Kunde inte hitta om det skrivits om tidigare, så ber om ursäkt om det redan tagits upp. (Eller är i fel forumsdel för den delen.)

Sen några år tillbaka bor jag ihop med en man. Vi trivs bra ihop, men givetvis händer det att det blir vissa missförstånd.. pga min AS. =/
Han har troligtvis ADHD och är således rätt "het" och vill att saker händer NU, helst igår, medan jag med min AS är seg och långsam, vilket tyvärr leder till lite problem ibland.

Iom att jag fick min diagnos förra sommaren så har det blivit bättre. Innan var det svårare för honom att förstå och acceptera att jag gjorde saker som för honom var helt oförståerligt. Men det händer fortfarande.
Vad är era erfarenheter?

Jag har svårt att ändra på mig och mina brister. Jag försöker verkligen titta på honom när jag pratar, eller han pratar med mig. Men det är jättesvårt iom att jag hör honom bättre om jag får titta bort. Förklarat detta och han försöker förstå, men det är svårt ibland.
Förstår era partners era problem? Hur löser ni konflikter?

Jag bodde med en NT kvinna i 11 år. Fast hon var rätt lugn av sig. Jag antar att eftersom din kille är "het" så blir du lite stressad ibland.

Min sambo har, precis som jag, AS. Detta är dock långt ifrån någon garanti för att allt ska flyta på utan problem. Det vi ständigt jobbar på är kommunikation, vilket (som jag ser det) är det enda sättet att lyckas förstå varandra. Vidare får man jobba på att mötas halva vägen. Det går inte att förvänta sig att den andra alltid ska anpassa sig till en själv, man får så lov att anpassa sig till den andre också.

Det är en ständigt pågående process och ett förhållande slutar sällan att utvecklas (iaf inte om det är "rätt").

Ni får jobba på det. Prata öppet med varandra, se på vilka punkter ni behöver anpassa er till varandra och på vilka punkter ni kan mötas på halva vägen.

tahlia skrev:Min sambo har, precis som jag, AS. Detta är dock långt ifrån någon garanti för att allt ska flyta på utan problem. Det vi ständigt jobbar på är kommunikation, vilket (som jag ser det) är det enda sättet att lyckas förstå varandra. Vidare får man jobba på att mötas halva vägen. Det går inte att förvänta sig att den andra alltid ska anpassa sig till en själv, man får så lov att anpassa sig till den andre också.

Det är en ständigt pågående process och ett förhållande slutar sällan att utvecklas (iaf inte om det är "rätt").

Ni får jobba på det. Prata öppet med varandra, se på vilka punkter ni behöver anpassa er till varandra och på vilka punkter ni kan mötas på halva vägen.

Jo jag vet ju det egentligen också.
Men det är så svårt ibland. Som när jag blir arg och ledsen och bara vill försvinna. Det är min naturliga reakton när jag mår dåligt, att dra mig in i mig själv. Och han blir bara ledsen och arg för att han inte får hjälpa..
Ibland får jag känslan av att han anser att hans sätt är det enda rätta, och att jag borde rätt mig efter det. Jag vet att så inte riktigt är fallet. Han har ändrat mycket i sitt beteende för att kunna leva ihop med mig.
Samtidigt är jag förstås glad att jag har honom. Han är min motpol och bästa vän i livet.

Jag har också AS men med drag av ADHD, och kanske är det de dragen som gör att jag är väldigt otålig. Saker ska hända nu genast! Jag kan inte vänta! Samtidigt gör AS att jag har svårt att planera i flera steg, så att komma igång med saker som kräver organisation eller framförhållning är inte det lättaste. Jag har en hög aktivitetsnivå och får väldigt mycket gjort, men inte sånt som har krångliga inslag som kräver planering. När det gäller sånt har jag en stark tendens att ge upp eller inte ens komma igång.

