Jag tar avstånd från att man på något vis skulle vara mindre kapabel att vara förälder bara för att man fått diagnosen Asperger. Diagnosen är så bred och går från de som inte klarar av att ta hand om sig själva alls, ända till de som ingen människa kan gissa att de ens har en diagnos.

Så där får man ju använda sitt egna (förhoppningsvis) goda omdöme. Inte heller är jag för någon sorts resning, där inga med AS ska finnas.

Men... sedan kommer den åsikt som ofta har missuppfattats av folk här. Jag, personligen, skulle aldrig skaffa fler barn, nu när jag vet om att jag har AS. Varför då?
För att jag har sett just hur oerhört dåligt min äldsta dotter (som ärvt min AS) mår till följd av sin AS. Helt ärligt är jag inte sådan enorm egoist eller så hårdhjärtad att jag kan utsätta ännu ett barn för det helvete hon går igenom.
Självklart önskar jag inte henne ofödd!! Hon (tillsammans med lillasyster) är ljuset i mitt liv. De är mitt allt och jag älskar dem mer än något annat. Faktum är att jag inte hade en susning om vad kärlek var innan de kom in i mitt liv.

Just därför, för att jag älskar dem så mycket, väljer jag att inte skaffa fler barn. Den man älskar vill man inte orsaka något lidande. Det räcker med att jag utsatt henne för detta helvete.

Jag får då ofta höra att "alla med AS mår inte så dåligt som henne, så varför skulle jag inte skaffa barn?". För att man aldrig vet. Jag mådde inte så dåligt som henne som barn. Det finns inga garantier för att barnen kommer att må skitbra bara för att man själv gör det.
Sedan finns det ju, å andra sidan, inga garantier för att barnen kommer att må skitbra för att de har NT-föräldrar heller.

Så var och en får använda sitt eget omdöme. Jag själv utsätter dock inte någon fler person för detta helsicke.

Tack för era synpunkter.

Jag är ledsen om jag provocerade någon, det var inte min mening. Jag har själv AS är känner mig bedrövad över att jag kanske inte borde skaffa barn i framtiden. Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas så känns tungt. Är dock inte säker på att jag skulle bli en bra far eftersom jag har många av de svårigheter som personer med AS har. Sen vet jag inte om jag vill utsätta mina barn för de problem och svårigheter som jag själv haft. Verkar ju vara en jättehög risk att mina barn skulle ärva min AS. Om man har tur får de en lindrigare AS än jag, men det kan ju lika gärna bli motsatsen.

<MASSOR_AV_ILSKEN_IRONI>

En annan mycke allvarlig fråga är ju om man borde skaffa barn när man har glasögon eller hjärtproblem!

Glasögon är ju ärftligt och kan skapa massor av mobbningssituationer för barnet, samtidigt som det faktiskt INTE KAN SE LIKA BRA SOM ALLA ANDRA?! Vill du som förälder verkligen utsätta ditt barn för det?! Va?

Och allvarligt talat. Har du hjärtproblem så dömer du ditt barn till en för tidig död! Vill du som förälder ha det på ditt samvete? va? Va? VA?

Nä, rashygien borde utfärdas för alla som inte är blonda, blåögda, normalseende, genomsnittslånga, samt utan konstaterade ärftliga fysiska och mentala defekter MINST tre generationer bakåt i tiden! Vi kanske borde promota ett införande av en särskild myndighet som ser till att handlägga alla barnalstringsansökningar för att se till att föräldrarna är godkända? Vad sägs om "Rashygieniska Institutet"... eller "Myndigheten för eugenisk forskning"?

</MASSOR_AV_ILSKEN_IRONI>

Finns ju två plan här. Jag känner precis som Weasley, Ganesh m.fl., samtidigt som jag förstår T-johos (med fleras!) personliga dilemma alldeles utmärkt. Utan konflikt - det är två plan, som sagt.
Vi måste hålla vakt mot rasistiska och eugeniska tendenser och sådana vanföreställningar och irrationell bitterhet de bygger på, det är sådant som borde vara självklart - och plötsligt visar sig inte ha varit det.
Men det ger oss inte rätt att inte ta någons personliga oro och grunder för den på allvar och låta bli att samtala.
(Utebliven respekt och samtal är just sådant som skapar rassar, nassar och andra som vill göra cynism, orespekt och övervåld till grunder för samhället. Sagt som allmänt konstaterande, utan någon syftning på T-joho.)

