Jahaaaaaa.... jag bokstavstolkade ovan. Oj... inte alls min mening öht.

Min psykiatriker började tycka jag var jobbig så hon skickade mig till neuropsyk. Jag trodde jag skulle utredas för ADHD men det var visst för något som hette Apberger eller nåt liknande.

Japp så gick det till ta mig f-n.

Få se nu... det hela började med att arbetsförmedlingen bestämde sig för att en arbetspsykolog skulle "kartlägga" vilken förmåga jag har att utföra ett arbete.

Var en lite fånig utredning där resultatet bland annat blev "återstår frågor kring eventuella neuropsykiatriska funktionshinder".

Blev efter det skickad till en socionom för samtalskontakt <meningslöst>

En dag kände jag för att slå upp neuropsykiatriskt funktionshinder på internet för att se om det fanns någon form av relevans i arbetspsykologens påstående.
Kände igen mig i beskrivningen av aspergers, tänkte på det rätt ofta och läste mer om det på flera ställen och jämförde med andra NPF diagnoser som dock inte kändes rätt jämfört med aspergers.

Fortsatte prata med socionomen, tröttnade en dag och frågade om denne helt enkelt bara kunde skicka iväg mig på en utredning så jag får veta om jag har rätt eller inte angående aspergers. (eftersom detta också skulle vara ett svar på varför jag har de problem jag har)

Fick komma på ett första samtal efter 3 månader, därefter utredning efter ytterliggare 2 månader, och därefter resultatet som visade att jag har rätt i att jag har aspergers.

Jaa... Lite knepig väg det, har jävligt svårt för initiativ, men är glad nu för att jag tog initiativet efter lång övervägan till utredning.

Tror att personlig kännedom är första steget till ett möjligt liv om man säger så om man har fötts med "fel" egenskaper i samhällets ögon, så därför kändes det bra att få veta...

Diagnosen fick jag augusti eller om det var september 2012 minns inte just nu, så inte så lång tid i förhållande till när jag skriver detta inlägg.

slackern skrev:

annizas skrev:Jag gjorde genom beroende vården. Helt sjukt va mycket
fortare det går. Min remiss skickades i september 2012 och två
månad senare november 2012 var jag klar. Tänkte göra den
genom psykiatrin först men det hade tagit 6 månader om
inte ännu mer.

Hur blir det med mediciner? Kan det bli knas? Eller får du ADHD medicin utskriven?

läkaren började med strattera som jag ska äta januari ut och se om det funkar.
men om jag ska börja med tex concerta el ritalin så måste
jag komma dit typ 3ggr i veckan och hämta tabletterna och lämna
rena prover.men efter ett tag får man egna recept

annizas skrev:

slackern skrev:

annizas skrev:Jag gjorde genom beroende vården. Helt sjukt va mycket
fortare det går. Min remiss skickades i september 2012 och två
månad senare november 2012 var jag klar. Tänkte göra den
genom psykiatrin först men det hade tagit 6 månader om
inte ännu mer.

Hur blir det med mediciner? Kan det bli knas? Eller får du ADHD medicin utskriven?

läkaren började med strattera som jag ska äta januari ut och se om det funkar.
men om jag ska börja med tex concerta el ritalin så måste
jag komma dit typ 3ggr i veckan och hämta tabletterna och lämna
rena prover.men efter ett tag får man egna recept

OK skönt det. Hoppas att det löser sej. Låter jobbigt jag gillar inte alls att lämna prover. Har inget missbruk men på mottagningen jag går tror jag att vi måste lämna pissprov varje halvår.

Kromatik skrev:Mitt liv har förändrats rejält efter diagnosen, jag bor på ett fantastiskt LSS-boende där jag får allt jag behöver och vill ha. Går på en NPF-skola som är individuellt anpassad.

Får jag fråga var den här NPF-skolan ligger? Jag antar att det finns ett par i landet, men inga speciellt långt norrut och det låter som något som skulle kunna passa mig.

Jag ställde till scener på vårdcentralen. Jag fick komma inom 3 månader.

skola
misstänkte men det blev inte någon utredning. Skulle visst bli men vi flyttade. Min lillebror fick asperger och jag har svårt att behålla vissa jobb så tyckte det var dags att få svar. Fick AdHd, AS.

Det var en lälare som skickade en remiss till Habiliteringen i Mora där som utreder dessa saker och sen fick jag göra utredningen. Resultatet blev Aspergers Syndrom. Så nu finns det även på papper att jag är ett pucko.

Har inte riktigt smält det än men jag får ingen utredning. Fick ett brev av min läkare som fått besked från npf att jag inte anses vara tillräckligt funktionsförhindrad för att utredas. Läkaren frågar mig i brevet vad vi ska göra nu. Jag vet inte. Remissen hon skickade till npf-teamet innehöll ju flera sidor av en psykologs bedömning av mig som behövande av en utredning.
Hade faktiskt inte förväntat mig detta, jag är absolut inte någon fighter. Ska kolla om läkaren kan remittera mig till privat utredning annars så får det väl vara.

