Mr Handyman skrev:Jo jag försöker har precis börjat, och det är svårt.

en process som hittills kommit med ensamhet och sorg. fast det är väl iof ingenting nytt.

Sagt av mig många i min närhet, tagit avstånd från folk som behandlat mig respektlöst osv. en svår förändring men vet att den kommer gynna mig gott i längden

Jag har inte några vänner kvar som inte kan leva med att jag inte hör av mig på ett år och sedan klarar av att jag agerar som om ingenting hade hänt, vilket tydligen inte är helt vanligt.

Du får gärna berätta hur du tänker kring att bygga ditt liv kring dig själv.

Tallbarr skrev:Jag har inte några vänner kvar som inte kan leva med att jag inte hör av mig på ett år och sedan klarar av att jag agerar som om ingenting hade hänt, vilket tydligen inte är helt vanligt.

Du får gärna berätta hur du tänker kring att bygga ditt liv kring dig själv.

Jag har väldigt nyligen fått asperger. Och jag tror igenom det att jag börjat och inse vem jag egentligen är, och sluta försöka va någon som hela tiden ska "passa in".

Hela livet har gått för mig, 25år och försöka vara "normal", jag trivdes aldrig med mig själv. Aldrig riktigt kunnat andas och känna tillfreds med att leva. Eftersom ingen gjorde nånting, när skolan inte fungerade, läkare tog inte mina sömnproblem på allvar, Mina föräldrar sa alltid "Men dom andra barnen kan ju, varför kan inte du?"..

Så för mig har det vart ett ständig kamp för att försöka passa in överallt istället för att titta och lyssna på mig själv.

Så Det jag har gjort (precis börjat med) Är att säga upp kontakten med folk som får mig att må dåligt. respektlöshet/utnyttjande/ner tryckande.
Vänner har jag inte haft många utav. Nu har jag inga alls. Jag ska istället försöka söka efter människor som jag trivs med, och bygga ett nytt "liv".
Men också lära mig acceptera vem jag är. Och mina brister. Att det finns perioder i mitt liv då jag knappt orkar med nånting, Att inte ta på mig för mycket ansvar för att leva upp till folks förväntningar. Att kämpa med att säga Nej.
Att göra så gott jag kan för att inte skämmas med att vara En Pappa som inte jobbar 8-16, Har bil och kan vara 100% social på barnkalas. Och Orka med vanliga vardags sysslor som verkar så självklarar för "vanligt folk".

Jag kan vara allt det, för ett tag. sen går det fort i orkeslöshet och depression, ungefär som att gå in i väggen.

Mr Handyman skrev:Jag har väldigt nyligen fått asperger. Och jag tror igenom det att jag börjat och inse vem jag egentligen är, och sluta försöka va någon som hela tiden ska "passa in".

Hela livet har gått för mig, 25år och försöka vara "normal", jag trivdes aldrig med mig själv. Aldrig riktigt kunnat andas och känna tillfreds med att leva. Eftersom ingen gjorde nånting, när skolan inte fungerade, läkare tog inte mina sömnproblem på allvar, Mina föräldrar sa alltid "Men dom andra barnen kan ju, varför kan inte du?"..

Så för mig har det vart ett ständig kamp för att försöka passa in överallt istället för att titta och lyssna på mig själv.

Så Det jag har gjort (precis börjat med) Är att säga upp kontakten med folk som får mig att må dåligt. respektlöshet/utnyttjande/ner tryckande.
Vänner har jag inte haft många utav. Nu har jag inga alls. Jag ska istället försöka söka efter människor som jag trivs med, och bygga ett nytt "liv".
Men också lära mig acceptera vem jag är. Och mina brister. Att det finns perioder i mitt liv då jag knappt orkar med nånting, Att inte ta på mig för mycket ansvar för att leva upp till folks förväntningar. Att kämpa med att säga Nej.
Att göra så gott jag kan för att inte skämmas med att vara En Pappa som inte jobbar 8-16, Har bil och kan vara 100% social på barnkalas. Och Orka med vanliga vardags sysslor som verkar så självklarar för "vanligt folk".

Jag kan vara allt det, för ett tag. sen går det fort i orkeslöshet och depression, ungefär som att gå in i väggen.

Jag känner igen mig fullständigt i det du skriver och upplever att jag befinner mig i en liknande situation på vissa områden.

Skrev precis innan jag läste detta i en annan tråd och använde barnkalas som exempel:
http://www.aspergerforum.se/post973559.html#p973559

Jag fick min diagnos för lite mer än ett år sedan men har sedan ungefär mitten av 20-årsåldern förstått att jag måste förbereda människor jag träffar på att jag beter mig annorlunda i vissa lägen. Det hjälpte inte alls, ingen trodde helt enkelt på mig. De vänner jag har idag är just sådana som kan acceptera mig precis så som jag är och de ställer inga krav på mig.

