Jag skulle hellre hoppa från ett stup än dansa offentligt.

200 inlägg!

Inger skrev:Tvingar man sin intet ont anande personal att delta i sånt här trams på svenska arbetsplatser också? Jag har bara sett amerikanska varianter på TV.

Ja, och det kallas "team building" i Sverige också.

Folkhögskolorna har satt det i system. Antar att det är tänkt att bryta isen. Att göra bort sig inför andra ska tydligen vara bra för gruppkänslan. Mjukisarna & palestinasjalarna älskar det. Finns inget de älskar mer än att flamsa runt, vara sociala & snacka om ingenting. Och allt som är barnsligt och inte innebär intellektuell ansträngning. Själv föredrar jag is.

Inger skrev:1. Att känna sig utanför och missförstådd.
2. Att inte hitta några vänner som är på samma våglängd IRL.

5. Att ha extra stark avsky för påtvingade gruppaktiviteter på jobbet, särskilt såna där som är designade för att skapa en artificiell gruppgemenskap genom att man utsätts för allehanda löjliga, jobbiga eller förnedrande övningar och anses som smitare eller surkart om man inte deltar med entusiasm.
6. Att inte gilla att sova över hos någon annan.
7. Att hellre dansa själv och i sin egen takt än ihop med någon.

9. Att föredra små sällskap med nära vänner och bli stressad i större grupper av okända personer.

12. Att ha svårt för folk som lägger sig i ens liv och tror att de vet bättre än man själv vad som är bäst för en (t ex att gå ut när man faktiskt hellre vill vara hemma). Citat: "they do mean well. I just wish that I didn't have so many people in my life who mean well." [

17. Avskyr 'small talk'.

Ovanstående stämmer!

Inger skrev:3. Att avsky bullriga påträngande människor som inte låter en vara ifred om man är tvungen att bo eller arbeta ihop med dem.

Ofta är det dessa bullriga typer som får igång mig, eftersom jag själv inte klarar att ta initiativet till kontakt. När jag sen kommit igång tack vare dem, kan det gå av bara farten att prata med andra också, och efter ett tag brukar jag ha svårt att stå ut med de bullriga typerna (även om jag vet att det var tack vare dem jag fick kontakt med de andra... )

Inger skrev:4. Att avsky att shoppa, särskilt ihop med andra som inte är lika snabba så man kommer hem nångång.

Avskyr att shoppa tillsammans med andra, för då känner jag mig stressad att snabbt fatta beslut om vad jag ska köpa. När jag är ensam kan jag gå omkring, eller fram och tillbaka, och fundera i en halvtimme - eller mer - innan jag slutligen lyckas bestmma mig om jag ska köpa nåt eller inte...

Inger skrev:8. Att gå runt i cirklar när man tänker och ha svårt att sluta när man väl börjat.

Nej!

Inger skrev:10. Att bli trött snarare än upplivad av umgänge med andra, även om man gillar sällskapet.

Trött blir jag, men jag skulle inte klara mig utan andra. Jag är som en bil som bara går att få igång med hjälp av startkablar till en annan bil, men så fort startkablarna tas bort, dröjer det inte länge innan motorn stannar igen...

Inger skrev:11. Att bli orimligt nervös och inte våga yttra sig i grupp, t ex under möten på jobbet.

Beror på vad det gäller, hur stämningen är osv, (ej relevant om jag känner personerna eller inte, det är den rådande stämningen och samtalsämnena som avgör!) Ibland vågar jag inte säga ett ord, ibland pratar jag på alldeles för mycket och kläcker ur mig en massa knäppa saker...

Inger skrev:13. Att bli anklagad för att inte ha några känslor bara för att man är emotionellt introvert och inte visar dem utåt.

Tvärtom, jag får ofta skit för att jag visar för mycket av mina känslor!

Inger skrev:14. Att verkligen avsky att vara 'the center of attention' och ha svårt att förstå folk som älskar att få priser och utmärkelser.

