Finns det någon här som fått sin asperger-diagnos i vuxen ålder? Vad kan ni i så fall se som positivt samt negativt med att ha fått en diagnos som vuxen?

Min man funderar på om han möjligen har asperger, men vi funderar på vad det kan ge att få en diagnos såhär sent i livet.

Ni som fått en diagnos i vuxen ålder, vad beror det på att ni fick den så sent? Vilka problem hade ni som gjorde att ni kollade upp om ni hade asperger?

Hoppas någon vill berätta hur det varit för er!

Vi är många som har fått diagnos i vuxen ålder men jag kan väl bara berätta om hur det var för mig.

Man hade redan när jag var liten funderat över autism i skolan men det blev aldrig att någon gick vidare med de funderingarna..

Det som ledde till att jag slutligen utreddes var att jag fick en svår depression. Jag har haft depressioner sedan 10-årsåldern men den här depressionen var så djup så att jag slutligen blev tvungen att söka hjälp. Under ett samtal med en kurator så började jag prata lite mer om hur jag fungerar och hon sa då att jag kanske har Aspergers. Nästa gång tog hon med ett sk. självtest som jag fick fylla i och eftersom otroligt mycket stämde in på mig så sa hon att hon skulle höra sig för om jag kunde få göra en utredning och så blev det.

Framförallt så har diagnosen gett mig en större förståelse för mig själv och jag har slutat att skuldbelägga mig själv som jag gjorde tidigare. Jag har insett att jag har en del begränsningar men att jag faktiskt inte rår för hur jag fungerar. Det har hjälpt mig att kunna säga ifrån och stå upp för mig själv. Jag har också fått mycket praktiskt hjälp genom att jag fått boendestöd och fått kontakt med ett underbart personligt ombud som hjälpt mig att strida när jag inte orkat själv.

Tack så hemskt mycket för ditt svar Om jag uppfattar dig rätt så har det för din del endast medfört positiva saker att få en diagnos som vuxen? Just det här med att kunna sätta ord på varför man ibland fungerar som man gör har jag tänkt på att det borde vara en slags lättnad.

Har du (eller någon annan som läser) koll på om sådana här tester om man har ex. asperger man kan göra själv på internet stämmer någorlunda med verkligheten?

Jag har varit i kontakt fram och tillbaka med psykiatrin sedan tonåren. Jag är utredd för Borderline och Bipolära sjukdomar.

Men det var först i början av sommaren som jag läste en kort text någonstans på internet skriven av en kvinnlig AS som någon klack till i hjärnan på mig. Det var som att läsa om sig själv.

Efter detta bad jag om en remiss till utredning och det visade sig ett par månader senare att jag faktiskt har AS.

Det är skönt att veta vad det är som gör mig annorlunda mot de flesta andra. Det kommer förhoppningsvis också ge mig möjlighet till stöd i arbetet eftersom jag tenderar att drabbas av utmattningssyndrom en gång om året (med påföjande svår depression).

Ärligt talat så var det ingen som misstänkte AS i min omgivning. Min syster var dock inte speciellt förvånad att jag fick diagnos eftersom systersonen uppvisar tecken på att själv vara ett "diagnosbarn" (enl henne är vi väldigt lika). Jag var ett lugnt, följsamt barn som helst höll mig till vuxna, duktig i skolan osv. så jag uppfattades aldrig som ett problembarn.

Jag fick diagnos som vuxen. Jag har precis som annorlunda haft svåra depressioner sedan barndomen (mina tidigaste minnen, från två-tre årsåldern, handlar om depression och känslan av att saker inte hängde ihop eller var begripliga utan bara hemska) och haft kontakter med vården för detta till och från sedan tonåren. Jag har även haft ätstörningar av olika slag och sökt (och fått) vård för detta. Men ingen har någonsin tagit upp frågan om npf, vad jag minns.

Jag var också ett rätt så avvikande barn och hade en del sociala svårigheter och även lätt för att "fastna" i intressen och aktiviteter och svårt att komma igång med saker jag inte riktigt förstod, men eftersom jag hade oerhört lätt för mig i skolan (och alltid varit angelägen om att göra andra glada och nöjda) så var det ingen som reagerade så kraftigt vad jag kan minnas.