Jodå.

Visst finns det anledning till oro. Men inte bara för dem som diagnosticerats med AS. Det finns anledning till oro för ALLA UTAN UNDANTAG när man skaffar barn!

En oro som bör grundas på hur man kommer vara som förälder, hur man bäst ska ta hand om ett barn, hur man ska göra den svåra balanseringen mellan straff och motivering, mellan frihet och återhållsamhet.

Oron bör INTE grundas på de här tänken om att "rasen är bättre utan mina egenskaper". Dålig syn kan vara ärftligt. Diabetes kan vara ärftligt. Hjärtsjukdomar kan vara ärftliga. Blå ögon är ärftligt. MASSSSSSSSVIS av olika saker är ärftliga! Ska rasen renas från allt detta blir det ju så att vi måste anordna någon sorts kontrollinstitut där vi kan sortera bort oss själva.

Nej!
Vill man ha barn, skaffa barn. Ta hand om det väl. Ge det kärlek och omtanke, låt det veta att det är uppskattat och omtyckt!

T-joho. Om du inte vill ha barn. skaffa inga. Det är ditt problem och nåt för dig att handskas med och ta ställning till. Deal with it.

Men vad du inte skall göra, det är att ifrågasätta hur vi sam har barn sköter vårt föräldraskap. Det vet du inget om. Och du har inte med det att göra. Så håll dig borta från det. Långt borta.

Om du tycker att Din diagnos är ett gissel och en börda så diskutera det nån annan stans är här. Tex i avdelningen AA.

I just denna avdelning bidrar dina inlägg inte med ett dugg. Mer än upprördhet. Det är i alla fall min åsikt.

Ganesh:
Jag har aldrig sagt att alla med Asperger är dåliga föräldrar, du misstolkar det jag skriver. Att AS är ett problem för att bli en god förälder är för mig självklart. Mycket större problem än att ha glasögon, men kanske ett mycket mindre problem än en del annat som kan drabba människor.

Anledningen till att jag tog upp ämnet var för att jag ville veta hur andra resonerar.

Det är väl inte otroligt att det faktum att jag överhuvudtaget tog upp detta ämne på en sån här site är ett uttryck för Asperger, dvs. bristande empatisk förmåga. Trodde att man skulle kunna resonera kring detta på ett sakligt sätt och väga för och emot. Vad tror ni?

t-joho skrev:

Är det etiskt tycker ni att skaffa barn om man har Asperger?

Om man kommer till ett ställe där det i princip bara finns föräldrar som också har aspergerdiagnos, är inte det att provocera? Det är förolämpande och insinuant. Därför att det ligger i frågans natur att de som har barn och diagnos betett sig på ett oetiskt sätt. Och det är definitionsmässigt insinuant. Och kränkande.

Det strider mot åtminstone tre punkter i reglerna för FF:
- Det är ett påhopp
- Det är aggressivt
- Det visar brist på respekt
Jag hoppas att moderatorerna noterat detta. Och mediterar över åtgärder.

Moderator:

T-johos första inlägg kunde tolkas som provocerande, men baserat på övriga inlägg ser jag ingen anledning till åtgärd.

Alla kan uttrycka sej klumpigt på internet.

weasley skrev:
Oron bör INTE grundas på de här tänken om att "rasen är bättre utan mina egenskaper". Dålig syn kan vara ärftligt. Diabetes kan vara ärftligt. Hjärtsjukdomar kan vara ärftliga. Blå ögon är ärftligt. MASSSSSSSSVIS av olika saker är ärftliga! Ska rasen renas från allt detta blir det ju så att vi måste anordna någon sorts kontrollinstitut där vi kan sortera bort oss själva.

För mig handlar det inte alls om att "rensa ut" människor med Asperger, och jag hoppas att du inte uppfattat mig så.
För mig handlar det om att inte låta någon lida av min egoism. Att skaffa barn är egoistiskt, eftersom det är något man gör bara för att man vill. När jag sett just hur dåligt tjejen min mår, så skulle jag aldrig, med gott samvete, kunna utsätta en annan människa för det.
Du nämnet också hjärtsjukdomar. Hade jag en allvarlig hjärtsjukdom (som jag då var medveten om) som fick min livskvalitet att minska avsevärt och/eller förkortade min livslängd med ett betydande antal år och som även var ärftlig så skulle jag inte ha skaffat barn.