Tvärtom, att vara i centrum för allas uppmärksamhet kan vara ett sätt att få igång mig och börja prata. Jag mår bra av att prata, men behöver, som sagt, lite hjälp på traven för att komma igång...

Inger skrev:15. Sensitivitet.

Handlar frågan om ifall man är känslig? Definitivt ja, i såna fall...

Inger skrev:16. Att tycka det är mer besvär än nöje att resa.

Visst är det besvärligt, och kräver en j-a massa mentala förberedelser, men i efterhand är jag glad att jag varit ute och rest en del. Fast nu har jag ingen längtan efter att resa nåt mer!

Alla 17 punkterna stämmer in på mig. Föga förvånande.
Gå runt i cirklar och det att bli anklagad för att inte ha känslor händer väl inte ofta dock, men båda sakerna har inträffat.
Att få vara i centrum av uppmärksamhet är något som ibland har lockat mig. Men så fort jag hamnat där så brukar jag inte trivas särskilt bra med det, snarare tvärtom.

1) Ja, periodvis under skoltiden. Nuförtiden mer att jag inte hittar så många på samma våglängd att umgås med Irl. tyvärr.

2) Ja!

3) Aboslut. Så oerhört påfrestande.

4) Ja! Shoopar helst ensam o. då det inte är för mkt. folk. Mellandagsrean skippade jag för flera år sedan. Kan dock gilla att gå o. kolla en stund i affärer ihop med ngn. annan som jag vet inte är för långrandig o. om den o. jag inte har ngt. speciellt ärende och/eller tid att passa.

5) Ja, oftast.

6) Om jag känner personen o. stället väl. Annars vet jag inte om jag gjort det. Förhandsinfo viktigt.

7) Ja! Dansa i grupp eller mittemot någon kan vara ok., men hålla om ngn. o. dansa är nog inte så poppis.

8 Det händer, men är sällsynt.

9) Absolut

10) Sällsynt. Dock blir jag lite trött efteråtom det är flera saker på en dag för det kräver så mkt. tankearbete o. energi.

11) Vet ej nu eftersom jag inte jobbat på ett jag o. förändrats mkt. sedan jag jobbade sist. Men förut var det klart Ja. Fast det berodde mest på blyghet/osäkerhet.

12) Ingen erfarenhet men vet med mig att

13) Nej!

14) Jag förstår folk som gillar det, men för egen del beror det på. Jag gillar att få uppmärksamhet vid födelsedagar tillsammans med folk jag känner. Men i folkmassa är det både ock.

15) Lite osäker, men vet att jag har liten förmåga iaf.

16) Ingen större erfarenhet. Men, vet med mig att det tyvärr skulle vara så. Ju längre tid, desto värre.

Konstigt?! Är jag ensam här om att ränna runt i cirklar och ha konstiga saker för mig när jag tänker?

Jag gör det ibland.

Här var den - artikeln jag letat efter!

"Caring for Your Introvert"

/Barracuber

Det verkar vara en diskussion om samma blog som Nallen tipsade om i början av tråden. Helt lysande text måste jag säga.

fram till punkt tio kan jag hålla med...det är alltså introvert jag är åtminstone om man ska utgå ifrån % i antal punkter som stämmer...inte så konstigt att man är konstig...

OBS! Min lista är inte något introvert-själv-test utan bara saker som introverta diskuterat på en introvert-lista. Ville bara se om nån kände igen sig alls.

Bump med anledning av denna tråd:

susan-cain-the-power-of-introverts-artikelserie-i-svd-t27019.html?

Jag känner igen mig i samtliga punkter. På grund av min barndom och viss social problematik som jag fortfarande har misstänker jag att jag har asperger, men jag kan ibland tänka att jag kanske bara är extremt introvert i kombination med att jag är högkänslig och tvångsmässig.