Mina svårigheter fortsatte även i vuxen ålder och vid det laget visste jag att två av mina kusiner hade diagnosen ADHD och eftersom jag såg en del likheter tänkte jag att det nog kunde vara så att jag också hade ADHD. Så jag fick en utredning, men ganska snart ansåg psykologen att utredningen borde "riktas om" mot AS. Jag har en del drag av ADHD men inte tillräckligt för diagnos, men däremot uppfyller jag diagnoskriterierna för AS.

Jag blev först väldigt förvånad eftersom de självtest jag gjort (både på nätet och de självscreeningformulär för AS som jag fått inför utredningen) visade tydligt att jag absolut inte hade AS. (jag testade att göra ett par såna test idag bara på skoj och de visar fortfarande att jag inte är ens i närheten av Asperger....)

Fast mycket i de där självtesterna handlar ju om att man ska beskriva svårigheter man har och det kan ju bli fel a) om man inte är medveten om att man har svårigheter och b) om man är så van att kompensera för en svårighet att man inte ens vet att man har svårt för något, i jämförelse med andra människor... jag tror att jag rätt sällan beter mig "fel" numera men det beror på att jag har lagt ner en otrolig massa tid och energi på att lära mig hur människor funkar. Jag hade ingen aning om att andra kunde sånt "automatiskt"...

Sen tror jag att mina ADHD-drag ställer till en del också. Jag är alldeles för otålig, rastlös och utåtriktad för att passa in på asperger-stereotypen. Sen är jag ju kvinna också och kvinnliga aspgergare är väl ofta lite olika sina manliga motsvarigheter, har jag förstått. De sociala svårigheterna och arten av specialintressena är annorlunda.

Jag känner igen mig till viss del i det Stjarni skriver men upplever själv att jag inte riktigt haft tid att smälta diagnosen och vad det innebär.

Mycket av det som jag trott var personliga egenheter är sådant som jag nu upptäckt att jag har gemensamt med många andra med AS. Det kan kännas bra ibland att veta att det finns något som kallas AS som betyder att man är så som man är samtidigt som det inte finns så mycket förklaringar eller lösningar.

Det jag uppfattat som negativt är att om jag nämner det för någon som jag inte känner så väl så blir jag behandlad som om jag vore dum i huvudet. En annan sak som jag uppfattar som ganska negativ för tillfället är att jag inte vet hur i hela friden jag ska kunna skilja på det beteende som kan förklaras av AS och det som är inom ramen för det "normala". Jag är envis och anser jag att jag har rätt och är det viktigt så ger jag mig inte och nu kan jag ibland undra om jag är orättvis och inte har förstått något.

Så upplever jag det i skrivande stund.

Jag tycker nog diagnos både är positivt och negativt.

Gafsan skrev:Jag fick diagnos som vuxen. Jag har precis som annorlunda haft svåra depressioner sedan barndomen (mina tidigaste minnen, från två-tre årsåldern, handlar om depression och känslan av att saker inte hängde ihop eller var begripliga utan bara hemska) och haft kontakter med vården för detta till och från sedan tonåren. Jag har även haft ätstörningar av olika slag och sökt (och fått) vård för detta. Men ingen har någonsin tagit upp frågan om npf, vad jag minns.

Jag var också ett rätt så avvikande barn och hade en del sociala svårigheter och även lätt för att "fastna" i intressen och aktiviteter och svårt att komma igång med saker jag inte riktigt förstod, men eftersom jag hade oerhört lätt för mig i skolan (och alltid varit angelägen om att göra andra glada och nöjda) så var det ingen som reagerade så kraftigt vad jag kan minnas.

Mina svårigheter fortsatte även i vuxen ålder och vid det laget visste jag att två av mina kusiner hade diagnosen ADHD och eftersom jag såg en del likheter tänkte jag att det nog kunde vara så att jag också hade ADHD. Så jag fick en utredning, men ganska snart ansåg psykologen att utredningen borde "riktas om" mot AS. Jag har en del drag av ADHD men inte tillräckligt för diagnos, men däremot uppfyller jag diagnoskriterierna för AS.

