Diktsamlingen (era favoritdikter)
Diktsamlingen (era favoritdikter)
av supernova » 2012-01-24 20:11:59
Här finns det möjlighet att dela med dig utav dina favoritdikter 
Moderator Alien: Ändrade rubriken något.
Moderator Alien: Ändrade rubriken något.
Re: DIKTSAMLINGEN
av supernova » 2012-01-24 20:21:41
LIVET
Låt livet vara din bästa vän, den vän som du vårdar och älskar ömt.
Låt livet ge dig vad det vill, ta emot och njut av dess gåvor.
Låt livet få överraska dig med upplevelsehändelser som blir till härliga minnen.
Låt livet få vara din läromästare, ta till vara den vishet den kan ge.
Låt livet få nå dig i ditt innersta för var dag som går, det är LIVET.
Låt livet vara din bästa vän, den vän som du vårdar och älskar ömt.
Låt livet ge dig vad det vill, ta emot och njut av dess gåvor.
Låt livet få överraska dig med upplevelsehändelser som blir till härliga minnen.
Låt livet få vara din läromästare, ta till vara den vishet den kan ge.
Låt livet få nå dig i ditt innersta för var dag som går, det är LIVET.
Re: DIKTSAMLINGEN
av Dagobert » 2012-01-24 20:39:01
Det bodde en flicka i Gränna
som stjärten så kunde spänna
att hon i detta hål
kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna.
/Hans Alfredson
som stjärten så kunde spänna
att hon i detta hål
kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna.
/Hans Alfredson
Re: DIKTSAMLINGEN
av Ugglan » 2012-01-26 19:31:21
Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.
Strof 18, Aniara, Harry Martinson 1956
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.
Strof 18, Aniara, Harry Martinson 1956
Re: DIKTSAMLINGEN
av Banzai » 2012-01-26 20:46:05
The Raven
By Edgar Allan Poe
Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore—
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
“’Tis some visiter,” I muttered, “tapping at my chamber door—
Only this and nothing more.”
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December;
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow;—vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow—sorrow for the lost Lenore—
For the rare and radiant maiden whom the angels name Lenore—
Nameless here for evermore.
And the silken, sad, uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me—filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
“’Tis some visiter entreating entrance at my chamber door—
Some late visiter entreating entrance at my chamber door;—
This it is and nothing more.”
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
“Sir,” said I, “or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you”—here I opened wide the door;—
Darkness there and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the stillness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, “Lenore?”
This I whispered, and an echo murmured back the word, “Lenore!”—
Merely this and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
“Surely,” said I, “surely that is something at my window lattice;
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore—
Let my heart be still a moment and this mystery explore;—
’Tis the wind and nothing more!”
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore;
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door—
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door—
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
“Though thy crest be shorn and shaven, thou,” I said, “art sure no craven,
Ghastly grim and ancient Raven wandering from the Nightly shore—
Tell me what thy lordly name is on the Night’s Plutonian shore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning—little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door—
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door,
With such name as “Nevermore.”
But the Raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing farther then he uttered—not a feather then he fluttered—
Till I scarcely more than muttered “Other friends have flown before—
On the morrow he will leave me, as my Hopes have flown before.”
Then the bird said “Nevermore.”
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
“Doubtless,” said I, “what it utters is its only stock and store
Caught from some unhappy master whom unmerciful Disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore—
Till the dirges of his Hope that melancholy burden bore
Of ‘Never—nevermore’.”
But the Raven still beguiling all my fancy into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird, and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore—
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking “Nevermore.”
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom’s core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion’s velvet lining that the lamp-light gloated o’er,
But whose velvet-violet lining with the lamp-light gloating o’er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
“Wretch,” I cried, “thy God hath lent thee—by these angels he hath sent thee
Respite—respite and nepenthe from thy memories of Lenore;
Quaff, oh quaff this kind nepenthe and forget this lost Lenore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Prophet!” said I, “thing of evil!—prophet still, if bird or devil!—
Whether Tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted—
On this home by Horror haunted—tell me truly, I implore—
Is there—is there balm in Gilead?—tell me—tell me, I implore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Prophet!” said I, “thing of evil!—prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us—by that God we both adore—
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore—
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore.”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Be that word our sign of parting, bird or fiend!” I shrieked, upstarting—
“Get thee back into the tempest and the Night’s Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken!—quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon’s that is dreaming,
And the lamp-light o’er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted—nevermore!
