Hur befriar jag mig ifrån LSS?

av **Gafsan** » 2013-02-18 0:10:40

Schmetterling skrev:Det här tycker jag är intressant om inte annat för att det finns flera medlemmar på Aspergerforum som säger sig ha diagnos trots en god social förmåga.

Sen kan det väl bero på vad man menar med "god" social förmåga? Den sociala förmågan behöver väl, vad jag förstår, "bara" vara avsevärt lägre än förväntat med tanke på personens begåvning i övrigt, och tillräckligt nedsatt för att orsaka problem.

Så är man högt begåvad kan man alltså få en aspergerdiagnos trots en social förmåga som varit helt normal för en person med lägre allmänbegåvning.

EDIT: Sen är det en annan femma att det är ganska osannolikt att man får några LSS-insatser om man är alltför högfungerande (eftersom nu tråden handlade om LSS). Har man en AS-diagnos så är man ju berättigad att söka, men allt behovsprövas ju (vilket förstås är bra).

av **Schmetterling** » 2013-02-18 1:05:08

Gafsan skrev:
Schmetterling skrev:Det här tycker jag är intressant om inte annat för att det finns flera medlemmar på Aspergerforum som säger sig ha diagnos trots en god social förmåga.

Sen kan det väl bero på vad man menar med "god" social förmåga? Den sociala förmågan behöver väl, vad jag förstår, "bara" vara avsevärt lägre än förväntat med tanke på personens begåvning i övrigt, och tillräckligt nedsatt för att orsaka problem.

Så är man högt begåvad kan man alltså få en aspergerdiagnos trots en social förmåga som varit helt normal för en person med lägre allmänbegåvning.

EDIT: Sen är det en annan femma att det är ganska osannolikt att man får några LSS-insatser om man är alltför högfungerande (eftersom nu tråden handlade om LSS). Har man en AS-diagnos så är man ju berättigad att söka, men allt behovsprövas ju (vilket förstås är bra).

Den sociala förmågan ska vara nedsatt jämfört med vad som är normalt. Att någon är högintelligent och normalsocialkompetent betyder inte att den har nedsatt sociala förmåga. Har man så hög förmåga att kompensera med sin intelligens att funktionsnivån blir normal där den annars inte skulle varit det uppfyller man inte kriterierna för diagnos. Det är precis det som understryks i artikeln:

En god social förmåga är oförenlig med en autismspektrumdiagnos, vilket kanske förbises när allt annat verkar »stämma«. Inte heller räcker det att personen själv »känner igen sig« i kriterierna eller lyckas »dölja« symtomen för omvärlden, eftersom diagnosen, så som den definierats, är baserad på iakttagbara symtom.

av **Gafsan** » 2013-02-18 1:14:35

Jag antar att allt är en fråga om vad man betraktar som normalt. Om ens sociala förmåga t.ex. är "normal" i bemärkelsen högre än vad man kunnat förvänta sig av en utvecklingsstörd person men ändå inte tillräckligt hög för att man ska klara ett socialt krävande arbete, hur ska man bedöma då?

Man behöver ju inte ha jättedålig social förmåga för att inte fungera i de flesta yrkesroller som är förenliga med en högre utbildning, men det kan ju vara nog så handikappande för den som är drabbad, tänker jag.

Ska man t.ex. inte kunna få en AS-diagnos om man har tillräcklig social förmåga för att jobba som städerska om man är utbildad läkare (vilket ens sociala förmåga inte räcker till för)?

av **Paradox** » 2013-02-18 1:53:45

Vad spelar det för roll om man har LSS?
Det är väl bara att slänga på luren om man inte vill prata med kvalitetsdamen.Det kommer knappast jaga/pracka på en saker, alla insatser är ju frivilliga.
När jag bodde i gruppboende försökte de visserligen pracka på mej god man, men jag vägrade skriva på pappret med godtycke och tillsut tröttnade de på att tjata.

Tycker det är märkligt, först ska man väl ha ett problem- att man missköter sin ekonomi, och då får man hjälp. Förstår inte varför de sätter in hjälp innan det uppstått ett problem. För jag hade redan skött min ekonomi själv i fem år innan jag kom dit utan nån betalningsanmärkning lr annat. :-)063

Lyxfällanmupparna slipper ju god man, nä har man en diagnos måste man vara dubbelt så skötsam?

av **Levande** » 2013-02-18 7:08:42

Gafsan skrev:Jag antar att allt är en fråga om vad man betraktar som normalt. Om ens sociala förmåga t.ex. är "normal" i bemärkelsen högre än vad man kunnat förvänta sig av en utvecklingsstörd person men ändå inte tillräckligt hög för att man ska klara ett socialt krävande arbete, hur ska man bedöma då?

