Tjafsa = småbråka och gnabbas.

Lätt att fastna på detaljer, inte släppa saker (=inte sopa under mattn och låtsas att allt är bra).

Bror Duktig skrev:Tjafsa = småbråka och gnabbas.

Lätt att fastna på detaljer, inte släppa saker (=inte sopa under mattn och låtsas att allt är bra).

Ok, det känner jag igen!

Bror Duktig skrev:Tjafsa = småbråka och gnabbas.

Lätt att fastna på detaljer, inte släppa saker (=inte sopa under mattn och låtsas att allt är bra).

Har inte läst hela tråden, men ibland kan det ju faktiskt finnas saker att "tjafsa" om, utan att det behöver vara någons fel? Strulande maskiner, en massa post och räkningar som väller in, värmen går sönder, alla vet vad jag menar. Då måste man ju "tjafsa".

Men BD, du kanske menade mer att man har en tendens att inte kunna släppa saker som egentligen kanske inte är så viktiga? Då får ju partnern försöka tala den andre till rätta.

off topic: Varför blir partnern en länk till en mötes sajt??

Bror Duktig skrev:Låter finfint, rapchic

Förutom det jag beskrev som var rätt eländigt, så tror jag att just det du beskriver, kan inträffa. Men jag har träffat på både rena NT-par och sådana som "du och din man" som har det så. Underbart.

Vi hade ju tur att vi hittade varann, vi tycker om eller älskar de flesta sidor med varann min man tycker om/älskar flera av mina AS drag också eftersom han är lik många drag (men inte pga AS utan pga uppväxt).
Men så är det väl med dom flesta ma måste hitta rätt och då kan det gå hur enkelt som helst.

rapchic skrev:

Bror Duktig skrev:Låter finfint, rapchic

Förutom det jag beskrev som var rätt eländigt, så tror jag att just det du beskriver, kan inträffa. Men jag har träffat på både rena NT-par och sådana som "du och din man" som har det så. Underbart.

Vi hade ju tur att vi hittade varann, vi tycker om eller älskar de flesta sidor med varann min man tycker om/älskar flera av mina AS drag också eftersom han är lik många drag (men inte pga AS utan pga uppväxt).
Men så är det väl med dom flesta ma måste hitta rätt och då kan det gå hur enkelt som helst.

Har ni barn?

Tallbarr skrev:

rapchic skrev:

Bror Duktig skrev:Låter finfint, rapchic

Förutom det jag beskrev som var rätt eländigt, så tror jag att just det du beskriver, kan inträffa. Men jag har träffat på både rena NT-par och sådana som "du och din man" som har det så. Underbart.

Vi hade ju tur att vi hittade varann, vi tycker om eller älskar de flesta sidor med varann min man tycker om/älskar flera av mina AS drag också eftersom han är lik många drag (men inte pga AS utan pga uppväxt).
Men så är det väl med dom flesta ma måste hitta rätt och då kan det gå hur enkelt som helst.

Har ni barn?

inte än, hurså?

barracuber skrev:

Bror Duktig skrev:Tjafsa = småbråka och gnabbas.

Lätt att fastna på detaljer, inte släppa saker (=inte sopa under mattn och låtsas att allt är bra).

Har inte läst hela tråden, men ibland kan det ju faktiskt finnas saker att "tjafsa" om, utan att det behöver vara någons fel? Strulande maskiner, en massa post och räkningar som väller in, värmen går sönder, alla vet vad jag menar. Då måste man ju "tjafsa".

Men BD, du kanske menade mer att man har en tendens att inte kunna släppa saker som egentligen kanske inte är så viktiga? Då får ju partnern försöka tala den andre till rätta.

off topic: Varför blir partnern en länk till en mötes sajt??

Jag menar att man både kan tjafsa mer om struntsaker som om viktiga detaljer, om man är en eller två aspergare i ett förhållande. Jag menade inte det ena eller det andra enbart.

rapchic skrev:

Tallbarr skrev:

rapchic skrev:Vi hade ju tur att vi hittade varann, vi tycker om eller älskar de flesta sidor med varann min man tycker om/älskar flera av mina AS drag också eftersom han är lik många drag (men inte pga AS utan pga uppväxt).
Men så är det väl med dom flesta ma måste hitta rätt och då kan det gå hur enkelt som helst.