By Edgar Allan Poe
Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore—
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
“’Tis some visiter,” I muttered, “tapping at my chamber door—
Only this and nothing more.”
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December;
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow;—vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow—sorrow for the lost Lenore—
For the rare and radiant maiden whom the angels name Lenore—
Nameless here for evermore.
And the silken, sad, uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me—filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
“’Tis some visiter entreating entrance at my chamber door—
Some late visiter entreating entrance at my chamber door;—
This it is and nothing more.”
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
“Sir,” said I, “or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you”—here I opened wide the door;—
Darkness there and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the stillness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, “Lenore?”
This I whispered, and an echo murmured back the word, “Lenore!”—
Merely this and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
“Surely,” said I, “surely that is something at my window lattice;
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore—
Let my heart be still a moment and this mystery explore;—
’Tis the wind and nothing more!”
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore;
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door—
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door—
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
“Though thy crest be shorn and shaven, thou,” I said, “art sure no craven,
Ghastly grim and ancient Raven wandering from the Nightly shore—
Tell me what thy lordly name is on the Night’s Plutonian shore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning—little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door—
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door,
With such name as “Nevermore.”
But the Raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing farther then he uttered—not a feather then he fluttered—
Till I scarcely more than muttered “Other friends have flown before—
On the morrow he will leave me, as my Hopes have flown before.”
Then the bird said “Nevermore.”
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
“Doubtless,” said I, “what it utters is its only stock and store
Caught from some unhappy master whom unmerciful Disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore—
Till the dirges of his Hope that melancholy burden bore
Of ‘Never—nevermore’.”
But the Raven still beguiling all my fancy into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird, and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore—
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking “Nevermore.”
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom’s core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion’s velvet lining that the lamp-light gloated o’er,
But whose velvet-violet lining with the lamp-light gloating o’er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
“Wretch,” I cried, “thy God hath lent thee—by these angels he hath sent thee
Respite—respite and nepenthe from thy memories of Lenore;
Quaff, oh quaff this kind nepenthe and forget this lost Lenore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Prophet!” said I, “thing of evil!—prophet still, if bird or devil!—
Whether Tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted—
On this home by Horror haunted—tell me truly, I implore—
Is there—is there balm in Gilead?—tell me—tell me, I implore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Prophet!” said I, “thing of evil!—prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us—by that God we both adore—
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore—
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore.”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Be that word our sign of parting, bird or fiend!” I shrieked, upstarting—
“Get thee back into the tempest and the Night’s Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken!—quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon’s that is dreaming,
And the lamp-light o’er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted—nevermore!
Re: DIKTSAMLINGEN
av slackern » 2012-02-15 17:53:37
The dead stumble into the night
Empty graves left open
Under the moons eerie light
Shambling bodies, decaying and rotten
Screams of horror piercing the air
As the undead fill the town
Remorselessly hunting without care
Dragging their terrified victims down
Blood runs down the street
As they kill all that they see
The innocent nothing more than meat
For the horde of ravenous zombies
Friends becoming mortal foes
With just one infectious bite
As the horror and terror grows
In the hell that has become their plight
Fear and agony in every shout
As the living fight for their last breath
Fire and gunshots ringing out
As they fall to the infectious death
With a vengeful smile and soulless eyes
She watches the chaos spread
Savouring the ghastly innocent cries
A mistress of the walking dead
http://s1.hubimg.com/u/4701852_f260.jpg
Empty graves left open
Under the moons eerie light
Shambling bodies, decaying and rotten
Screams of horror piercing the air
As the undead fill the town
Remorselessly hunting without care
Dragging their terrified victims down
Blood runs down the street
As they kill all that they see
The innocent nothing more than meat
For the horde of ravenous zombies
Friends becoming mortal foes
With just one infectious bite
As the horror and terror grows
In the hell that has become their plight
Fear and agony in every shout
As the living fight for their last breath
Fire and gunshots ringing out
As they fall to the infectious death
With a vengeful smile and soulless eyes
She watches the chaos spread
Savouring the ghastly innocent cries
A mistress of the walking dead
http://s1.hubimg.com/u/4701852_f260.jpg
Re: DIKTSAMLINGEN
av Alien » 2012-07-01 0:03:31
Sommarsolståndet och midsommaren har gått och med dem de längsta nätterna. Nu är också juni förbi, men jag tycker ändå denna dikt passar nu:
Juninatten
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Harry Martinson
Juninatten
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Harry Martinson
Re: DIKTSAMLINGEN
av starblaze » 2012-08-19 22:22:56
Här kommer en av mina favodikter den heter Vid kap Sunior och är skriven av Hjalmar Gullberg.
