Jag skall nu skriva en artikel om relationer och hur det fungerar om man har sociala utmaningar tex Asperger. Hur skaffar ni vänner? Går det automatiskt eller måste ni tänka på hur ni talar, vad ni säger och hur ni agerar? Hur skaffar man en vän? Hur behåller man en vän? Vad förväntas man säga/göra? Vad ska man undvika? Var hittar man vänner? Märker ni snabbt att ni blivit vänner, eller är det något som växer sakta fram?

Jag är nyfiken på allt, ni kan vara anonyma, ha nick, eller riktigt namn, men mest tänker jag spåna lite allmänt hur ni tänker utan att göra nån "formell" intervju eller så. Detta är för alla personer, så om ni har AS eller inte om ni svarar är inte relevant.

http://aspbladet.wordpress.com/
(teckningen överst har jag gjort)

MVH,
MsTibbs

Jag engagerar mig i Scouterna. Det har gett mig ett brett kontaktnät, isåväl Sverige som utomlands.

Vänner växer fram varteftersom vad är då en äkta vän? Jo en du känner att du kan lita på till 100% en som ställer upp för dig o stöttar dig när du har det svårt. Jag är med i nån förening som jag vart o fikat på en gång. Det var trevligt men dom som var där var lite för unga eller för gammla för mig. Jag klarar inte att vara vän med nån som är typ 60+ eller en som är 10- varför det vet jag inte käns bara så. Sen har man ju Facebookvänner man inte träffar. Jag är nog rädd att jag inte har så mkt mer att komma med

Dom flesta tar vänner så enkelt men en vän tar ett tag för mig att hitta
dom kanske tror jag tycker dom är min vän men oftast inte
minns senaste gången jag hsde en vän som jag gjorde allt med
men så klart skulle den personen ljuga om allt men det som dom flesta kallar '' vänner ''
är inte svårt att få ....

Jag kan inte skaffa vänner. De enda vänner/bekanta jag har kvar är från min ungdom. Det var inte enkelt att skaffa vänner då heller, men det gick med hjälp av internet och om jag träffade dem en och en. Jag hade skolan och jag bodde hemma. Jag kunde enkelt säga sanningen om mitt liv utan att inkludera någon diagnosbeskriving.
Men med tiden har man ju blivit äldre och med det kommer jobb... för vissa. Vad säger man nu till nya bekanta om man är rädd för fördomar och oförstående? Om man absolut inte vill erkänna sin diagnos för någon utomstående? De första frågorna brukar alltid röra 'vad man jobbar med,' och vad ska man svara annat än att man aldrig haft jobb. Och vad blir földfrågan på det om inte 'varför man varit arbetslös så länge,' och på det måste ju svaret 'sjuksriven pga funktionshinder' påtalas.
Lögner kommer inte på fråga då dessa kräver en sådan ansträngning av mig. En ansträngning som är nog så tung av det sociala samspelet. Så jag håller mig ifrån att skaffa vänner, oavsett hur svår ensamheten ibland blir. Det är mitt liv, och det är min framtid.

irrkar, hänger på krogen, föreningar andra communities på internet o skit men jag har nog bara jävligt många bekanta o bara typ 4 riktiga vänner

Jag skaffar inte nya vänner. Då får jag vara i fred på fritiden. Det är det jag vill och behöver.
Har alldeles för mycket människor runt om kring mig på jobbet, står ut det men när mina 4 arbetsdagar är över då vill jag vara ensam.
Vill inte ha närgångna människor i bekantskretsen. Trivs alldeles för bra ensam och lååååånga perioder. Har minimal behov för sociala kontakter utanför jobbet.

Jag var mera social faktiskt när jag var yngre, gick på krogen där alkohol gjorde mig en normal människa som var kul och hade kul. Numera dricker jag inte alls, så krogbesök är histori. Det var kul faktiskt men ännu roligare är det att vara nykterist.

Jag känner inte mig ensam, har ju bottenlös fantasi och tiden bara flyter oavsett om jag pysslar med nått eller gör absolut ingenting.

Konstigt att tvångs-socialabiten på jobbet kan göra en så matt på folk att hon väljer stänga hela värden utanför sig på lediga dagar. Men så funkar det för mig. Min överlevnadstaktik som funkar kanon.

Red and green skrev:Jag skaffar inte nya vänner. Då får jag vara i fred på fritiden. Det är det jag vill och behöver.
Har alldeles för mycket människor runt om kring mig på jobbet, står ut det men när mina 4 arbetsdagar är över då vill jag vara ensam.
Vill inte ha närgångna människor i bekantskretsen. Trivs alldeles för bra ensam och lååååånga perioder. Har minimal behov för sociala kontakter utanför jobbet.

