Choklad skrev:Jag har och det är inte mycket att hurra för. När jag var 12 så skulle man börja förklara hur man räknade ut något vilket ledde till att jag fick en massa fel på proven eftersom jag enbart hade svar och inte kunde få ner tankegången på papper. Efter det så gick det inte bra i matten alls. Eftersom ingen lärare förstod hur jag löste saker utan gick efter hur man normalt sätt gjorde så fick jag ingen hjälp som fungerade.

Känner igen och med det gav jag så faderulingen i "matten" då jag inte kunde redogöra för hur jag räknade i huvudet och med bl.a de så goda provresultat på provräkningar och de diagnostiska proven (toppresultat) blev anklagad för fusk m.m då jag inte ens kunde skriva ut de fullständigt skrivna svar som krävdes på de vanliga matematiklektionerna, skrev bara "Svar: XXX".

Idag ger jag 17 i den högre matematiken och ägnar mig endast åt en del vardagspraktiska "sannolikhetskalkyler", i huvudet alltså, vilket sällan lett mig fel om ens aldrig ...

Matematik ett ämne som låter sig visuellt att noga beräknas men skall det diskuteras blir det en obestämbar mängd av ord att koka ner till den exakthet av den konsensus som krävs med vilket sedan resultatet kan skrivas ner ...

På mina prov så fick man bara poäng om man redogjorde för hur man hade kommit fram till svaret, i vissa fall så fick jag 0 poäng på uppgifter trots att jag hade dem rätta svaren. Toppresultat gick på min skola inte att få utan extremt utförliga förklaringar.

Jag gick från att älska matematik till att hata det inom loppet av ett par månader och har aldrig kunnat få tillbaka det stora intresse jag hade. Tänk om man bara hade haft en lärare som tänkte på samma sätt, då hade jag inte förlorat intresset och kanske kunnat något vettigt idag.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det är som bilder/videos fast ändå inte. Jag brukar se det när jag försöker hitta logik för problemlösning.

Choklad skrev:På mina prov så fick man bara poäng om man redogjorde för hur man hade kommit fram till svaret, i vissa fall så fick jag 0 poäng på uppgifter trots att jag hade dem rätta svaren. Toppresultat gick på min skola inte att få utan extremt utförliga förklaringar.

Jag gick från att älska matematik till att hata det inom loppet av ett par månader och har aldrig kunnat få tillbaka det stora intresse jag hade. Tänk om man bara hade haft en lärare som tänkte på samma sätt, då hade jag inte förlorat intresset och kanske kunnat något vettigt idag.

Går nu O/T


Hmm ... mitt uttryck för "toppresultat" är mitt gick ju i skolan på 1960-70talet,
mina toppresultat räknades som icke betygs-givande? pga att mina f.öv rätta svar saknade de uppställningar etc men de inlämnade proven var tillbaka-lämnade med rätt-krumeluren för de rätta resultaten och det var inte så mycket diskussion om det just då annat än att det tystades ner och inte räknades upp med de övriga klasskamraters uppmärksammade resultat och att det bara var att finna sig i att jag nu som det nu var skriftligt måste redovisa för hur jag gjort för att räkna ut mina uträkningar.

Några lama försök gjordes också för att få mig att nu muntligt redogöra för mina uträkningar men det bar sig inte bättre än att jag då jag låste mig (selektiv mutism?) bl.a för att jag nu redan anklagats för förmodat fusk, helt grundlösa var de då antagna anklagelserna förutom att jag faktiskt hade det svårt med den inlärning på det dåtida konventionella sättet.

Nej det var inte heller lärarnas fel att de av blindhet saknade de pedagogiska redskap att se med eller ens underlät sig att ifrågasätta med en kontakt med s.k målsman eller flagga med en hemanmärkning eller någon anmärkning alls att uppmärksamma att det var något som var fel och inte rätt?