För bara en eller två veckor sedan när jag talade med min sambo om empati så förstod jag helt plötsligt att hon förstår saker som är helt och hållet osynliga för mig. Det var inte så att jag bara var dålig på något eller hade en suddig uppfattning. Jag saknade uppfattning om vissa delar av socialt samspel helt och hållet.

Jag skäms ganska ofta för jag tycker att jag borde förstå vissa saker. Jag blir arg på mig själv för att jag bara inte KAN förstå eller inte kan förmå mig att göra något som alla andra inte bara kan utan tycker om! Ibland är det så uppenbart att jag inte kan leva upp till de förväntningar min sambo, min familj eller någon annan har på mig. Jag får för mig att jag genom ren viljestyrka kan tvinga fram förståelse, känslor eller rätt agerande och skäms när jag misslyckas.

Tallbarr skrev:
Jag känner igen mig fullständigt i det du skriver och upplever att jag befinner mig i en liknande situation på vissa områden.

Skrev precis innan jag läste detta i en annan tråd och använde barnkalas som exempel:
http://www.aspergerforum.se/post973559.html#p973559

Jag fick min diagnos för lite mer än ett år sedan men har sedan ungefär mitten av 20-årsåldern förstått att jag måste förbereda människor jag träffar på att jag beter mig annorlunda i vissa lägen. Det hjälpte inte alls, ingen trodde helt enkelt på mig. De vänner jag har idag är just sådana som kan acceptera mig precis så som jag är och de ställer inga krav på mig.

För bara en eller två veckor sedan när jag talade med min sambo om empati så förstod jag helt plötsligt att hon förstår saker som är helt och hållet osynliga för mig. Det var inte så att jag bara var dålig på något eller hade en suddig uppfattning. Jag saknade uppfattning om vissa delar av socialt samspel helt och hållet.

Jag skäms ganska ofta för jag tycker att jag borde förstå vissa saker. Jag blir arg på mig själv för att jag bara inte KAN förstå eller inte kan förmå mig att göra något som alla andra inte bara kan utan tycker om! Ibland är det så uppenbart att jag inte kan leva upp till de förväntningar min sambo, min familj eller någon annan har på mig. Jag får för mig att jag genom ren viljestyrka kan tvinga fram förståelse, känslor eller rätt agerande och skäms när jag misslyckas.

Jag svarar från den andra tråden du länkade till.

Låter som din hjärna jobbar väldigt intensivt. Och jag känner igen mig en heldel.
Dom saker som du gör på rutin, gör jag med. Ibland Kan jag tex lyssna på en bra låt jag hittat, på repeat om och om igen väldigt länge. Eller käka samma typ av mat resten av veckan

Det är skönt me autopilot. Där hjärnan kan koppla av.

Det är lustigt hur jag bygger bilder och planer också, så jag är väl förberedd. Släckt-middagen så ser jag i huvudet hur allting är ordnat, jag ser alla människor där, vad dom har på sig, vad som kommer pratas om från vissa personer. Vem jag ska försöka prata mer med och hur ursäkten låter när nån frågar varför jag inte har jobb än.

Jag är så otroligt medveten hela tiden, att jag blir så himla trött efteråt..

@Handyman

Blir det inga vänner kvar alls?

Jag skulle tycka det var intressant att veta hur det går med dina tankar framöver. Du verkar ha kommit underfund med väldigt mycket om dig själv som jag inte ens haft förståndet att ifrågasätta.

Min hjärna kanske jobbar intensivt men ofta snöar den in på saker och har ingen lust alls att uppmärksamma något annat.

Tallbarr skrev:@Handyman

Blir det inga vänner kvar alls?

Jag skulle tycka det var intressant att veta hur det går med dina tankar framöver. Du verkar ha kommit underfund med väldigt mycket om dig själv som jag inte ens haft förståndet att ifrågasätta.

Min hjärna kanske jobbar intensivt men ofta snöar den in på saker och har ingen lust alls att uppmärksamma något annat.

Tyvärr inte, men det känns skönt endå. vänner för mig har inte vart nån höjdare.
Jag har min lilla grabb, det finns ingen bättre vän än han

Jag tänker väldigt mycket, kanske lite väl ibland
Det känns som det inte finns någon spärr, tänker väldigt långsökt.

Just nu förbereder jag mig på att jobba framöver, hoppas på 50%. eller att kunna jobba alls, tiden får utvisa.

Om jag ändå kunde använda all min "brain-power" till nånting bra

Om man fått en diagnos med AS och som bekant har svårt med tex sociala koder, är man intresserad av att försöka förstå sig bättre på dom? Skulle ni uppskatta om man fick "hjälp" av en person som kanske har lätt för de sociala koderna?