Jag är samtidigt mycket medveten om att detta är min högst personliga åsikt, och jag lägger mig inte i om andra med AS vill skaffa barn. Inte heller anklagar jag människor med AS som skaffar barn för att vara oetiska eller egoistiska eller dumma.
Alla förhåller sig ju olika till sin diagnos, och alla mår vi på olika sätt. Jag sitter ju med facit i hand så att säga, och väljer då att inte skaffa fler barn. Sedan är det ju som jag nämnde tidigare så att barnet kan födas utan AS, eller födas med AS och må skitbra hela livet.
Jag har också full förståelse för längtan efter barn, och även detta med att man i första hand ska se till att man kan vara en bra förälder.
Det som gör mig ont där är att jag kan vara Moder Theresa och min dotter kommer inte att må bättre iaf.

Som tillägg kan jag nämna, för de som inte vet, att jag just har gått igenom en oerhört smärtsam period med jäntan och det kan färga mitt omdöme rätt rejält.

tahlia skrev:För mig handlar det inte alls om att "rensa ut" människor med Asperger, och jag hoppas att du inte uppfattat mig så.

Nej, och jag vände mej inte till någon särskild person med mitt inlägg - jag har bara hört och sett så många exempel på vad man "ska" och "inte ska" göra och när man dessutom avstår från något för att man anser sej vara DEFEKT och undrar om det är ETISKT att skaffa barn för att man blivit diagnosticerad med AS.

Så länge man är en bra förälder som ger sitt barn trygghet och ställer upp när det behövs och kämpar för sitt barns skull (och det tycker jag du verkligen har visat prov på, tahlia!) så länge är det klart man ska ha barn. Oavsett glasögon, anlag för flintskallighet eller vad det nu kan vara.

Vill man skaffa barn måste man ställa sig frågan
"Kommer jag att klara av det?"
Den frågan bör även människor utan asperger ställa sig.
Dessutom brukar man växa med uppgiften.
Förutsättningarna och ev problemen ser ju väldigt olika personer med AS, har man så kraftiga problem att man inte kan lyfta luren eller gå ut bland folk (för det måste man när man har barn) bör man tänka över om det är lämpligt.

Alltså att ha asperger behöver inte vara ett hinder för att skaffa barn.
Anser du att det är vad du vill och att du klarar av det finns det ingen anledning att låta bli.

Jag har min mamma att tacka för att jag "klarat" mej så bra som jag gjort även om tiden från 6-åring fram till jag var c:a 27-29 inte var direkt vad man kan kalla för lättsamt... Jag anser att de svårigheter jag haft och har INTE beror på mej utan faktiskt på andra, det är alltid andra som försvårar livet för mej och för mina barn som har autism så alltså kan jag enkelt summera det med att deras handikapp inte är deras utan andra gör dom till handikappade för att de inte får vara som de är och accepteras som de är... Svårt att beskriva det där men jag vägrar acceptera att det är fel på mina barn bara för att de inte ges möjlighet att få vara dom dom är eller att det ska vara fel på mej bara för att jag inte fungerar så som andra anser att man ska fungera... Vem har bestämt vad som är rätt och fel så länge ens beteende inte skadar någon annan?!?!

Hade jag avstått barn om jag vetat innan...? Nej men jag kan samtidigt känna en sorg och rädsla för att de får det tuffare än andra sk. "normala" och att de får smällar och törnar av folk som är elaka och oförstående och jag kan ju inte vara där och beskydda dom jämt... Min äldsta klarar sej kanske bäst... hon har jag lyckats "banka" in ett sort självförtroende i men hon lider ändå av utanförskap och en stark vilja av att kunna smälta in och hon försöker så hårt varje dag att det skär i ens hjärta när hon blir så lessen när det inte fungerar... "mamma, jag försökte verkligen men så gjorde jag si och så och sa si och så fast jag inte skulle, det bara blev fel ändå och så stirra alla och jag fick inte vara med... I morgon ska jag inte... " Pressen att passa in... som någon skrev på forumet "Det är säkert bättre att vara underintelligent så man skulle slippa veta av och känna av när man gör dumt/andra är dumma".

