Hejsan alla därute.

Jag är en kille i runt tjugoårsåldern, och jag bor i förorten till en stor stad.
Jag fick min diagnos för två år sedan, och den var mer eller mindre väntad.

Jag har vänner, men hur bra dom är vet jag inte. Det är nästan bara jag som hör av mig till dom. Vissa svarar aldrig när jag ringer, utan pratar bara på chatten på facebook. Jag får bara veta att dom inte kan svara för att dom är upptagna med annat när jag ringer. Så har det varit i ett par månader. Sen ser jag på facebook hur dom har tid att umgås med andra - men aldrig med mig.

Det är så jobbigt ibland när jag sitter med folk som inte riktigt känner mig. Jag försöker lyssna in vad dom pratar om, tänka efter innan jag svarar. Och ibland när jag svarar sitter dom bara tysta, och det blir så jobbigt. Jag vill ju bara passa in, få en egen plats i gruppen. Men när det blir fel i samtalen, så blir det bara kaos i huvudet för en stund.

Jag har olika specialintressen, och jag har verkligen gått in i dom. Det har resulterat i att vänner tycker jag blir tjatig inom det ämnet.
Under en tid så kunde jag tidtabellerna för varenda tåg som gick inom det länet där jag bodde, och jag skrev även egna tågtidtabeller.

Jag har tränat på dom sociala koderna, och jag har lärt mig mer att läsa av dom. Men ändå så blir det fortfarande fel, och det är så jobbigt..

Ibland är detaljer som är jobbiga. T.ex. bakterier. Ibland är jag rädd att jag skulle fått HIV, och något som jag aldrig klarar av att vara inne i är resturangkök, eftersom att det måste vara rent där. Kom ihåg en gång när jag var på ett ställe där det var mycket muslimer. Jag hade med mig en lunchlåda med korv i, och diskade lådan.
Dagen efter kom jag på det - fläskkött. Jag berättade mitt missöde för personalen, som sa att det inte var någon fara. Men för mig ruinerades hela min värld - det gick verkligen inte att släppa. Mina tankar kring detta misstag gick runt i huvudet i fyra veckor.
Jag är helt enkelt rädd för att göra fel...

Ibland känns det som att jag är ensam om allt detta.

Det var min asperger. Är det någon som känner igen sig i mig?

Nixer skrev:Det är så jobbigt ibland när jag sitter med folk som inte riktigt känner mig. Jag försöker lyssna in vad dom pratar om, tänka efter innan jag svarar. Och ibland när jag svarar sitter dom bara tysta, och det blir så jobbigt. Jag vill ju bara passa in, få en egen plats i gruppen. Men när det blir fel i samtalen, så blir det bara kaos i huvudet för en stund.

Denna delen känner jag igen mig i.
För att dra ett exempel:
Den andre: "Fint väder idag"
Jag: [Efter någon sekunds betänksamhet] "Jo, skönt med lite sol nu efter så många dagars regn"
Den andre: "???" [Varpå denne ger ett stumt uttryck]
Jag: "Ja, alltså det är fint väder."
Den andre: "jaha, ja jo."

Nu var det nog bara ett illa valt exempel. Men känner allt som oftast ett tvång att upprepa saker två gånger då personen i fråga aldrig verkar fatta vad man säger, trots att man tycker man varit tydlig.
Är det för att man låter nervös på rösten när man säger det?
Är det för att man inte håller ögonkontakten hela tiden när man säger det?
Tog jag för lång tid på mig att svara?
Har man gett ett så överkomplext svar att de måste bearbeta det man säger?
Var de oberedda på att få ett svar?
Finns det kanske inget mer att säga för den andre, men varför då det oförstående uttrycket?
Har jag missat en våldsam olycka bakom ryggen på mig?

Narkeremiten,

Ditt exempel är väldigt talande och bra. Lite lurigt är det vilket många av oss har svårheter med.

"Fint väder idag" från en NT är oftast inte en inbjudan till att verkligen börja prata om vädret. Det är snarare ett socialt "smörjmedel", ett socialt "kitt" som det brukar kallas, ibland en inledning till någonting annat, eller enbart ett sätt att fördriva tiden utan djupare avsikter till synes planlöst och, ur deras synvikel, ledigt eller avslappnat. De menar väl att man inte alltid måste GÖRA saker, diskutera saker på RIKTIGT hela tiden, utan ibland bara liksom finnas, om du förstår?

Att verkligen diskutera vädret, vilket vi kan se som ett intressant samtalsämne i sig (jag känner många människor, även NT, som är intresserade av väder som sådant) ses av många NT som nördigt, ocoolt och töntigt.

Hur är det för er med "detaljer" som jag ibland låser mig i?