Detta är havet, ungdomskällan
Venus vagga och Sapfos grav
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav
Lyft som en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin
Pelarraden, solskenstvagen
spelar den eviga havsmelodin.
Seglande gäst på förbifärden
lyssnar till marmorlyrans musik
full av ruiner finner du världen
ingen i skönhet är denna lik.
Ej mer jublas det här och klagas
inför havsgudens altarbord
Nio pelare blott är hans sagas
ännu bevarade minnesord
Måtte det verk du i mänskors vimmel
skapar från morgon- till aftonglöd
stå som en lyra mot tidens himmel
sedan du själv och din gud är död!
Detta är havet, ungdomskällan
Venus vagga och Sapfos grav
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav
Lyft som en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin
Pelarraden, solskenstvagen
spelar den eviga havsmelodin.
Seglande gäst på förbifärden
lyssnar till marmorlyrans musik
full av ruiner finner du världen
ingen i skönhet är denna lik.
Ej mer jublas det här och klagas
inför havsgudens altarbord
Nio pelare blott är hans sagas
ännu bevarade minnesord
Måtte det verk du i mänskors vimmel
skapar från morgon- till aftonglöd
stå som en lyra mot tidens himmel
sedan du själv och din gud är död!
Re: DIKTSAMLINGEN
av Musicus » 2012-08-19 23:56:46
Vilken hisnande vacker dikt! Jag gillar också Gullberg (och har tidigare försökt mig på att tonsätta några av hans dikter) men har nog faktiskt inte läst Vid Kap Sunion ordentligt förut. Hur kan jag ha missat den?
Detta är annars mina gullbergska favoritstrofer:
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,
lägger, som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.
(ur Förklädd gud)
Detta är annars mina gullbergska favoritstrofer:
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,
lägger, som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.
(ur Förklädd gud)
Re: DIKTSAMLINGEN
av Akleja » 2012-08-21 0:34:25
Mycket intressant med dikter. Jag brukar försöka skriva några roliga rader på födelsedagskort. Kanske inte några vackra och bra dikter direkt...Men jag gillar att sätta ihop olika ord och försöka göra något av det.
"Jag ville dig en fyrfoting skicka
eftersom du är en så djurtokig flicka
Men posten sa nej
dom vägrade mig
att med frimärken hästen skicka."
Tänkte även försöka få ihop något till en släkting till mig som bor i Göteborg. Hon jobbar som målare. Men jag kom inte långt. Kom på att redan den första meningen kunde såra henne, så det fick vara.
"En målare ifrån Götet
var kobent, vindögd och bakom flötet..."
Jag menade naturligtvis inget illa till henne, men jag tyckte att "Götet" rimmade så bra på "flötet". Det slutade med att jag bara skrev "Grattis", struntade i att skriva något annat till henne. Kändes bäst så.
En bekant till mig har skrivit en dikt som jag tycker om. Lite kort men vacker, tycker jag:
"Framtid
Vi kan inte sia
Vi kan bara drömma
Vi kan bara önska, hoppas, vilja
Vi kan spara och förvara
Sköta om och bevara
Våra spår stannar kvar i stiltje
eller flyger bort med storm."
"Jag ville dig en fyrfoting skicka
eftersom du är en så djurtokig flicka
Men posten sa nej
dom vägrade mig
att med frimärken hästen skicka."
Tänkte även försöka få ihop något till en släkting till mig som bor i Göteborg. Hon jobbar som målare. Men jag kom inte långt. Kom på att redan den första meningen kunde såra henne, så det fick vara.
"En målare ifrån Götet
var kobent, vindögd och bakom flötet..."
Jag menade naturligtvis inget illa till henne, men jag tyckte att "Götet" rimmade så bra på "flötet". Det slutade med att jag bara skrev "Grattis", struntade i att skriva något annat till henne. Kändes bäst så.