Har ni barn?

inte än, hurså?

Intresserad av vilka möjliga stressmoment som finns i ert liv och hur mycket jag kan jämföra det med mitt eget .

Tillföra barn gör en hel del åt "det tjafsiga hållet" kan man säga.

Tallbarr skrev:

rapchic skrev:

Tallbarr skrev:
Har ni barn?

inte än, hurså?

Intresserad av vilka möjliga stressmoment som finns i ert liv och hur mycket jag kan jämföra det med mitt eget .

massa andra stressmoment har ju funnits/finns även sånna som bara är negativt (även om jag inte tror att ha bärn bara är gullgull och puttinutt så är det ju posetiva saker också)

Bror Duktig skrev:Tillföra barn gör en hel del åt "det tjafsiga hållet" kan man säga.

tar man upp saker direkt behöver det inte bli tjafs

rapchic skrev:

Bror Duktig skrev:Tillföra barn gör en hel del åt "det tjafsiga hållet" kan man säga.

tar man upp saker direkt behöver det inte bli tjafs

Nä, om man orkar och hinner. Det är mycket som inte är så lätt som man trodde - innan.

Bror Duktig skrev:

rapchic skrev:

Bror Duktig skrev:Tillföra barn gör en hel del åt "det tjafsiga hållet" kan man säga.

tar man upp saker direkt behöver det inte bli tjafs

Nä, om man orkar och hinner. Det är mycket som inte är så lätt som man trodde - innan.

Inget i mitt liv har varit lätt så jag tar inte för givet att skaffa barn kommer att vara lätt. Men har man inne vanan redan innan (vilket många inte har) så blir det ju enklare jämfört med dom som inte har det.

rapchic skrev:

Bror Duktig skrev:

rapchic skrev:tar man upp saker direkt behöver det inte bli tjafs

Nä, om man orkar och hinner. Det är mycket som inte är så lätt som man trodde - innan.

Inget i mitt liv har varit lätt så jag tar inte för givet att skaffa barn kommer att vara lätt. Men har man inne vanan redan innan (vilket många inte har) så blir det ju enklare jämfört med dom som inte har det.

Det låter som ni har mycket bra förutsättningar men jag hade inte upplevt någonting tidigare som kunde jämföras med att bli pappa.

Tallbarr skrev:
Det låter som ni har mycket bra förutsättningar men jag hade inte upplevt någonting tidigare som kunde jämföras med att bli pappa.

jag tänkte mest stress/press mässigt. det finns ju så många andra saker i allt annat (även barn) men bara för att man inte har barn så betyder inte det att man inte upplevt nånting heller.

rapchic skrev:men bara för att man inte har barn så betyder inte det att man inte upplevt nånting heller.

Det var verkligen inte vad jag ville säga och jag är ledsen om du tolkade det så.

"Nu får du skärpa dig och bete dig lite mer aspigt!"

Läste en artikel i veckans Metro om hur en rektor hade höjt skolresultatet rejält bl.a genom att det förväntades mer av eleverna. Nivågradering mm hade visst negativ inverkan. Inget "jag behöver plugga X för att jag vill uppnå Y alldeles oavsett vad mina klasskamrater gör".

Ja, vad ska man säga denna gränslöshet mellan jaget och gruppen hos NT-ianer är fascinerande. Det är väldigt centrerat av att omge sig med gruppens attribut (rätt märke på jackan) till att ändra sitt tankemönster efter gruppen och ligga i konsensus med dess värderingar och förväntningar. Detta ofta utan tanke på de reella konsekvenserna för verkligheten, andra eller sig själv. Ett slags neurologiskt betingat osjälvständigt självbedrägeri.

T.ex skulle du gilla/ogilla någon utan sakskäl helt beroende på vad andra säger? företa något som är skadligt för att det förväntas? göra livsval beroende på andras tyckande utan analys? osv.

Jag har haft tre förhållanden, varav två med AS-killar. Den första var jag ihop med i nästan två år, med paus emellan då jag inte mådde så bra. Vi levde inte ihop pga avstånd, men bodde hos varandra då vi hälsade på varann. Det funkade kanonbra. Visst, vi grälade väl ibland, men det gör väl alla partner, inte sant? Vi var t.o.m på semester till London i fjol våras, och trots våra olika "aspie-egenskaper" gick det bra. Vi kompletterade varann rätt bra. Han var bra på det jag inte var så bra på, och jag var bra på det han inte var särskilt duktig på. Förhållandet tog slut pga att jag till slut bara hade kompiskänslor för honom, och pga en annan orsak jag inte vill nämna här. Dock är vi fortfarande goda vänner, och pratar i telefon/skriver på KIK(smartphone-app där man skriver gratis meddelanden) flera gånger i veckan.