Narkeremiten skrev:Denna delen känner jag igen mig i.
För att dra ett exempel:
Den andre: "Fint väder idag"
Jag: [Efter någon sekunds betänksamhet] "Jo, skönt med lite sol nu efter så många dagars regn"
Den andre: "???" [Varpå denne ger ett stumt uttryck]
Jag: "Ja, alltså det är fint väder."
Den andre: "jaha, ja jo."

Ett bra exempel.
Och funderingarna efteråt känner jag väl igen. Jag visade ditt inlägg för min fru och frågade vad det var som fick andra att tveka.
Hon trodde att det i första hand gällde fördröjningen innan jag svarar, i mitt fall. För det kan få den jag pratar med att tro att jag inte förstod en så enkel fråga.

@Nixer
Jag hakar också upp mig på misstag som jag tycker att jag gör, och försöker förklara mig efteråt. Oftast med resultatet att det blir hur tokigt som helst.
För den jag begått misstaget mot har oftast inte märkt det, eller förstod att det blev lite fel och brydde sig inte om det.
Men det tar mycket tid och kraft, med allt funderande.

UDFy-38135539 skrev:Hon trodde att det i första hand gällde fördröjningen innan jag svarar, i mitt fall. För det kan få den jag pratar med att tro att jag inte förstod en så enkel fråga.

För egen del hanterar jag detta genom att svara mycket snabbare än jag hinner tänka. Jag svarar glatt "ja, eller hur?!" eller liknande om någon verkar glad och frågar mig något. Sen får jag analysera samtalet efteråt. Det kan bli hur fel som helst.

Jag har inte tänkt på det förut men det där behovet av att tänka igenom vad folk sagt innan man kan svara något vettigt är kanske typiskt aspigt? Nu "löser" jag ju det genom att svara på måfå, men det är ju uppenbarligen inte alltid någon jättebra taktik...

Gafsan skrev: Nu "löser" jag ju det genom att svara på måfå, men det är ju uppenbarligen inte alltid någon jättebra taktik...

Naej... Det är ju då man hamnar i

Jag hakar också upp mig på misstag /....../ brydde sig inte om det.
Men det tar mycket tid och kraft, med allt funderande.

UDFy-38135539 skrev:

Gafsan skrev: Nu "löser" jag ju det genom att svara på måfå, men det är ju uppenbarligen inte alltid någon jättebra taktik...

Naej... Det är ju då man hamnar i

Jag hakar också upp mig på misstag /....../ brydde sig inte om det.
Men det tar mycket tid och kraft, med allt funderande.

Va?! Menar du att det kan finnas ett samband?!

Skämt åsido så vet jag ju det... men om jag alltid skulle vänta med att svara tills jag förstått frågan och kommit på ett vettigt svar så skulle folk tycka att jag är ännu konstigare än de tycker nu

Jorå, jag tränar också hårt på att inte bry mig om att det blir lite knepigt ibland.

Hur är ni på era arbeten? Jag är mycket plikttrogen om jag får en anställning, vilket ibland resulterat i att arbetsgivaren tycker jag har ett för lågt arbetstempo...

Nixer skrev:Hur är ni på era arbeten? Jag är mycket plikttrogen om jag får en anställning, vilket ibland resulterat i att arbetsgivaren tycker jag har ett för lågt arbetstempo...

Jag kan nog knappast uppfattas som plikttrogen, dess värre

Ofta förstår jag inte alls vad jag ska göra, eller kommer inte i gång eller fastnar på något som jag inte fattar. Å andra sidan är jag väldigt positiv och hjälpsam och entusiastisk (och när jag förstår vad jag ska göra så jobbar jag bra). Men på det hela taget blir det mycket improduktiv tid, konstiga fel och oavslutade arbetsuppgifter. Tyvärr är det ingen hållbar situation

@Gaffsan jag känner faktiskt igen mig i det med :O

Gafsan skrev:

Nixer skrev:Hur är ni på era arbeten? Jag är mycket plikttrogen om jag får en anställning, vilket ibland resulterat i att arbetsgivaren tycker jag har ett för lågt arbetstempo...

Jag kan nog knappast uppfattas som plikttrogen, dess värre

Ofta förstår jag inte alls vad jag ska göra, eller kommer inte i gång eller fastnar på något som jag inte fattar. Å andra sidan är jag väldigt positiv och hjälpsam och entusiastisk (och när jag förstår vad jag ska göra så jobbar jag bra). Men på det hela taget blir det mycket improduktiv tid, konstiga fel och oavslutade arbetsuppgifter. Tyvärr är det ingen hållbar situation

Mig i ett nötskal (bortsett från "positiv och entusiastisk"-delen).
Enkla uppgifter som jag normalt förstår på ett självklart sätt blir helförvirrade tillsammans med andra i min närhet. När jag tidigare praktiserade i matbutik så bad en person mig att "fylla på colan." Spontant förstod jag ju direkt att han menade Coca Colan, men hjärnan låste sig och, som jag alltid lyckas göra, övertolkade det som sades. Han kunde ju potentiellt mena 'kola' som i 'godiskola,' så där stod jag som ett frågetecken.
Sedan jobbar jag i ett så sakta tempo då jag är så perfektionistisk, och när jag inser att saker tar för lång tid så blir jag stressad och allt stannar upp då med.

