Jag tror att alla människor påverkas mycket av sin omgivning, men jag är helt extrem när det gäller detta har jag insett. Jag har alltid trott och påstått att jag är en självständig kvinna som går min egen väg, men har insett att det gör jag inte. Jag börjar klä mig som de jag umgås med mest, vilket gjort att jag bytt stil mycket genom åren. Ska jag ta ett beslut om någonting så rådfrågar jag och låter någon annan bestämma åt mig. Det låter kanske "normalt" och inte så farligt... men, jag vet inte ens vem JAG är, egentligen. Vad är det JAG vill? Hur skulle jag klä mig, om jag inte påverkats utifrån? Hur skulle jag välja att leva? Just nu har jag pausat en relation som är extremt viktig för mig (har inte så många relationer); inte för att jag vill, utan för att en NT-person i min närhet inte förstår hur jag kan stå ut med hur vi lagt upp vår relation, och det har fått mig att tveka på om det är rätt. Saken är bara att det var ju rätt tills den här personen kom och började "hjärntvätta" mig med sina åsikter. Och så är det ofta, om det kommer in en ny person i mitt liv som har starka åsikter om något jag gör så ändrar jag i regel på det, även om jag inte hade en tanke på det innan.

Tidigare har jag inte alls insett att det är såhär, att jag är så otroligt lättpåverkad (och naiv..). Men nu träffade jag en person igår som hade invändningar mot min hemsida som jag arbetat på i tre månader. Jag gick raka vägen hem och raderade den. Detta trots att jag var stolt över mitt arbete dagen innan det (för att andra människor sagt att de uppskattade den..). Sedan insåg jag efteråt hur svag och lättpåverkad jag är, som raderar tre månaders arbete på grund av en enda person.....

Det jag undrar är, känner ni igen er? Är detta något typiskt för Asperger eller behöver jag bara skaffa lite självförtroende? Om någon varit såhär, men lärt sig att stå på egna ben mer, hur gjorde ni?



Moderator atoms - tog bort ett ord ur rubriken; det föreföll malplacerat.

Jag har erfarenheten att människor jag möter kan vara så fullkomligt säkra på något att jag blir lite överrumplad.

Jag är aldrig helt säker på något och det blev lätt så att jag antingen trodde att de måste ha rätt eftersom de är så säkra på sin sak eller så gick jag med på något bara för att jag inte hade någon egen åsikt.

När jag jämfört resultatet av att ta goda råd från andra med att göra vad jag tror är rätt så visar det sig att jag ofta har en klarare bild av vad som faktiskt är troligt och möjligt än mina "rådgivare".

Mitt råd är att låta dig själv ha betänketid, det är svårt att ta in alla parametrar omedelbart och sedan spotta ut ett bra argument, svar eller handlingsplan. Våga säga nej, vänta och stå emot yttre tryck.

@Dotse, Det som är typiskt för asperger är väl att du fått denna insikt att detta inte är du och reflekterar över det.

Har du sett Star Trek och dess art "borg" ?

Förmodligen inte mycket. Delar inte intresse, klädstil, fritidsaktiviteter eller ens favoritrestauranger med någon på jobbet eller familjen. Träffar inga andra så jag väljer det som känns bra.

I såna lägen kan det vara bra att påminna sig om att andra, trots att de är så självsäkra, inte alltid har rätt... Ibland kan de t.o.m ha helt åt helvete fel! Det dröjde länge innan jag insåg det, men det var det som fick mig att börja känna mig tryggare i mig själv. Dvs inte fokusera så mycket på mig själv och om jag verkligen har rätt, utan bara att påminna mig om att andra ofta har fel!

Jag känner igen mig. Har också liknande erfarenheter som Tallbarr. Och fascineras av hur tvärsäkra människor kan vara på sin sak trots att de har noll koll. Jag låter mig fortfarande luras av andras självsäkra uttalanden, för jag kan inte tro att folk verkligen uttalar sig så självsäkert utan att ha ordentligt på fötterna. Men det börjar sjunka in att det är skrämmade vanligt förekommande. Om man har möjlighet att förhöra sig om vad de grundar sina själsäkra uppfattningar på så inser man att ens egna uppfattningar är bra mycket mer välgrundade.

Jag har också haft svårt att veta vem jag är, för omgivningen ville att jag skulle vara nå'n annan. Eller i alla fall på nå't annat sätt. Vad jag vill, har jag frågat mig själv många gånger. Man får ta reda på det. Eller också vill man inget speciellt i vissa frågor, och då kan man väl få slippa.