Den yngre, sockersöt, alltid glad och öppen mot alla och kan inte tro en enda själ om ont... Hon har det tuffare... hon är överintelligent inom vissa områden men på andra långt under medel, hon förstår inte vad andra vill eller hur andra är vilket kan få följder som att hon inte förstår... när får hon vara med och inte... vilket i sin tur resulterar i att andra barn kan skrika åt henne och knuffa på henne... hon förstår varken knuffarna eller skrikandet... varken handlingen eller orden... så hon bara står där och ta emot... hon kommer inte ens på att gå där i från... och hon kommer hamna i dessa situationer om och om igen...

Summering, skulle jag avstått mina barn? Om jag svarar ja på den frågan så är det det samma som att säga att jag accepterar att andra människor har rätt att förtrycka personer som sticker av och att de "normala" med sitt "normala" beteende "vinner mark" som nazister... var som alla andra eller du har inte rätt att existera och de "normala" har rätt att jävlas med dej så mycket vi vill...
Jag skulle aldrig avstå mina barn och jag vill heller inte vara annorlunda själv än vad jag är men det finns massor av "normala" människor jag avstår med lätthet!

Emma.

Du resonerar precis som jag i den här frågan. Ju fler som arbetar för att man ska få vara den man är, desto lättare kommer det bli att få vara den man är i framtiden. Attityder kan ändras. Det som funkade för 50 år sedan är inte gångbart nu. Det som är nu behöver inte vara så om ytterligare 50 år.

Det gäller bara att våga. Jag gör så gott jag kan, i min lilla del av världen.

Jag ansluter mig till Emma och Weasley.

(och Weasley: om du fortfarande kompletterar ditt kompendium av inlägg som kan öppna andras ögon för oss, så kanske Emmas (anonymiserat efter önskan eller behov) + ditt här?...)

Emma,
Jag känner så väl igen mig i ditt tankesätt och det du beskriver av hur livet kan se ut för oss med AS/autism.

Jag känner med dig när det gäller barnen. Jag hoppas så innerligt att min dotter aldrig ska få uppleva det utanförskap som jag upplevde men egentligen aldrig förstod under min uppväxt. Vad gjorde jag för fel? Jag vet inte.

Börjar med att säga att jag är glad att du har en sådan pass positiv syn på det hela Emma.

Omvärldens reaktion på min och min dotters AS är det minsta problemet vi har. Så den tanken att det är omgivningen som gör AS till ett handikapp finns inte i min lilla familj.
Min dotter slåss med de inre demoner som följt hennes AS och som resulterat i tvångstankar, ångest och sömnrubbningar. Att hon mår så otroligt dåligt som hon gör periodvis kommer sig av det elände hon föddes med, inte andra människor attityd mot henne.

Det här kanske låter illa, men jag önskar att omvärlden och dess syn på oss var vårt största problem. Då skulle livet kännas oändligt mycket lättare.

tahlia, det jag sett hos min två är att när de mår dåligt så beror det alltid på andra människor, oförståelse, elakheter eller bara ren skär dumhet, brist på stöd.

För att ta den yngsta... hon har haft sån ångest att hon trots sin litenhet fick sömnproblem, hon fick ont i magen som gick över i illamående och så blev hon rädd att hon skulle kräkas och rädd att hon var sjuk.
Varför? Efter mycket forskande från min sida så fick jag ur henne vad som klämde henne, hon förstod inte människorna runt omrking och när de handlade oberäkneligt eller "fel" enligt henne så blev hon rädd för att lämna hemmet, rädd att sova då sova betydde en ny dag.

"han knuffade mej, varför då, han sa fula ord men fröken sa inte till, varför då, det fanns inte frukt i dag, det ska vara frukt, varför fanns det ingen frukt, jag får inte vara med, varför då, fröken såg arg ut, varför då, barnen har sönder saker fast man inte får, varför då, jag försöker ta bort sakerna så de inte har sönder dom men då blir barnen arga, varför då?, barnen bråkar med varandra, varför då? och så där höll det på...
Hade en vuxen varit med och tolkat (vilket de ska men faller ifrån...) så hade hon inte behövt må så där dåligt. Får hon den hjälp, stöd och förståelse som behövs så kan hon fungera jätte bra men brister det så fungerar hon inte alls och hon mår jättedåligt.