Narkeremiten skrev:När jag tidigare praktiserade i matbutik så bad en person mig att "fylla på colan." Spontant förstod jag ju direkt att han menade Coca Colan, men hjärnan låste sig och, som jag alltid lyckas göra, övertolkade det som sades. Han kunde ju potentiellt mena 'kola' som i 'godiskola,' så där stod jag som ett frågetecken.

Åh, inte så lite igenkänning på det Jag minns en gång när jag extraknäckte på ett äldreboende under studietiden och en av tjejerna bad mig att vika lakan. Varpå jag hävde ur mig: "men... jag kan inte virka?!"

Jo, det var ju heeeeelt logiskt att tro att hon ville att jag skulle sätta mig och VIRKA lakan... *ironi*

(och det var definitivt inte enda gången min "tala först, tänk sen"-taktik inte funkat klockrent... jag har en del drag av ADHD, antar att det är de som gör att jag inte kan hålla tyst tills jag tänkt efter. I kombination med den aspiga oförmågan att fatta vad folk menar så blir det lite fel...)

Nixer skrev:Hur är ni på era arbeten? Jag är mycket plikttrogen om jag får en anställning, vilket ibland resulterat i att arbetsgivaren tycker jag har ett för lågt arbetstempo...

Min arbetsgivare säger åt mig att inte springa, och jag tycker att jag inte får tillräckligt mycket gjort, av allt som behöver göras.

Gafsan skrev:(och det var definitivt inte enda gången min "tala först, tänk sen"-taktik inte funkat klockrent... jag har en del drag av ADHD, antar att det är de som gör att jag inte kan hålla tyst tills jag tänkt efter. I kombination med den aspiga oförmågan att fatta vad folk menar så blir det lite fel...)

När du beskriver det så där, inser jag att tänka efter före är nog inte min starka sida heller, inte om jag är lite stressad i alla fall.

UDFy-38135539 skrev:

Nixer skrev:Hur är ni på era arbeten? Jag är mycket plikttrogen om jag får en anställning, vilket ibland resulterat i att arbetsgivaren tycker jag har ett för lågt arbetstempo...

Min arbetsgivare säger åt mig att inte springa, och jag tycker att jag inte får tillräckligt mycket gjort, av allt som behöver göras.

En fråga (du behöver inte svara om du vill) är det för att du tänker detaljrikt? T.ex som att de inte får vara något som en liten micro fläck i t.ex. en kaffekopp?

@ Nixer
I det jobb jag har finns det alltid hur mycket som helst att göra, det är bara en fråga om vad man skall prioritera. Vissa saker måste göras, andra borde göras, och man kan alltid snygga till eller förbättra.
Sedan tillkommer allt det som skall hämtas, flyttas, kastas, öppnas, låsas, bytas, etc.

Men visst jag är nog lite för noggrann, men vill gärna att det jag gör skall bli snyggt och fungera bra. Så det kan nog bli lite för mycket funderande på problem som kan uppkomma.

Låter som du tar på dig mycket. Min specialpedagog tyckte jag tar på mig för mycket ansvar när jag bara vill vara juste medmänniska. Jag sa något som en läkare gjort mot mig som kunde fått katastrofala följder, jag var så förvånad att läkaren inte ens bad om ursäkt eller hade minsta oro, pedagogen säger att så är de flesta människor. De går inte och tänker på effekterna av sitt handlande.

Jag blev lite förvånad och undrade om alla är så oansvariga. Och ja, många är det. Så att ens tänka tanken med korvlådan och muslimer är väldigt trevligt och ansvarsfullt. Men inte normalt alltså.

Normalt är att skita i andra rätt mycket. Inte för att få ångest för vad man har gjort. Så det är bara att sälla sig till skaran som förstör vår planet och säga att det ingenting gör.....

Nä, så menade jag kanske inte. Men jag känner igen att ta stort ansvar. Man får lära sig att förslåta sig själv för sina misstag och inse att man ändå anstränger sig mer än de flesta.

Nixer skrev:Det är så jobbigt ibland när jag sitter med folk som inte riktigt känner mig. Jag försöker lyssna in vad dom pratar om, tänka efter innan jag svarar. Och ibland när jag svarar sitter dom bara tysta, och det blir så jobbigt. Jag vill ju bara passa in, få en egen plats i gruppen. Men när det blir fel i samtalen, så blir det bara kaos i huvudet för en stund.