Vare sig det är typiskt för AS eler inte så skadar det inte med ett gott självförtroende.

Brukar analysera vad folk säger istället för vem som säger det vilket ofta sätter tvärsäker-utan-koll i den heta stolen

plåtmonster skrev:Brukar analysera vad folk säger istället för vem som säger det vilket ofta sätter tvärsäker-utan-koll i den heta stolen

Folk gillar inte det. De tror att det man säger handlar om dem som individer. De borde vara mer normala och förstå att man talar om det de säger. Det fungerar inte ens om man säger till dem i förväg "Det jag säger är en direkt repsons på det du nyss hävdat och inte ett omdöme om dig som person". De blir arga, ledsna eller någon annan känsla ändå.

Tallbarr skrev:

plåtmonster skrev:Brukar analysera vad folk säger istället för vem som säger det vilket ofta sätter tvärsäker-utan-koll i den heta stolen

Folk gillar inte det. De tror att det man säger handlar om dem som individer. De borde vara mer normala och förstå att man talar om det de säger. Det fungerar inte ens om man säger till dem i förväg "Det jag säger är en direkt repsons på det du nyss hävdat och inte ett omdöme om dig som person". De blir arga, ledsna eller någon annan känsla ändå.

Känner jag igen. Uttrycker jag mig det minsta oklart så missuppfattas det direkt. Många är extremt känsliga om de uppfattar det som kritik mot deras person, trots att det aldrig är min avsikt. Jag måste ofta förklara om och om igen, det blir långa snåriga diskussioner vilket i sig riskerar att göra personen ännu mera osäker och stingslig. Som aspergare har vi en fördel att vi håller huvudet kallt längre. Så är det för mig så länge jag inte blir stressad, då kan även jag bli ologisk och då är det kört. Samtidigt har vi svenskar en fördel i att vi är konflikträdda och då brukar folk lyssna på när man försöker "lappa ihop" diskussionen; de flesta vill inte skiljas oense. Egentligen ett bra nationaldrag tycker jag.

Eller så har man lite tar-allt-personligt-radar och undviker all konversation med sådana människor IRL

plåtmonster skrev:Eller så har man lite tar-allt-personligt-radar och undviker all konversation med sådana människor IRL

Kan du bygga en åt mig?

Nu satt jag på lunchrast med mina Nt kollegor på jobbet.
Jag tycker det är skönt att sitta med mobilen och slipper vara social.
Då hör jag två gnäll spikar prata att I-phone och telefoner borde förbjudas på arbetstid.
Och att folk bara sitter med sina telefoner och är osociala .
De pratar om hur alla är beroende av sina telefoner, mm
De kunde inte förstå säger de!
Och jag höll på att säga: jag kan inte förstå att ni kan sitta och prata om så tråkiga saker som alla Nt gör.
Skvaller skvaller och mer skvaller.
Jag kände att jag bryr mig verkligen inte om att de tycker att jag är osocial .
De är ju så TRISTA!
Kram på er/ kattmamma

Så vad pratade du om på telefon då?

@Tallbarr, De brukar ha en narcissistisk och/eller otillåtande framtoning, inte sällan intellektuellt handikappade. Men var här observant att även en läkare kan vara handikappad i det avseendet. De klarar helt inte av blotta tanken på att deras uppfattning möjligtvis skulle kunna vara inkomplett eller t.om fel. HEMSKA TANKE!
Samma fenomen kan uppkomma från t.ex en IT-chef som anser att man minsann vet att konsultföretaget med fina kostymer och presentation är ofelbara och 10000 medelmåttor som använder programmet kan ju inte ha fel? Således är det inte position eller utbildning som gör skillnad utan förmågan att använda det som man har innanför pannbenet och aldrig falla till föga för det som "känns bra" eller ser bra ut. En inre impulskontroll om man så vill.

Så observant på personer som omger sig med statusförstärkare, är dominerande, osv. Ofta går det att testa de genom att ställa en fråga som har ett enkelt svar som faller inom normerna. Men den som tänker till inser att det finns ett bättre svar och kommer iaf att antyda att de har tänkt i den banan.

plåtmonster skrev:Så observant på personer som omger sig med statusförstärkare, är dominerande, osv. Ofta går det att testa de genom att ställa en fråga som har ett enkelt svar som faller inom normerna. Men den som tänker till inser att det finns ett bättre svar och kommer iaf att antyda att de har tänkt i den banan.