En bekant till mig har skrivit en dikt som jag tycker om. Lite kort men vacker, tycker jag:
"Framtid
Vi kan inte sia
Vi kan bara drömma
Vi kan bara önska, hoppas, vilja
Vi kan spara och förvara
Sköta om och bevara
Våra spår stannar kvar i stiltje
eller flyger bort med storm."
Re: DIKTSAMLINGEN
av starblaze » 2012-08-21 9:01:46
Musicus skrev:Vilken hisnande vacker dikt! Jag gillar också Gullberg (och har tidigare försökt mig på att tonsätta några av hans dikter) men har nog faktiskt inte läst Vid Kap Sunion ordentligt förut. Hur kan jag ha missat den?
här är en fin av Erik Johan Stagnelius som heter Näcken
Kvällens gullmoln
fästet kransa.
Älvorna på ängen
dansa,
och den bladbekrönta
näcken
gigan rör i
silverbäcken,
Lten pilt bland
strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från
källans vatten,
ropar i den stilla
natten:
"arma gubbe! Varför
spela?
Kan det smärtorna
fördela?
fritt du skog och mark
må liva,
skall guds barn dock
aldrig bliva!
paradisets
månskensnätten,
edens blomsterkrönta
slätter,
ljusets änglar i det
höga -
aldrig skådar dem ditt
öga."
Tårar gubbens anlet
skölja,
ned han dyker i sin
bölja.
Gigan tystnar. Aldrig
näcken
spelar mer i
silverbäcken.
Re: DIKTSAMLINGEN
av Dagobert » 2012-08-21 13:30:39
En dikt av W. Shakespeare, ur "Much ado about nothing" (Mycket väsen för ingenting)
här fint framförd av Emma Thompson, precis i början av filmen.
Sigh no more, ladies, sigh no more,
Men were deceivers ever.
One foot in sea
and one on shore,
To one thing constant never.
Then sigh not so,
But let them go,
And be you blithe and bonny,
Converting all your sounds of woe
Into "Hey nonny, nonny".
Sing no more ditties, sing no more
of dumps so dull and heavy.
The fraud of men was ever so,
since summer first was leavy.
Then sigh not so,
But let them go,
And be you blithe and bonny,
Converting all your sounds of woe
Into "Hey, nonny, nonny".
Moderator Alien: Bytte ut videoklippet, då det ursprungliga var borttaget från youtube.
här fint framförd av Emma Thompson, precis i början av filmen.
Sigh no more, ladies, sigh no more,
Men were deceivers ever.
One foot in sea
and one on shore,
To one thing constant never.
Then sigh not so,
But let them go,
And be you blithe and bonny,
Converting all your sounds of woe
Into "Hey nonny, nonny".
Sing no more ditties, sing no more
of dumps so dull and heavy.
The fraud of men was ever so,
since summer first was leavy.
Then sigh not so,
But let them go,
And be you blithe and bonny,
Converting all your sounds of woe
Into "Hey, nonny, nonny".
Moderator Alien: Bytte ut videoklippet, då det ursprungliga var borttaget från youtube.
Re: DIKTSAMLINGEN
av Mortalis » 2012-08-21 21:46:58
Nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
— Erik Gustaf Geijer
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
— Erik Gustaf Geijer
DIKTSAMLINGEN
av mikael » 2013-02-17 17:17:03
Djupt inne i nordisk skog
blundar omsorgsfullt,
när energin alstras
filosoferar över lägerelden
i sällskap med levnadens natur
vackert på avstånd
igenom trädgrenarnas öppning
avslöjas de ståtligt skyhöga isande bergen
solen lämnar dagens arbete för vila,
säger adjö
lyser upp avslutande flodmynningarna som passerar
och når ut till de bortre haven
jord mjuk, och omfamnande,
luftens fuktighet behaglig
de lokala molnens
regndroppar har lämnat sina oförädlade avtryck,
och väcker stimulans
gästfrihet visar kärlekens djur,
binder samlingar mellan raser
till en konstnärlig närvaro
vindens avlägsna virvel nu nära
blandar samman löv och bark
till rörliga skapelser,
syrets betydande,
mättar eldlågans inre kärna
de äldre trädstammar
omringar landet,
bevittnar och inspirerar
med dess visdom
djupt inne i skog
vid ett högt klippigt vattenfall
sprider kvinna
sitt budskap med sång,
expanderar tonerna
