Bjäbbmonstret skrev:

Ulfur skrev:Men jag skulle känna mig helt isolerad utan dem. De är nästan de enda jag umgås med. Det känns som om de har ett visst ansvar över mig. Att de alltid kommer älska mig även när alla andra hatar mig.

Även om de tycker om dig är de inte bra för dig som de behandlar dig just nu. Hur bra är det för ditt självförtroende att höra att du är korkad etc....? Är det inte meningen att du ska försöka skaffa dig ett eget liv på något sätt så småningom?

Det är nog jättedåligt för mitt självförtroende.

Jo, det ska jag. Mamma får ibland utbrott på mig och skriker att jag inte ska fråga henne om vad jag borde göra i sociala sammanhang hela tiden. Så nu gör jag inte det längre. Det är jättekonstigt att inte veta vad man ska göra. Så hon tycker nog också att jag borde flytta hemifrån.

Hundralappen skrev:Du får prata med dom så dom fattar att du uppfattar saker bokstavligt.
Sen finns där ju alltid en viss syskonkärlek som ibland kan ha rätt hård jargong. Om du verkligen inte tål det så får ju prata lite vett i din bror. Och visa honom att du inte tolererar hans beteende.

Är det bara brorsan som mobbas? Jag antar det, men föräldrar brukar ju vara snälla generellt. Så, vad är det dom gör om så är fallet?

Det är pappas kritik somt ar hårdast. Min bror är mera som hans privata fanclub och håller med och upprepar det han säger. För alla skrattar när pappa förolämpar mig. Jag tror min bror försöker bli accepterad. Pappa kan var väldigt hård mot honom också.

Jag och min bror kan inte vara själva i samma rum längre. Vi ryker ihop med en gång. Han kommenterar allt jag gör och driver med det. Riktiga småbarnssaker är det han håller på mig. Helfånigt, men jag mår jättedåligt av det tyvärr.

Jag är arg hela tiden nästan. Hela tiden på min vakt och beredd att försvara mig. Jag har blivit ganska aggressiv mot vad jag brukar vara och det gör mig lite rädd.

Du har ju inget krav på att du måste ta upp en diagnos när du söker jobb.
Den ska vara till för att du ska få rätt till den hjälp/stöd som du kan tänkas behöva.
Sen kanske det kan hjälpa dina föräldrar att tänka efter lite.

Jag har svårt att förstå hur dina föräldrar häver ur sig saker som att det är skämt och att man måste tåla sånt som kommentar när du säger att du känner dig mobbad hemma.
Och att just din far är delaktig i det??? Brorsan är ju tråkigt men jag antar att han är ung och då förmodligen inte vet bättre. Dessutom kommer han ju aldrig lära sig bättre om han får hållas.

plåtmonster skrev:Fast om du gör som Bjäbbmonstret säger så visar du med kraft att det inte är acceptabelt.

Om det "är på skoj" samt "bara retas" så kan du väl slänga middagsjuicen på nästa som solklart dummar sig .. "på skoj". Så kanske de fattar. De kommer så klart att bli upprörda.

Det är lite en del i att kommunicera på ett sätt som motparten förstår.

Jag har faktiskt slängt ett champangeglas i ansiktet på min bror. Och skrikit åt dem allihop att de ska sluta säga elaka saker för jag gillar det inte och jag mår dåligt av det. Det hände på nyårsafton och var väll mitt första stora utbrott.

Ulfur skrev:

Hundralappen skrev:Du får prata med dom så dom fattar att du uppfattar saker bokstavligt.
Sen finns där ju alltid en viss syskonkärlek som ibland kan ha rätt hård jargong. Om du verkligen inte tål det så får ju prata lite vett i din bror. Och visa honom att du inte tolererar hans beteende.

Är det bara brorsan som mobbas? Jag antar det, men föräldrar brukar ju vara snälla generellt. Så, vad är det dom gör om så är fallet?

Det är pappas kritik somt ar hårdast. Min bror är mera som hans privata fanclub och håller med och upprepar det han säger. För alla skrattar när pappa förolämpar mig. Jag tror min bror försöker bli accepterad. Pappa kan var väldigt hård mot honom också.

Jag och min bror kan inte vara själva i samma rum längre. Vi ryker ihop med en gång. Han kommenterar allt jag gör och driver med det. Riktiga småbarnssaker är det han håller på mig. Helfånigt, men jag mår jättedåligt av det tyvärr.

Jag är arg hela tiden nästan. Hela tiden på min vakt och beredd att försvara mig. Jag har blivit ganska aggressiv mot vad jag brukar vara och det gör mig lite rädd.

