Mankundeundvikaallaproblemmedsärskrivningaromallaskrevpådettasättetistället.
Dessutomskullemansparainpåenmassaonödigablanksteg,konstigtegentligendåalltannatförenklasochförkortasidennamodernaSMSvärld.
Eftersomtroligtvisallakunnatläsaändahit,kandetjuegentligenintevaranågraförhinder?


..och ja, jag är nykter.........



Admin: flyttade tråden från Intressanta intressen

-Ne allvarligt, när når vi dit, allt annat förkortas till iof iaf lol m.m. När kommer slutfasen, att man struntar totalt i blankstegen.

Tänk hur många joule man skulle spara i elkonsumtion om det blev ont med mellanslag!

Det är en generell trend de senaste 6000 åren i de indoeuropeiska språken att de går från sammansatta ord till fristående ord.

Vildsvin skrev:Det är en generell trend de senaste 6000 åren i de indoeuropeiska språken att de går från sammansatta ord till fristående ord.

Hur gamla är de äldsta exemplen på skriven text på något indoeuropeiskt språk?

Mats skrev:

Vildsvin skrev:Det är en generell trend de senaste 6000 åren i de indoeuropeiska språken att de går från sammansatta ord till fristående ord.

Hur gamla är de äldsta exemplen på skriven text på något indoeuropeiskt språk?

Typ något skrivet på Sanskrit?

Edit. Googlade och hittade det här. Så jag kan inte ha sovit bort alla lektionerna i religion i skolan.

It is one of the oldest extant texts in any Indo-European language. Philological and linguistic evidence indicate that the Rigveda was composed in the north-western region of the Indian subcontinent, roughly between 1700–1100 BC[5] (the early Vedic period). There are strong linguistic and cultural similarities with the early Iranian Avesta, deriving from the Proto-Indo-Iranian times, often associated with the early Andronovo and Sintashta-Petrovka cultures of ca. 2200–1600 BC.

http://en.wikipedia.org/wiki/Rigveda

OK. Så de älsta indoeuropeiska skrifterna är sådär 3700 år gamla?

I så fall kan jag med mitt enkla förstånd tycka att det är lite märkligt att man kan uttala sig om särskrivningens utveckling under så lång tid som 6000 år. Jag menar, särskrivning är väl ändå en egenskap hos skriftspråket, inte det talade språket?

Mats skrev:OK. Så de älsta indoeuropeiska skrifterna är sådär 3700 år gamla?

I så fall kan jag med mitt enkla förstånd tycka att det är lite märkligt att man kan uttala sig om särskrivningens utveckling under så lång tid som 6000 år. Jag menar, särskrivning är väl ändå en egenskap hos skriftspråket, inte det talade språket?

Jag vet inte kanske finns äldre skrifter i Indien eller mellanöstern. Bör väll vara i någon region österut med en tidig civilisation och skriftspråk. Kanske något på persiska.

Mats skrev:OK. Så de älsta indoeuropeiska skrifterna är sådär 3700 år gamla?

I så fall kan jag med mitt enkla förstånd tycka att det är lite märkligt att man kan uttala sig om särskrivningens utveckling under så lång tid som 6000 år. Jag menar, särskrivning är väl ändå en egenskap hos skriftspråket, inte det talade språket?

-Ja, har aldrig slagit mig, tänk om alla pratade med infogade blanksteg.
Skulle låt lite robotaktigt.

arbogaerik skrev:

Mats skrev:OK. Så de älsta indoeuropeiska skrifterna är sådär 3700 år gamla?

I så fall kan jag med mitt enkla förstånd tycka att det är lite märkligt att man kan uttala sig om särskrivningens utveckling under så lång tid som 6000 år. Jag menar, särskrivning är väl ändå en egenskap hos skriftspråket, inte det talade språket?

-Ja, har aldrig slagit mig, tänk om alla pratade med infogade blanksteg.
Skulle låt lite robotaktigt.