Jag har högfungerande autism + ADHD och är tillsammans med en kille som har AS. Det fungerar bra. Vi har nästan aldrig konflikter, men de konflikter som uppstår löser vi genom att använda verbal kommunikation.

Jag bör försöka att bli av med mina psykbryt och panikattacker. De yttrar sig på olika sätt och är påfrestande, både för mig och min omgivning. Det vet jag. Jag funderar på att börja knarka ner mig med lugnande medicin, för att på så vis kunna undvika dessa problem (jag har diskuterat detta med min läkare). Jag är inte en krävande person, men får ibland svårt att bevisa det, på grund av ovanstående problem.

Slutligen vill jag berätta att jag har ett underbart förhållande med min pojkvän och jag är glad över att jag får vara tillsammans med honom.

Jag har också lite psykbrytsattacker ibland. Beroende på hur jag mår. Har jag en dålig dag så blir det väldigt svårt att prata med mig.
Jag hoppas att sambon får sin diagnos, så han får lite mer konkret att arbeta med, medicin etc också. Så vi tillsammans kan jobba på våra svårigheter och få en fungerande vardag ihop.
Han kan bli så arg ibland, när jag gör saker som i hans huvud är helt ologiska. Eller för att jag inte förstår tillräckligt snabbt. Sånt kan vara extremt jobbigt och krävande. Men oftast ber han ju om ursäkt efteråt, för han haft dåligt tålamod och vill att jag helst skulle ha svarat/förstått typ innan han frågat..

Innan jag fick diagnos fick jag ofta väldiga aggressiva utbrott. Men nu när jag har diagnos och äter medicin så fungerar det bra.

Förut sa min man att det var som att gå på ett minfält hemma. Han visste inte vad han vågade säga. Jag mådde inte heller alls bra. Om jag blev arg ute sprang jag iväg planlöst och klöste mig själv för att dämpa all ångest. Så skönt att slippa detta!

Nu är det sällan konflikter. En av min mans kompisar har också AS så det kan vara därför. Min man är NT.

Jag fick igår höra av min sambo att jag straffar henne när jag behöver vara ensam eller helt enkelt inte klarar av att vara social. Jag har ingen aning om hur jag ska bemöta det, givetvis har jag gång efter annan berättat att det inte är avsikten samt att det inte handlar om henne. Är det någon som har ett bra tips?

Tallbarr skrev:Jag fick igår höra av min sambo att jag straffar henne när jag behöver vara ensam eller helt enkelt inte klarar av att vara social. Jag har ingen aning om hur jag ska bemöta det, givetvis har jag gång efter annan berättat att det inte är avsikten samt att det inte handlar om henne. Är det någon som har ett bra tips?

Min spontana tanke när jag läser detta är att det låter som om hon är osäker och känner sig hotad och avvisad när du vill vara ensam. Sen är det ju svårt att veta om osäkerheten finns hos henne själv eller om hon känner sig osäker på dig och obekräftad i relationen. Om det är så att din sambo känner sig osäker på dina känslor (det är nog inte så ovanligt när man lever tillsammans med en aspie...) så borde det hjälpa om du ofta pratar om att du älskar henne och vill vara tillsammans med henne.

Om det å andra sidan handlar om att hon är osäker i sig själv och lätt får känslor av att vara övergiven och inget värd, så är det ju svårare för dig att göra något åt. Hur mycket man än bekräftar en person så är det inte säkert att det hjälper om personens självkänsla är för svag.

EDIT: Sedan kan det vara beroende av omständigheterna också. Om man t.ex. har småbarn så kan man känna sig arg och sviken om partnern har ett stort behov av att dra sig undan i lugn och ro, eftersom det innebär att man ensam får ta en större del av arbetsbördan.

Gafsan skrev:Min spontana tanke när jag läser detta är att det låter som om hon är osäker och känner sig hotad och avvisad när du vill vara ensam. Sen är det ju svårt att veta om osäkerheten finns hos henne själv eller om hon känner sig osäker på dig och obekräftad i relationen. Om det är så att din sambo känner sig osäker på dina känslor (det är nog inte så ovanligt när man lever tillsammans med en aspie...) så borde det hjälpa om du ofta pratar om att du älskar henne och vill vara tillsammans med henne.