Mokej..
Har du tagit ett rejält snack med dom? Kan vara svårt att säga sånt.
Sen kan ju din pappa skämta med dig för han tycker om dig, men att man inte uppfattar det som det utan kränkande liksom. Sånt måste han veta om du inte sagt det till honom.

matgar skrev:Du har ju inget krav på att du måste ta upp en diagnos när du söker jobb.
Den ska vara till för att du ska få rätt till den hjälp/stöd som du kan tänkas behöva.
Sen kanske det kan hjälpa dina föräldrar att tänka efter lite.

Jag har svårt att förstå hur dina föräldrar häver ur sig saker som att det är skämt och att man måste tåla sånt som kommentar när du säger att du känner dig mobbad hemma.
Och att just din far är delaktig i det??? Brorsan är ju tråkigt men jag antar att han är ung och då förmodligen inte vet bättre. Dessutom kommer han ju aldrig lära sig bättre om han får hållas.

Det skulle var skönt att få någon form av hjälp faktiskt.

Fast min mamma håller kvar vid sin teori att personer med aspergers syndrom inte kan känna känslor. Är elaka monster helt utan empati och att de är våldsbenägna mördare. När jag berättade att psykologen trodde jag hade AS var... obeskrivlig. Hon vägrar förstå när jag försöker förklara om de problem jag känner att jag har och vad som man kan göra åt det.

Ja. Pappa är en MYCKET smart person men han är inte så snäll tycker jag. Han har väldigt lite förståelse för att alla inte är smarta. Han tycker väldigt illa om osmarta människor. Jag tror det är därför han är på mig hela tiden, för att han är besviken på mig eller något.

Min bror är en liten härmapa som gör allt som pappa gör (bror fyller 18 år btw) och försöker vara lite tuff och rolig som honom.

Hundralappen skrev:

Ulfur skrev:

Hundralappen skrev:Du får prata med dom så dom fattar att du uppfattar saker bokstavligt.
Sen finns där ju alltid en viss syskonkärlek som ibland kan ha rätt hård jargong. Om du verkligen inte tål det så får ju prata lite vett i din bror. Och visa honom att du inte tolererar hans beteende.

Är det bara brorsan som mobbas? Jag antar det, men föräldrar brukar ju vara snälla generellt. Så, vad är det dom gör om så är fallet?

Det är pappas kritik somt ar hårdast. Min bror är mera som hans privata fanclub och håller med och upprepar det han säger. För alla skrattar när pappa förolämpar mig. Jag tror min bror försöker bli accepterad. Pappa kan var väldigt hård mot honom också.

Jag och min bror kan inte vara själva i samma rum längre. Vi ryker ihop med en gång. Han kommenterar allt jag gör och driver med det. Riktiga småbarnssaker är det han håller på mig. Helfånigt, men jag mår jättedåligt av det tyvärr.

Jag är arg hela tiden nästan. Hela tiden på min vakt och beredd att försvara mig. Jag har blivit ganska aggressiv mot vad jag brukar vara och det gör mig lite rädd.

Mokej..
Har du tagit ett rejält snack med dom? Kan vara svårt att säga sånt.
Sen kan ju din pappa skämta med dig för han tycker om dig, men att man inte uppfattar det som det utan kränkande liksom. Sånt måste han veta om du inte sagt det till honom.

Jag vet inte hur du menar med rejält snack. Men jag har skrikit en hel del.

nu säger jag inte att det var illa för mig men jag fick ofta kommentarer som tex att mina systrar var dom mest "proffsiga" i hela världen och jag var minst proffsig i hela världen eller liknande kommentarer.
dom märkte nog att jag inte kunde det där sociala. (fast jag missförstod nog mycket också)
Så helt ensam är du inte.
Jag flyttade hemifrån då jag var 16 och har faktiskt inte så jättemkt kontakt med dom men nog kontakt i alla fall.

Nått råd kan jag inte ge däremot men som sagt helt ensam är du i alla fall inte.

Ulfur skrev:

Hundralappen skrev:

Ulfur skrev:
Det är pappas kritik somt ar hårdast. Min bror är mera som hans privata fanclub och håller med och upprepar det han säger. För alla skrattar när pappa förolämpar mig. Jag tror min bror försöker bli accepterad. Pappa kan var väldigt hård mot honom också.

Jag och min bror kan inte vara själva i samma rum längre. Vi ryker ihop med en gång. Han kommenterar allt jag gör och driver med det. Riktiga småbarnssaker är det han håller på mig. Helfånigt, men jag mår jättedåligt av det tyvärr.