Man behöver ju inte ha jättedålig social förmåga för att inte fungera i de flesta yrkesroller som är förenliga med en högre utbildning, men det kan ju vara nog så handikappande för den som är drabbad, tänker jag.

Ska man t.ex. inte kunna få en AS-diagnos om man har tillräcklig social förmåga för att jobba som städerska om man är utbildad läkare (vilket ens sociala förmåga inte räcker till för)?

Det intressanta är ju hur man klarar 5,5 års läkarstudier utan att varken man själv eller någon i ens omgivning märker att man inte har någon social förmåga öht.

F.ö. finns det ju möjligheter att forska eller skaffa sig en specialite som innehåller ett minimum av sociala kontakter istället för att välja att bli te.x. allmänläkare.

av **Gafsan** » 2013-02-18 12:05:10

Levande skrev:Det intressanta är ju hur man klarar 5,5 års läkarstudier utan att varken man själv eller någon i ens omgivning märker att man inte har någon social förmåga öht.

F.ö. finns det ju möjligheter att forska eller skaffa sig en specialite som innehåller ett minimum av sociala kontakter istället för att välja att bli te.x. allmänläkare.

Nu är jag inte själv läkare (valde det bara som exempel) men visst finns det aspiga sådana. Själv är jag ingenjör och har alltså klarat mig igenom ett antal års högskolestudier, trots relativt dålig social förmåga. Jag löste det genom att dels skolka så mycket som möjligt (d.v.s. inte gå på föreläsningar utom dem som var obligatoriska) och istället plugga hemma, för att jag inte orkade med allt socialt samspel. Så kan man ju inte göra när man jobbar.
När man pluggar är det också en mycket tydligare situation än när man jobbar. När man pluggar får man oftast hyfsat tydliga direktiv om vad man ska göra och vad som förväntas av en vilket är väldigt bra för oss som inte fattar vad folk menar annars. I arbetslivet är rollerna och ansvarsfördelningen ofta betydligt vagare.

Att välja en lämplig inriktning med tanke på sitt funktionshinder kan man självklart göra om man haft turen att få diagnos INNAN man pluggar och inte får den först i vuxen ålder när det visat sig att man inte fungerar så bra i arbetslivet.

av **Schmetterling** » 2013-02-18 12:17:51

Gafsan skrev:
Levande skrev:Det intressanta är ju hur man klarar 5,5 års läkarstudier utan att varken man själv eller någon i ens omgivning märker att man inte har någon social förmåga öht.

F.ö. finns det ju möjligheter att forska eller skaffa sig en specialite som innehåller ett minimum av sociala kontakter istället för att välja att bli te.x. allmänläkare.

Nu är jag inte själv läkare (valde det bara som exempel) men visst finns det aspiga sådana. Själv är jag ingenjör och har alltså klarat mig igenom ett antal års högskolestudier, trots relativt dålig social förmåga. Jag löste det genom att dels skolka så mycket som möjligt (d.v.s. inte gå på föreläsningar utom dem som var obligatoriska) och istället plugga hemma, för att jag inte orkade med allt socialt samspel. Så kan man ju inte göra när man jobbar.
När man pluggar är det också en mycket tydligare situation än när man jobbar. När man pluggar får man oftast hyfsat tydliga direktiv om vad man ska göra och vad som förväntas av en vilket är väldigt bra för oss som inte fattar vad folk menar annars. I arbetslivet är rollerna och ansvarsfördelningen ofta betydligt vagare.

Att välja en lämplig inriktning med tanke på sitt funktionshinder kan man självklart göra om man haft turen att få diagnos INNAN man pluggar och inte får den först i vuxen ålder när det visat sig att man inte fungerar så bra i arbetslivet.

Att man inte klarar av att arbeta med det man är utbildad till är i sig inget bevis för NPF. Många människor tvingas av olika skäl omskola sig. Att man tagit sig igenom läkarutbildningen säger i sig inget om ens förmåga att bli läkare (därför är det synd att de ska ta bort AT:n). Att ha lyckats bli läkare säger inte heller mycket om ens intelligens. Och sist men inte alla intelligenta människor platsar i läkaryrket, oavsett om de har NPF eller ej och oavsett nivå av social kompetens i övriga delen av livet.

av **Gafsan** » 2013-02-18 12:23:33

Schmetterling skrev:Att man inte klarar av att arbeta med det man är utbildad till är i sig inget bevis för NPF.

Nej, självklart inte, det är det väl ingen som tror? Men det kan vara den utlösande faktorn som gör att man genomgår en utredning.

av **Schmetterling** » 2013-02-18 12:28:07

Gafsan skrev:
Schmetterling skrev:Att man inte klarar av att arbeta med det man är utbildad till är i sig inget bevis för NPF.