AB: Nu talar alla om de tystlåtna, ”Många framgångsrika är bättre på att lyssna”

AB: Helena, 23: Skoltiden var en kamp för att bli någon jag inte är

AB: Jens Lekman: ”Det var jämt tjat om att ta mer plats”

På 4:e artikeluppslaget återgår aftonträsket till sitt normaltillstånd med en artikel om "storleken"

Jo håller med. Introverta människor behövs. Det har nästan ansetts som sjukligt att vara introvert. Man ska vara utåtriktad även när man inte behöver. Arbetsgivarna har oxo gått på det, de vill ha "socialt kompetenta" människor i alla sorts jobb. På vissa arbetsplatser är det negativt att vara extrovert, det stjäl tid och uppmärksamhet från jobbet. Så hoppas det kommer en lite mer gammaldax attityd snart som handlar om att man ska göra ett bra jobb, inte hur roliga kafferasterna blir.

Lustigt oxo hur introversion egentligen inte handlar om det folk tror. Både jag och min kompis är introverta. Vi kan båda bli förbaskat högljudda och störiga. Väldigt pratiga. Då tror folk automatiskt att man är extrovert. Men som vi lärde oss i skolan är de båda typerna det mest medfödda av alla personlighetsdrag. Det är extremt ovanligt att man byter i livet. Vissa är ju lite av båda dock. Men det är inget man styr över mycket själv.

Verkar som det har med hjärnans känslighet att göra. Det som får en introvert att hoppa till kanske får en extrovert att gäspa. Minns en båttur. Jag var helt slut av alla intryck medan ett gäng extroverta låg i båten och tyckte att är vi inte klara med detta nu och började genast planera vad de skulle göra härnäst. Det märktes hur lättuttråkade de var och att de behövde väldigt mycket stimuli. Rara människor men en annan art.

Har fått höra hur social jag är. Nä... känner jag spontant. Men jag har lätt att prata. Men det beror oxo på den andre personen. Kan han eller hon inte driva en konversation så finns det ingen som har drivkraften att prata och då säger jag inte mycket, vilket folk upplever motsägelsefullt. Jag och min kompis driver varandra vilket jag inte förstår hur vi lyckas med, men det gör det, ibland till andra helst vill be oss hålla tyst.

Men båda har ett inre liv, en känslighet och allt det där som man har som introvert.

Jag får intrycket att arbetsgivare som kollektiv är bipolärt eller borderline maniska med vad som är bra egenskaper.

Hur stor överlappning är det mellan introvert och asperger egentligen?

Finns det t.ex personer med asperger som är extroverter på insidan? delar i stort sett alla introverta stora delar av aspergeregenskaperna?

Jag skulle säga att vore det inte för autismen så vore jag extrovert. Eller rättare sagt, jag är extrovert, men autismen gör att jag inte orkar med. Personlighetskrock, typ.

Vilka är introverta egenskaper och vilka är aspergeregenskaperna?

Introvert:
* Arbetar bäst själv
* Kommunicerar efter behov

Asperger:
* Behov av att strukturera intryck i solitud
* Kan vara extrovert, om denne får en "manual" och får misslyckas i början
* Fokuserat intresseområde

En sak jag tänkte på här om dagen, vet inte om det blir lite off topic men det handlar just om introvert och aspergers.

För en stund hade jag då en teori om att det som jag ville urskilja mellan introvert och asperger var just den, att det finns ju både introverta och extroverta as personer men vad jag förstått så brukar många med as inte vara förtjusa i självklara saker som t.ex nu går jag på gräset eller nu piper fåglarna.

Det som jag kännde var att om jag stod i ett dilemma om jag har as eller att enbart vara en väldigt introvert person, så skulle jag på någotvis vilja kalla det att en introvert person skulle hantera att spela/leva upp till kravet av att vara extrovert.

En person med as skulle ju givetvis också lyckas men frågan är ju bara hur länge man skulle klara av det innan det blir en alltför stor mental börda.

bara en tanke.

Recommended reading:

https://www.goodreads.com/book/show/1596909.Why_Should_Extroverts_Make_All_the_Money_

Jag är övertygad om den extroverta aspergarens existens.