Min bild av skolväsendet är klar som korvspad ... facit har jag ju nu men vet inte hur det bäst skulle kunna komma till användning annat än möjligen att kräva mer fortbildning av de som har att hantera utbildningsfrågor m.m.

Hmm ... för mycket bilder i huvudet och hittar inte de ord som jag helst skulle skriva nu, om kreativitet tex.

starblaze skrev:Hej bockar och bugar som nying här.

Jag har en ganka knäpp fråga känn er fria att svara eller inte har frågat ganska många personer det här.

Om ni tänker på en sak tex en boll ser ni då en boll i huvudet om ni blundar eller är det svart.
Jag ser ingen boll och blir lite irriterad efersom 99% av dem jag frågat ser en boll i skallen.

Hur skulle ni förklara att era tankar funkar om ni nu tänker på en boll.

Jag tror att jag beskriver en boll blixtsnabbt för mig själv i skallen typ rund med varijerande färger.

Är bara lite nyfiken.

Jag kan inte heller tänka visuellt, skönt att höra att man inte är ensam . Har redogjort ganska noga hur jag tänker i en annan tråd som flera här redan har tipsat om:
thinking-in-pictures-visuellt-tankande-t26120.html

Var först i och med den tråden jag kom på hur annorlunda jag tänker jämfört med majoriteten.

Jag tänker visuellt hela tiden, som i bilder och filmklipp. Jag tänker verbalt också fast det verbala är mer som ett tillägg då jag inte alltid sätter ord på de bilder jag ser i huvudet.

Tintomara Ariadne skrev:För något år sedan skulle jag ha svarat att jag bara tänkte i ord, slog det mig nu. Jag undrar om medicineringen med ritalin har öppnat upp för ett mer "multimodalt" sätt att tänka (d.v.s. med fler kanaler, typ)?

Vore häftigt att med medicin helt plötsligt kunna bota sitt "handikapp". Finns det en chans att få ritalin om man bara har aspergerdiagnos eller måste man ha ADHD/ADD också? Är väl inte helt jämförbart med att ha varit blind hela livet och kunna se för första gången när man är drygt 30, men lite åt det hållet vore det ju . Ritalin skulle även kanske bota lite av ens trötthet som ett plus.

Nargil skrev:

Tintomara Ariadne skrev:För något år sedan skulle jag ha svarat att jag bara tänkte i ord, slog det mig nu. Jag undrar om medicineringen med ritalin har öppnat upp för ett mer "multimodalt" sätt att tänka (d.v.s. med fler kanaler, typ)?

Vore häftigt att med medicin helt plötsligt kunna bota sitt "handikapp". Finns det en chans att få ritalin om man bara har aspergerdiagnos eller måste man ha ADHD/ADD också? Är väl inte helt jämförbart med att ha varit blind hela livet och kunna se för första gången när man är drygt 30, men lite åt det hållet vore det ju . Ritalin skulle även kanske bota lite av ens trötthet som ett plus.

Lite åt det hållet är det emellanåt, helt klart. Jag tror att det ser väldigt olika ut huruvida man kan få ritalin utan ADHD/ADD. Själv har jag ju ADHD, men jag är inte så säker på att det är just ADHD-delen det är mest verksamt mot. Skulle kunna tänka mig att det är verksamt på en del av aspergersymptomen också. Jag har dessutom för mig att det görs tester av medicinering med ritalin vid asperger utan ADHD-diagnos (?). Däremot hör jag inte till dem som tror att alla blir mer skärpta av ritalin.

Det är också en flerdimensionell gråskala var man befinner sig i förhållande till etiketter som AS och ADHD och hur den som utredde en har bedömt att man borde diagnosticeras.

Och hur medicinering bedöms beror på samma sätt på vilken läkare man träffar. En del går strikt efter diagnos, andra är beredda att gå mer efter vad de får för intryck av just ens personliga problem; också i fråga om preparaten går somliga strikt efter FASS, andra är öppnare för sin och kanske andras erfarenhet och mindre rädda för att få skit för "felförskrivning". (Och en del går efter erfarenhet men är för låsta vid just sin egen som just de själva tolkar den, och några slarvar kanske på riktigt med förskrivningen, och så vidare.)