Nej, självklart inte, det är det väl ingen som tror? Men det kan vara den utlösande faktorn som gör att man genomgår en utredning.

Absolut, ofta är det ju vid såna tillfällen som högfungerande personer kommer till utredning. Men utredningen i sin tur ska inte leda till diagnos om personen som utreds "har inte sociala svårigheter" (citat från medlem på forumet) bortsett från att ha gjort ett taskigt val av yrke. Svårigheterna är genomgripande och ska yttra sig i alla delar livet även om det för det mesta funkar ändå. Jag pratar alltså utifrån diagnosticerade personer som själva säger sig inte ha "den sortens" asperger, inte ha sociala svårgheter. Jag sitter inte och bestämmer vem som har för hög social kompetens. Ville förtydliga det.

av **Gafsan** » 2013-02-18 12:56:46

Schmetterling skrev:
Gafsan skrev:
Schmetterling skrev:Att man inte klarar av att arbeta med det man är utbildad till är i sig inget bevis för NPF.

Nej, självklart inte, det är det väl ingen som tror? Men det kan vara den utlösande faktorn som gör att man genomgår en utredning.

Absolut, ofta är det ju vid såna tillfällen som högfungerande personer kommer till utredning. Men utredningen i sin tur ska inte leda till diagnos om personen som utreds "har inte sociala svårigheter" (citat från medlem på forumet) bortsett från att ha gjort ett taskigt val av yrke. Svårigheterna är genomgripande och ska yttra sig i alla delar livet även om det för det mesta funkar ändå. Jag pratar alltså utifrån diagnosticerade personer som själva säger sig inte ha "den sortens" asperger, inte ha sociala svårgheter. Jag sitter inte och bestämmer vem som har för hög social kompetens. Ville förtydliga det.

Aha, jag har inte sett den typen av uttalanden (att någon inte skulle ha några sociala svårigheter, eller inte ha "den sortens asperger"). Jag tänkte att du kanske ifrågasatte diagnosen för såna som mig som nog i olika sammanhang skrivit saker i stil med att jag har "hyfsad" social förmåga (underförstått: med tanke på att jag har AS) och att social problematik aldrig varit mitt huvudproblem (eftersom andra aspekter av AS orsakar mycket större problem för mig).

Men då förstår jag hur du menar. Har man inga som helst sociala problem så lär AS knappast vara rätt diagnos.

av **blasmurfens** » 2013-02-20 20:25:21

Jag antar att de är ute efter att göra en omyndigförklarad och att de ska styra över en hela livet ut.. Men det borde gå att komma ifrån. På min ort så händer inget här får man tjata sig fram till vad som ska hända, här händer inget av sig själv. Tragiskt oxå.

av **Zima33** » 2013-02-20 23:14:07

blasmurfens skrev:Jag antar att de är ute efter att göra en omyndigförklarad och att de ska styra över en hela livet ut..

Omyndigförklaring finns inte längre.

av **blue30** » 2013-02-21 18:03:08

Min mamma styr mig väldigt mycket och vi diskuterar nästan dagligen hur mitt liv ska se ut.

Funderar på om det har med att göra att trots min AS har jag inte längre något stöd inom LSS eller om det beror på allmän oro från hennes sida?

Jag är som sagt 32 år och borde ju kunna få välja själv när jag vill ha hjälp/stöd

av **Gafsan** » 2013-02-21 18:18:50

blue30 skrev:Min mamma styr mig väldigt mycket och vi diskuterar nästan dagligen hur mitt liv ska se ut.

Funderar på om det har med att göra att trots min AS har jag inte längre något stöd inom LSS eller om det beror på allmän oro från hennes sida?

Jag är som sagt 32 år och borde ju kunna få välja själv när jag vill ha hjälp/stöd

Som mamma kan det ibland vara svårt att släppa taget om sitt vuxna barn. Ibland kan det ju bero på att man anser att barnet faktiskt har ett verkligt behov av hjälp med att organisera och ordna sin tillvaro (oavsett om han/hon har några hjälpinsatser eller ej).

Andra gånger kan det handla mera om att föräldern trivs med att ha en viktig roll i sitt barns liv och har svårt att inse att barnet själv måste få bestämma. Ibland inser inte föräldrar själva att de faktiskt lägger sig i sådant som barnen kan och borde få sköta själva.

Det bästa sättet att få reda på hur din mamma resonerar är antagligen att fråga henne.