Jag var mera social faktiskt när jag var yngre, gick på krogen där alkohol gjorde mig en normal människa som var kul och hade kul. Numera dricker jag inte alls, så krogbesök är histori. Det var kul faktiskt men ännu roligare är det att vara nykterist.

Jag känner inte mig ensam, har ju bottenlös fantasi och tiden bara flyter oavsett om jag pysslar med nått eller gör absolut ingenting.

Konstigt att tvångs-socialabiten på jobbet kan göra en så matt på folk att hon väljer stänga hela värden utanför sig på lediga dagar. Men så funkar det för mig. Min överlevnadstaktik som funkar kanon.

Långt bra inlägg och jag håller precis med om nästan allt.

Jag har dock familjen hemma när jag inte jobbar och det gör att jag aldrig kommer ur social överdos. Så om jag känner mig en gnutta social efter jobbet är det snabbt förbi efter en stund hemma.

Jag dricker sålunda en del fortfarande.

Annars har jag kvar en del vänner från tidigare i livet, men gemensamt för dem är att de har fullt upp med sitt och är nöjda med att ses någon gång per år. Passar mig perfekt.

När det handlar om den andres känsla handlar det mest om att ta för sig och vara aktiv. Vara intresserad och sedan yttra etiketten man vill ha på det hela. "Vi är ju kompisar, vad sägs om att ta en fika på söndag."

Hur man får sig själv att känna allt det där är väl liknande fast omvänt.

Jag skaffar inga vänner, för ingen vill vara vän med Paria.

Man kanske borde öppna en "shop" där man kan beställa och köpa vänner? Kanske också en "service" med eskort-vänner som är vän för en kväll tex, sen kan man kasta dom. För dom behövs inte mer.

Treeman erbjuder VIP-service

Vänner ramlar över mig från höger och vänster. Jag tror det beror på att jag är intresserad av människor. Om jag sitter bredvid någon på bussen så undrar jag hur hän har det, vad hän har för erfarenheter och vad hän tänker på. Men jag mår bra när jag är för mig själv också. Antagligen är jag mycket priviligierad.

treeman skrev:Man kanske borde öppna en "shop" där man kan beställa och köpa vänner? Kanske också en "service" med eskort-vänner som är vän för en kväll tex, sen kan man kasta dom. För dom behövs inte mer.

Jag har funderat länge på ett KontaktCafé, där man till skillnad från vanliga innefik kan sätta sig bredvid någon och börja prata - i gengäld får man förstås stå ut med det omvända.

Konstigt, kom på just i går att det bör ligga i en källare för att ha en överkomlig hyra även om det är centralt för det måste det nog vara om folk ska våga sig dit.

Det är faktiskt väldigt viktigt att inte bara ufon som vi kommer dit, utan att man lockar normala människor också. Kanske får man tjata på släkt och ev arbetskamrater att komma dit för att 'fylla ut'.

Men ännu viktigare är kanske att det inte går åt andra hållet så att det bara blir ännu ett innefik för 'fint folk' dvs normala i karriären eller studerande, där ingen onormal känner sig välkommen och vågar försöka ta kontakt.

Man kanske rentav skulle lansera det på helt olika sätt inför normala respektive onormala. Låter kanske inte riktigt ärligt men man kan ju åtminstone ha två olika flygblad/websidor med lite olika inriktning.

KontaktKaféet eller KontaktKällaren eller Kafékällarn - det blir i alla fall KK Sånt kan också locka, det kan vara avgörande att namnet är så udda eller kul att man kommer ihåg det. Och att det är lätt att säga.

Jag tror att det är svårt att locka människor till en vanlig källarlokal även om den inte ser ut som en tvättstuga utan är lite uppiffad med färg och möbler - det blir ändå lite väl underground...

Men jag kom plötsligt på att man skulle kunna göra om den till ett medeltida källarvalv - sånt drar folk, ingen vill missa det! Och man kan själv med lite byggvana mura upp väggar, bänkar mm, även om rena valvkonstruktioner kräver en inhyrd expert. Rätt belysning och inredning gör resten.

Frågan är nu: Vad vill människor ha för att komma dit? En radikal lågprisprofil kan vara något, har länge äcklats av vilka enorma priser fiken har - fyrtio spänn för kaffe och bulle... Man bakar hemma själv, kan bli väldigt billigt och inte så höga hygienkrav... pris och myndighetskrav alltså - kvalitet och hygien ska man nog vara noggrann med! Och lokalen måste i alla fall godkännas för servering.

