Fenrizia skrev:

Gafsan skrev:

Ulfur skrev:Ja. Pappa är en MYCKET smart person men han är inte så snäll tycker jag. Han har väldigt lite förståelse för att alla inte är smarta. Han tycker väldigt illa om osmarta människor.

AS är ju i rätt så hög grad ärftligt, och det här låter mera som en asperger-förälder än en NT-förälder, tänker jag spontant. Om det skulle vara så, så kan det förklara varför din pappa (trots sin intelligens) inte inser att hans beteende mot dig är väldigt negativt och sårande.

Din beskrivning av din pappa är nästan exakt hur jag skulle ha beskrivit min egen pappa när jag växte upp, Ulfur, för han är hyperintelligent, och har alltid haft en tendens att verka nedlåtande mot folk som inte är lika smarta som honom. Eftersom han tog för givet att jag måste klara mig lika bra som honom på alla sätt och vis, hade han alltid jättehöga krav på mig när jag bodde hemma, och han kunde säga riktigt elaka saker när jag inte levde upp till hans förväntningar.

När jag gick i högstadiet och var tvungen att visa upp mina prov hemma för förälders underskrift, t ex, brukade min pappa alltid sucka och beklaga sig om jag råkade ha något enstaka fel på ett prov (det spelade aldrig någon roll om jag - trots eventuella fel - nästan alltid hade högsta betyg på proven ändå). Enligt honom visade dessa småfel att jag var lat och slarvig, och han förväntade sig såklart mycket bättre av mig, vilket i sin tur fick mig att känna mig ganska dum och värdelös. Samtidigt tyckte han också att det var jag som skulle städa hela huset (själv var han för upptagen med sina jobb), men som tonåring tyckte jag såklart inte att det var så kul att agera hushållerska åt min egen pappa, så det blev mycket bråk om det med - alltid med slutsatsen att jag var dum som inte förstod det som enligt honom var "självklart", och när jag inte skötte mig var jag bara egoistisk och tyckte att jag var förmer än andra.

Det där var bara ett par exempel, och min pappas beteende mot mig har tyvärr format hela min självbild. Även om han successivt blev snällare när jag hade flyttat hemifrån, har jag gått hela livet och mått dåligt pga den där känslan att jag inte har varit bra nog för någonting. Först när jag insåg att jag måste ha Aspergers syndrom, och att även min pappa med största sannolikhet har AS, gick det upp för mig att allt han har sagt till mig, som har fått mig att må så dåligt hela livet, kanske egentligen inte alls var så illa menat från hans sida som jag tog det. Och jag håller med Gafsan om att din pappa kanske inte heller förstår hur mycket han sårar dig, om det är så att han också har AS (du måste ju ha ärvt det från någon).

Huruvida du ska göra en utredning eller inte, och hur pass mycket du vill eller kan prata om det här med din familj, kan jag inte säga så mycket om. Däremot har insikten om AS i alla fall hjälpt mig att förlåta min pappa, och äntligen börja läka alla själsliga sår han har orsakat hos mig. Kanske skulle detsamma kunna gälla för dig - oavsett om du får din pappa att ändra beteende eller inte - om det nu är så att din pappa helt enkelt inte förstår vad det är han gör emot dig. Självklart ska du egentligen inte behöva höra att du är dum alls (vilket du uppenbarligen inte är, heller), men om det hela fortsätter, kanske det skulle kunna vara till någon sorts tröst om du kunde tänka att din pappa helt enkelt inte vet bättre..? Vad som än händer, så hoppas jag i alla fall att du får må bättre snart!

Frimodig skrev:Jag blir skraj när jag läser din berättelse. Tänk om jag vuxit upp i din miljö.

Ulfur skrev:Hur mycket mobbning skall man tåla egentligen.

I skolan fick jag lära mig att det inte var okej att vara elak eller uttala sig nedsättande om andra människor. Och om någon gjorde det mot mig sade jag ifrån på skarpen och gav en moralpredikning.

Men här hemma i min familj är det andra regler som gäller tydligen.

Jag blir dagligen retad av min bror och min far för att jag är "korkad", "lika smart som en fiskmås" osv. Det faktum att min IQ är "normal" är tydligen inte relevant.

Jag tolkar saker väldigt bokstavligt ibland. Då får man höra att man minsann borde hålla tyst om man är så osmart så man inte ens kan deltaga i ett vanligt samtal.

Idag fick jag helt enkelt nog av detta. 20 år av den här psykiska tortyren räcker enligt mig. Jag blev tillslut så arg så jag utan att tänka grep tag i salladen med handen och slängde hela näven med gurka över bordet så min bror fick det i ansiktet. (Haha, vad kul det låter när jag skriver det! Oj så farligt arg att hon kastade gurka.. Men det var inte så kul.. jag var jättearg och ledsen )

Det blev ett väldans liv på min familj då såklart. Jag hade naturligtvis inte rätt att bli arg och ledsen över att få min intelligens ifrågasatt under större delen av middagen.

I skolan kunde jag slåss mot mobbarna som liten. När man blev äldre så psykade man dem. Lite äldre ändå så kunde man prata med rektorn eller en lärare.

Men hur ska jag göra nu!? Jag älskar min familj och vill inte flytta ifrån dem. Kan inte heller rent praktiskt.