************************

OnT: jo, jag ser bilder i huvudet. Eller gjorde förr åtminstone. Och stämningar, lukter och så. Även ord och abstrakta begrepp kan få konkret gestalt på det viset, som andra totem. Även utanför den begreppsvärld det fanns ord för; förstod aldrig de där som ansåg sig veta att man bara kan tänka i ord eller bara tänka så långt som man har ord för. Kändes som om de måtte leva i en torftig värld. (Och kanske inte ens underligt att världen såg ut som den gjorde om det var det sättet att fungera som var det godkända?)

Nargil skrev:

Tintomara Ariadne skrev:För något år sedan skulle jag ha svarat att jag bara tänkte i ord, slog det mig nu. Jag undrar om medicineringen med ritalin har öppnat upp för ett mer "multimodalt" sätt att tänka (d.v.s. med fler kanaler, typ)?

Vore häftigt att med medicin helt plötsligt kunna bota sitt "handikapp". Finns det en chans att få ritalin om man bara har aspergerdiagnos eller måste man ha ADHD/ADD också? Är väl inte helt jämförbart med att ha varit blind hela livet och kunna se för första gången när man är drygt 30, men lite åt det hållet vore det ju . Ritalin skulle även kanske bota lite av ens trötthet som ett plus.

Jag provade något som iaf gäller mig, jag lade mig i solen systematiskt en kvart nästan varje dag det var sol denna sommar och det påverkade min hud och mitt humör positivt och gjorde att jag blev mer skämtsam.
Jag tror jag helt enkelt haft D-vitaminbrist sedan jag flyttade hemifrån för nästan 20 år sedan.
Sedan om det gör mig till normal person vet jag inte men ibland känns det så, tycker det är orsak nog att titta på förekomsten av D-vitamin hos andra.
Visseligen ligger tydligen alla mina vitaminer och mineraler inom det normala men jag märker klar skillnad mot före sommaren och nu.

Jag har generellt sett ett bra bildminne och kan lätt visualisera filmer jag sett bilder och om jag har nog info så kan jag skapa en 3D bild som jag kan snurra och se i olika vinklar. fast jag har svårt med beskrivningar i text så jag behöver för det mesta helst en bild eller film som förklarar det eller som stöd för det jag läser. men egna utänkta saker är det inga problem med.

sen om jag letar efter något har jag ofta en bild framför mig över vad det jag lletar efter ser ut och ibland på området jag senast såg den.

har dock ingen koll på hur vanligt det är att kunna visualisera saker framför sig men ser det som en givande egenskap.

starblaze skrev:Hej bockar och bugar som nying här.

Jag har en ganka knäpp fråga känn er fria att svara eller inte har frågat ganska många personer det här.

Om ni tänker på en sak tex en boll ser ni då en boll i huvudet om ni blundar eller är det svart.
Jag ser ingen boll och blir lite irriterad efersom 99% av dem jag frågat ser en boll i skallen.

Hur skulle ni förklara att era tankar funkar om ni nu tänker på en boll.

Jag tror att jag beskriver en boll blixtsnabbt för mig själv i skallen typ rund med varijerande färger.

Är bara lite nyfiken.

Välkommen.

Nej, jag ser ingen boll i huvudet. Absolut inte.

Jag ser en boll som ett objekt för hjärnan. Nåt man tittar på. Det är som argument. Nåt man tittar på. Som religiös tro, nåt man tittar på. Ungefär som en sten i skogen, nåt man tittar på.
Som andra människor, nåt man tittar på.

Man tittar. Och de är där ute. Som öar i en sjö. De är nån sorts fenomen. Man tittar.

Lennart Frimodig

Jag har ett mycket intressant fenomen i gränslandet mellan sömn och vaka. Det har mer och mer gått åt det vakna hållet och nu kan jag ibland framkalla det när jag är klarvaken, dock bara i sängen där inget annat stör.