Men köpa och sälja vänner och eskort ... var inte riktigt vad jag tänkt mig.

Visst kan man dra fram all världens invändningar och svårigheter, men det här är ju en utmaning just mot svårigheterna och naturligtvis måste det utredas och planeras mycket mer.

Sedan är det bara att sätta igång! - Javisst, ja, pengar...

Haha. Tänker bara på kontakter och brytarspetsar nu.

Och då minns jag "helt osökt..." när jag skulle köpa brytarspetsar på Mekonomen, men expediten hittade dem inte i katalogen. Varför? Jo det hördes på mumlandet: "förbrytarspetsar, förbrytarspetsar var är de nu då".

gadas skrev:Jag har funderat länge på ett KontaktCafé, där man till skillnad från vanliga innefik kan sätta sig bredvid någon och börja prata - i gengäld får man förstås stå ut med det omvända.

Det stället skulle inte jag besöka. Men vadå att sätta sig bredvid främlingar så där. Usch!

kullan skrev:

gadas skrev:Jag har funderat länge på ett KontaktCafé, där man till skillnad från vanliga innefik kan sätta sig bredvid någon och börja prata - i gengäld får man förstås stå ut med det omvända.

Det stället skulle inte jag besöka. Men vadå att sätta sig bredvid främlingar så där. Usch!

Kullanm skulle du tänka på samma sätt om du visste lite om vilka som var där och varför, dvs deras bakgrunder? Då skulle du ju har mer gemensamt utgångsläge, eller hur, än, om vi säger vanliga Centralstationen, där man vet absolut nada.

barracuber skrev:

kullan skrev:

gadas skrev:Jag har funderat länge på ett KontaktCafé, där man till skillnad från vanliga innefik kan sätta sig bredvid någon och börja prata - i gengäld får man förstås stå ut med det omvända.

Det stället skulle inte jag besöka. Men vadå att sätta sig bredvid främlingar så där. Usch!

Kullanm skulle du tänka på samma sätt om du visste lite om vilka som var där och varför, dvs deras bakgrunder? Då skulle du ju har mer gemensamt utgångsläge, eller hur, än, om vi säger vanliga Centralstationen, där man vet absolut nada.

Skulle nog bli så ja.Jag vill nog bestämma träff med någon. Gillar inte Randoms.

Har inga vänner, bara bekanta och närmaste släkten. Känner inget behov av vänner. Tycker det bara är jobbigt. Det kan tänkas att några av mina bekanta upplever sig som mina vänner, men jag vet inte hur det är att vara vänner så det är ingenting jag tänker på.

Egentligen vill jag hs fler vänner men jag klarar inte av det pga min sociala fobi. Har 4 vänner som jag känt sen barnsben men fler gås jag inte med.

Jag har inga vänner.

Jag har funderat på den här tråden i några dagar men kan inte komma på något vettigt svar.

Min bästa vän och själsfrände hatade jag i låg- och en liten del av mellanstadiet. Var jävligt svartsjuk på henne helt enkelt. Sedan av en slump upptäckte vi att vi hade samma intresse och hon introducerade sitt favoritband till mig. Idag hörs vi inte av lika ofta som vanligt eftersom hon har flyttat, men jag älskar henne så mycket och känner mig sjukt lyckligt lottad som har en sådan vän. Som står ut med att jag inte är på topp speciellt ofta. Vi är egentligen helt sjukt olika i allt från utseende till personlighet, men vi kommer så jävla bra överens ändå.

Sen har jag ett gäng "internetpolare" som jag pratat med i åratal. De flesta har jag träffat IRL, andra inte.
Har en jäkla massa ytligt bekanta genom hobbyn, men det är få jag umgås med på fritiden om det inte är något speciellt på g.

När jag var liten var jag av någon anledning rätt populär och det gick mig på nerverna, för jag räknade ut att jag inte kunde umgås med alla varje dag och då tänkte jag att de inte skulle vilja vara mina vänner längre. Löste det genom att bita en av dem i handen. Fan så hemskt

Red and Green:

Konstigt att tvångs-socialabiten på jobbet kan göra en så matt på folk att hon väljer stänga hela värden utanför sig på lediga dagar. Men så funkar det för mig. Min överlevnadstaktik som funkar kanon.

Du kanske vill välja själv vilka du vill vara med?