Det andra Aspie-förhållandet var kort men intensivt. Då vi grälade grälade vi ordentligt, och då vi var sams var allt underbart. Jag fick omedelbart väldigt starka känslor för mannen i fråga, och hade det hela förhållandet igenom. Jag visste på en gång att jag älskade honom, till skillnad från första Aspie-killen, som jag kände att jag älskade först efter någon månad.
Blev dumpad av honom, pga att han hade en del problem med sig själv.

Vet inte varför jag skriver det här nu, men det har ju med ämnet att göra.

Mymlan skrev:Jag har haft tre förhållanden, varav två med AS-killar. Den första var jag ihop med i nästan två år, med paus emellan då jag inte mådde så bra. Vi levde inte ihop pga avstånd, men bodde hos varandra då vi hälsade på varann. Det funkade kanonbra. Visst, vi grälade väl ibland, men det gör väl alla partner, inte sant? Vi var t.o.m på semester till London i fjol våras, och trots våra olika "aspie-egenskaper" gick det bra. Vi kompletterade varann rätt bra. Han var bra på det jag inte var så bra på, och jag var bra på det han inte var särskilt duktig på. Förhållandet tog slut pga att jag till slut bara hade kompiskänslor för honom, och pga en annan orsak jag inte vill nämna här. Dock är vi fortfarande goda vänner, och pratar i telefon/skriver på KIK(smartphone-app där man skriver gratis meddelanden) flera gånger i veckan.

Det andra Aspie-förhållandet var kort men intensivt. Då vi grälade grälade vi ordentligt, och då vi var sams var allt underbart. Jag fick omedelbart väldigt starka känslor för mannen i fråga, och hade det hela förhållandet igenom. Jag visste på en gång att jag älskade honom, till skillnad från första Aspie-killen, som jag kände att jag älskade först efter någon månad.
Blev dumpad av honom, pga att han hade en del problem med sig själv.

Vet inte varför jag skriver det här nu, men det har ju med ämnet att göra.

Har du märkt någon specifik skillnad i hur förhållandet med en annan AS varit i jämförelse med en NT? Något som fungerade bättre eller sämre?

Tallbarr skrev:

rapchic skrev:men bara för att man inte har barn så betyder inte det att man inte upplevt nånting heller.

Det var verkligen inte vad jag ville säga och jag är ledsen om du tolkade det så.

det var snarare ett förtydligande från min sida, särskilt eftersom det blev flera som jag diskuterade med, så du behöver inte vara rädd för att ha gjort mig ledsen (trött ät jag däremot därför vart jag sen med svaret)

rapchic skrev:

Tallbarr skrev:

rapchic skrev:men bara för att man inte har barn så betyder inte det att man inte upplevt nånting heller.

Det var verkligen inte vad jag ville säga och jag är ledsen om du tolkade det så.

det var snarare ett förtydligande från min sida, särskilt eftersom det blev flera som jag diskuterade med, så du behöver inte vara rädd för att ha gjort mig ledsen (trött ät jag däremot därför vart jag sen med svaret)

Bra! Jag blir alltid orolig att det blivit fel när jag får ett svar som inte handlar om det jag tänkte på.

Tallbarr skrev:

Mymlan skrev:Jag har haft tre förhållanden, varav två med AS-killar. Den första var jag ihop med i nästan två år, med paus emellan då jag inte mådde så bra. Vi levde inte ihop pga avstånd, men bodde hos varandra då vi hälsade på varann. Det funkade kanonbra. Visst, vi grälade väl ibland, men det gör väl alla partner, inte sant? Vi var t.o.m på semester till London i fjol våras, och trots våra olika "aspie-egenskaper" gick det bra. Vi kompletterade varann rätt bra. Han var bra på det jag inte var så bra på, och jag var bra på det han inte var särskilt duktig på. Förhållandet tog slut pga att jag till slut bara hade kompiskänslor för honom, och pga en annan orsak jag inte vill nämna här. Dock är vi fortfarande goda vänner, och pratar i telefon/skriver på KIK(smartphone-app där man skriver gratis meddelanden) flera gånger i veckan.

