KrigarSjäl skrev:Som civiliserad människa har man skyldighet att kontrollera sin ilska, samt andra emotioner och drifter. Gör man inte det kan man lika gärna kalla sig apa och bosätta sig på zoo.

Aggressivitet kan också kanaliseras i en konstruktiv, drivande kraft.

Jag håller fullkomligt med. Fast själv tycker jag att det kan vara ganska så svårt att särskilja ilska och ångest. För när jag har mått dåligt har jag känt mej arg.

biologic skrev:Jag tycker tvärtom; att killar är de enda man kan lita på och umgås med. I varje fall om man bortser från de extremt "maskulina". Mina bästa kompisar genom åren har varit just killar; de har alla varit känslosamma till sin natur, och antingen aspiga (mer eller mindre), haft ADHD-drag eller varit homosexuella/bisexuella. De är de enda jag förstår mig på.

Jag förstår mig inte alls på NT-tjejer. Sådana som rör sig flockvis; på jakt efter nya jeans och smink. Skvaller, skitsnack och backstabbing verkar alltid förekomma i dessa kretsar, och det är främst det som gör att jag inte litar på tjejer. Falska leenden och forcerade kramar. Är nog lite misogyn när det kommer till kritan. Det kan ha att göra med att jag till sist alltid (utom i tre fall) har blivit sårad av mina kvinnliga bekantskaper.

Trots detta, jag har tre tjejkompisar som jag umgås med i större eller mindre utsträckning. Gemensamt för dessa är att de alla har olika psykiatriska diagnoser (AS, bipolaritet och personlighetsstörningar). Jag förstår dem, och de förstår mig.

Intressant och bekant. Det är vanligen att man tycker det är lättare att prata med motsatta könet, vilket säkert ofta beror på sociala faktorer.

Men en annan sak. För mig som heterosexuell man ligger det helt enkelt mycket närmare till hands att känna värme och gemenskap med en kvinna en man. Det är inte alltid jag förstår dem bättre - jag kan ofta sätta mig in i hur personer är på ett ytligt plan som jag inte sympatiserar med (för att lära känna dem mera krävs ju ansträngning och motivationen är ju inte alls lika stor om man från början inte känner något särskilt för dem) - men det är ju naturligt långt mera tilltalande att bli vän med dem. Även, eller kanske inte minst! med barn. (Flickor kallas det visst då. )

slackern skrev:själv tycker jag att det kan vara ganska så svårt att särskilja ilska och ångest

Aha! Själv känner jag att det börjar med tankar som ger upphov till olika känslor eller att jag kopplar situationen till en viss känsla (till minnen). Skam är centralt. och då är redan ångesten där. Är rädd för hur jag betraktar mig själv och jag förstället mig själv ur ett perspektiv som gör att jag blir rädd för hur den andre/andra uppfattar man. Har nog svårt att skilja på hur jag själv ser på mig och på hur jag tror andra ser på mig där. Jag skiljer inte riktigt på min egen sanning och andras sanning eller vad som är sanning i ett sammanhang, men inte i ett annat, utan rör ihop allting vilket leder till frustration, smärta och ilska. Vad jag i detta sammanhang däremot kan ha lite svårt att skilja mellan är ledsnad och ilska. Djupare sett är jag definitivt mest ledsen. ... men i stunden kan det ta sig uttryck i ilska. Men oftare handlar det bara om uppgivenhet och en massa energi som måste ut och alltså inte så mycket om någon egentlig ilska. Mest om att jag inte kan acceptera världen som den är. Är den verkligen såhär? Hurdå, frågar jag mig då? För en ständig kamp i hur jag skall se på världen och mig själv, men det tror jag egentligen att de flesta gör innerst inne.

Kan väl tänka mig att det ofta är så
men inte alltid

killar är väldigt högljuda kaxiga osv men som sagt inte
alla men när jag märkt det har jag märkt det ett par gånger