Till att börja med, så att inga missförstånd görs: Jag har ingen diagnos men väntar på utredning. Jag har också, när jag hoppade runt på BUP och samtalskontakter på VC under 5-6 år, fått höra att jag har social fobi.

Har kommit till insikt att jag måste välja hur jag vill ha det och vad jag vill göra när det kommer till ''det sociala livet''. Jag är trött på att bara flyta med lite sådär lagom på ytan.

Å ena sidan känner jag mig ensam och de få vänner jag har kvar är fullt sysselsatta med att gå vidare i sina liv medan jag bara står still. Jag vill (tror mig vilja) lära känna nytt folk, vill kunna gå ut och ha kul och bara vara som en vanlig jävla 18-åring.

Å andra sidan har jag helt tappat förmågan att skapa kontakter, om jag någonsin haft den? Allt var så mycket lättare när man var liten och bara kunde räcka fram en leksak eller säga "Hej, ska vi leka?" Min osäkerhet gör att jag inte vågar lära känna folk IRL..

Samtidigt finns det en liten del inom mig som säger att varför ska jag göra mig besväret? Jag gillar ju inte att festa och röja ändå. Och varför ska jag ägna tid åt människor som inte är intressanta? Jag kommer låta som en arrogant bitch som tror sig vara överlägsen allt och alla, men känner jag inte en mening med att umgås med någon kan det lika väl vara.

Jag tror helt ärligt det bara är en drömbild, att vara ''som alla andra'' för en gångs skull, men den är svår att släppa. Vad ska jag sträva efter annars liksom?

Och om jag nu väljer att acceptera att jag aldrig kommer vara den där sociala varelsen så måste jag ändå på något vis knyta kontakter men hur fan då?

Antar att allt detta mest ses som svammel, men jag vill veta lite vad ni har för tankar kring det här med att hitta en roll som man trivs i och faktiskt kan uppnå också.

Ingen kan säga vad som är bäst för dig. Det är något du får komma på själv. Jag har svårt inom det sociala, men jag har nära vänner sen långt tillbaka som jag håller hårt grepp om. Gällande det sociala inom utgående med okända så använder jag mig av en form av skådespel där jag beter mig som jag sett andra göra. Dock är jag en extremt ärlig person och ändå ganska öppen. Men känner en viss obehag med okända. Om man vill få vänner och har svårt osv. Så gäller det att offra sig själv. Dom kommer inte till dig så att säga. Det finns alltid liknande människor, och förstående. Gäller att "kasta sig ut på marknaden" med liten marginal då man inte ska pressa sig själv för mycket.