Hej jag är en tjej på 17 år som har fått en asperger diagnos.Men min mamma förstår inte hur den är för mig hon säger att jag spelar på symtomerna och liknande men jag förstår inte vad hon menar hon klagar på mig varje dag och om jag säger att jag inte mår bra säger hon bara sluta spela och gör nånting ja e så trött hela tiden.Jag har också depression jag har medicin men jag behöver min mamma att förstå.



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Hon behöver verkligen läsa på. Gärna den här till att börja med, om hon kan läsa på engelska: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1849058261
Föräldrar till oss behöver ha tålamod, vara pedagogiska och inte tro att vi gör oss till.

tack för ditt svar .

Här finns fler boktips om AS:

boktips-om-aspergers-fackbocker-och-sjalvbiografiskt-t7085.html

sokes-den-basta-aspergerboken-t10679.html

boktips-framst-for-och-om-tjejer-med-as-t23630.html

anhorig-boktips-t13502.html

Din mamma kanske också skulle ha nytta av att prata med någon på habiliteringen el gå på något föredrag där. Om du förklarar dina svårigheter pga AS, så tror hon att du bara utnyttjar din diagnos för att urskulda dig/smita undan. Det går kanske bättre om en utomstående expert förklarar.

Hej hp555.
Hoppas du lyckas få din mamma att förstå.
Jag har själv vissa problem med att få min mamma (och andra släktingar att förstå), tyvärr så är det nog rätt vanligt.
Det kan vara jobbigt, men oftast så vill ju föräldrarna/släktingarna bara det som är bäst för dig, dock så kan det ju bli fel när dom saknar riktig förståelse för vad en diagnos verkligen innebär.

Alien skrev:Din mamma kanske också skulle ha nytta av att prata med någon på habiliteringen el gå på något föredrag där. Om du förklarar dina svårigheter pga AS, så tror hon att du bara utnyttjar din diagnos för att urskulda dig/smita undan. Det går kanske bättre om en utomstående expert förklarar.

Jag håller med Alien, jag tror att det kan vara bra om din mamma får prata med någon som jobbar med asperger och liknande fall (typ habilitering) som kan förklara på ett bra/annorlunda sätt.
Går du själv hos habilitering? Så att du har någon du kan prata om dina problem med.

Ofta så kan det vara så att man får tänka efter lite extra/annorlunda om någon utomstående förklarar något en någon man umgås med till vardagen.
Det som är vardagligt tar man ju lätt förgivet och placeras i sina bekväma fack.
Om din diagnos är ny så kanske din mamma bildat sig en uppfattning under flera år om varför du är som du är, (att du bara är lat, att du inte försöker etc) sådana mönster/tankar är svåra att bryta om man left med dom ett tag, och då kan det behövas lite hjälp med det.

Jag ska börja på habilitering om 3 månader.

På tal om boktips. Det finns en lättläst bok. Ett tecknat album, som kan underlätta läsandet. Den heter "Aspergers syndrom, en tecknad version om autism med normalbegåvning", av Gunilla Carlsson.

ok. Tack att ni svarat.

jag har samma problem, min mamma säger, men du har ingen asperger alls, alla är olika, meen nu är det så att jag har nog det, jag har inte orkat få henne att ändra sin åsikt.

minimaugurl skrev:jag har samma problem, min mamma säger, men du har ingen asperger alls, alla är olika, meen nu är det så att jag har nog det, jag har inte orkat få henne att ändra sin åsikt.

Du har nog det? Som i du tror det? Du kanske ska vänta med att övertyga henne om att du har det tills du fått en diagnos. Kanske det är din mamma som har rätt, man kan inte diagnosticera sig själv.

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag smiter undan och inte gör mitt bästa från alla håll...
Men jag har fick min diagnos först för lite drygt ett år sedan vid 48 års ålder.

När jag fick min diagnos berättade han som ställt den att de vanligaste han fått berättat för sig från de han diagnostiserat var att de hela sitt liv fått höra "tänk om du bara ansträngde dig lite vad bra det skulle bli."

Så istället för som tidigare gå runt med dåligt samvete så har jag nu en förklaring på varför jag helt enkelt varit tvungen att "smita undan" för att klara av min vardag...

Din mor behöver mer kunskap och som Alien m.fl. säger är habiliteringen en bra källa till sådan. De har olika former av anhörig hjälp allt från information till gruppmöten. Det kanske är lättare än att försöka få din mor att läsa en bok??

Det är omöjligt att få någon utomstående att förstå en sådan enkel sak som att all energi som finns tillgänglig en viss dag kan gå åt till att borsta tänderna. Jag försökte en gång förklara för min dåvarande sambo att jag behövde gå på toaletten, men att jag visste att det var det sista jag skulle orka den dagen. Så jag satt framför tv:n och höll mig så länge jag kunde... Jag förklarade för henne att ta sig till toalettdörren var som att klättra upp för ett berg. Hon kunde inte förstå vad jag talade om även om viljan fanns för det var totalt obegripligt för hennes hjärna att man kunde känna så...

Därav tror jag också det för mig har varit svårt att få någon hjälp under åren, det man säger till läkaren på VC:n är så främmande att de bara tolkar det som svammel...