Fast nu talar vi ju faktiskt så. Kolla på följande exempel där böjningsfromer i äldre svenska numera ersatts av fristående ord:

"handanom" -> "i/med handen"
"androm" -> "åt andra"
"allom" -> "för alla"
"lagom" -> "enligt lagen"
"skolen" -> "ni ska"

Samma fenomen på engelska:

"garmittinge" -> "encounter of spears"
"sweordum aswefede" - > "put to sleep by swords"
"bordweal clufan" - > "they climbed the wall of shields"
"Gewitan him þa Norþmen nægledcnearrum" -> "Then the Vikings left in nailed ships"

Lägg märke till de rika böjningsformerna tex vokalväxlingen i "aswefede" som liknar svenska sova-söva, och prefixen "a-" och "ge-" som uttrycker fullbordad handling.


Trenden i språken går mot att man förtydligar det sagda genom att lägga till hjälpord medan sammansättningar blir allt mindre populära. Liknande fenomen finns även i utvecklingen från latin till de moderna romanska språken och från sanskrit till de nyindiska språken.

Vildsvin skrev:Trenden i språken går mot att man förtydligar det sagda genom att lägga till hjälpord medan sammansättningar blir allt mindre populära. Liknande fenomen finns även i utvecklingen från latin till de moderna romanska språken och från sanskrit till de nyindiska språken.

Det är i och för sig intressant, men ett annat fenomen än särskrivning av ord som ännu efter 6000 år faktiskt fortfarande är sammansatta. Eller menar du kanske att om vi bara väntar några tusen år till kommer fenomenet med särskrivningar att vara borta eftersom det inte kommer att finnas några sammansatta ord kvar då?

Mats skrev:Det är i och för sig intressant, men ett annat fenomen än särskrivning av ord som ännu efter 6000 år faktiskt fortfarande är sammansatta.

Det jag menade är att sammansatta ord var populära i ett tidigare språkskede, inte att samma ord varit sammansatta i årtusenden.


Ord som varit sammansatta under extremt lång tid uppfattas inte längre som sammansatta. Ett exempel är verben som i jagform slutar på "m" (ursprungligen "mi") , tex kroatiska "sam",engelska "am" och runsvenska "æm" där "m" kommer från föregångaren till pronomet "mig".

OK. Så mängden ord som uppfattas som sammansatta minskar över tid i indoeuropeiska språk. Vad har det med särskrivning att göra?

Som jag förstår det har två olika fenomen som blandas lite i diskussionen.

Å ena sidan att gammalt användes ord med rik innebörd, som de vildsvin ger exempel på, där denna rika innebörd i sin moderna tappning beskrivs med fler ord som har mindre innebörd per ord räknat.

Å andra sidan det fenomen vi har idag, att sammansatta ord "klipps itu" mellan de ord de är sammansatta av. I detta fall uppstår, i svenskan, inte sällan ren förvrängning av innebörden av det skrivna. Fenomenet förefaller bottna i en anglifiering av skrivsättet. Engelskan har inte sammansatta ord på det sätt svenskan har och tillämper tämligen konsekvent just särskrivning. Så har det varit en tillräckligt lång tid för att språket (engelskan) ska ha blivit anpassat till detta så att felbetydelser inte finns på samma sätt (eller ens alls).

Fortsätter vi att särskriva i svenskan kommer vi med tiden att radera ut former som "sjuk sköterska" när vi menar "sjuksköterska" och kanske skriver/säger enbart "sköterska" med implikationen att det är just en "kvinna som sköter sjuka människor", just för att "sjuk sköterska" betyder att sköterskan är sjuk.

Mats skrev:OK. Så mängden ord som uppfattas som sammansatta minskar över tid i indoeuropeiska språk. Vad har det med särskrivning att göra?

Jag menade att ord som varit sammansatta väldigt länge förvanskas så att man inte uppfattar dem som sammansatta. Det kan också hända att orden som ingår i sammansättningen försvinner ur språket.

Just det har förstås inte direkt koppling till särskrivning. Men särskrivning är en del av trenden att språket allt mer består av separata oböjliga ord.