Man tappar allt självförtroende när sånt händer.

Folk jag bara träffar på stan, och inte känner, kan jag prata med, samma med min familj och närmaste vänner, men de ytligt bekanta har jag svårt att prata med. Det beror inte på att jag beter mig annorlunda, utan det beror på att de förväntar sig att man pratar om andra saker.

Att stifta bekantskap har jag inga problem med, problemet är att behålla bekantskapen. Det är där mina svårigheter ligger, att finna något att prata om efter de där första 30 minuterna.

Har ju lärt mig exakt vad man pratar om med folk man inte känner, men sen efter ett tag ska man ta diskussionen till en ny nivå och då krävs mer improvisation, därav problemen.

Jag har försökt..
försökt försökt försökt, att finna det som "normala" tycker är givande.

Facebook, allmänt forum, att "passa in" i normala sociala situationer som släckt träffar, kompisgäng osv osv.. MEN jag finner inte det givande. Det GÅR bara inte..

Gick ur facebook, efter att någon var tvungen och skriva att han HATADE långa OCR Nummer, och sen enmiljontjugohundratusen kommentarer och gillandet på det. Det var liksom droppen.
VAD är poängen? har inte folk nånting bättre att göra?

Har svårt och förstå människor som trivs med att prata om nånting, (för mig) innehållslöst.

Ett annat exempel. På Dop med släkten, vid ett långt bord sitter alla och pratar kors och tvärs. Jag själv sitter tyst som vanligt och försöker "va med i spelet" endå. Och Min Mormor frågar mig, Hur går det på det nya jobbet nu då? Och jag svarar: Jo det går väldigt bra, det är så givande att se en individ jobba mot ett mål som man har kämpat med väldigt länge, och sen lyckas! (jobbade på ett dag-hem med gravt utvecklingsstörda)
OCH Det vart helt TYST! en sån där Pinsam tystnat där alla hört varenda ord jag sagt..
Efter nån sekund började alla prata igen som vanligt, Om sporten, vädret, bilar, god tårta, tv program, fina skor, nya kläder, etc etc. Det som alla pratar om jämt när man ses.

Har tröttnat efter 25år. och börjat sakta bygga mitt liv runt mig istället.

Mr Handyman skrev:OCH Det vart helt TYST! en sån där Pinsam tystnat där alla hört varenda ord jag sagt..
Efter nån sekund började alla prata igen som vanligt, Om sporten, vädret, bilar, god tårta, tv program, fina skor, nya kläder, etc etc..

Vet du varför det blev tyst? Jag tycker du svarade väldigt bra.

Tallbarr skrev:

Mr Handyman skrev:OCH Det vart helt TYST! en sån där Pinsam tystnat där alla hört varenda ord jag sagt..
Efter nån sekund började alla prata igen som vanligt, Om sporten, vädret, bilar, god tårta, tv program, fina skor, nya kläder, etc etc..

Vet du varför det blev tyst? Jag tycker du svarade väldigt bra.

Jag tror det beror på, efter all tids analys, och diskussion med en vän. att gå ifrån det "normala" pratet, till nånting mer "djupgående" blir,, jobbigt? på nått sätt. Folk runt omkring såg förvånande ut.

Om jag endå visste. Finliret på det sociala spelet är inte min starka sida,
orkar en stund sen blir det förmycket.

Mr Handyman skrev:Jag tror det beror på, efter all tids analys, och diskussion med en vän. att gå ifrån det "normala" pratet, till nånting mer "djupgående" blir,, jobbigt? på nått sätt. Folk runt omkring såg förvånande ut.

Hoppsan! Så gör jag jämt. Nu när jag tänker efter så finns det nog tillfällen där jag tolkat människors tystnad som "fortsätt du, jag lyssnar!" när det kanske egentligen var "sluta, obekvämt!".

Mr Handyman skrev:Om jag endå visste. Finliret på det sociala spelet är inte min starka sida,
orkar en stund sen blir det förmycket.

Känner igen mig fullständigt i detta.

Tycker du gör helt rätt i att bygga ditt liv runt dig själv! Kanske är det för att jag inte förstår hur man kan göra annorlunda

Tallbarr skrev:Tycker du gör helt rätt i att bygga ditt liv runt dig själv! Kanske är det för att jag inte förstår hur man kan göra annorlunda

Jo jag försöker har precis börjat, och det är svårt.

en process som hittills kommit med ensamhet och sorg. fast det är väl iof ingenting nytt.

Sagt av mig många i min närhet, tagit avstånd från folk som behandlat mig respektlöst osv. en svår förändring men vet att den kommer gynna mig gott i längden