ut till världen med storm
neutraliserar demoner
med naturens viktigaste elementer,
dess närvaro fyller upp i ett sargat skal
och läker med styrkans volym,
täpper till hål inombords
som läckt ut, sina tårar nog
blundar omsorgsfullt,
när energin alstras
filosoferar över lägerelden
i sällskap med levnadens natur
vackert på avstånd
igenom trädgrenarnas öppning
avslöjas de ståtligt skyhöga isande bergen
solen lämnar dagens arbete för vila,
säger adjö
lyser upp avslutande flodmynningarna som passerar
och når ut till de bortre haven
jord mjuk, och omfamnande,
luftens fuktighet behaglig
de lokala molnens
regndroppar har lämnat sina oförädlade avtryck,
och väcker stimulans
gästfrihet visar kärlekens djur,
binder samlingar mellan raser
till en konstnärlig närvaro
vindens avlägsna virvel nu nära
blandar samman löv och bark
till rörliga skapelser,
syrets betydande,
mättar eldlågans inre kärna
de äldre trädstammar
omringar landet,
bevittnar och inspirerar
med dess visdom
djupt inne i skog
vid ett högt klippigt vattenfall
sprider kvinna
sitt budskap med sång,
expanderar tonerna
ut till världen med storm
neutraliserar demoner
med naturens viktigaste elementer,
dess närvaro fyller upp i ett sargat skal
och läker med styrkans volym,
täpper till hål inombords
som läckt ut, sina tårar nog
DIKTSAMLINGEN
av Gafsan » 2013-02-19 14:30:52
Pär Lagerkvist:
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.
DIKTSAMLINGEN
av Alien » 2013-08-14 1:16:01
Orden går
och återvänder
till lönnar som lyfte mot solen
svajande skålar av luft, till
husprocssioner,
vägar, silor som jag
alla dagar inte såg.
Till din ljusgröna dräkt och
sjukhusens svarta pulsar.
Till jättar som föddes ur människor och osynligt styrde
sitt synliga rike.
---
Orden går och återvänder till tidens alla förlorade varelser
som fanns och blev kända,
en gång kända av oss.
Ur Som fanns och blev kända av Torsten Pettersson
och återvänder
till lönnar som lyfte mot solen
svajande skålar av luft, till
husprocssioner,
vägar, silor som jag
alla dagar inte såg.
Till din ljusgröna dräkt och
sjukhusens svarta pulsar.
Till jättar som föddes ur människor och osynligt styrde
sitt synliga rike.
---
Orden går och återvänder till tidens alla förlorade varelser
som fanns och blev kända,
en gång kända av oss.
Ur Som fanns och blev kända av Torsten Pettersson
DIKTSAMLINGEN
av LILITH_ » 2013-08-14 2:43:20
Vi behöver varann.
Mjukt formas kattungen under moderns tunga.
Mjukt formas människan i givmilda händer.
Hudcentimeter för hudcentimeter tar vi åter
form mot varann.
För bara där kan vi leva.
Det är där vi bor:
I den tunna hinnan
av tolkad värld mellan oss.
~Madeleine Gustafsson, *1937
Den här dikten har följt mig i över tjugo år, under större delen av den tiden hade jag tappat bort namnet på diktaren tills en vän lyckades spåra upp henne åt mig.
Mjukt formas kattungen under moderns tunga.
Mjukt formas människan i givmilda händer.
Hudcentimeter för hudcentimeter tar vi åter
form mot varann.
För bara där kan vi leva.
Det är där vi bor:
I den tunna hinnan
av tolkad värld mellan oss.
~Madeleine Gustafsson, *1937
Den här dikten har följt mig i över tjugo år, under större delen av den tiden hade jag tappat bort namnet på diktaren tills en vän lyckades spåra upp henne åt mig.
Diktsamlingen (era favoritdikter)
av Alien » 2013-08-23 0:26:02
Ännu en dikt av Torsten Pettersson:
Natt, det är natt.
Rymden är tom.
Jag står på balkongen och ser upp
mot ljusårs ljus:
astronomernas stjärnor.
De strålar ingen tröst
och avstånden mellan dem
fylls av ingen framtid.
Jag står på en betongbalkong
i en långsam välfärdsstad
och vet att det som fanns
skall fattas:
Det omöjliga
som var väg och sanning. En
blodig gudamänniska som blev trä.
En framtid som strålade gränslös
ur den magiska rymden.
