drag i ansiktet

Eftersom jag relativt ofta är med om närmanden från kvinnor som inte känner mig, så misstänker jag att åtminstone en del tycker att jag ser okej ut. Föga förvånande, då jag har Aspbergers, så har det oftare varit kvinnor som har tagit kontakt med mig än tvärtom. Jag har även emellanåt fått höra genom kvinnor att t.ex. deras vän tycker jag är "snygg" eller "stilig". Jag antar att okej utseende = symmetrisk? Jag har lite svårt att själv bedöma mitt utseende...själv tycker jag det är ruskigt vad svullen, rynkig och skabbig jag har blivit...men jag tror inte jag har uppenbart osymmetriskt utseende och folk brukar missta mig för att vara yngre än jag är.

* Klumpig figur
Nej, det stämmer inte in på mig. Förvisso stämmer det mer nu när jag lite övervikt, men när jag t.ex. var tonåring så var min största plåga att folk snarare såg mig som för smalbyggd och...ja, nästan feminim. Jag hade dessutom relativt androgynt utseende. Jag är dock medveten om att jag verkar generellt haft mindre motoriska problem och avvikande rörelsemönster än många aspies påstås ha. Jag har t.o.m. en viss talang för dans, om jag ska tro andra.

Jag har alltså endast diagnosen Aspergers syndrom/högfungerande autism.

kiddie skrev:Jag har själv taskig hållning som jag tror beror på lägre muskeltonus, särskilt som barn. Minns att för att sitta rakt fick jag spänna mig så att det gjorde ont. Sedan är jag inte speciellt dyspraktisk, har iaf bra finmotorik.

Det stämmer tyvärr in på mig. Inte lika mycket som t.ex. i tonåren, men likväl. Jag har även aspie-grejen att hålla pennan på ett ovanligt sätt.

Vad gäller annat, udda klädstil, ja.

Förr brukade jag ändra stil emellanåt och jag hade ofta lite udda stil tills jag bytte om till en lite mer "klassisk" stil av social lathet (på senare år har jag börjat "klä ned" mig lite, med början från när jag höll på med större djur).

lar66 skrev:* Oseende/döda ögon
Nej, de flesta tycker jag har ganska intensiv (se mitt (taget 1987) avatarfoto) blick.

Den kan vi ändra till AVVIKANDE ögon. Folk säger att jag har intensiv blick när det rör sig om nåt jag gillar, andra aspies jag känner visar inget alls den vägen.

Miche skrev:

Juggernawt skrev:Vuxna karlar som har rosa skjorta

Vad är det för fel med det? Jag har sett ett antal män som är skitsnygga i rosa skjorta!

Missade lite poängen där, tror jag. Jag syftade på det närmast patetiska i att det sitter ett tjog med hippster-nissar på en uteservering alla iklädda rosa skjorta. Personligen skulle jag aldrig ta på mig något sådant om det inte var för en maskerad.

I mitt fall har jag fått höra någon gång att jag liknar Diane Kruger. Tycker inte dock själv att det stämmer, men smickrande sure.

Kan tala om att det som utmärker mig utanpå att jag har Aspergers, är min stelna hållning och mitt ofta stela sätt att röra på mig. Som barn blev jag ofta dumförklarad av syrran och andra barn för min motorik och mamma gav mig ofta direktiv om hur jag kunde föra mig istället.

Det där jagar mig än idag och jag är nu 25 år gammal och mer osäker på hur jag ska föra/bete mig mot andra mer än någonsin jämfört med när jag var 10 år gammal.

Men åter till det där med att det syns utanpå - svar nej, jag håller inte helt med. Om man inte bortser från när andra pratar stelt och mycket om sitt intresse men struntar fullständigt i ens eget och antingen undviker en med blicken eller stirrar på en mycket och länge så det blir creepy.

Jag säger inte att jag själv kan det där med ögonkontakt, för svar nej, det kan jag inte. Fattar inte när man ska sluta titta osv. Aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra.

Och just ja, svar nej, tycker inte av det lilla jag fått erfara, att det syns på utseendet vilka som har AS. För mig ser dem jag träffat väldigt olika ut i stilarna och hållning etc.