Jag blev först väldigt förvånad eftersom de självtest jag gjort (både på nätet och de självscreeningformulär för AS som jag fått inför utredningen) visade tydligt att jag absolut inte hade AS. (jag testade att göra ett par såna test idag bara på skoj och de visar fortfarande att jag inte är ens i närheten av Asperger....)

Fast mycket i de där självtesterna handlar ju om att man ska beskriva svårigheter man har och det kan ju bli fel a) om man inte är medveten om att man har svårigheter och b) om man är så van att kompensera för en svårighet att man inte ens vet att man har svårt för något, i jämförelse med andra människor... jag tror att jag rätt sällan beter mig "fel" numera men det beror på att jag har lagt ner en otrolig massa tid och energi på att lära mig hur människor funkar. Jag hade ingen aning om att andra kunde sånt "automatiskt"...

Sen tror jag att mina ADHD-drag ställer till en del också. Jag är alldeles för otålig, rastlös och utåtriktad för att passa in på asperger-stereotypen. Sen är jag ju kvinna också och kvinnliga aspgergare är väl ofta lite olika sina manliga motsvarigheter, har jag förstått. De sociala svårigheterna och arten av specialintressena är annorlunda.

Jag har också dessa rastlösa och impulsiva drag. Jag är dock inte utredd för ADHD (och jag känner inte att det skulle ge mig så väldigt mycket. Dessa drag finns omnämnda i utlåtandet.)

Kaffekopp skrev: Vad kan ni i så fall se som positivt samt negativt med att ha fått en diagnos som vuxen?

jag ser mina diagnoser till 80 % som något positivt. de negativa 20 % är omgivningens negativa reaktioner.

Kaffekopp skrev:Ni som fått en diagnos i vuxen ålder, vad beror det på att ni fick den så sent?

okunskap. och att man ville förtränga att man har problem. till slut gick det inte och jag fick rekommendation att begära utredning. vilket jag gjorde.

Kaffekopp skrev: Vilka problem hade ni som gjorde att ni kollade upp om ni hade asperger?

samspel, problem med planering och motivation, " intressen ",lätt att tappa orken i sociala sammanhang, mobbing, utfrysning m.m. koncentrations- och uppmärksamhetsproblem därför har jag också fått diagnosen ADD.

Jag var 39 år när jag fick min diagnos. Först kändes det bra men nu är man ju medveten om sina problem mer och då känns det inte lika bra. Jag är och förblir ett pucko och det står i mina papper.

Stjarni skrev:

Gafsan skrev:Jag fick diagnos som vuxen. Jag har precis som annorlunda haft svåra depressioner sedan barndomen (mina tidigaste minnen, från två-tre årsåldern, handlar om depression och känslan av att saker inte hängde ihop eller var begripliga utan bara hemska) och haft kontakter med vården för detta till och från sedan tonåren. Jag har även haft ätstörningar av olika slag och sökt (och fått) vård för detta. Men ingen har någonsin tagit upp frågan om npf, vad jag minns.

Jag var också ett rätt så avvikande barn och hade en del sociala svårigheter och även lätt för att "fastna" i intressen och aktiviteter och svårt att komma igång med saker jag inte riktigt förstod, men eftersom jag hade oerhört lätt för mig i skolan (och alltid varit angelägen om att göra andra glada och nöjda) så var det ingen som reagerade så kraftigt vad jag kan minnas.

Mina svårigheter fortsatte även i vuxen ålder och vid det laget visste jag att två av mina kusiner hade diagnosen ADHD och eftersom jag såg en del likheter tänkte jag att det nog kunde vara så att jag också hade ADHD. Så jag fick en utredning, men ganska snart ansåg psykologen att utredningen borde "riktas om" mot AS. Jag har en del drag av ADHD men inte tillräckligt för diagnos, men däremot uppfyller jag diagnoskriterierna för AS.