Jag vill så gärna bara få vara ifred ifrån påhopp. Men det är så jobbigt att undvika dem hela tiden och bara vara tyst jämt.

Är det någon som har några råd? Någon som har liknande erfarenheter.

Frimodig skrev:

Ulfur skrev:Hur mycket mobbning skall man tåla egentligen.

I skolan fick jag lära mig att det inte var okej att vara elak eller uttala sig nedsättande om andra människor. Och om någon gjorde det mot mig sade jag ifrån på skarpen och gav en moralpredikning.

Men här hemma i min familj är det andra regler som gäller tydligen.

Jag blir dagligen retad av min bror och min far för att jag är "korkad", "lika smart som en fiskmås" osv. Det faktum att min IQ är "normal" är tydligen inte relevant.

Jag tolkar saker väldigt bokstavligt ibland. Då får man höra att man minsann borde hålla tyst om man är så osmart så man inte ens kan deltaga i ett vanligt samtal.

Idag fick jag helt enkelt nog av detta. 20 år av den här psykiska tortyren räcker enligt mig. Jag blev tillslut så arg så jag utan att tänka grep tag i salladen med handen och slängde hela näven med gurka över bordet så min bror fick det i ansiktet. (Haha, vad kul det låter när jag skriver det! Oj så farligt arg att hon kastade gurka.. Men det var inte så kul.. jag var jättearg och ledsen )

Det blev ett väldans liv på min familj då såklart. Jag hade naturligtvis inte rätt att bli arg och ledsen över att få min intelligens ifrågasatt under större delen av middagen.

I skolan kunde jag slåss mot mobbarna som liten. När man blev äldre så psykade man dem. Lite äldre ändå så kunde man prata med rektorn eller en lärare.

Men hur ska jag göra nu!? Jag älskar min familj och vill inte flytta ifrån dem. Kan inte heller rent praktiskt.

Jag vill så gärna bara få vara ifred ifrån påhopp. Men det är så jobbigt att undvika dem hela tiden och bara vara tyst jämt.

Är det någon som har några råd? Någon som har liknande erfarenheter.

Jag tror du behöver definiera dina egna spelregler.
På vilka villkor du vill umgås med resten av din familj.
Du måste formulera villkor, tror jag.

Jag håller med om familjen är en känsligare arena. Men, man skall inte låta sig bli trampad på.

I ett sånt här perspektiv var min familj nästan perfekt. På gamla dar har jag förstått att det inte var vanligt.

Lennart Frimodig

Pieohpah skrev:Ute i vida världen kan man inte 100%igt gardera sig från mobbing/häckel/hån man det går med träning att värja sig. Hemma tycker jag absolut att man ska ha nolltollerans mot mobbing. Men jag har en bipolär tonårig dotter som mobbar alla i familjen, så jag är inte renlärig.

Frimodig skrev:

Pieohpah skrev:Ute i vida världen kan man inte 100%igt gardera sig från mobbing/häckel/hån man det går med träning att värja sig. Hemma tycker jag absolut att man ska ha nolltollerans mot mobbing. Men jag har en bipolär tonårig dotter som mobbar alla i familjen, så jag är inte renlärig.

En dotter som mobbar alla i familjen, wow?

Är ni andra några hjälplösa offer?

Jag skall förklara. När jag växte upp och när jag fick barn så skulle aldrig nån i helvete ha kommit på iden att mobba nån annan. Sammantaget var vi extremt obehagliga. Man spelade inom ramarna. Det var abc.

Lennart Frimodig

Pieohpah skrev:

Frimodig skrev:

Pieohpah skrev:Ute i vida världen kan man inte 100%igt gardera sig från mobbing/häckel/hån man det går med träning att värja sig. Hemma tycker jag absolut att man ska ha nolltollerans mot mobbing. Men jag har en bipolär tonårig dotter som mobbar alla i familjen, så jag är inte renlärig.

En dotter som mobbar alla i familjen, wow?

Är ni andra några hjälplösa offer?

Jag skall förklara. När jag växte upp och när jag fick barn så skulle aldrig nån i helvete ha kommit på iden att mobba nån annan. Sammantaget var vi extremt obehagliga. Man spelade inom ramarna. Det var abc.

Lennart Frimodig

Näe, vi är verkligen inga hjälplösa offer! Men det är asjobbigt att bo med någon som konstant är aggresiv och otrevlig. Oavsett hennes problem så är det aldrig ok att bete sig så illa hela tiden.

Frimodig skrev:

Pieohpah skrev:

Frimodig skrev:
En dotter som mobbar alla i familjen, wow?

Är ni andra några hjälplösa offer?

Jag skall förklara. När jag växte upp och när jag fick barn så skulle aldrig nån i helvete ha kommit på iden att mobba nån annan. Sammantaget var vi extremt obehagliga. Man spelade inom ramarna. Det var abc.

Lennart Frimodig

Näe, vi är verkligen inga hjälplösa offer! Men det är asjobbigt att bo med någon som konstant är aggresiv och otrevlig. Oavsett hennes problem så är det aldrig ok att bete sig så illa hela tiden.

Fast man kan använda sitt intellektuella övertag.
Om jag hade växt upp med nån svinpäls, så skulle jag ha styrt henne.
Så hon skadade sig själv.

Lennart Frimodig