Bror Duktig skrev:Hahahahahaha, nej! Samhället hatar mig. Typ. Om jag dör, blir det riksfest.

Samma här. De får fira oss tillsammans.

Så länge en förstår att samhället inte är här för att servera en allting man vill ha på ett silverfat, då är samhället vi lever i någonting att vara tacksam över. Vi har skyddsnät som saknas i många andra länder, tillgång till bidrag som tillåter en att studera och kunna leva bättre även med psykiska och fysiska handikapp och möjligheter till att leva under ett tak, med kläder på din kropp och mat på ditt bord.

Ardryn skrev:Så länge en förstår att samhället inte är här för att servera en allting man vill ha på ett silverfat, då är samhället vi lever i någonting att vara tacksam över. Vi har skyddsnät som saknas i många andra länder, tillgång till bidrag som tillåter en att studera och kunna leva bättre även med psykiska och fysiska handikapp och möjligheter till att leva under ett tak, med kläder på din kropp och mat på ditt bord.

jag var mycket lyckligare när jag levde på gatan som småbrottsling, anarkist, rejvare, skolpyroman och manlig prostituerad. jag tar det jag vill ha, jag ber inte om det. tror du inte att om du inte hade någonting så skulle du antingen gå under eller bli starkare?

Avanti, har du aldrig gjort en medmänniska något gott och blivit lycklig av det? Hjälpt en hjälplös, tröstat en ledsen osv? Nästan alla människor mår som bäst när dom varit en annan människa till glädje.

förstås har jag hjälpt andra ibland. men jag känner ingenting av det. ingenting. bara ifall jag också får ut någonting känner jag mig bra.

Avanti skrev:jag var mycket lyckligare när jag levde på gatan som småbrottsling, anarkist, rejvare, skolpyroman och manlig prostituerad. jag tar det jag vill ha, jag ber inte om det. tror du inte att om du inte hade någonting så skulle du antingen gå under eller bli starkare?

Som en ren human instinkt, självklart så skulle jag behöva göra det som krävas för min överlevnad om möjligheterna som vårt samhälle ger till mig som individ inte fanns. Om jag inte hade någonting så skulle jag själv behöva skapa mig någonting i syftet av att överleva; därav varför folk rånar, för att skapa sig någonting som kan få dem att överleva.

Men just nu i vårt samhälle så behöver jag inte det, för samhället tar och samhället ger. Jag fick bidrag under mina studier så jag kunde utbilda mig och ha råd med nödvändigheter, och nu betalar jag både skatt och lån tillbaka till samhället. Möjligheterna som samhället ger mig är byggt på att jag ger och tar i en kontinuerlig cirkel. Jag behöver inte leva på gatan och vara kriminell då genom vårt samhälle så kunde jag bygga mig en stabil grund av utbildning och därefter få ett arbete; med en lön som ger mig någonting att överleva på.

Ardryn skrev:

Avanti skrev:jag var mycket lyckligare när jag levde på gatan som småbrottsling, anarkist, rejvare, skolpyroman och manlig prostituerad. jag tar det jag vill ha, jag ber inte om det. tror du inte att om du inte hade någonting så skulle du antingen gå under eller bli starkare?

Som en ren human instinkt, självklart så skulle jag behöva göra det som krävas för min överlevnad om möjligheterna som vårt samhälle ger till mig som individ inte fanns. Om jag inte hade någonting så skulle jag själv behöva skapa mig någonting i syftet av att överleva; därav varför folk rånar, för att skapa sig någonting som kan få dem att överleva.

Men just nu i vårt samhälle så behöver jag inte det, för samhället tar och samhället ger. Jag fick bidrag under mina studier så jag kunde utbilda mig och ha råd med nödvändigheter, och nu betalar jag både skatt och lån tillbaka till samhället. Möjligheterna som samhället ger mig är byggt på att jag ger och tar i en kontinuerlig cirkel. Jag behöver inte leva på gatan och vara kriminell då genom vårt samhälle så kunde jag bygga mig en stabil grund av utbildning och därefter få ett arbete; med en lön som ger mig någonting att överleva på.

och jag behöver inte ge och ta tillbaka, jag behöver bara ta, eftersom jag valt att %¤&/%¤&/¤ i reglerna och leva utanför samhället.