Det där tror jag är ett riktigt bra råd.

Bara den som ifrågasätter sina egna antaganden kommer att se ljuset snabbt. Vilket inte fungerar om man har behov av att bekräfta sina föreställningar och i synnerhet om man backar i tankarna för sådant som är ovant eller annorlunda.

Om det är t.ex en utställning, kika på vilka som dras som flugor till stället som har rätt kläder, rätt ursprung, fin design osv och vilka som går till stället med rätt funktion, kunnigt folk, osv. Det är ofta så att en viss typ dras som flugor till ytliga egenskaper eftersom de ej förmår att inse insidan innan impulserna som det yttre skapar tar överhanden.

Jag har alltid haft en stark egen kärna...vilket stör kollektivskallarna. De vill att man ska vara en av gåsarna i marschen. Men tycker jag gruppen har fel eller är töntig i största allmänhet visar jag det.
Det har varit jävligt tufft.
Men i takt med stigande ålder & erfarenhet kan jag läsa av gruppdynamikens processer och jobba utifrån det.
Det handlar om att kunna observera.
Och att vägra anpassning om man vet med sig att det kostar i självrespekt.

Jag är överkänslig så jag påverkas av stämningar i omgivningen och jag påverkas av vad folk säger och hur folk beteer sig. Mitt mentala pansar finns inte riktigt tyvärr utan allt går rakt in i mig.

KrigarSjäl skrev:Och att vägra anpassning

Eller så låtsas man att man anpassat sig och bockar av flockens föreställningar en efter en. Sedan har de ingen aning vem man är men tror att de vet det

plåtmonster skrev:

KrigarSjäl skrev:Och att vägra anpassning

Eller så låtsas man att man anpassat sig och bockar av flockens föreställningar en efter en. Sedan har de ingen aning vem man är men tror att de vet det

Så kan det också gå till.

Och sen gör man något helt oväntat, t.ex blir ihop med tjejen som kaffereparna har snackat skit om men som man själv förstod hade bra egenskaper utgående från struntsnacket

Eller hänger på snacket att IT-avdelningen är några riktiga muppar för att sedan låta de långsamt komma till insikt att man jobbar där

KrigarSjäl skrev:Men tycker jag gruppen har fel eller är töntig i största allmänhet visar jag det.
Det har varit jävligt tufft.
Men i takt med stigande ålder & erfarenhet kan jag läsa av gruppdynamikens processer och jobba utifrån det.

Jag övade mig under universitetstiden och upptäckte att om jag är egensinnig är det lätt att hamna i två lägen. Antingen vill de bli av med en eller så blir man deras "ledare" och är på en hela tiden och ju mer man försöker bli av med dem desto ettrigare är de.

Vad har du haft för erfarenheter av det?

Ungefär samma. Det skadar inte att ha en viss distans med andra ord.

plåtmonster skrev:

KrigarSjäl skrev:Och att vägra anpassning

Eller så låtsas man att man anpassat sig och bockar av flockens föreställningar en efter en. Sedan har de ingen aning vem man är men tror att de vet det

Den var bra!
Det värsta är att man blir så jäkla mentalt trött att vara skådis.
Men jag har kört den varianten också.
Många tror att jag har bra självförtroende för jag går min egen väg.
Fikar med arbets flocken när jag känner för det.

Vissa som ignorerar mig för att straffa mig för att jag säger ifrån i orättvisa situationer.
Och tror att jag mår dåligt av det.
Vilken miss !
De har kört med att låta bli att hälsa eller prata med mig.
Jag har bara blivit skrattig och på bra humör av deras tafatta försök att mobba mig.
Det har ju inte gett den effekten de ville uppnå.

Jag har tyckt det varit skönt att slippa snacka eller hälsa.
De är icke personer för mig.
Det slutar alltid med att de börjar prata och hälsa,
Inte för att jag bryr mig om vilket .
Men det är härligt att se att deras mobbing av mig inte lyckades.

kullan skrev:Jag är överkänslig så jag påverkas av stämningar i omgivningen och jag påverkas av vad folk säger och hur folk beteer sig. Mitt mentala pansar finns inte riktigt tyvärr utan allt går rakt in i mig.

Så var det förr för mig !
Innan jag förstog att jag hade asperger .
Då gjorde jag allt för att passa in på jobb , vänner och min släkt.

Sen träffa jag Ufo och insåg jösses vi är ju likadana.
Fick min diagnos.
Och inser att jag har ju massa bra sidor.