Jag blev först väldigt förvånad eftersom de självtest jag gjort (både på nätet och de självscreeningformulär för AS som jag fått inför utredningen) visade tydligt att jag absolut inte hade AS. (jag testade att göra ett par såna test idag bara på skoj och de visar fortfarande att jag inte är ens i närheten av Asperger....)

Fast mycket i de där självtesterna handlar ju om att man ska beskriva svårigheter man har och det kan ju bli fel a) om man inte är medveten om att man har svårigheter och b) om man är så van att kompensera för en svårighet att man inte ens vet att man har svårt för något, i jämförelse med andra människor... jag tror att jag rätt sällan beter mig "fel" numera men det beror på att jag har lagt ner en otrolig massa tid och energi på att lära mig hur människor funkar. Jag hade ingen aning om att andra kunde sånt "automatiskt"...

Sen tror jag att mina ADHD-drag ställer till en del också. Jag är alldeles för otålig, rastlös och utåtriktad för att passa in på asperger-stereotypen. Sen är jag ju kvinna också och kvinnliga aspgergare är väl ofta lite olika sina manliga motsvarigheter, har jag förstått. De sociala svårigheterna och arten av specialintressena är annorlunda.

Jag har också dessa rastlösa och impulsiva drag. Jag är dock inte utredd för ADHD (och jag känner inte att det skulle ge mig så väldigt mycket. Dessa drag finns omnämnda i utlåtandet.)

Du bör vara utred eller åtminstone screenad för ADHD i och med att det är en differentialdiagnos till AS. Dom brukar börja utreda eller screenat för dom enklaste diagnoserna först för att utesluta dom tyngsta till sist. Och inom vården är AS en betydligt tyngre diagnos i och med att det ger rätt till LSS. Om du har kvar din kopia på utredningen så bör det stå vilka tester och vilka intervju formulär du har besvarat. Med hjälp utav dom och google kan du se om dom har screenat eller utrett dej för ADHD. Har dom missat det skulle jag be att få göra om utredningen i och med att då är den inte ordentligt utförd.

slackern skrev:

Stjarni skrev:

Gafsan skrev:Jag fick diagnos som vuxen. Jag har precis som annorlunda haft svåra depressioner sedan barndomen (mina tidigaste minnen, från två-tre årsåldern, handlar om depression och känslan av att saker inte hängde ihop eller var begripliga utan bara hemska) och haft kontakter med vården för detta till och från sedan tonåren. Jag har även haft ätstörningar av olika slag och sökt (och fått) vård för detta. Men ingen har någonsin tagit upp frågan om npf, vad jag minns.

Jag var också ett rätt så avvikande barn och hade en del sociala svårigheter och även lätt för att "fastna" i intressen och aktiviteter och svårt att komma igång med saker jag inte riktigt förstod, men eftersom jag hade oerhört lätt för mig i skolan (och alltid varit angelägen om att göra andra glada och nöjda) så var det ingen som reagerade så kraftigt vad jag kan minnas.

Mina svårigheter fortsatte även i vuxen ålder och vid det laget visste jag att två av mina kusiner hade diagnosen ADHD och eftersom jag såg en del likheter tänkte jag att det nog kunde vara så att jag också hade ADHD. Så jag fick en utredning, men ganska snart ansåg psykologen att utredningen borde "riktas om" mot AS. Jag har en del drag av ADHD men inte tillräckligt för diagnos, men däremot uppfyller jag diagnoskriterierna för AS.

Jag blev först väldigt förvånad eftersom de självtest jag gjort (både på nätet och de självscreeningformulär för AS som jag fått inför utredningen) visade tydligt att jag absolut inte hade AS. (jag testade att göra ett par såna test idag bara på skoj och de visar fortfarande att jag inte är ens i närheten av Asperger....)

Fast mycket i de där självtesterna handlar ju om att man ska beskriva svårigheter man har och det kan ju bli fel a) om man inte är medveten om att man har svårigheter och b) om man är så van att kompensera för en svårighet att man inte ens vet att man har svårt för något, i jämförelse med andra människor... jag tror att jag rätt sällan beter mig "fel" numera men det beror på att jag har lagt ner en otrolig massa tid och energi på att lära mig hur människor funkar. Jag hade ingen aning om att andra kunde sånt "automatiskt"...