Nej, jag är inte speciellt tacksam mot samhället. Jag har aldrig fått någon som helst hjälp, jag får alltid sköta allting själv. Enda gången jag är värd något för samhället är när de vill ha mina skattepengar. Annars bara jävlas samhället med mig, begränsar och kontrollerar mig.

grateful for my time as a living being,

i hope it goes as God Lord Jesus needs it to be, with everything....

övrst. snack om Gud m.m.

Avanti skrev:och jag behöver inte ge och ta tillbaka, jag behöver bara ta, eftersom jag valt att %¤&/%¤&/¤ i reglerna och leva utanför samhället.

När du tar emot bidrag och tar del av andra samhälleliga förmåner som t.ex. vård kan du inte påstå att du "lever utanför samhället". (och definitivt inte om du orsakar samhället kostnader genom vandalisering eller annan brottslighet).

Gafsan skrev:När du tar emot bidrag och tar del av andra samhälleliga förmåner som t.ex. vård kan du inte påstå att du "lever utanför samhället".

Ser du aporna på Skansen som fullvärdiga sammhällsmedborgare? De tar både emot bidrag (i form av mat) och vård av samhället. Min uppfattning är att de ändå "lever utanför samhället".

Mats skrev:

Gafsan skrev:När du tar emot bidrag och tar del av andra samhälleliga förmåner som t.ex. vård kan du inte påstå att du "lever utanför samhället".

Ser du aporna på Skansen som fullvärdiga sammhällsmedborgare? De tar både emot bidrag (i form av mat) och vård av samhället. Min uppfattning är att de ändå "lever utanför samhället".

Nej, jag ser inte apor som en del av det mänskliga samhället. Inte hästar, svampar eller pelargoner heller.

Att välja att leva utanför samhället är ett val som kräver mycket av individen. Man måste kunna skapa ett liv helt på egen hand utan hjälp och stöd från samhället. Att påstå att man "lever utanför samhället" bara för att man inte känner sig delaktig i den mån som man skulle önska är knappast rimligt.

Det finns i princip ingen som lever utanför samhället i Sverige idag, men det finns många som lever i utkanterna och bara plockar russinen ur kakan...

Huggorm skrev:Det finns i princip ingen som lever utanför samhället i Sverige idag, men det finns många som lever i utkanterna och bara plockar russinen ur kakan...

Ja. I en del fall får man en tydlig association till en trilsk treåring som skriker "dumma mamma!" när han inte får som han vill, utan att inse att mamma faktiskt tillför en hel del positivt.

Självklart kan man kritisera det samhälle man lever i och ha synpunkter på hur saker och ting borde fungera, men att påstå att man inte är en del av samhället är ytterst sällan rimligt.

Gafsan skrev:Ja. I en del fall får man en tydlig association till en trilsk treåring som skriker "dumma mamma!" när han inte får som han vill, utan att inse att mamma faktiskt tillför en hel del positivt.

Mmm... Det är nog det som är problemet i mitt fall. Mentalt befinner jag mig på en treårings nivå inom vissa områden. Det är ingenting jag kan hjälpa. Jag är född med en grav variant av Aspergers syndrom.

Treåringar får inte vara med i vuxensamhället och det får inte jag heller.

Mats skrev:

Gafsan skrev:Ja. I en del fall får man en tydlig association till en trilsk treåring som skriker "dumma mamma!" när han inte får som han vill, utan att inse att mamma faktiskt tillför en hel del positivt.

Mmm... Det är nog det som är problemet i mitt fall. Mentalt befinner jag mig på en treårings nivå inom vissa områden. Det är ingenting jag kan hjälpa. Jag är född med en grav variant av Aspergers syndrom.

Treåringar får inte vara med i vuxensamhället och det får inte jag heller.

Att ha funktionshinder är ganska värdelöst. Det hindrar en från att delta i samhället på samma villkor som andra, men det gör en samtidigt extra beroende av samhället. Jag förstår hur du menar, men både du och treåringen ingår ändå i allra högsta grad i samhället vare sig ni vill eller ej.

Gafsan skrev:... både du och treåringen ingår ändå i allra högsta grad i samhället vare sig ni vill eller ej.

Ungefär som en mobbad och utfrusen elev ingår i sin skolklass vare sig hen vill eller ej.

