Mats skrev:Jaha! Ni menar böja i dativ?

Eller ackusativ för den delen. Vad de svaga substantiven beträffar är genitiv, dativ och ackusativ identiska i singularis. Dessutom har genitiv ett större användningsområde i isländskan än i svenskan. Det heter inte bara bók Eiríks ('Eriks bok') utan också til Eiríks ('till Erik') (jfr svenska stelnade uttryck som till bords, till havs).

Mats skrev:Det gör man i singalesiska också:

Mama Annata pota dunna. = Jag till-Anna boken gav.

Och vad heter Anna i ackusativ på singalesiska?

HGJ skrev:Och vad heter Anna i ackusativ på singalesiska?

Jag vet inte säkert om man böjer personnamn i ackusativ på singalesiska men om man gör det borde det heta Annava.

"One of the usages of the accusative case is to express the direct object of a transitive verb form. However its occurance in this usage is optional, the direct case form being often used instead."

carl skrev:

regnif skrev:Jökull borde ha något med glaciärer att göra?

Du hade rätt! Jag var tvungen att kolla upp det och hittade detta förklarade allt:

Glaciär:
"En glaciär (av franskans glacier, till glace, is), eller jökel (av isländskans jökull, som motsvarar det svenska dialektala ordet ickel, istapp)"

Alltså, är hela ordet jökull helt enkelt istapp eller är det jö-kull (is-tapp)?
Kanske inte nån här som vet men ändå. Intressant.
Alltså, jag tror att just jö har med is att göra. Vi har nog ingen Islandsforskare som kan ge ett ordentligt svar åt Kahlokatt? Och nu också mig.

Zombie skrev:

HGJ skrev:Åtminstone vissa av de korta namnen på -i och -a är kortformer av längre namn. Maggi (Magga i oblika kasus) = Magnús, Magga (Möggu i oblika kasus) = Margrét, Siggi (Sigga i oblika kasus) = Sigurður, Sigga (Siggu i oblika kasus) = Sigríður.

Den namntypen är identisk med våra kort- och smeknamn på -e/-a: Mange, Tobbe (belagt på runsten), Magga(-n), Sigge och så vidare.

Ja, det är samma typ. Fornnordiskan skilde mellan tre trycksvaga vokaler (ändelsevokaler): a, i/e och o/u.* Vissa ordformer hade alltså i trycksvag position en vokal som skrevs antingen i eller e, och på motsvarande sätt förhöll det sig med o/u. Variationen var delvis geografiskt betingad, d.v.s. på vissa håll lät de trycksvaga vokalerna mer som a, i och o, på andra håll mer som a, e och u. I isländskan segrade så småningom i och u, i svenskan e och o.

Svaga maskulina substantiv slutade på -i/-e i nominativ och på -a i oblika kasus, svaga feminina substantiv på -a i nominativ och på -o/u i oblika kasus. De ovannämnda personnamnen hör till denna typ. Kasusböjningen kvarstår ännu i isländskan. I svenskan är dock distinktionen försvunnen, vilket betyder att endera kasusformen (nominativen eller den oblika formen) används oavsett syntaktisk funktion. För de svaga femininernas vidkommande är det den gamla nominativen (på -a) som kvarstår. Hos de gamla svaga maskulinerna varierar det från ord till ord vilkendera formen som finns kvar, och delvis är det en regional fråga. (I vissa fall finns båda formerna bevarade men i olika betydelser.) Där den oblika a-formen är den segrande har ordet i fråga många gånger åtminstone delvis omtolkats som feminint. Vad beträffar de svaga maskuliner som är personnamn är det nog alltid e-formen som är den som finns kvar.

Det händer att utlänningar uppfattar isländskans oblika maskulinformer på -a som feminina. Jag satt en gång med när en svensk (som förresten råkade vara gammal svensklärare) skulle redogöra för innehållet i en isländsk berättelse han hade läst. På ett ställe i berättelsen yttrade en mansperson något i stil med "Allir kalla mig Sigga", på svenska "Alla kallar mig Sigge". (Det var nog inte just Sigga det stod, men det var i alla fall en namnform på -a.) I svenskens tolkning blev detta till att mannen i berättelsen uppfattades som feminin av omgivningen eftersom han kallades vid ett kvinnonamn. I själva verket var namnet förstås det maskulina Siggi, vilket som objektivt predikativ blivit Sigga. Det feminina Sigga i samma funktion skulle ha blivit Siggu.

* Dessutom uppkom en svarabhaktivokal som kom att sammanfalla med u i isländskan och med e i svenskan.

Zombie skrev:Att använda den här så kallade n-stamsböjningen till kort- och smeknamn går sannolikt tillbaka ända till stenålderns urindoeuropeiska, så det här är ännu ett fall där skolan har lärt oss fel när den har fått oss att nästan sluta använda dem för att de skulle vara vulgära nymodigheter som det vore respektlöst att kalla folk för.

Någon stenålderskultur med urindoeuropeiska som språk har dock aldrig funnits i Skandinavien. Man räknar med att indoeuropeiskt språk kom till Skandinavien först mot slutet av bronsåldern.

HGJ skrev:Vad beträffar de svaga maskuliner som är personnamn är det nog alltid e-formen som är den som finns kvar.

Hur är det med namnet Ola?

