Gafsan skrev:När det gäller barnens behov av sociala kontakter så har jag ibland dåligt samvete för att vi har så litet umgänge med andra, men jag vet ju att det kan vara likadant för många föräldrar, oavsett om man har AS eller ej. Vi umgås iaf med min släkt, så det är alltid något. Jag har inga problem med att t.ex. gå på föräldramöten osv eller prata med barnens kompisars föräldrar, men det är inte så ofta som vi umgås familjevis med familjer utanför släkten.

Vad tycker barnen? Jag har en 1,5-åring och det sociala umgänget är likt det du beskriver men inga kompisar eller så ännu.

Tallbarr skrev:

Gafsan skrev:När det gäller barnens behov av sociala kontakter så har jag ibland dåligt samvete för att vi har så litet umgänge med andra, men jag vet ju att det kan vara likadant för många föräldrar, oavsett om man har AS eller ej. Vi umgås iaf med min släkt, så det är alltid något. Jag har inga problem med att t.ex. gå på föräldramöten osv eller prata med barnens kompisars föräldrar, men det är inte så ofta som vi umgås familjevis med familjer utanför släkten.

Vad tycker barnen? Jag har en 1,5-åring och det sociala umgänget är likt det du beskriver men inga kompisar eller så ännu.

De har ju inte klagat. Tvärtom verkar de oftast väldigt nöjda med att det "bara är vi". Särskilt en av mina killar brukar bli arg och irriterad om vi ska umgås med andra, nästan oavsett vilka det är... han tycker uppenbarligen att det är lugnt och skönt att vara hemma på egen hand.

Så det är nog mera jag själv som känner mig lite misslyckad ibland när jag jämför mig med min bild av hur man "ska" vara som förälder.

Gafsan skrev:

Tallbarr skrev:

Gafsan skrev:När det gäller barnens behov av sociala kontakter så har jag ibland dåligt samvete för att vi har så litet umgänge med andra, men jag vet ju att det kan vara likadant för många föräldrar, oavsett om man har AS eller ej. Vi umgås iaf med min släkt, så det är alltid något. Jag har inga problem med att t.ex. gå på föräldramöten osv eller prata med barnens kompisars föräldrar, men det är inte så ofta som vi umgås familjevis med familjer utanför släkten.

Vad tycker barnen? Jag har en 1,5-åring och det sociala umgänget är likt det du beskriver men inga kompisar eller så ännu.

De har ju inte klagat. Tvärtom verkar de oftast väldigt nöjda med att det "bara är vi". Särskilt en av mina killar brukar bli arg och irriterad om vi ska umgås med andra, nästan oavsett vilka det är... han tycker uppenbarligen att det är lugnt och skönt att vara hemma på egen hand.

Så det är nog mera jag själv som känner mig lite misslyckad ibland när jag jämför mig med min bild av hur man "ska" vara som förälder.

Skönt att höra! Det du beskriver låter inte som någon omöjlighet. Hur är det med födelsedagskalas?
Jag börjar undra om folk inte tror att man är en bra förälder om man inte hela tiden mår lite dåligt av oro. Jag upplever att det där med "ska" kommer utifrån och upprepas till dess man faktiskt BLIR orolig.

Gafsan skrev:När det gäller barnens behov av sociala kontakter så har jag ibland dåligt samvete för att vi har så litet umgänge med andra, men jag vet ju att det kan vara likadant för många föräldrar, oavsett om man har AS eller ej. Vi umgås iaf med min släkt, så det är alltid något. Jag har inga problem med att t.ex. gå på föräldramöten osv eller prata med barnens kompisars föräldrar, men det är inte så ofta som vi umgås familjevis med familjer utanför släkten.

Det är det jag är orolig för för jag är ju inte så bra med det sociala och min man gillar inte folk även om han nästan är kusligt duktig på att läsa folk.
Annat har vi det ganska bra med, säkert boende nära naturen och massor av djur att gosa med, säker ekonomi på sitt eget sätt (tex inte ett enda lån, men ändå tillgångar tex sparande, skog och hus) viljan och Tid.
Däremot har vi ju väldigt bra kontakt till släkten som också bor nära (i min familj har kusinerna, mostrarna m.m. hållit jättebra kontakt) så lite social träning får dom nog.

Tallbarr skrev:Skönt att höra! Det du beskriver låter inte som någon omöjlighet. Hur är det med födelsedagskalas?

Födelsedagar brukar vi fira dels med familjen (d.v.s. jag och barnen och eventuellt tillresta morföräldrar) och så brukar barnen ha barnkalas för sina kompisar om de vill, någon annan dag. De verkar helt nöjda med det (faktum är att två av mina söner inte brukar vilja ha något barnkalas. Som mamma blir man förstås lite orolig, men de har gott om kompisar så det verkar helt enkelt handla om att det inte är så kul med kalas.... jag antar att man inte måste ha en diagnos för att tycka att kalas är en överskattad umgängesform )

Tallbarr skrev:Jag börjar undra om folk inte tror att man är en bra förälder om man inte hela tiden mår lite dåligt av oro. Jag upplever att det där med "ska" kommer utifrån och upprepas till dess man faktiskt BLIR orolig.

Ja, det är sant. Det ligger väl i tiden att vilja vara perfekt, och just när det gäller hur man är som förälder så är det extra svårt att frigöra sig från klichébilden för hur det "ska" vara. Visst är det bra att man tar sitt föräldraskap på allvar, men samtidigt så får man försöka inse att att det inte är realistiskt att tänka sig att man ska vara någon sorts superförälder. Det är ju inte någon tävling heller och det är inte säkert att barn mår bäst av att ha "perfekta" föräldrar. Är man bara kärleksfull, prioriterar sina barn och gör vad man kan för att de ska ha det bra, så tror jag att det oftast duger. Även om det inte blir som i reportagen i "Vi föräldrar" eller (hu!) "Mama"....

