Angelic Fruitcake skrev:

Frimodig skrev:
Sen är jag ledsen för din lösning.¨

Lennart Frimodig

Varför ledsen?

Det är en knäppidé jag har.¨

Det är bäst här.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Du kunde kontakta mig privat.

Jag är 68 år och väger 67 kilo, och har naturlig kapacitet för att vara obehglig.

Men, jag gillar att försöka hjälpa människor som det är riktigt synd om.

Lennart Frimodig

Nej tack, jag gillar inte ditt sett att vara mot folk här och din vikt och ålder har inget med det att göra. Förstår inte ens varför du skriver det.
Dessutom tror jag inte du skulle kunna göra nått jag inte redan testat.
Du skriver med någon som testat div. terapier och självhjälp sedan hon var 5 år (vilket gör att jag gjort det i 21 år nu).
Men om du kommer fram till ett botemedel för autism är du välkommen att höra av dig, för det är autismen som förstör livet för mig.

KaosPrinsessa skrev:Mitt lär nog sluta med självmord eftersom jag har gett upp hoppet om att nånsin må bra.
Men jag försöker göra det bästa av livet så länge jag kan.

Ja detta har man tänkt på ett antal gånger men har då fan inte gett upp än..att nånsin inte känna nån riktig glädje och få nån ro i kroppen och det är samma här att autism ställer till ett helvete dagligen..sen att inse att göra det bästa av läget är lika så bra för vad har man för alternativ? att hänga sej? är bara för feg för det.

KaosPrinsessa skrev:

Frimodig skrev:Du kunde kontakta mig privat.

Jag är 68 år och väger 67 kilo, och har naturlig kapacitet för att vara obehglig.

Men, jag gillar att försöka hjälpa människor som det är riktigt synd om.

Lennart Frimodig

Nej tack, jag gillar inte ditt sett att vara mot folk här och din vikt och ålder har inget med det att göra. Förstår inte ens varför du skriver det.
Dessutom tror jag inte du skulle kunna göra nått jag inte redan testat.
Du skriver med någon som testat div. terapier och självhjälp sedan hon var 5 år (vilket gör att jag gjort det i 21 år nu).
Men om du kommer fram till ett botemedel för autism är du välkommen att höra av dig, för det är autismen som förstör livet för mig.

Det är ok. Vill du inte så vill du inte. Din grej.
Sen vet du redan.
Lennart Frimodig

Jag har så svårt för förändringar och nya skeden, så jag kommer nog dö i panik.

Uddaaspergare skrev:Ja detta har man tänkt på ett antal gånger men har då fan inte gett upp än..att nånsin inte känna nån riktig glädje och få nån ro i kroppen och det är samma här att autism ställer till ett helvete dagligen..sen att inse att göra det bästa av läget är lika så bra för vad har man för alternativ? att hänga sej? är bara för feg för det.

Jag har redan försökt några gånger och varit jävligt nära med och en gång förlorade de mig men jag kom tillbaka. Men de senaste åren har jag inte försökt nått pga att jag har lovat en jag älskar att inte göra det.

Angelic Fruitcake skrev:Nej, tvärtom! Vill gå i buddhistkloster under några år för att lära mig acceptera sakernas tillstånd, hitta ett inre lugn och lindra den inre smärtan man som människa per default dras med. ^^

Har du faktiska planer eller är det något du vill göra men inte nödvändigtvis tänker genomföra? Jag tycker det låter som en mycket spännande idé men har svårt att avgöra när människor faktiskt tänker genomföra något och när det är lite lösare tankar kring något.

Tallbarr skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Nej, tvärtom! Vill gå i buddhistkloster under några år för att lära mig acceptera sakernas tillstånd, hitta ett inre lugn och lindra den inre smärtan man som människa per default dras med. ^^

Har du faktiska planer eller är det något du vill göra men inte nödvändigtvis tänker genomföra? Jag tycker det låter som en mycket spännande idé men har svårt att avgöra när människor faktiskt tänker genomföra något och när det är lite lösare tankar kring något.