Mats skrev:

HGJ skrev:Vad beträffar de svaga maskuliner som är personnamn är det nog alltid e-formen som är den som finns kvar.

Hur är det med namnet Ola?

Bra fråga ...

HGJ skrev:

Mats skrev:

HGJ skrev:Vad beträffar de svaga maskuliner som är personnamn är det nog alltid e-formen som är den som finns kvar.

Hur är det med namnet Ola?

Bra fråga ...

Starkt < Olav (/Olov) liksom Gösta < Gustav, vad jag har för mig. Olle och Ole skulle då vara en svag kortform, Ole i Danmark kanske sammanblandad med den starka genom försvagningen av a:et till e.

"Starkt" brukar i de flesta språkvetenskapliga sammanhang betyda "som slutar på betonad stavelse", medan "svagt" avser sådant som slutar på obetonad stavelse "Starka verb" heter som de gör för deras preteritumformer är starka i denna betydelse, och "svaga verb" för att deras preteritumformer slutar obetonat; "starka rim" (även "manliga rim") är en benämning på enstaviga slutrim (kall - vall, bi - terapi). Tvåstaviga slutrim, som alltså slutar på obetonad stavelse (kalla - valla), kallas "svaga rim" (eller "kvinnliga rim").

Jag tror därför att "svaga femininer" är/var ord som "flicka", "humla" och "klocka", och "svaga maskuliner" sådana som "pojke", "måne" och "gubbe". "Starka femininer" är väl då ord som "sol" och "starka maskuliner" sådana som "sten".

Min väldigt förenklade förklaring är att de ord som "orkar" ändra flera bokstäver är starka. De svaga är de som är lite lata och bara ändrar nån enstaka bokstav.

De flesta starka ord ändrar inga bokstäver, utan lägger bara till ändelser.

Det namn jag trodde skulle stavas Burkur skall egentligen vara Börkur...och det betyder kort och gott bark.
Hlynur betyder lönn. Harpa är Lyrans stjärnbild. Ett annat underbart namn är Ösp, asp.
Snórri måste vara släkt med vårt snurra, för det betyder "att snabbt vända sig om". Det kan också betyda "att strida vildsint".
Jag tycker om namnen Ástrós (kärleksros), Blómey (betyder ev. blommande ö) och Hrönn (våg).

Kahlokatt skrev:Finns det förresten några andra indoeuropeiska språk än isländska (och latin) som böjer namnen?

Det vanliga i kasusspråk är att man böjer även namn. De fungerar som vanliga substantiv. (I många språk kan namn även ha bestämd artikel t.ex.)

Zombie skrev:

Kahlokatt skrev:Och har isländskan vokativ? Alltså, skriker du: "Önnu!" eller "Anna!" ?

Nej, tyvärr. Rester fanns i gotiskan, men annars försvann den ur germanskan i förhistorisk tid.

Grekiskan, albanskan, de baltiska språken och en del slaviska språk, däribland serbokroatiskan, har fullt levande tilltalskasus, polskan har en som anses allt formellare föråldrad. Har för mig att också bengaliskan har det. Gaeliskan lär ha rester.

Vokativ är fullt produktivt i irisk gäliska.

Tallerger skrev:"Starkt" brukar i de flesta språkvetenskapliga sammanhang betyda "som slutar på betonad stavelse", medan "svagt" avser sådant som slutar på obetonad stavelse "Starka verb" heter som de gör för deras preteritumformer är starka i denna betydelse, och "svaga verb" för att deras preteritumformer slutar obetonat

Det finns nog ingen riktigt bra anledning varför de heter "starka" och "svaga" tror jag. Termerna koms på av Grimm och har väl kanske mest att göra med att de starka verben är de som bevarar det äldre mönstret och enligt honom alltså skulle vara "bättre" än de som inte gjorde det, får man väl gissa...

Svaga verb är sådana som har dentalsuffix, medan starka verb har avljud. Sen har termerna svag-stark importerats till nomen också (utan att där ha något alls med det förra att göra), där de svaga inte har lika markerade ändelser som de starka (till ursprunget är svaga substantiv n-stammar).

regnif skrev:

carl skrev:Glaciär:
"En glaciär (av franskans glacier, till glace, is), eller jökel (av isländskans jökull, som motsvarar det svenska dialektala ordet ickel, istapp)"

Alltså, är hela ordet jökull helt enkelt istapp eller är det jö-kull (is-tapp)?
Kanske inte nån här som vet men ändå. Intressant.
Alltså, jag tror att just jö har med is att göra. Vi har nog ingen Islandsforskare som kan ge ett ordentligt svar åt Kahlokatt? Och nu också mig.

Jökull är en gammal avledning till det ord som på isländska är jaki "isstycke" (det är alltså jök-ull). Ingen direkt släktskap med ordet is alltså. Dock besläktat med svenska dialektala ickel "istapp" som sagt, liksom andra delen av engelska icicle, det vanliga ordet för "istapp", som alltså består av ice+ickle. Så i alla andra germanska språk än isländska verkar det betyda "istapp", frågan är vilken betydelse som är mest ursprunglig.

På väldigt långt håll (via indoeuropeiska) är det också besläktat med forniriska aig "is" (som på nyiriska blir oighear). Eventuellt skulle det väl vara möjligt att koppla samman initialvokalen i is och i ickel till samma indoeuropeiska rot, men det är väldigt spekulativt.