Jag kan föreställa mig en bild i huvudet eller på näthinnan som man säger. Så långt är allt hur normalt som helst. Det fascinerande och nästan skrämmande är att jag plötsligt kan se denna bild som verklig. Det känns som om jag stod framför en tavla där jag precis som i verkligheten kan rikta blicken hur jag vill och granska detaljer i bilden. Visuellt fullkomligt verkligt men kognitivt inte lika 'verkligt' som i en dröm, men här kan jag vara fullt medveten om att jag är vaken, jag behöver inte vakna för att t ex hoppa ur sängen.
Jag tror det började sakta med min medicinering. Har någon mer märkt något sådant?

Jag kan inte se någon boll framför mig. Om jag tänker på en boll så kan jag däremot liksom känna formen, och lukten, och smaken(!) av en boll... om jag verkligen anstränger mig så kan jag se en pingisboll (den är enkel). En tennisboll eller en fotboll är för svåra. Jag kan inte hålla hela formen och strukturen i huvudet samtidigt.

Jag har också väldigt svårt att känna igen människor, och öht att minnas visuell information.

Jag ser bilder i huvudet, men vissa saker har jag svårt att se framför mig när jag läser böcker. När jag t.ex. läste en bok som utspelade sig i Madrid, fick jag faktiskt googla bilder, för jag fick inte fram något stadslandskap i huvudet. Just nu läser jag en bok från Island, där jag heller aldrig har varit. Att föreställa sig ödsliga vidder funkar bra, men att föreställa sig vanliga bostadsområden går sämre. Det dyker automatiskt upp en massa skogar bakom dem, fastän jag vet att det knappt finns någon skog på Island och definitivt inga lummiga lövskogar. Per Anders Fogelströms Stad-böcker var också lite svåra, det dök upp bussar och moderna bilar och korvmojjar mitt i Söders fattigkvarter...
Ibland funkar det automatiskt och jag får fram bra bilder med detsamma; andra gånger blir det helt fel. Jag har oerhört svårt att föreställa mig rum utan fönster, t.ex.

Däremot har jag ett otroligt minne för bokomslag och får ofta upp titeln och författarens namn om någon frågar mig: "Vem har skrivit X" eller "Vad heter den där boken av XX". Har också lätt för att känna igen olika artisters "sound".

Beror helt på.
Triviala saker visualiserar jag aldrig i huvet självmant - men givetvis poppar det upp bilder ändå ibland. När jag själv initierar det så visualiserar jag bara idéer, storys, scenarier, händelseförlopp, och tja... grafiska grejer (konst, rymd/rum, riktning, form, osv). Hade varit svårt att jobba som 3D-grafiker annars om jag inte hade en bra förmåga att visualisera internt tror jag. Det plus en exceptionell rumsuppfattning är själva grundkraven för att jobba med 3D, CAD, arkitektur med mera.

Ja. Men jag ser inte en boll - jag ser alla typer av bollar som jag känner till och har sett förut tillsammans med lukt och andra känslointryck (tex om en sorts boll har skadat mig i ett sammanhang). Volleybollar gör ont i tummen att tänka på då jag har stukat tummarna ett flertal gånger i den sporten.

När det kommer till tankar utan bilder är de oftast i monologform och i princip alltid till en vän. Vilket kan bli jobbigt eftersom jag inte alltid kommer ihåg när jag verkligen sagt något till vännen eller bara pratat med denne i huvudet.

Jag har också en kopia av verkligheten i huvudet. Jag brukar förklara det med att jag har en egen testmiljö där jag kan testa mina egna program (sociala interaktioner mestadels).

Men det är som sagt bilderna som verkar vara mitt grundläggande språk. De gånger jag blir väldigt arg, ledsen och frustrerad så tappar jag mitt verbala språk helt och hållet och det är bara bilder som flashar förbi i huvudet - oftast blodiga och våldsamma och alltid alltid riktade mot mig själv.