Det är det habiliteringen förhoppningsvis kan hjälpa till med, att förklara för din mor på ett sätt som hon kan förstå.

Min mor och far försöker förstå, men jag har väldigt svårt att säga något som går fram. Min mor har sedan gått på anhörig information på habiliteringen och säger att hon efter detta ibland förstår delar av vad jag säger...

Informationsträffarna på habiliteringen är, alla fall, i Stockholm öppna att anmäla sig till och gå dit. Så du behöver inte ha börjat gå där för att din mor ska kunna gå på anhöriginformation. Sök på habilitering, asperger och ditt landsting på google så hittar du säkert vad som gäller för ditt landsting.

Lycka till!

Tack för ditt svar Gersa men jag vet att jag inte kommer få min mamma iväg till habilitering eller andra möten .Jag tror inte hon vill förstå även om vi bor i samma lägenhet är vi inte med varann och vi pratar nästan inte om mina problem.

För mig har problemet varit det totalt motsatta. Mina föräldrar har alltid varit för överbeskyddande och ville hellre ta över allt ansvar på deras axlar. De tog gladerligen på sig ansvaret att hjälpa/bestämma/ta över så mycket som möjligt om mitt liv så fort jag blev diagnostiserad. De är textboksbeskrivningen på Curlingföräldrar. Ibland tror jag nästan begreppet myntades efter dem.

Denna beroendeställning till dem var mer än vad jag stod ut med till sist. Inte nog med att jag hade svårt att klara vissa saker, de utgick rentav från att jag aldrig skulle klara dem. De var fullkomligt nöjda med tanken på att jag aldrig skulle ha ett jobb och bo hemmavid resten av livet. Så när tillfälle gavs flyttade jag gladerligen tvärs genom landet. Inte enbart på grund av föräldrarna förstås, jag ville ha miljöbyte och nystart också, bland annat.

Jag juger som en borstbindare nuförtiden om att jag har jobb med mera, och efterhand har de mer eller mindre accepterat att de inte längre är i centrum av mitt liv längre. De är förstås fortfarande ständigt oroliga över mig, min ekonomi, om jag har nog med kläder, om jag äter ordentligt och rätt. Men jag kan idag se dem från en annan vinkel, och jag behöver inte bry mig om vad de säger, och det har de förstått (mer eller mindre).

Jag älskar dem, men jag antar att föräldrar alltid finner ett sätt att vara i vägen. Om föräldrar bara kunde finna en neutral väg att både stötta och ge plats så vore ju det förträffligt. Men man får nog vackert bara acceptera läget och försöka finna sin egen väg på något sätt. Oavsett hur svårt det kan vara.

Finns det något hinder att jobba/plugga (och därmed tjäna pengar) ?

Tänkte om föräldrarna försökt omintetgöra sådana ambitioner för att de inte tror på det..

hp555 skrev:Tack för ditt svar Gersa men jag vet att jag inte kommer få min mamma iväg till habilitering eller andra möten .Jag tror inte hon vill förstå även om vi bor i samma lägenhet är vi inte med varann och vi pratar nästan inte om mina problem.

Då kanske det blir lättare att hon blir ombedd, av hab, att hänga med på ett möte när du kommit igång med din kontakt med hab??
Vill hon inte försöka förstå blir det ju rätt knepigt. Men det du kan prova är ju att föröka förklara att du försökt att beskriva hur du fungerar så gott du kan men att hon inte riktigt verkar förstå. Vilket du då kan säga inte behöver bero på henne, utan på att ditt sätt att berätta inte är begripligt... Inte för att det kanske nödvändigtvis är så utan mer för att inte ge henne dåligt samvete... Vilket skulle kunna vara en orsak till varför det fungerar mellan er som det gör.

Dom flesta föräldrar vill ju sina barn gott även om det inte alltid kommer ut på rätt sätt... Om så inte är fallet så mår din mor av någon anledning antagligen inte speciellt bra..

Vad jag försöker att säga är att förhoppningsvis är det ett missförstånd som är grunden till att du känner det du känner. Är det inte så, utan att din mor verkligen menar det som du skriver i ditt inledande inlägg så är det nog bra om du kan få hjälp av hab att lösa den situationen. Det känns inte som någon optimal grund till att må bättre om din mor skapar mer problem än att hjälpa till att lösa de som finns...

Jag har en kompis som har en son som är Autistisk, högfungerande sådan... Min kompis är en av de snällaste människor jag någonsin träffat. Men han tycker ibland att hans son inte gör saker på rätt sätt eller efter bästa förmåga...
Jag försöker förklara för honom att just den saken kanske det inte fanns mer energi till och att det kanske är något hans son inte kan kontrollera... Han kan inte fatta det resonemanget... Och för mig är det självklart eftersom hela mitt liv varit så...

Kommunikation är svårt...

Hoppas din framtida kontakt med habiliteringen kan hjälpa dig, lycka till!

Gersa skrev:Han kan inte fatta det resonemanget...

Kärnan i problemet..

Även om jag har bra kontakt med mitt träbord så kommer ingen intelligent återkoppling