Om det å andra sidan handlar om att hon är osäker i sig själv och lätt får känslor av att vara övergiven och inget värd, så är det ju svårare för dig att göra något åt. Hur mycket man än bekräftar en person så är det inte säkert att det hjälper om personens självkänsla är för svag.

EDIT: Sedan kan det vara beroende av omständigheterna också. Om man t.ex. har småbarn så kan man känna sig arg och sviken om partnern har ett stort behov av att dra sig undan i lugn och ro, eftersom det innebär att man ensam får ta en större del av arbetsbördan.

Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Jag tycker inte om att säga eller göra saker där det är meningen att det ska finnas ärlighet bakom det utan att just den ärligheten finns. I mitt tycke är det lögn och jag mår dåligt av att ljuga.

Det du beskriver låter ganska likt sådant hon brukar prata om och tråkigt nog finns det nog båda delar. Osäkerhet som jag genererar och osäkerhet som hon själv genererar. Utöver detta så läser hon gärna in saker som jag inte sagt i det jag säger och jag får oftast försvara mig mot saker jag helt enkelt aldrig uttryckt. Det är också något jag inte vet hur jag ska hantera för det hjälper inte att poängtera att det inte var så jag menade utan jag menade det orden betyder och inget annat.

Det är inte ovanligt att jag får höra att jag inte gör tillräckligt på vissa områden, ibland ang. barnet men oftast något annat. Problemet är att när vi diskuterar det och jämför med faktisk data vid de tillfällen det finns så stämmer inte hennes bild överens med verkligheten. En av mina favoriter var när vi delade upp dagarna så vi hade hand om barnet hälften av dagen. Vi gick upp väldigt sent, vid 11-tiden och vid 12 får jag höra "Nu har jag haft plutten hela dagen, nu är det din tur!", när jag därefter förklarade att hon bara haft plutten en timme så försvann hennes ilska.

Jag är medveten om att alla mina beskrivningar blir väldigt ensidiga och inte alls kan ge en rättvis bild av vårt förhållande.

Den enda liknande tråd jag hittat är denna: hej-asperger-adhd-passar-vi-ihop-t12080.html

Sedan finns det många trådar om förhållanden mellan AS och NT, ett axplock:

hjalp-kommunikations-krasch-t22232.html

att-leva-med-en-aspie-aspergare-t11318.html

svart-att-formulera-tankar-i-ord-for-pojkvan-med-as-t13800.html

Alien skrev:Den enda liknande tråd jag hittat är denna: hej-asperger-adhd-passar-vi-ihop-t12080.html

Sedan finns det många trådar om förhållanden mellan AS och NT, ett axplock:

hjalp-kommunikations-krasch-t22232.html

att-leva-med-en-aspie-aspergare-t11318.html

svart-att-formulera-tankar-i-ord-for-pojkvan-med-as-t13800.html

Stort tack! De två nedre var bra dock var rubriken på denna tråd bäst i mitt tycke.

Problemet är slutsatsen. Det är särbo eller separation som gäller i väldigt många fall.

Tallbarr skrev:Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Jag tycker inte om att säga eller göra saker där det är meningen att det ska finnas ärlighet bakom det utan att just den ärligheten finns. I mitt tycke är det lögn och jag mår dåligt av att ljuga.

Att känna så är nog ganska sunt. Att vilja spela teater och fejka känslor inför andra människor är nog snarare tecken på att man mår dåligt och/eller gillar att manipulera sin omgivning.