Hon kommer inte alltid att ha vare sej hjälp eller ens förståelse i alla lägen/situationer men hur hon kommer må beror mycket på hur människorna runt omkring henne bemöter henne. Alltså kan jag inte lägga all skuld på handikappet utan faktiskt en hel del på hur andra är runt omkring.

Det gör ont i mig att din lilla tjej finner omgivningen så jobbig och att det resulterar i att hon mår dåligt.
I ett sådant läge skulle jag nog också konstera att andra människor var en stor bidragande orsak till att barnet mår dåligt.

Men med min jänta är det inte så. Hon plågas av sig själv och de tankar hennes hjärna tvingar henne att älta.

När det gäller det att människor beter sig konstigt, så har även min tjej yttrat sig om det. Grejen är ju då att "problemet" sitter hos henne (och mig, för även jag upplever sådant väldigt ofta). De människor man har runt sig är övervägande personer utan Asperger, och dessa personer måste ju få vara sig själva. Eller ska vi tvinga människor att lära sig vara på ett sätt som en Aspie kan förstå och inte se som konstigt?
Vi kan inte gapa om att vi inte får vara som vi är, om inte andra människor får vara som de är, eller hur? Och faktum är att p.g.a Asperger så framstår andra personer som konstiga och ibland skrämmande, speciellt för barn.

Så hur jag än vrider och vänder på det, så ser jag mest problem med mitt funktionshinder, och skulle inte ha tagit risken att eländet orsakade mina barn att må dåligt, om jag fått min diagnos tidigare.

[Och nej, jag önskar fortfarande inte mina barn ogjorda. Jag älskar dem precis som de är. Jag önskar bara att min äldsta dotter hade fått må bra.]

Så tråkigt att höra att din dotter har det så svårt och jag förstår nu bättre hur du menar. "Man kan inte skydda sej från sej själv"

"Vi kan inte gapa om att vi inte får vara som vi är, om inte andra människor får vara som de är, eller hur?"

De stirrar, kommenterar, kanske pekar, pratar illa om, retar, mobbar, fryser ut etc. etc.. Kanske pratar vi om varandra på den här punkten för det är det som jag tycker att "normala" gör och de ställt mot att någon kanske råkar ha konstiga läten för sej i busskön eller inte kan hålla sej för att ordna flinghyllan på Ica så skadar det ingen medans de normalas sätt skadar dessto mer. Alltså tycker jag att de nomala som då inte ska ha några problem... är de som man kan ställa högra krav på vad det gäller beteende mot de som inte har det lika lätt.

Jag tycker det är synnerligen ofint av NT att inte begripa att alla inte är som de och respektera det.

(Ja, JA, jag VET att jag generaliserar just nu, men för diskussionens fromma gör jag en bekväm uppdelning av mänskligheten.)

Aha! Det var så du menade med andra personer.
Då instämmer jag helt och hållet med dig. Sådant beteende är vidrigt och oursäktligt.

Det jag syftade på med att barn (och även vuxna) kan tycka "andra" är konstiga och skrämmande var att någon kanske ler men samtidigt säger något negativt (bara ett, ganska lamt, exempel).
I den bemärkelsen kan man ju inte begära att alla ska anpassa sig efter oss Aspiesar.

weasley skrev:Och som jag sa; Vill man hålla rasen ren från icke-norm-anslutna kan man adoptera.

Det är rätt hårda krav på en förälder som vill adoptera, där tror jag inte att någon med en aspergerdiagnos går igenom..

poose skrev:

weasley skrev:Och som jag sa; Vill man hålla rasen ren från icke-norm-anslutna kan man adoptera.

Det är rätt hårda krav på en förälder som vill adoptera, där tror jag inte att någon med en aspergerdiagnos går igenom..

Absolut. Det är förståligt till stor del men det verkar lite hårt. De som får barn på naturlig väg eller på klinik har inga höga krav på sig .. men de som fått kämpa för att få barn tror jag kan vara både mer många och eftergivna än en del andra.

En sak jag tycker är konstig är att ensamstående (kvinnor i alla fall) får adoptera men inte sambor utan då måste de vara gifta.

Om man går igenom med As-diagnos eller ej vet jag inte. Det beror säkert på fall till fall liksom när det gäller de andra kriterierna.
Ursäkta lite