Sen tror jag att mina ADHD-drag ställer till en del också. Jag är alldeles för otålig, rastlös och utåtriktad för att passa in på asperger-stereotypen. Sen är jag ju kvinna också och kvinnliga aspgergare är väl ofta lite olika sina manliga motsvarigheter, har jag förstått. De sociala svårigheterna och arten av specialintressena är annorlunda.

Jag har också dessa rastlösa och impulsiva drag. Jag är dock inte utredd för ADHD (och jag känner inte att det skulle ge mig så väldigt mycket. Dessa drag finns omnämnda i utlåtandet.)

Du bör vara utred eller åtminstone screenad för ADHD i och med att det är en differentialdiagnos till AS. Dom brukar börja utreda eller screenat för dom enklaste diagnoserna först för att utesluta dom tyngsta till sist. Och inom vården är AS en betydligt tyngre diagnos i och med att det ger rätt till LSS. Om du har kvar din kopia på utredningen så bör det stå vilka tester och vilka intervju formulär du har besvarat. Med hjälp utav dom och google kan du se om dom har screenat eller utrett dej för ADHD. Har dom missat det skulle jag be att få göra om utredningen i och med att då är den inte ordentligt utförd.

Jag har gjort RAADS, WAIS-IV och RCFT. Google ger inte mycket svar. Utredningspappren nämner inte ADSH öht.

kullan skrev:Jag var 39 år när jag fick min diagnos. Först kändes det bra men nu är man ju medveten om sina problem mer och då känns det inte lika bra. Jag är och förblir ett pucko och det står i mina papper.

Nä kullan , du är ju inget pucko !
Du är ju normal som mig

Jag tycker att det är synd att jag inte fick mina diagnoser tidigare.
Jag fick adhd diagnos 2009.
Och i somras träffade jag min fästman som har Asperger.
Och min första tanke , du kan väl inte ha någon diagnos du är ju lika normal som mig.
Du är ju den normalaste människa jag träffat.
Så ville min terapeut göra en ny utredning och den visade asperger.

I och med det så har jag hittat strategier och förstår mig själv bättre.
Visst det var en omtumlande upptäckt.
Men jag förstår mig själv bättre , har blivit bättre mor .
Och jag kan berätta för min omgivning vad jag har svårt för.
Så att få min diagnos är det bästa som kunde hända mig.
Förs nu så kan jag säga att jag älskar mig själv och fått en inre trygghet som jag ej haft förut.
Så diagnos behöver inte vara dåligt!

Om man behöver en formell diagnos för sin försörjning,
eller för att man måste få LSS-insatser (för lågfungerande),
finns det skäl att söka utredning.

Men för andra vuxna tycker jag det ibland räcker att de själva läser, skriver och utforskar asperger - utan psykiatrins medverkan.

Kaffekopp skrev:Finns det någon här som fått sin asperger-diagnos i vuxen ålder? Vad kan ni i så fall se som positivt samt negativt med att ha fått en diagnos som vuxen?


Ni som fått en diagnos i vuxen ålder, vad beror det på att ni fick den så sent? Vilka problem hade ni som gjorde att ni kollade upp om ni hade asperger?

Positivt:
Utredningen är ett bra stöd för mig att förstå mig själv och reflektera över mina svårigheter. Jag kan utifrån vad utredningen visar kring mina svagheter och styrkor förstå varför många saker/situationer är svåra för mig och då lättare hitta strategier. Jag mår generellt något bättre sedan jag fick diagnos. Jag är snällare mot mig själv - har mindre höga krav på mig själv och lättare att acceptera mig själv som den jag är. De vänner och släktingar som fått veta har tagit till sig det bra. Jag upplever generellt att mina relationer blivit något bättre när vi alla känner till min sociala klumpighet och svårighet med empati. Vi har nog slutat grubbla lite allihop.