Jag tycker absolut inte att man ska ställa upp på en partners behov av bekräftelse om det innebär att man måste uttrycka känslor som man inte har. Men ibland kan ju problemet ligga i att man är osäker på sin partners känslor, trots att de finns där. Då är det ju "bara" en fråga om kommunikation. En del människor är duktiga på att kommunicera sina känslor, andra uttrycker inte sina känslor lika tydligt. Och även mottagarens förmåga att uppfatta ens signaler kan variera. Vissa människor har lätt för att uppfatta hur andra känner medan andra behöver tydligare känslouttryck. Aspergare tenderar att ha problem med både "sändning" och "mottagning" av känslouttryck.

@Tallbarr: jag tycker det låter typliskt kvinnligt att hålla på och "tolka" och vilja bli "bekräftad". De borde lyssna på vad man säger istället och lita på det tills man säger nåt annat.

nallen skrev: jag tycker det låter typliskt kvinnligt att hålla på och "tolka"

Varje uttalande görs i ett sammanhang. Om du tror att allt som män säger bara går att tolka på ett sätt, eller att män alltid uppfattar den exakta (och enda tänkbara) betydelsen av allt som sägs, så har du fel.

Om man läser här på forumet så ser man att män förefaller vara ungefär lika benägna som kvinnor att missförstå det som andra skriver eller att göra fria och fantasifulla tolkningar av andras inlägg. (Iofs finns det anledning att anta att skillnaden är något större när människor talar än när de skriver, eftersom kvinnor tycks vara mera benägna att använda och förstå icke-verbala signaler.)

Gafsan skrev:

Tallbarr skrev:Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Jag tycker inte om att säga eller göra saker där det är meningen att det ska finnas ärlighet bakom det utan att just den ärligheten finns. I mitt tycke är det lögn och jag mår dåligt av att ljuga.

Att känna så är nog ganska sunt. Att vilja spela teater och fejka känslor inför andra människor är nog snarare tecken på att man mår dåligt och/eller gillar att manipulera sin omgivning.

Jag tycker absolut inte att man ska ställa upp på en partners behov av bekräftelse om det innebär att man måste uttrycka känslor som man inte har. Men ibland kan ju problemet ligga i att man är osäker på sin partners känslor, trots att de finns där. Då är det ju "bara" en fråga om kommunikation. En del människor är duktiga på att kommunicera sina känslor, andra uttrycker inte sina känslor lika tydligt. Och även mottagarens förmåga att uppfatta ens signaler kan variera. Vissa människor har lätt för att uppfatta hur andra känner medan andra behöver tydligare känslouttryck. Aspergare tenderar att ha problem med både "sändning" och "mottagning" av känslouttryck.

Nu har vi pratat och hemskt var det!

Det finns en grundläggande ojämlikhet i förhållandet. Jag är inte särskilt känslosam och jag älskar inte min sambo på det sätt hon älskar mig vilket jag aldrig undanhållit henne. Det skapar osäkerhet hos henne samtidigt som hon har en hel del problem med osäkerhet i sig själv vilket leder till att hon mår dåligt. Jag mår i min tur dåligt av att se henne må dåligt och jag mår ännu sämre av att veta att jag är orsaken.

Jag har nu uttryckt att jag inte tycker det är ok att hon ska behöva må dåligt men jag har ingen lösning på problemet.

Det finns ju positiva saker också. Det blir t.ex. inga stora gräl och det är sällan någon säger något elakt. Hon kan bli arg, irriterad och konfrontera mig med något men jag svarar inte med samma mynt så det slutar med en rationell diskussion.

nallen skrev: De borde lyssna på vad man säger istället och lita på det tills man säger nåt annat.

Problemet är att det inte är så oavsett vad du eller jag tycker.

Visst går det, men det kan bli ena jävla tjafs och missförstånd. Det värsta är om man får höra att man ses på ungefär som en teknikpryl som man måste läsa bruksanvisningen till, eller att ens reaktioner bagatelliseras och AS används som en jävla ursäkt. Tror inte många NT-kvinnor skulle vilja höra det jag tänker på här heller. Kanske t.o.m. att de skulle reagera ännu starkare.