I sömenn mumlar jag
orden som finte får finnas,
i mina drömmar ligger statyr med
avhuggna lemamr och sjunker i
gräset. I drömmen lämnar de
mig, ännu en gång.
---
Omkring mig kvarterets innergård,
grönska som bubblar ur mörkret,
fönster som flim-
rar av trådlösa äventyr.
De är själva en film! Och snart
skall också min hjärna gömma sig
i Skärmens sken. Men ännu
ropar
jag, ropar inte men tänker:
Se mig, du såg mig!
Jag finns, jag är känd
om du ser mig.
Men du blev formad av luft
och jag av vatten och kalk.
Ofrånkomligt tonas du ut,
sönd
erd
ela
d
bland flygande stjärnor i ljusårs ljus.
Som damma och skugga
förblir du mig kär
och jag tänker,
tänker inte men mumlar -
Det blir kallt på balkongen. Jag går in
och låter mig översköljas av Skärmen,
dess starka vimlande
nu.
Ur Se mig!
Natt, det är natt.
Rymden är tom.
Jag står på balkongen och ser upp
mot ljusårs ljus:
astronomernas stjärnor.
De strålar ingen tröst
och avstånden mellan dem
fylls av ingen framtid.
Jag står på en betongbalkong
i en långsam välfärdsstad
och vet att det som fanns
skall fattas:
Det omöjliga
som var väg och sanning. En
blodig gudamänniska som blev trä.
En framtid som strålade gränslös
ur den magiska rymden.
I sömenn mumlar jag
orden som finte får finnas,
i mina drömmar ligger statyr med
avhuggna lemamr och sjunker i
gräset. I drömmen lämnar de
mig, ännu en gång.
---
Omkring mig kvarterets innergård,
grönska som bubblar ur mörkret,
fönster som flim-
rar av trådlösa äventyr.
De är själva en film! Och snart
skall också min hjärna gömma sig
i Skärmens sken. Men ännu
ropar
jag, ropar inte men tänker:
Se mig, du såg mig!
Jag finns, jag är känd
om du ser mig.
Men du blev formad av luft
och jag av vatten och kalk.
Ofrånkomligt tonas du ut,
sönd
erd
ela
d
bland flygande stjärnor i ljusårs ljus.
Som damma och skugga
förblir du mig kär
och jag tänker,
tänker inte men mumlar -
Det blir kallt på balkongen. Jag går in
och låter mig översköljas av Skärmen,
dess starka vimlande
nu.
Ur Se mig!
Diktsamlingen (era favoritdikter)
av Trampe » 2013-08-23 0:59:08
Hon går med vinden i sitt hår
Jag älskar hennes sätt att gå
Jag älskar hennes sätt att gå
med vinden i sitt hår
Jag älskar sättet
vinden går i hennes hår
och vindens sätt
att gå i hennes hår
Jag älskar när hon går
Jag älskar hennes sätt att
gå med vinden i sitt hår
Jag älskar vindens sätt med hennes hår
Jag älskar vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne och jag älskar vinden
när hon går med vinden i sitt hår
och vindens sätt att älska hennes hår
Jag älskar henne när hon går med vinden i sitt hår.
Claes Andersson
Jag älskar hennes sätt att gå
Jag älskar hennes sätt att gå
med vinden i sitt hår
Jag älskar sättet
vinden går i hennes hår
och vindens sätt
att gå i hennes hår
Jag älskar när hon går
Jag älskar hennes sätt att
gå med vinden i sitt hår
Jag älskar vindens sätt med hennes hår
Jag älskar vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne och jag älskar vinden
när hon går med vinden i sitt hår
och vindens sätt att älska hennes hår
Jag älskar henne när hon går med vinden i sitt hår.
Claes Andersson
Diktsamlingen (era favoritdikter)
av Ganapati » 2013-08-25 1:56:50
Pär Lagerkvist
Ångest
Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.
Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.
Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot med hög
och skälvande bölja.
Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädens kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.
*
En gång skall jag lämna den mark mig livet gav,
lämna de öde gårdar.
En längtan till dödens dånande hav
jag djupt i mitt hjärta vårdar.
Ångest
Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.
Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.
Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot med hög
och skälvande bölja.
Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädens kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.
*
En gång skall jag lämna den mark mig livet gav,
lämna de öde gårdar.
En längtan till dödens dånande hav
jag djupt i mitt hjärta vårdar.
Återgå till Intressanta intressen