Jag tog själv initiativ till utredning då jag och min make och min familj och mina vänner. Tja - alla - alltid upplevt mig som annorlunda. Det som gjorde att jag tog steget var att jag insåg att det finns sådant som är ett hinder i mitt liv som t ex att jag mår väldigt dåligt i perioder, att jag inte klarar av varadagssysslorna trots att de är enkla, att min svårighet med empati sliter mkt på mina nära relation. Bland annat. Jag upplevde att jag behövde hjälp. Kanske inte nödväntigtvis hjälp i form av en person, men i form av svar i alla fall.

Lindansare skrev:

Kaffekopp skrev:Finns det någon här som fått sin asperger-diagnos i vuxen ålder? Vad kan ni i så fall se som positivt samt negativt med att ha fått en diagnos som vuxen?


Ni som fått en diagnos i vuxen ålder, vad beror det på att ni fick den så sent? Vilka problem hade ni som gjorde att ni kollade upp om ni hade asperger?

Positivt:
Utredningen är ett bra stöd för mig att förstå mig själv och reflektera över mina svårigheter. Jag kan utifrån vad utredningen visar kring mina svagheter och styrkor förstå varför många saker/situationer är svåra för mig och då lättare hitta strategier. Jag mår generellt något bättre sedan jag fick diagnos. Jag är snällare mot mig själv - har mindre höga krav på mig själv och lättare att acceptera mig själv som den jag är. De vänner och släktingar som fått veta har tagit till sig det bra. Jag upplever generellt att mina relationer blivit något bättre när vi alla känner till min sociala klumpighet och svårighet med empati. Vi har nog slutat grubbla lite allihop.

Jag tog själv initiativ till utredning då jag och min make och min familj och mina vänner. Tja - alla - alltid upplevt mig som annorlunda. Det som gjorde att jag tog steget var att jag insåg att det finns sådant som är ett hinder i mitt liv som t ex att jag mår väldigt dåligt i perioder, att jag inte klarar av varadagssysslorna trots att de är enkla, att min svårighet med empati sliter mkt på mina nära relation. Bland annat. Jag upplevde att jag behövde hjälp. Kanske inte nödväntigtvis hjälp i form av en person, men i form av svar i alla fall.

Detta stämmer på mig också, men jag upplever inte att jag har svårt med att känna empati. Tar det lugnare och kräver inte att jag måste göra mitt bästa hela tiden, utan kan känna attt jag kan ta det lugnt lite oftare än förut...

Kikade bara in som hastigast här nu. Vill bara tacka för alla svar. Ska läsa igenom dem ordentligt senare när jag har tiden

Till er som har fått er AS-diagnos i vuxen ålder: Vad tycker ni det finns för fördelar och nackdelar med att bli diagnostiserade som vuxna?

Moderator: Slog ihop med liknande tråd.

Vården har slutat tjata om att jag uppvisar tecken på autism/AS, ungefär så.

who-am-i skrev:Till er som har fått er AS-diagnos i vuxen ålder: Vad tycker ni det finns för fördelar och nackdelar med att bli diagnostiserade som vuxna?

Hej.
Du blir inte ställd för höga krav på sånt som är påfrestande för oss.
Å andra sidan blir du ofta för lågt bedömd på annat av de som inte känner dig, eftersom det är svårt att veta vad du klarar och inte..
Vi är ojämna och svåra att bedöma vad jag förstått.
Jag är tacksam att de frågar mig först och är försiktiga.
Det betyder mycket.
Vi kan mycket men vi är annorlunda.

Hej,

exempel på andra trådar som berör ämnet:

fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.html

asperger-for-och-nackdelar-enkat-t43056.html

asperger-ett-problem-eller-en-mojlighet-t38489.html


diagnos-bra-daligt-t34252.html

fordelar-nackdelar-med-att-fa-diagnos-som-vuxen-t31535.html

fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.html?hilit=nackdelar diagnos

positiv-eller-negativ-till-diagnos-t19781.html

post173883.html?hilit=nackdelar%20diagnos#p173883

who-am-i, någon tråd kom med 2 ggr ovan och vissa behöver du scrolla upp om du vill läsa dom från trådskaparens första inlägg.

Tack