Jag är än så länge 31 och har två små barm, så tidigast om 15 år. Lösa planer mao.

Angelic Fruitcake skrev:Jag är än så länge 31 och har två små barm, så tidigast om 15 år. Lösa planer mao.

Ja, om klosterlivet är ett krav.

Har själv letat efter buddistiska och taoistiska samfund i Sverige men det verkar inte finnas utanför storstäderna.

Tallbarr skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Jag är än så länge 31 och har två små barm, så tidigast om 15 år. Lösa planer mao.

Ja, om klosterlivet är ett krav.

Har själv letat efter buddistiska och taoistiska samfund i Sverige men det verkar inte finnas utanför storstäderna.

Jag tror att om jag verkligen ska kunna utvecklas måste jag bort både från den moderna världen och från normal stress och krav. Det går inte att arbeta och meditera så intensivt med all stimulans och sysselsättning.

Hur jag tror mitt liv kommer sluta...
För mig är det väldigt svårt att se mig själv leva fram till ålderdomen. Det finns inte mycket mer för mig här i världen som jag ser det, och det känns som om jag gjort allt jag velat göra inom områderna jag klarar av. Jag har funnit kärleken, självständigheten, en kortare period av ”socialt normenligt" liv, samt annat jag värdesatt genom åren. Livet har inte blivit enklare för det, men jag kan tänka tillbaka på allt detta utan (alltför mycket) ånger.
Snoriga, skrikiga, migrängivande miniatyrfolk som gör allt för att förtära ens närvaro har aldrig varit något jag önskat, så att skaffa barn har jag aldrig funderat på.
En jordenruntresa är väl något jag däremot ibland funderat på, men med tanke på vad en sådan kräver rent ekonomiskt, fysiskt och framförallt psykiskt, så har jag kunna avfärda den drömmen utan problem. Mild avundsjuka känner jag bara av att se andras utlandssemestrar, men det är det.
Mitt livs ände önskar jag helst se ske genom eget initiativ, med huvudet hållet högt (med andra ord; ingen depressionsenlig utgång), och då i total ensamhen så att ingen lär gå förkrossad över min bortgång (även om jag ser det omöjliga i det).

Får nog skriva att jag tror jag kommer dö gammal och envis.

Angelic Fruitcake skrev:Jag tror att om jag verkligen ska kunna utvecklas måste jag bort både från den moderna världen och från normal stress och krav. Det går inte att arbeta och meditera så intensivt med all stimulans och sysselsättning.

Det vet du tveklöst bäst själv. Din situation får mig att tänka på filmen "The Darjeeling limited".

Ensam med mina kaniner.
Fast å andra sidan, då är jag ju inte ensam

KaosPrinsessa skrev:Jag har redan försökt några gånger och varit jävligt nära med och en gång förlorade de mig men jag kom tillbaka. Men de senaste åren har jag inte försökt nått pga att jag har lovat en jag älskar att inte göra det.

Okej...ja alltså jag lider med dej faktiskt för är ju djupt tragiskt att man vill ta livet av sej men har ju förstått att det inte gäller nu utan hänt tidigare för dej, nog fan är det viktigt att ha någon åtminstone som bryr sej ärligt för har man inte det så blir det tufft att orka kämpa vidare...som man hört så ofta.. ensam är man inte stark..ligger nåt i det... denna tråd handlar ju om hur livet kommer att sluta.. för egen del vet ej men döden kommer ju förr eller senare..som alla får invänta en dag.

Uddaaspergare skrev:Okej...ja alltså jag lider med dej faktiskt för är ju djupt tragiskt att man vill ta livet av sej men har ju förstått att det inte gäller nu utan hänt tidigare för dej, nog fan är det viktigt att ha någon åtminstone som bryr sej ärligt för har man inte det så blir det tufft att orka kämpa vidare...som man hört så ofta.. ensam är man inte stark..ligger nåt i det... denna tråd handlar ju om hur livet kommer att sluta.. för egen del vet ej men döden kommer ju förr eller senare..som alla får invänta en dag.

