Hejsan.

Jag undrar om det faktiskt är så att personer med Asperger/Autism har sämre självförtroende än andra. Hur tänker ni andra kring det?

Jag svarar som jag alltid gör, att vi aspergare kan vara lite hur som helst men ganska sällan lagom. Det finns aspergare som verkar ha ett inre lugn och en stabil självbild som inte rubbas av någonting. Men motsatsen är nog vanligare. Våra svårigheter att fungera socialt, klara sånt som "alla andra" kan och att relatera till andra kan nog i sig själva vara tillräckliga för att skapa ett dåligt självförtroende. Många aspies mobbas och behandlas illa av omgivningen som uppfattar oss som otrevliga, dumma eller bara konstiga, och det skadar naturligtvis också självförtroendet.

Jag blev mobbad som liten och detta följde med till högstadiet då det alltid fanns nytt folk som försökte få mig till offer. Dock i högstadiet gick det inte lika lätt till. Jag har dåligt självförtroende men jag kan inte tala för andra.

Det finns också de som vill att vi ska ha dåligt självförtroende. Många socionomer hör dit, dessvärre. De vill att vi ska vara lydiga, kuschade små hjon som inte ifrågasätter utan snällt fogar in oss i deras mallar och matriser.

Jag har för närvarande så lågt självförtroende att jag oroar mig om huruvida en hundvalp skulle tycka om mig...mitt självförtroende omfattar dock inte människor på något konstigt vänster. Har aldrig följt trender eller fallit för grupptryck.

Aspergare kan också ha bra självförtroende. Jag har svart på vitt om det
Dock kan det variera från stund till stund precis som men NT.
I utlåtandet av NP-utredning så har utredarna skrivit 'visar på självförtroende och civilkurage' . Det är jag faktiskt lite stolt av

Jag har ett solitt självförtroende, jag vet inte om det har med min as light att göra. Jag brukar tänka på det som ett personlighetsdrag. Jag kan liksom sitta med Gud och gaffla med henne som en jämlike. Men jag skulle vara rätt lågmäld om jag mötte Mandela i real life. Eller den där burmesiska bruden. Med såna visar man respekt, tittar i backen och så, ser lite blyg ut.

Lennart Frimodig

Jag tror det är vanligt för folk med AS/Autism att ha dåligt självförtroende då man för det första ofta har problem att läsa av folk så kan amn aldrig veta om någon signalerar något positivt för jag har noterat att det är lättare att läsa av negativa signaler än positiva.

mobing är ofta förekommande då man ofta sticker ut bland den vanliga skaran och blir lätt en mål att kränka och med det leder det ofta till dåligt självförtroende. detta har jag upplevt i första hand och jag kan erkänna att jag har inte det bästa självförtroendet men har kommit långt med att bygga upp det genom att ändra min attityd på saker och ting men man måste kämpa hårt för det är inte lätt att göra sig av med en negativ vana.

Jag kan pendla från den ena ytterligheten till den andra, och det fort. Psykologen som ledde min utredning sa att jag konfabulerar. Säger saker som jag ser som självklara, och andra tror att jag ljuger. Kan bli så med specialintressen.

Jag gillar mej själv, har inget behov att vara någon annan till lags och faller aldrig för grupptryck. När vi gjorde såna hörnövningar i skolan, där man skulle ställa sig i det hörn med den åsikt man sympatiserade med, stod jag ofta ensam i min hörna, medans andra sneglade på varandra innan de började gå. Jag har å andra sidan heller inte några kompisar och har inte haft sen jag var 12. Men jag var inte mobbad, lr så var jag för korkad för att märka det.

För mig går det i vågor. I perioder har jag haft så dåligt självförtroende att jag knappt velat prata med mina föräldrar eftersom jag trott att de bara tycker att jag är korkad och värdelös. De perioderna måste jag förklara allt jag gör och säger, vilket blir väldigt utröttande för både mig och de som måste lyssna.

Men för det mesta har jag nästan lite för bra självförtroende. Blev mobbad en hel del i mellan- och högstadiet men till slut kändes det bara som meh.. Idag, just nu, har jag bra självförtroende. Jag tror inte att jag är någon saviour eller kommer förändra världen, men jag är nöjd med mig själv, mitt utseende, min kropp och min personlighet. Jag tar inte åt mig av vad andra säger.

Förr gick jag till attack vid minsta provokation, så folk fick uppfattningen att jag var tyken osv. Egentligen var det bara ett slags självförsvar. Det har jag också, i viss mån, slutat med nu.

Tror inte "vi" har det som en del av vårt egentliga jag. Vissa lyckas navigera bättre än andra, gå på färre minor, ha bättre reaktioner om de blir utsatta för hån och förtal osv. Vissa blir inte mer utsatta än andra.

MEN jag tror att en rätt stor del är/har varit "mobbade" och ibland inte bara som ung utan att man negativt särbehandlats av arbetskamrater, släkt, sjukvård mm. Sådant är naturligtvis inte bra för självkänslan. Vissa lever med konstant negativitet runt sig. Vissa klarar sig bättre än de "borde" mentalt t o m.

Det tog sjukvården över 10 år att knäcka mig men när det skedde så blev jag väldigt dålig. Skolmobbning och annat hade jag innan men det hade inte påverkat min självkänsla fast det naturligtvis var väldigt jobbigt ändå. Är rätt så OK idag. Bara vissa dagar när allt går fel kan jag tycka att jag bara är en liten skit.

Nu talar jag mer om självkänsla. Självförtroende vet jag inte, jag har rätt bra pejl på mina starka och svaga sidor, och vissa upplever det som dåligt självförtroende om man vet vad man är dålig på.

Det tror jag. Svårigheter med socialt samspel är utbrett inom diagnosen. Lyckas man inte "nå fram" socialt, så försämras naturligtvis självförtroendet.

När man ser alla lyckliga, normala människor därute så blir man, kanske inte avundsjuk, men bitter. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Har svårt att förstå hur folk kan falla för någon jag tycker är en komplett idiot. Varför kan inte nån falla för mig, jag är ju en snäll och trevlig person. Vad krävs för att folk ska falla för mig?

Mina klasskamrater, som mobbade mig och andra, och betedde sig som idioter, har idag bra liv. Vad gör de så framgångsrika? Varför faller folk för de "onda"? Det är för mig ofattbart.