Fick det en dag när jag var extremt ledsen och ville veta varför allt var som det var , tog ett par månader

När jag var sexton råkade jag ut för en djup depression och efter ett självmordsförsök på juldagen 2001 hamnade jag på barnpsyk. De tyckte depressionen höll i sig ovanligt länge och schizofreni hade de uteslutit (efter en sju frågor om jag hörde röster).
Efter att ha varit inlagt i ungefär ett halvår fick jag gå igenom en utredning. Fattade ingenting av vad de höll på med med sina frågor och tester och inte brydde jag mig heller. När jag trodde att depressionen började ge med sig så fick jag nästa elände presenterat för mig; diagnosen. Hade ingen aning om vad det var och när psykologen dedikerade ett samtal på att förklara vad det var så orkade jag inte vara med. Så någon förklaring fick jag aldrig på vad det var.
Accepterade inte diagnosen på många år och försökte istället göra allt för att lära mig bete mig så normalt som möjligt. Men till slut orkade jag inte med "normlivet" längre och blev sjukskriven 2008. 2011 började jag lusläsa varenda artikel om Autism jag kunde hitta och hade då efter nio års förvirring förstått vad jag hade.

Av egen begär. Har inte haft med psyket att göra under min uppväxt men haft lite frågor i huvudet och vetat att det finns nog någonting 'lite extra' i mig som ställer till rejält ibland.
Har lätt att bränna ut mig, har en hetsig temperament (som jag lärt att dämpa 'ganska' bra med åren) och haft ångestproblematik så länge jag minns.

I mina vuxna år fick jag tag på en bok 'Jag avskyr ordet normal' av Malin Nordgren och fick svar på alla frågor jag hade haft. I den boken hittade jag inte bara mig själv utom också min pappa. Vi är klockrena Aspergare.

Tog luren i handen och beställde tid till VC. Fick tid till en snorunge till läkare som tjatade om köer och skit hur många ska utredas för diverse NP-diagnoser och att det nu inte bara är så enkelt. Jag nonchalerade hennes ointressanta bullshit och skulle inte gå ut därifrån utan att remissen är fixat.
Sagt och gjort.

Fick kallelse så småningom och åberopade vårdgarantin. Under väntan höll jag på att köra mitt liv i diket vilket satt fart på tröga psykologer. Sedan gick det fort. Om några månader var jag utredd och klart och tackade för diagnosen som jag redan själv visste var ett faktum.
Jag behövde få svart på vitt för min egen skull och nu har jag det och det känns bra.

Utredningsprocessen var en mycket trevlig och lärorik process. Jag är glad att jag fick uppleva utredningen och jag hade tur att få en jätte trevlig och förnuftig psykolog, psykiatrikern träffade jag bara en gång och han var också bra och trevlig.

I dag är jag mesta dels en glad aspie som har bestämt att jobba mindre och leva mera. Jag har fortfarande dagar då jag går i baklås men jag har fått ökad kunskap för att undvika att allt blir för mycket. Jag har mina svackor men jag har också mycket goda dagar och efter en svacka så uppskattar jag när jag mår bra. När jag mår bra då kan jag må riktigt bra.

Jag håller med och känner igen mig mycket i vad 'Red and Green' skriver. Jag mår ypperligt, efter kontakt med psykiatrin ( även om den i sig inte funkar sommden ska i mångt och mycket ).

Att veta vad man inte kan och klarar av, gör att man kan prioritera mycket bättre i livet.

Tidigare drevs jag mycket av vem jag ville vara och det blev inte alltid bra. Nu tycker jag allt är mycket lättare och jag kan göra val som passar mig.

Angerboda skrev:Jag undrar hur ni kom att utredas?
Fick ni diagnos i barn/ungdomen? Vad ledde dit?

jag placerades

i ett projekt

för

"unga vuxna med ADHD"

och det stod

klart

att det inte

fungerade

så min psykolog

ville utreda

om annan problematik

så

utreds om asperger

fick nästan diagnos

är nyfiken

då det kanske

berättigar

mig

till mer pengar

...

jag fick

ADHD-diagnos

på 90-talet

1996

när jag satt inne

på ungdomsfängelse

det var min psykolog som kom med förslaget att göra en utredning.
sex månader senare hade jag en as diagnos.

Jag har som många andra kvinnor med AS en lång och snårig kontakt med diverse psykriatiska mottagningar under uppväxten med en hel del diagnoser eller misstankar om diagnoser.

Men det var inte förens i slutet av förra våren som jag snubblade över en kort biografi på nätet skriven av en AS-kvinna som pusselbitarna började falla på plats för mig. Jag tjatade till mig en remiss för utredning och efter ca fem månaders väntan påbörjade jag utredningen.

Idag är det precis en månad sedan som jag fick min diagnos.

Stjarni skrev:Jag har som många andra kvinnor med AS en lång och snårig kontakt med diverse psykriatiska mottagningar under uppväxten med en hel del diagnoser eller misstankar om diagnoser.

Men det var inte förens i slutet av förra våren som jag snubblade över en kort biografi på nätet skriven av en AS-kvinna som pusselbitarna började falla på plats för mig. Jag tjatade till mig en remiss för utredning och efter ca fem månaders väntan påbörjade jag utredningen.

Idag är det precis en månad sedan som jag fick min diagnos.

Var det mycket tjat för att få en utredning? Vad var det som stretade emot ifrån psykiatrins sida?