Mats skrev:

Gafsan skrev:... både du och treåringen ingår ändå i allra högsta grad i samhället vare sig ni vill eller ej.

Ungefär som en mobbad och utfrusen elev ingår i sin skolklass vare sig hen vill eller ej.

Ja, ungefär.

Det finns inte mycket i det svenska samhället att klaga och vara besviken på. Mycket kan alltid bli bättre, men vi har ett i stort sett fungerande system där alla ska få en chans att ta plats och få den hjälp som krävs. Ingen åker ut på gatan och det finns skyddsnät för det mesta. Att hamna på gatan, hamna hos kronofogden, leva utanför samhället som brottsling, är alla självvalda ting på ett sätt eller annat sätt.

Man väljer att leva som uteliggare för att man inte har ett hem, för att man vägrar att gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb, och/eller få stöd från Socialen (om man inte är sjukskriven vill säga). Man väljer att bli registrerad hos Kronofogden för att man levt över dina tillgångar. Och man väljer att leva utanför samhället som brottsling för att man valt att bränna några punkter snabbare för att få det man vill. Sedan finns det ju förstås de som väljer brottets bana för att man tvingas in av sina vänner, men då pratar vi om en helt division; grupptryck.

Mycket av den hjälp man behöver kan ibland ta tid att få hjälp till, men nog är jag allt tacksam för det samhälle vi har.

Sedan är det ju de enskilda torrbollarna man kan klaga sig blind på, såsom obrydda psykologer och läkare som utgår från att Autism innebär antingen att man vill "skolka" från jobbet, att man lider av en depression, eller att man har en infektion. Men det är en helt annan historia.

Jag tycker "samhället" är fel ord. Som redan sagts ingår vi alla i samhället. Vad vi gör och inte gör påverkar andra.

Så det är snarare "staten" el "staten och kommunen" som menas.

För övrigt så anses det att man blir lyckligare av att vara tacksam. Typ att man då och då (varje dag rentav) ska tänka över vad man har att vara tacksam över. T ex att man just nu är frisk, att man slipper vara hemlös, att man har sin försörjning tryggad. Eller att man kan bry sig om andra och inte är någon psykopat.

Nu leder ju ordet "tacksam" tanken till vem/vilka man ska vara tacksam emot. De religiösa tackar sin Gud, men vem tackar vi andra? Sina gener? Sin tur? De politiker som stiftat våra lagar (som inte behöver vara de politiker som har makten just nu).

Vi kanske borde införa en Tacksägelsefest som amerikanerna för att fira allt vi har att vara tacksam över. (Vi behöver ju inte äta fylld kalkon för det.) Den kyrkliga tacksägelsedagen är "den söndag som infaller 8–14 oktober".

Hindrar ju inte att man också kan vara missnöjd med vissa saker och kräva ändringar. Men om man bara ser vad man inte har blir man dyster och gnällig.

Jag är tacksam för varje dag jag lever.
Så länge det finns liv finns det hopp!

Jag är tacksam över att jag bor i Sverige och över min familj, men jag är f-n inte tacksam över att j-a skit mina funktionshinder åstadkommer. Jag ser mig som fullständigt värdelös ur samhällssynpunkt. Jag är tvärtom en börda för samhället.

Gafsan skrev:

Huggorm skrev:Det finns i princip ingen som lever utanför samhället i Sverige idag, men det finns många som lever i utkanterna och bara plockar russinen ur kakan...

Ja. I en del fall får man en tydlig association till en trilsk treåring som skriker "dumma mamma!" när han inte får som han vill, utan att inse att mamma faktiskt tillför en hel del positivt.

Självklart kan man kritisera det samhälle man lever i och ha synpunkter på hur saker och ting borde fungera, men att påstå att man inte är en del av samhället är ytterst sällan rimligt.

varför tror du jag vill vara delaktig?

Carla1 skrev:Jag är tacksam för varje dag jag lever.
Så länge det finns liv finns det hopp!

-Är nog mer pessimistisk tyvärr, när hoppet tar slut är "stoltheten" det ända som återstår.
Så det är inte hoppet som sist lämnar människan, det är stoltheten.

-Herregud vad negativt skrivet..........men för min del sant...........