Gafsan skrev:Födelsedagar brukar vi fira dels med familjen (d.v.s. jag och barnen och eventuellt tillresta morföräldrar) och så brukar barnen ha barnkalas för sina kompisar om de vill, någon annan dag. De verkar helt nöjda med det (faktum är att två av mina söner inte brukar vilja ha något barnkalas. Som mamma blir man förstås lite orolig, men de har gott om kompisar så det verkar helt enkelt handla om att det inte är så kul med kalas.... jag antar att man inte måste ha en diagnos för att tycka att kalas är en överskattad umgängesform )

Min sambo har en ganska stor och social släkt. Det var fullt med folk som jag inte kände eller träffat någon gång tidigare på grabbens 1-årsdag. Sambon spelade någon roll och var som förbytt vilket var mycket obehagligt! Från min sida var det bara mina föräldrar där men totalt var det mellan 15-20 personer. För grabben spelade det ju ingen roll eftersom han var så liten. Jag hoppas vi kan ändra på det till nästa födelsedag.

Gafsan skrev:Ja, det är sant. Det ligger väl i tiden att vilja vara perfekt, och just när det gäller hur man är som förälder så är det extra svårt att frigöra sig från klichébilden för hur det "ska" vara. Visst är det bra att man tar sitt föräldraskap på allvar, men samtidigt så får man försöka inse att att det inte är realistiskt att tänka sig att man ska vara någon sorts superförälder. Det är ju inte någon tävling heller och det är inte säkert att barn mår bäst av att ha "perfekta" föräldrar. Är man bara kärleksfull, prioriterar sina barn och gör vad man kan för att de ska ha det bra, så tror jag att det oftast duger. Även om det inte blir som i reportagen i "Vi föräldrar" eller (hu!) "Mama"....

Jag läser inte föräldratidningar, konceptet känns främmande som om föräldraskap är en av de där livsstilarna man kan införskaffa sig. Jag uppfattar det inte så utan precis som du skriver om att vara kärleksfull. Mitt barn är en egen människa och har rätt att utvecklas på sina egna villkor och min roll är inte att vara "perfekt" utan om något visa hur jag hanterar att inte vara perfekt.

Tallbarr skrev:

Gafsan skrev:Födelsedagar brukar vi fira dels med familjen (d.v.s. jag och barnen och eventuellt tillresta morföräldrar) och så brukar barnen ha barnkalas för sina kompisar om de vill, någon annan dag. De verkar helt nöjda med det (faktum är att två av mina söner inte brukar vilja ha något barnkalas. Som mamma blir man förstås lite orolig, men de har gott om kompisar så det verkar helt enkelt handla om att det inte är så kul med kalas.... jag antar att man inte måste ha en diagnos för att tycka att kalas är en överskattad umgängesform )

Min sambo har en ganska stor och social släkt. Det var fullt med folk som jag inte kände eller träffat någon gång tidigare på grabbens 1-årsdag. Sambon spelade någon roll och var som förbytt vilket var mycket obehagligt! Från min sida var det bara mina föräldrar där men totalt var det mellan 15-20 personer. För grabben spelade det ju ingen roll eftersom han var så liten. Jag hoppas vi kan ändra på det till nästa födelsedag.

Gafsan skrev:Ja, det är sant. Det ligger väl i tiden att vilja vara perfekt, och just när det gäller hur man är som förälder så är det extra svårt att frigöra sig från klichébilden för hur det "ska" vara. Visst är det bra att man tar sitt föräldraskap på allvar, men samtidigt så får man försöka inse att att det inte är realistiskt att tänka sig att man ska vara någon sorts superförälder. Det är ju inte någon tävling heller och det är inte säkert att barn mår bäst av att ha "perfekta" föräldrar. Är man bara kärleksfull, prioriterar sina barn och gör vad man kan för att de ska ha det bra, så tror jag att det oftast duger. Även om det inte blir som i reportagen i "Vi föräldrar" eller (hu!) "Mama"....

Jag läser inte föräldratidningar, konceptet känns främmande som om föräldraskap är en av de där livsstilarna man kan införskaffa sig. Jag uppfattar det inte så utan precis som du skriver om att vara kärleksfull. Mitt barn är en egen människa och har rätt att utvecklas på sina egna villkor och min roll är inte att vara "perfekt" utan om något visa hur jag hanterar att inte vara perfekt.

är 15-20 pers från familjen mycket på en födelsedagsfest. det brukade vi vara nästan varje födelsedagsfest och ofta vid jul och dyl fortfarande och då är vi bara min närmaste familj, mostrarna, kusinerna, mormor, morfar + bihang (dvs sambos/män/pojkvänner till folk).
och ingen vet att man ska vänta på att få tala så det blir ganska högljutt också

rapchic skrev:är 15-20 pers från familjen mycket på en födelsedagsfest. det brukade vi vara nästan varje födelsedagsfest och ofta vid jul och dyl fortfarande och då är vi bara min närmaste familj, mostrarna, kusinerna, mormor, morfar + bihang (dvs sambos/män/pojkvänner till folk).
och ingen vet att man ska vänta på att få tala så det blir ganska högljutt också

För mig är det mycket, i synnerhet när jag känner att jag behöver vara trevlig och bekräfta allas existens