Gjorde bort mig som fan idag...
6 inlägg
• Sida 1 av 1
Gjorde bort mig som fan idag...
...Träffade en kille på Systembolaget idag, o han var så lik fotografen som var här när mitt lilla projekt hade blivit avslöjat. Han hälsade o så, men jag har så jävla dåligt ansiktsminne, trodde det var fotografen från HD!
Sa t.ex:
Hoppas det läggs ner! Och Hoppas det inte blir något mer!
Men sen märkte jag att det inte var fotografen... Utan en medlem från AS-föreningen. Jag menade ju mitt polisärende. Men jag antog att det han menade det, men egentligen så pratade han om vår AS-förening!
Som sagt har jag dåligt ansiktsminne, samt kommer det ofta folk som låtsas känna mig för det jag har gjort.
Sa t.ex:
Hoppas det läggs ner! Och Hoppas det inte blir något mer!
Men sen märkte jag att det inte var fotografen... Utan en medlem från AS-föreningen. Jag menade ju mitt polisärende. Men jag antog att det han menade det, men egentligen så pratade han om vår AS-förening!
Som sagt har jag dåligt ansiktsminne, samt kommer det ofta folk som låtsas känna mig för det jag har gjort.
Gjorde bort mig som fan idag...
Man skrattar efteråt. Jag gjorde likadant. Berättade för en granne hur och var jag bodde, när jag träffade honom på miljöstationen. Berättade att vi har hund o.s.v.
När vi åkte, frågade jag min man vem det var och tänkte att det var nog en förälder till barnens klasskamrater. Min man började gapskratta och sade att det var våra grannar. Inte så kul just då, men nu skrattar jag åt det.
Har även sagt åt en och samma person att "oj, jag kände inte igen dig, men det kommer jag garanterat göra nästa gång, så dumt som det här blev!" och gjorde om samma idiotgrej två gånger till, och sade typ samma sak.
Eller vad sägs om att börja prata om hundar med bilfolk: tog en stund säkert innan gubben fattade att jag pratade om hundar och inte bilar. Kanske han undrade varför jag tränade dem och hade namn på dem.
När vi åkte, frågade jag min man vem det var och tänkte att det var nog en förälder till barnens klasskamrater. Min man började gapskratta och sade att det var våra grannar. Inte så kul just då, men nu skrattar jag åt det.
Har även sagt åt en och samma person att "oj, jag kände inte igen dig, men det kommer jag garanterat göra nästa gång, så dumt som det här blev!" och gjorde om samma idiotgrej två gånger till, och sade typ samma sak.
Eller vad sägs om att börja prata om hundar med bilfolk: tog en stund säkert innan gubben fattade att jag pratade om hundar och inte bilar. Kanske han undrade varför jag tränade dem och hade namn på dem.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Gjorde bort mig som fan idag...
Förstår att det kändes pinsamt!
Det som räddar mig från att säga "fel" saker är att jag har oftast ingen aning vem det är så för mesta ler jag bara lite nervöst och frågar Syster efteråt om hon är med vem det var. Hon brukar ha koll.
Jag kände inte igen min läkare när hon kom upp på avdelningen och pratade med mig fastän vi träffats dagen innan hon blev rätt häpen när hon förstod att jag inte kände igen henne.
Det som räddar mig från att säga "fel" saker är att jag har oftast ingen aning vem det är så för mesta ler jag bara lite nervöst och frågar Syster efteråt om hon är med vem det var. Hon brukar ha koll.
Jag kände inte igen min läkare när hon kom upp på avdelningen och pratade med mig fastän vi träffats dagen innan hon blev rätt häpen när hon förstod att jag inte kände igen henne.
- VeganGeekGirl
- Inlägg: 812
- Anslöt: 2010-04-03
- Ort: Nyköping
Gjorde bort mig som fan idag...
Ansiktsblindhet, ja. Här är en till... Nu när jag vet varför jag har så svårt att känna igen folk, skäms jag inte längre för det. Det är en del av mitt funktionshinder, och det kan inte jag rå för. Om jag inte vet vem nån är, som börjar prata med mig, så säger jag det rakt ut istället för att hålla på och gissa. Mycket enklare.
Återgå till Att leva som Aspergare