Jag är arg hela tiden nästan. Hela tiden på min vakt och beredd att försvara mig. Jag har blivit ganska aggressiv mot vad jag brukar vara och det gör mig lite rädd.

Mokej..
Har du tagit ett rejält snack med dom? Kan vara svårt att säga sånt.
Sen kan ju din pappa skämta med dig för han tycker om dig, men att man inte uppfattar det som det utan kränkande liksom. Sånt måste han veta om du inte sagt det till honom.

Jag vet inte hur du menar med rejält snack. Men jag har skrikit en hel del.

att sätta sig ner och tala allvar funkar nog bättre annars kanske dom bara viftar bort det som att du bara är "udda" igen

plåtmonster skrev:Antingen:
* Gilla läget som det är
* Bli jobbig, skäll, kom med små elaka insunationer och visa att du kan köra samma sak tillbaks
* Kom bort därifrån, ät på en annan tid, ät på rummet. Flytta hemifrån osv..

Bara för att du tar saker ordagrant är inte något som är kopplat med intelligens. Det är ett antagande som din omgivning gör. Är det någon i familjen som ens påbörjat eller ens avslutat akademiska studier?

För egen del så hoppar jag över allt tärande sällskap. Det är helt enkelt inte värt min tid övh.

Jag tror aj skall bli fruktansvärt jobbig.

Min pappa hoppade av gymnasiet eftersom han tyckte det var för enkelt. Han var inte på lektionerna men fick ändå MVG på nästan alla prov.

Min bror är en latmask som vägrar göra skolarbete. Jag och mamma gjorde hans jobb åt honom så att han skulle kunna börja på gymnasiet.

Min mamma har gått ut gymnasiet med ganska bra betyg. Och pluggat vidare.

Jag har nästan bara MVGn från gymnasiet. Skall läsa till några kurser och sedan börja plugga till biolog för att slutligen kunna bli forskare inom genetik. Så jag vet ju egentligen att jag inte är dum i huvudet bara för att folk säger det till mig.

Jag vet ju att om man tolkar saker bokstavligt är det ett tecken på AS, och personer med den diagnosen är ju inte underbegåvade.

rapchic skrev:nu säger jag inte att det var illa för mig men jag fick ofta kommentarer som tex att mina systrar var dom mest "proffsiga" i hela världen och jag var minst proffsig i hela världen eller liknande kommentarer.
dom märkte nog att jag inte kunde det där sociala. (fast jag missförstod nog mycket också)
Så helt ensam är du inte.
Jag flyttade hemifrån då jag var 16 och har faktiskt inte så jättemkt kontakt med dom men nog kontakt i alla fall.

Nått råd kan jag inte ge däremot men som sagt helt ensam är du i alla fall inte.

Det var modigt av dig att våga flytta så tidigt!

Jag önskar att jag hade det modet.

rapchic skrev:

Ulfur skrev:

Hundralappen skrev:
Mokej..
Har du tagit ett rejält snack med dom? Kan vara svårt att säga sånt.
Sen kan ju din pappa skämta med dig för han tycker om dig, men att man inte uppfattar det som det utan kränkande liksom. Sånt måste han veta om du inte sagt det till honom.

Jag vet inte hur du menar med rejält snack. Men jag har skrikit en hel del.

att sätta sig ner och tala allvar funkar nog bättre annars kanske dom bara viftar bort det som att du bara är "udda" igen

Okej. Jag bör alltså samla familjen och förklara lite om AS och att jag känner mig mobbad?

Ulfur skrev:

rapchic skrev:nu säger jag inte att det var illa för mig men jag fick ofta kommentarer som tex att mina systrar var dom mest "proffsiga" i hela världen och jag var minst proffsig i hela världen eller liknande kommentarer.
dom märkte nog att jag inte kunde det där sociala. (fast jag missförstod nog mycket också)
Så helt ensam är du inte.
Jag flyttade hemifrån då jag var 16 och har faktiskt inte så jättemkt kontakt med dom men nog kontakt i alla fall.

Nått råd kan jag inte ge däremot men som sagt helt ensam är du i alla fall inte.

Det var modigt av dig att våga flytta så tidigt!

Jag önskar att jag hade det modet.

ser inget modigt med det jag började ju gymnasiet och då flyttar många, jag använde gymnasiet som orsak också då det var många kvällsaktiviteter knutna till skolan i den linje jag gick och vi hade inga kvällsbussar hem.

däremot for jag ju hem på helger och liknande och mamma stod ju på kontraktet ett tag tex så helt utan stöd var jag inte men jag slapp bo hemma i alla fall.