Känns likadant nu, men ett löfte är ett löfte.

KaosPrinsessa skrev:Känns likadant nu, men ett löfte är ett löfte.

Okej jag förstår nu.. du skrev ju att du inte försökt nu nån fler gång just för att du lovat att inte göra det till en person du tycker om...jag som skrev lite klumpigt för kunde ju tolka det som att det ännu finns kvar men du har gett ett löfte som du bestämt ska hålla.. att inte genomföra självmord.
För egen del lär det heller inte ske nu utan kommer leva vidare känns det som... lika bra att bestämma sej för det trots smärtsamma dagar från och till ständigt.

Jag planerar att bli begravd, som aska, på Berthåga urngravplats i ängsmiljö, i Uppsala. Där får man ha gravsten, anhöriga eller andra får lägga lösa blommor, och kyrkogårdsförvaltningen sköter graven.

Bägge mina föräldrar lät sig begravas i en sån här minneslund i Västerås.

I och för sig är Västerås en bättre stad än Uppsala, fast en grav med gravsten där anhöriga inte har nåt skötselansvar, är min lösning.

Jag gillar att folk finns kvar i nån symbolisk form. Ett par gånger per år brukar jag besöka farfars gravsten i Ryttern och morfars i Västerås.

Lennart Frimodig

Inatt. I drömmen. Inget jag visste skulle hända.

KaosPrinsessa skrev:

Frimodig skrev:Du kunde kontakta mig privat.

Jag är 68 år och väger 67 kilo, och har naturlig kapacitet för att vara obehglig.

Men, jag gillar att försöka hjälpa människor som det är riktigt synd om.

Lennart Frimodig

Nej tack, jag gillar inte ditt sett att vara mot folk här och din vikt och ålder har inget med det att göra. Förstår inte ens varför du skriver det.
Dessutom tror jag inte du skulle kunna göra nått jag inte redan testat.
Du skriver med någon som testat div. terapier och självhjälp sedan hon var 5 år (vilket gör att jag gjort det i 21 år nu).
Men om du kommer fram till ett botemedel för autism är du välkommen att höra av dig, för det är autismen som förstör livet för mig.

När du tycker allt håller på att ta slut kan du kontakta mig.
Antingen lennart.frimodig@integra-ab.se eller 0709-687536.
Nej, jag har inget botemedel mot autism. Never.
Jag kan möjligen lära dig leva med skiten. Fast, det är väsentligen din grej.
Jag tror inte på frälsning. Jag tror det är kärnpunkten, vad det egentligen handlar om. Det finns ingen frälsning för dig. Inget trollmedel.

Lennart Frimodig

Som alla andras. Vad tror ni?

Livet slutar inte.
För då är man död.
och döden finns inte.

Jag har länge/många gånger tänkt på det, och svaren är två:


1) Negativt slut: Jag tar livet av mig relativt snart, eller närmast överdoserar Atarax, dör av en hjärtattack omkring 50 år gammal, påtvingad "sambo" med exfru, eller

2) Positivt slut: jag blir väldigt gammal (precis som släktingar), ca 90-95 år, och kan fortfarande klå upp en värsting i förorten som försöker råna mig vid bankomaten. Och lever i en fräsch, välstädad, liten enkelt inredd lägenhet/hus, men fortfarande har kvar en bra stereo.

Jag bryr mig inte om TVn speciellt (har fortfarande en Philips "Lyx" tjock-TV, med väldigt bra bild). Ser aldrig riktigt skarpt i alla fall (konstant skiftande brytningsfel och närsynthet verkar det som).

Sannolikt fortfarande med ångest, men ändå med ett leende på läpparna, samt en vaken icke-gubb-blick (o)stadigt fäst på min låtsasklocka och sagla – ytterst lite – Nembutal när jag till liekvinnan säger: "Nice outfit... Är du emo!?"

Jag tror på en "The day after tomorrow"-scen där jag glider på en megavåg och sedan kommer en muterad anka och äter upp mig, något sånt.