Tallbarr skrev:Alla sms, telefonsamtal etc gör mig bara irriterad och gör att jag vill få bort det oroande momentet. I förhållanden vill jag känna att jag får utrymme att ta initiativ och kontakt istället för att hela tiden höra en klagosång om hur jag inte gör det.

Precis, man vill ju gärna få tillfälle att själv ta kontakt ibland istället för att alltid vara den mottagande parten. Jag är inte initiativlös - jag är bara inte intresserad av kontakt jämt.

Fortytwo skrev: Jag är inte initiativlös - jag är bara inte intresserad av kontakt jämt.

Skönt att få bekräftat att det finns andra som också funkar som jag

Flinta skrev:

Fortytwo skrev: Jag är inte initiativlös - jag är bara inte intresserad av kontakt jämt.

Skönt att få bekräftat att det finns andra som också funkar som jag

Ja, dessvärre verkar det helt omöjligt att få någon som inte har AS att förstå det. :/

Tallbarr skrev:

Flinta skrev:

Fortytwo skrev: Jag är inte initiativlös - jag är bara inte intresserad av kontakt jämt.

Skönt att få bekräftat att det finns andra som också funkar som jag

Ja, dessvärre verkar det helt omöjligt att få någon som inte har AS att förstå det. :/

Jag upplever att många NT/samhället i stort? har inställningen att det är i det närmaste sjukt att va såå osocial o dra sig undan i den omfattning jag behöver för att kunna fortsätta existera..

Det är så förbaskat skönt att vara ihop med en AS-partner, även om våra behov skiljer sig lite åt så har vi full förståelse för varandras behov, dessutom kompletterar vi varandra, de saker jag är dålig på är min partner duktig på och tvärtom.

Jag saknar inte min (ännu så länge odiagnostiserade) ex det minsta, våra svagheter sammanföll och förstärkte därmed det negativa vilket var förödande!

Miche skrev:Det är så förbaskat skönt att vara ihop med en AS-partner, även om våra behov skiljer sig lite åt så har vi full förståelse för varandras behov, dessutom kompletterar vi varandra, de saker jag är dålig på är min partner duktig på och tvärtom.

Jag saknar inte min (ännu så länge odiagnostiserade) ex det minsta, våra svagheter sammanföll och förstärkte därmed det negativa vilket var förödande!

Det är praktiskt med min NT karl, han kan läsa folk och annat jag är dålig på (nästan läskigt bra) men pga uppväxt vill han inte ha så mkt folk omkring sig, han gillar inte småprat. så han har bara mia bra sidor och inte dom dåliga

@Fortytwo, Du låter som en kvinna för mig

Själv är jag ihop med en NT - kille och det funkar kanonbra hittills. Jag tror att har man hitta den rätta så har inte diagnosen någon betydelse. Det känns bara rätt. Så är det för oss i alla fall,

rapchic skrev:

Miche skrev:Det är så förbaskat skönt att vara ihop med en AS-partner, även om våra behov skiljer sig lite åt så har vi full förståelse för varandras behov, dessutom kompletterar vi varandra, de saker jag är dålig på är min partner duktig på och tvärtom.

Jag saknar inte min (ännu så länge odiagnostiserade) ex det minsta, våra svagheter sammanföll och förstärkte därmed det negativa vilket var förödande!

Det är praktiskt med min NT karl, han kan läsa folk och annat jag är dålig på (nästan läskigt bra) men pga uppväxt vill han inte ha så mkt folk omkring sig, han gillar inte småprat. så han har bara mia bra sidor och inte dom dåliga

kullan skrev:Själv är jag ihop med en NT - kille och det funkar kanonbra hittills. Jag tror att har man hitta den rätta så har inte diagnosen någon betydelse. Det känns bara rätt. Så är det för oss i alla fall,

Det är uppmuntrande att höra att ni har det så bra!

plåtmonster skrev:@Fortytwo, Du låter som en kvinna för mig

Ok. Jag pm:ar dig om exakt en vecka och frågar dig "Was it only a fling or would you like a ring on your fingaling?" så får vi se om du vill vi ska gifta oss.

Jag talade med min sambo igår och kunde för första gången på ett tydligt sätt kommunicera varför jag tycker det är så ansträngande med nya situationer och även kända situationer med många människor. Dessutom blev det tydligt när jag är som mest stressad.

Det hela handlade om ett barnkalas och det blir tydligare med ett konkret exempel.

Jag känner inte de vuxna eller barnen sedan tidigare så det jag gör är att jag förbereder mig inför alla situationer jag kan komma på. Vilka förhållanden kan människorna där tänkas ha? Några kanske känner varandra sedan tidigare, några är tveklöst par med barn. De kommer tveklöst vilja presentera sig oavsett om man sedan pratar eller inte. Jag behöver alltså le, sträcka fram handen och säga saker som "Hej!" och sedan kanske frågor om hur jag bor, min bil och ägodelar. Vilka vanligt förekommande frågor och samtal kan jag förvänta mig? Vad brukar jag kunna berätta som inte leder till okontrollerbara situationer? Alla situationer blir små videosnuttar i huvudet som jag sedan repeterar om och om igen till de sitter och jag det känns som om jag har det under kontroll. Barnen har relationer till varandra kanske? Hur kan det tänkas se ut där? En hall först.

Så där håller jag på i dagar eller t.o.m. veckor innan jag ska göra något. Jag kan t.o.m. öva in spontanitet, hur underligt det än låter. För att det ska verka spontant så försöker jag i förväg lista ut att en viss, i bästa fall, ovanlig händelse kommer ske som då kan utlösa min inövade spontanitet. I egenskap av att det är en ovanlig händelse så blir det ett slags kvitto för andra att det faktiskt var spontant.

Jag gör i stort sett samma sak på jobbet och i vanligare situationer men det är mycket mer förutsägbart då. Små rutiner som att alltid handla frukost vid samma tid och alltid handla samma frukost eller lunch blir perioder av vila där allting är precis som det brukar vara.

Det vore intressant att veta om någon annan känner igen sig eller har en annan strategi, helst någon som inte är lika tankeintensiv.