När partnern inte vill lära sig om AS "på riktigt" så blir det inte bra heller. Jag har hört om TV-karaktärer: "usch vad elak, den måste ha AS". Vafan liksom. Eller "får dina AS-bekanta sådana utbrott också?" Jag har ju BDD och tvång, och får en del utbrott. Det är ju inte AS direkt, även om det såklart har beröringspunkter och "utbrott" på olika sätt kan vara en vanlig reaktion vand autister även om det inte "ÄR autism att få utbrott".

Sedan emellanåt får man höra hur underbar man är, om alla underbara sidor som "inte är som jobbiga NT-kvinnor", att man är både kvinnlig OCH kan meka, lika görna går på Biltema som "kollar gardiner". Eller hur bra det är med en partner som går på djupet och fixar det bästa av allt.

Ja jävlar, inte fan finns det ett mynt med bara en framsida. Baksidor har alla. Men vi kanske har större skillnad på fram och bak? NT är mer slätstrukna. Tyvärr får man i alla fall inte mitt goda utan det onda. Ska jag fixera mig vid hur vi gör något på bästa sätt, så innebär det att jag fixerar mig vid mindre konstruktiva saker också, särskilt när jag mår skit.

Min uppfattning är att AS-förhållanden ofta är tjafsiga. Har en bekant som har det precis som jag. MEN - jag har aldrig heller sett så nära och uppriktiga förhållanden. Jag misstänker att NT:arnas brist på tjafs "ligger under mattan", d.v.s. de trycker ned bråk, "sopar under mattan", lever lite låtsasaktigt. Känner de varandra?

Jag har deltagit i några föräldragrupper med NT-folk, och när de berättar om sina förhållanden undrar jag "vad? KÄNNER ni varandra över huvud taget? Pratar ni med varandra, är ni aldrig raka???".

Jag har varit ihop med min man i över åtta år och bott ihop nästan lika länge.
Han har ingen diagnos men han kan vara väldigt impulsiv ibland (enda likheten med ADHD på honom) Men vi kompenserar varann bra på de ställen som vi är olika. jag drar i "handbromsen" om han ska göra nått impulsivt (tex köpa nått som han inte tänkt igenom) han drar igång mig med tex städning och annat, han är också min "tolk", "PT", "arbetsterapeut" m.m.

Vi har vissa krav på varandra tex att vi pratar om allt dvs även saker som vissa skulle tex gå och sura om som inte hjälper, vi går aldrig isäng osams, vi uppskattar och är gulliga med varandra varje dag m.m. tex så ringer vi varann varje gång vi inte är med varann.

Faktiskt så lyckas vi bättre än många andra även helt NT par
Men då är jag ju säker på att vi var "the one" för varann också

Låter finfint, rapchic

Förutom det jag beskrev som var rätt eländigt, så tror jag att just det du beskriver, kan inträffa. Men jag har träffat på både rena NT-par och sådana som "du och din man" som har det så. Underbart.

Jag är väl för tjafsig, och skulle inte kunna ha ett totalt harmoniskt förhållande med någon.

Bror Duktig skrev:Min uppfattning är att AS-förhållanden ofta är tjafsiga. Har en bekant som har det precis som jag. MEN - jag har aldrig heller sett så nära och uppriktiga förhållanden. Jag misstänker att NT:arnas brist på tjafs "ligger under mattan", d.v.s. de trycker ned bråk, "sopar under mattan", lever lite låtsasaktigt. Känner de varandra?

Jag har deltagit i några föräldragrupper med NT-folk, och när de berättar om sina förhållanden undrar jag "vad? KÄNNER ni varandra över huvud taget? Pratar ni med varandra, är ni aldrig raka???".

Vad menar du med tjafsig?

Jag tror du har rätt ang. det öppna och ärliga p.g.a. att det inte finns något annat sätt när man har AS.

Något jag upplevt är dessvärre att ärligheten gör att jag blir mer intressant för sådana som inte är vana vid det.