Jag tror att det är viktigt att du också är tydlig mot din mamma med hur du vill ha det. Om din mamma lägger sig i saker som du tycker att du klarar själv så kan du säga det på ett vänligt sätt. "Tack för att du engagerar dig, men det här vill jag göra på mitt sätt. Jag säger till om jag behöver hjälp eller råd", eller något sånt.

av **blue30** » 2013-02-21 18:51:26

Jag säger till min mamma gång på gång att: att när jag vill ha hjälp/stöd då säger jag till själv.

Tycker det är viktigt att hon behandlar mig på samma sätt som mina bröder dvs vuxet.

Jag vill självklart att min mamma ska hjälpa och stötta mig men hon bör förstå när allt fungerar och räkna med att jag säger till själv annars.

av **blasmurfens** » 2013-02-21 19:51:51

Ja, det är inte lätt med föräldrar i denna situation, har samma problem jag oxå och vi bråkar mer än vi har roligt tillsammans.. Och även jag säger till när jag vill ha hjälp men de är där och pekar ändå... Undra hur man ska göra för att få det bra på det hela taget. LSS kan vara bra om det fungerar annars suger det bara energi från en som man kunde lägga på annat.

av **Wine** » 2013-03-08 11:38:36

Schmetterling skrev:
Wine skrev:Om man har fått diagnosen Aspergers syndrom i unga år behöver det inte vara så att diagnosen kvarstår livet ut:

Prognos vid Aspergers syndrom: Uppföljningsstudie av 100 pojkar

84% hade kvarstående Aspergerdiagnos i vuxen ålder

12% hade ingen diagnos inom autismområdet längre

http://www.vgregion.se/upload/PVSB/ST%2 ... 080918.pdf

Susanne Bejerot, docent och överläkare, Norra Stockholms psykiatri har skrivit i Läkartidningen om en studie som visar på överdiagnostisering av vuxna men hon skriver också att även en korrekt diagnos kan behöva omprövas på sikt eftersom unga utvecklas:

Ingen tjänar på att det går inflation i autismspektrumbegreppet

Fries framhåller att autismspektrum underdiagnostiseras, men vi ser också en överdiagnostik som är väl så allvarlig. En del psykiatrer förefaller ha låtit andra yrkesgrupper ta över diagnostiken, möjligen som resultat av tidsbrist. I en studie av 50 vuxna med relativt nydiagnostiserade autismspektrumtillstånd uppfyllde 14 procent av deltagarna inte kriterierna [opubl data].

En god social förmåga är oförenlig med en autismspektrumdiagnos, vilket kanske förbises när allt annat verkar »stämma«. Inte heller räcker det att personen själv »känner igen sig« i kriterierna eller lyckas »dölja« symtomen för omvärlden, eftersom diagnosen, så som den definierats, är baserad på iakttagbara symtom.

Men en korrekt diagnos kan också behöva omprövas eftersom många unga kommer att utvecklas och uppfattas som mer »normala« med åren, och därmed kliva ur sin diagnos; författaren Gunilla Gerland är ett känt exempel på detta.

Sammanfattningsvis finns informationsmaterial av hög kvalitet och kliniskt användbara skattningsinstrument tillgängliga för alla intresserade. Det bör också poängteras att man kan ha en allvarlig funktionsnedsättning och uppfattas som »lite egen« utan att för den skull uppfylla diagnostiska kriterier för autismspektrumtillstånd. Ingen kommer att tjäna på att det går inflation i autismspektrumbegreppet.

Det här tycker jag är intressant om inte annat för att det finns flera medlemmar på Aspergerforum som säger sig ha diagnos trots en god social förmåga.

Här berättas om en studie som visat att en liten del av barn som diagnostiserats med autism med tiden inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen:

Time - New Study Suggests Autism Can be ‘Outgrown’
By Maia SzalavitzJan. 22, 2013

There is more evidence that a minority of autistic children may eventually overcome their developmental issues, but experts caution that such recovery is rare.

The new research, published in the Journal of Child Psychology and Psychiatry and led by Deborah Fein of the University of Connecticut, involved 34 people ages 8 to 21 who had been diagnosed with autism but no longer met criteria for the condition. The initial diagnosis had to be made in writing by a doctor or psychologist specializing in autism before the child turned five. And, to make sure they were studying severe cases, researchers included only children who had not spoken before 18 months or did not use phrases before age 2.

The study also found, not surprisingly, that having a higher IQ was associated with optimal outcomes. “It is possible that above average cognition allowed individuals with ASD to compensate,” the authors write.

The researchers also caution that most autistic people will continue to have symptoms: earlier studies, which may have included inaccurate diagnoses, have suggested that only about 3% to 25% children who receive a diagnosis will eventually lose it.

av **plåtmonster** » 2013-03-08 12:47:21

Även om man pallar sociala situationer utan problem kan det vara en extra arbetsbelastning. Lite som att ha två parallella heltidsjobb men bara få lön och vila för ett av de.