Ulfur skrev:

rapchic skrev:

Ulfur skrev:
Jag vet inte hur du menar med rejält snack. Men jag har skrikit en hel del.

att sätta sig ner och tala allvar funkar nog bättre annars kanske dom bara viftar bort det som att du bara är "udda" igen

Okej. Jag bör alltså samla familjen och förklara lite om AS och att jag känner mig mobbad?

Det kan kanske hjälpa, helt har jag inte testat sånt för jag fick inte diagnos förrens jag var 20 och då hade jag ju inte bott hemma på 4 år och min man (då pojkvän/sambo) jobbar inom handikapp så han visste endel därifrån. Men enligt vad du berättar tror jag inte du har så mkt att förlora och ett allvarligt prat "faller tyngre" också.

rapchic skrev:

Ulfur skrev:

rapchic skrev:att sätta sig ner och tala allvar funkar nog bättre annars kanske dom bara viftar bort det som att du bara är "udda" igen

Okej. Jag bör alltså samla familjen och förklara lite om AS och att jag känner mig mobbad?

Det kan kanske hjälpa, helt har jag inte testat sånt för jag fick inte diagnos förrens jag var 20 och då hade jag ju inte bott hemma på 4 år och min man (då pojkvän/sambo) jobbar inom handikapp så han visste endel därifrån. Men enligt vad du berättar tror jag inte du har så mkt att förlora och ett allvarligt prat "faller tyngre" också.

Okej. Då ska jag försöka komma på en bra tidpunkt och göra det. Fy vad nervöst det blev.

Det är förståeligt att det blir nervöst.
Men nått måste ju hända, det du beskriver låter väldigt ohälsosamt.

Jag tycker det låter som din mor förväxlar AS med psykopati/narcissism.

matgar skrev:Det är förståeligt att det blir nervöst.
Men nått måste ju hända, det du beskriver låter väldigt ohälsosamt.

Jag tycker det låter som din mor förväxlar AS med psykopati/narcissism.

Jag tycker min familj är ohälsosam.

Ja det kanske hon gör. Det är nog mycket möjligt. Jag har gett henne länkar till lite sidor, men jag tror inte att hon har läst dem. Dock pepprar jag henne med information så fort vi är själva.

Ulfur skrev:Ja. Pappa är en MYCKET smart person men han är inte så snäll tycker jag. Han har väldigt lite förståelse för att alla inte är smarta. Han tycker väldigt illa om osmarta människor.

AS är ju i rätt så hög grad ärftligt, och det här låter mera som en asperger-förälder än en NT-förälder, tänker jag spontant. Om det skulle vara så, så kan det förklara varför din pappa (trots sin intelligens) inte inser att hans beteende mot dig är väldigt negativt och sårande.

När man har AS kan det vara svårt att förstå hur andra tänker och känner, även om man är intelligent.

Jag tycker att det låter som en bra idé att prata med familjen, men kanske inte alla samtidigt. Jag tror att det förmodligen fungerar bättre om du tar en pratstund med dem var för sig och förklarar på ett så vänligt och icke-hotfullt sätt som du kan hur du känner dig och hur du uppfattar deras beteende.

När det gäller nackdelarna med en diagnos så tror jag att de är överdrivna. Har man så stora svårigheter att man uppfyller diagnoskriterierna så kommer diagnosen att vara till avsevärt mera hjälp än skada. Och har man inte så stora svårigheter, så får man ju ingen diagnos.

Ulfur skrev:Jag har gett henne länkar till lite sidor, men jag tror inte att hon har läst dem. Dock pepprar jag henne med information så fort vi är själva.

De flesta människor vet att det är förknippat med död och hemska sjukdomar att röka, ändå börjar många och fortsätter dessutom. Så ibland är det inte information utan att man behöver något annat för att ta något till sig.

Diagnos ger rätt till viss hjälp och ekonomiska bidrag. Om du tycker att det överväger nackdelarna så kan du ju ordna det.

Ulfur skrev:fast min mamma håller kvar vid sin teori att personer med aspergers syndrom inte kan känna känslor. Är elaka monster helt utan empati och att de är våldsbenägna mördare.

Då kanske det är på sin plats att någon läkare/den som gör utredningen tar ett snack med din mamma och förklarar hur det ligger till. Jag tror fördelarna med att få en diagnos överväger, du behöver ju inte berätta för någon att du fått det om du inte vill, men det gör att du kan få rätt hjälp, bättre förståelse mm

Du kan retoriskt fråga vad det är för monster som kommer med nedsättande insunationer och allmänt kränkande kommentarer..