Det andra Aspie-förhållandet var kort men intensivt. Då vi grälade grälade vi ordentligt, och då vi var sams var allt underbart. Jag fick omedelbart väldigt starka känslor för mannen i fråga, och hade det hela förhållandet igenom. Jag visste på en gång att jag älskade honom, till skillnad från första Aspie-killen, som jag kände att jag älskade först efter någon månad.
Blev dumpad av honom, pga att han hade en del problem med sig själv.

Vet inte varför jag skriver det här nu, men det har ju med ämnet att göra.

Har du märkt någon specifik skillnad i hur förhållandet med en annan AS varit i jämförelse med en NT? Något som fungerade bättre eller sämre?

Njae.. kanske att partnern som var NT inte förstod mig lika bra som de som hade AS.

Jag är en straight tjej med AS-diagnos. Jag finner att killar (även killar med AS) ofta vill ha mer kontakt med mig än jag vill ha med dem. Jag antar att jag behöver mycket ensamtid och inte gillar snabba förändringar. Förhållanden har för mig inneburit ett för stort intrång i min privata sfär för att de ska fungera bra i längden. Att bo på var sitt håll, vara goda vänner och ha sex när man känner för det men inte höras av varje dag eller ha några uttryckliga förpliktelser mot varandra är den relationsform som fungerat bäst för mig hittills. Detta säger jag med reservation för att jag är ung och inte har haft många förhållanden så det kan förstås ändras i framtiden.

Något jag upplever är att jag har längre "inkörstid" med killar än vad de har med mig. Mitt intresse för ett kärleksobjekt växer fram gradvis; det uppstår inte snabbt och jag blir inte himlastormande nyförälskad. Jag kan tycka en kille är skitsnygg och trevlig och smart och bra på alla sätt, men det betyder inte att jag vill prata med honom varje dag! Visst blir jag smickrad av visat intresse och jag försöker att på adekvata sätt signalera intresse för den jag är intresserad av, men jag vill lära känna människor gradvis. Det blir jobbigt för mig med intressenter som ringer varje dag eller sms:ar ideligen. Jag får panik och fegar ur då.

Haha, nu låter det kanske som jag är hårt ansatt av massor av killar men så är det inte. Jag är inte heller en så kylig isdrottning som det låter... hoppas jag.

Fortytwo skrev:Jag är en straight tjej med AS-diagnos. Jag finner att killar (även killar med AS) ofta vill ha mer kontakt med mig än jag vill ha med dem. Jag antar att jag behöver mycket ensamtid och inte gillar snabba förändringar. Förhållanden har för mig inneburit ett för stort intrång i min privata sfär för att de ska fungera bra i längden. Att bo på var sitt håll, vara goda vänner och ha sex när man känner för det men inte höras av varje dag eller ha några uttryckliga förpliktelser mot varandra är den relationsform som fungerat bäst för mig hittills. Detta säger jag med reservation för att jag är ung och inte har haft många förhållanden så det kan förstås ändras i framtiden.

Något jag upplever är att jag har längre "inkörstid" med killar än vad de har med mig. Mitt intresse för ett kärleksobjekt växer fram gradvis; det uppstår inte snabbt och jag blir inte himlastormande nyförälskad. Jag kan tycka en kille är skitsnygg och trevlig och smart och bra på alla sätt, men det betyder inte att jag vill prata med honom varje dag! Visst blir jag smickrad av visat intresse och jag försöker att på adekvata sätt signalera intresse för den jag är intresserad av, men jag vill lära känna människor gradvis. Det blir jobbigt för mig med intressenter som ringer varje dag eller sms:ar ideligen. Jag får panik och fegar ur då.

Haha, nu låter det kanske som jag är hårt ansatt av massor av killar men så är det inte. Jag är inte heller en så kylig isdrottning som det låter... hoppas jag.

Jag är kusligt lik dig i detta! Alla sms, telefonsamtal etc gör mig bara irriterad och gör att jag vill få bort det oroande momentet. I förhållanden vill jag känna att jag får utrymme att ta initiativ och kontakt istället för att hela tiden höra en klagosång om hur jag inte gör det.