Med det menar jag inte att man bara ska försöka passa in eller desperat försöka vara någon man inte är, men skulle det vara skönt att inte känna sig obekväm i sociala sammanhang med människor man inte känner så väl?

Naiki skrev:Om man fått en diagnos med AS och som bekant har svårt med tex sociala koder, är man intresserad av att försöka förstå sig bättre på dom? Skulle ni uppskatta om man fick "hjälp" av en person som kanske har lätt för de sociala koderna?

Kan du ge ett exempel på vad du menar?

Jag har en vän som har AS och även ganska många i familjen, och det kanske låter jättetöntigt eller direkt stötande (menar inget illa såklart) men jag tycker att människor med AS är väldigt mycket roligare och jag blir oftast lättare attraherad av personer med AS har jag märkt... (skumt)

Hursomhelst har jag försökt hjälpa min vän med sociala koder osv och jag har märkt att det har hjälp min kompis. Nu tänker jag om jag kanske kan hjälpa fler, eller kanske bara prata om det.
Jag menar inte att jag ska "rädda" någon menar bara att jag tycker det är intressant, vill veta mer och hjälpa till med det jag kan.

.. Låter det konstigt?

Naiki skrev:Jag har en vän som har AS och även ganska många i familjen, och det kanske låter jättetöntigt eller direkt stötande (menar inget illa såklart) men jag tycker att människor med AS är väldigt mycket roligare och jag blir oftast lättare attraherad av personer med AS har jag märkt... (skumt)

Hursomhelst har jag försökt hjälpa min vän med sociala koder osv och jag har märkt att det har hjälp min kompis. Nu tänker jag om jag kanske kan hjälpa fler, eller kanske bara prata om det.
Jag menar inte att jag ska "rädda" någon menar bara att jag tycker det är intressant, vill veta mer och hjälpa till med det jag kan.

.. Låter det konstigt?

Det blir ofta lite konstigt med generaliseringar eftersom du säkert kan hitta människor med AS som du inte tycker om men det är en fin inställning att vilja hjälpa. Jag har svårt att överblicka hur du hade tänkt hjälpa till rent praktiskt men det är väl bara att läsa i trådarna och ge din syn på saker och ting.

Att du är attraherad av människor med AS är ju intressant och det får du gärna skriva mer om. Det är som det är och vill någon tycka att det är skumt så är det skumt för den personen.

EDIT: Här finns en tråd för möten och sådant:
http://www.aspergerforum.se/kontakt-onskas-del-2-t19186.html

Jag vet inte, jag förstår ju givetvis att det finns tusentals personer med AS som jag säkert inte alls skulle tycka om. Jag har dock märkt på senare år att jag dragits till personer som jag senare fått veta har fått just den diagnosen, lite för många gånger för att jag ska tro att det är slumpmässigt...

Vet lixom inte riktigt vad jag ska göra av den informationen riktigt heller.

Tack för länktips!

Jag har i hela mitt liv känt mej udda, aldrig varit bekväm i sällskap med andra människor. Har lärt mej att småprata om ytliga ting, fungerar en kort stund, sen vet jag inte vad jag ska säga. Får jag sällskap på tunnelbanan byter jag vid nästa station för att slippa prata. Det känns kravfyllt och jag vet inte vad som förväntas av mej.
Enligt vården duger man som man är, varför överöses man då med goda råd och olika terapier för att åstadkomma förändring. Jag har kamouflerat mej så till den milda grad att jag inte längre vet vem jag är.

flisan skrev:Jag har i hela mitt liv känt mej udda, aldrig varit bekväm i sällskap med andra människor. Har lärt mej att småprata om ytliga ting, fungerar en kort stund, sen vet jag inte vad jag ska säga. Får jag sällskap på tunnelbanan byter jag vid nästa station för att slippa prata. Det känns kravfyllt och jag vet inte vad som förväntas av mej.
Enligt vården duger man som man är, varför överöses man då med goda råd och olika terapier för att åstadkomma förändring. Jag har kamouflerat mej så till den milda grad att jag inte längre vet vem jag är.

Jag känner igen mig i detta. Ett stort problem är att det aldrig går att förklara ordentligt och ju bättre man är på att anpassa eller kamouflera sig desto större blir kraven. Vården kan nog läsa i papper att det står AS men sen är de människor och förväntar sig samma saker som alla andra. Det är endast habiliteringen som, i mitt tycke, visat förståelse även om grundbudskapet alltid är "anpassa dig!"

Ett problem jag ibland upplever är att jag är så van att anpassa mig till andra att jag tycker att de kunde anpassa sig lite efter mig också. Det har inte fungerat för mig. De reaktioner jag får har varit värre än några av mina "misstag" och det är mer sårande än något annat.