Ahh sånt här gör mig ont i hjärtat
och man älskar alltid sin familj och vill inte va osams med dom
en väldigt svår situation , du verkar ju säga att du inte kan flytta
endå viktigt att kämpa och visa att man inte gillar läget
du har ingen vän du kan bo hos ? .

Hej!

Också jag tror att en diagnos kan vara till nytta.

När jag bodde hemma så retades min lillebror med mig en hel del. Han var sju år yngre. Omväxlande spelade vi spel och kort, omväxlande bråkade vi. Ungefär som syskon brukar.

Min pappa är också en riktig retsticka och gillade att retas. Men det var inte mobbing på något vis. Jag brukade bli arg, och då kunde mina föräldrar säga: "Men förstår du inte att vi bara skojar". Ingen var elak, inte på något vis, men jag var rätt känslig just då. Så här efteråt kan jag undra varför jag alls blev arg. Jag och pappa har annars alltid haft en bra relation, liksom jag och mamma. Tonåren var väl sådär, då kom vi inte riktigt överens, men det ska väl vara så. Att man kommer ihop sig om vad man får göra och inte får göra.

Lilla Gumman

Gafsan skrev:

Ulfur skrev:Ja. Pappa är en MYCKET smart person men han är inte så snäll tycker jag. Han har väldigt lite förståelse för att alla inte är smarta. Han tycker väldigt illa om osmarta människor.

AS är ju i rätt så hög grad ärftligt, och det här låter mera som en asperger-förälder än en NT-förälder, tänker jag spontant. Om det skulle vara så, så kan det förklara varför din pappa (trots sin intelligens) inte inser att hans beteende mot dig är väldigt negativt och sårande.

Din beskrivning av din pappa är nästan exakt hur jag skulle ha beskrivit min egen pappa när jag växte upp, Ulfur, för han är hyperintelligent, och har alltid haft en tendens att verka nedlåtande mot folk som inte är lika smarta som honom. Eftersom han tog för givet att jag måste klara mig lika bra som honom på alla sätt och vis, hade han alltid jättehöga krav på mig när jag bodde hemma, och han kunde säga riktigt elaka saker när jag inte levde upp till hans förväntningar.

När jag gick i högstadiet och var tvungen att visa upp mina prov hemma för förälders underskrift, t ex, brukade min pappa alltid sucka och beklaga sig om jag råkade ha något enstaka fel på ett prov (det spelade aldrig någon roll om jag - trots eventuella fel - nästan alltid hade högsta betyg på proven ändå). Enligt honom visade dessa småfel att jag var lat och slarvig, och han förväntade sig såklart mycket bättre av mig, vilket i sin tur fick mig att känna mig ganska dum och värdelös. Samtidigt tyckte han också att det var jag som skulle städa hela huset (själv var han för upptagen med sina jobb), men som tonåring tyckte jag såklart inte att det var så kul att agera hushållerska åt min egen pappa, så det blev mycket bråk om det med - alltid med slutsatsen att jag var dum som inte förstod det som enligt honom var "självklart", och när jag inte skötte mig var jag bara egoistisk och tyckte att jag var förmer än andra.

Det där var bara ett par exempel, och min pappas beteende mot mig har tyvärr format hela min självbild. Även om han successivt blev snällare när jag hade flyttat hemifrån, har jag gått hela livet och mått dåligt pga den där känslan att jag inte har varit bra nog för någonting. Först när jag insåg att jag måste ha Aspergers syndrom, och att även min pappa med största sannolikhet har AS, gick det upp för mig att allt han har sagt till mig, som har fått mig att må så dåligt hela livet, kanske egentligen inte alls var så illa menat från hans sida som jag tog det. Och jag håller med Gafsan om att din pappa kanske inte heller förstår hur mycket han sårar dig, om det är så att han också har AS (du måste ju ha ärvt det från någon).

Huruvida du ska göra en utredning eller inte, och hur pass mycket du vill eller kan prata om det här med din familj, kan jag inte säga så mycket om. Däremot har insikten om AS i alla fall hjälpt mig att förlåta min pappa, och äntligen börja läka alla själsliga sår han har orsakat hos mig. Kanske skulle detsamma kunna gälla för dig - oavsett om du får din pappa att ändra beteende eller inte - om det nu är så att din pappa helt enkelt inte förstår vad det är han gör emot dig. Självklart ska du egentligen inte behöva höra att du är dum alls (vilket du uppenbarligen inte är, heller), men om det hela fortsätter, kanske det skulle kunna vara till någon sorts tröst om du kunde tänka att din pappa helt enkelt inte vet bättre..? Vad som än händer, så hoppas jag i alla fall att du får må bättre snart!