Nu är jag igång och behöver vädra lite känslor igen. Eftersom detta är det enda forum jag huserar på, och eftersom jag tycker mycket om människorna här, känner jag mig trygg att haspla ur mig.
Nu kanske jag får en känga, för det rör sig inte om Asperger, utan om min yngsta jänta som inte har AS. Men i sådana fall får man låsa tråden helt enkelt.

Nåja, till saken.
Jag har ju (tidigare) berömt skolan där mina tjejer går, och senare även poängterat att äldsta dotterns nya lärare samt den nya rektorn gjorde allt mycket sämre. Nu visar det sig att yngsta dotterns lärare inte är något roligare att ha att göra med.

Dottern har ju länge haft problem med speciellt två killar i sin klass som mobbar henne. Jag har upprepade gånger pratat med läraren och rektorn, och i små perioder har det varit bättre.
Idag kom droppen som fick bägaren att rinna över.

Det började med att jäntan var tvär och jättearg när hon kom till mig (hon bor deltid hos sin pappa). Jag misstänkte att det låg något bakom den här attityden (det är såhär hon reagerat tidigare när det varit problem) och pressade henne när hon inte var jättearg på mig. Slutligen kom det.
Hon berättade att de här två killarna har varit fruktansvärt jobbiga en tid. Men (här kommer grejen som fick mig att se rött) en ny stjärna har dykt upp på himlen.
Vi sitter och pratar och så säger hon att hon måste ha med sig 50:- till skolan. Jag frågar naturligtvis varför, och tror då att de ska ha en insamling.
"Har inte jag med mig 50:- imorgon så kommer (en viss kille) att slå mig!".

Jag såg att jäntan var livrädd för att gå till skolan om hon inte hade pengar med sig, något hon också sa. Han har varit efter henne hela veckan och hon har upprepade gånger sagt till vakterna ute, men så fort de försvinner ur synhåll är han på henne igen.

Jag har nu (i samförstånd med hennes pappa) beslutat att hålla henne hemma och ringa skolan imorgon. Då kommer de att få veta vad jag tycker om deras sk. anti-mobbningsattityd och jag tänker meddela dem att om vi inte genast får ett möte och om de inte genast tar tag i saken genom att kontakta de aktuella barnens föräldrar, så håller jag henne hemma till det händer något.
Vidare tänkte jag poängtera att om detta händer igen så polisanmäler jag direkt. Det där är utpressning och mobbning (misshandel) och det är olagligt.

Nu får det fan vara nog!!! Det som skrämmer mig är att dessa ungar är 7-10 år gamla! Var är världen påväg när de beter sig såhär när de är så små!!

Ännu är jag för arg för att vara ledsen, men sorgen lär komma när ilskan mattas av något. Min lilljänta.. så rädd...

Fy fan säger jag bara!

Jag tycker att likaväl som föräldrar (med el utan AS själva) kan prata om sina barn med AS, så kan föräldrar med AS prata om sina barn (med el utan AS).

Jag gillar din tigrinneinställning. Ingen ska få göra mitt barn illa!

Hur gammal är din flicka? Går hon i första klass?

Det där med penningutpressning är nåt jag bara läst/sett om i USA. Där verkar det vara snarare regel än undantag att stora starka översittare stjäl mindre och svagare barns lunchpengar. Det verkar vara på väg åt samma håll här. Min teori är att det bl a beror på att skolor och lärare har för få sanktionsmöjligheter. De kan (el vill) inte stänga av mobbare. Är det så att mobbarnas föräldrar inte bryr sig, så tror jag skolan är rätt maktlös. Men de där vakterna borde punktmarkera just de här grabbarna.

Finns det någon annan skola din dotter kan gå i? Alltså om hon är rädd för repressalier från killarna.

Förutom polisen kan du ju hota med Skolverket och pressen också.

Det här tycker jag låter som ett klockrent fall för Barn- och elevombudet.

http://www.skolverket.se/sb/d/1333

Numera kan man flytta på mobbarna.

Alien

Påväg mot sängen, men kastar in ett svar på dina frågor.

Flickan är 8 och går i 2:an (fyller 9 nu i sommar och börjar 3:an till hösten).

Någon annan skola kan bli svårt. Den närmaste skolan är en bra bit härifrån, och hon har dessutom sina två bästa kompisar på den skolan där hon går, är mycket blyg och skulle tycka det var oerhört jobbigt att byta skola. Hon skulle se det som ett straff.

Skolverket och pressen är bra idéer!

Ganesh
Mycket bra idé. Tacksam för alla förslag.

Thalia

E-posta en beskrivning till Barn- och elevombudet och beskriv jäntans problem. Och be om råd hur du skall gå vidare.

Pressa andra barn på pengar eller godis är en rätt vanlig form av mobbning. Det är också en form av mobbning som är rätt tacksam att argumentera mot eftersom det inte rimligen kan vara något i den utsattas beteende som gör att det är rätt att pressa henne på pengar.

Det bästa är om pojkarnas föräldrar är talbara samt om man kan ta upp det på ett föräldramöte. När ungarna är så små så borde det finnas en chans att stävja det.

Ganesh skrev:
Numera kan man flytta på mobbarna.

Ja, teoretiskt men jag undrar hur ofta det görs. Och om det är en liten ort med bara en skola, vad gör man då?

Alien skrev:

Ganesh skrev:
Numera kan man flytta på mobbarna.

Ja, teoretiskt men jag undrar hur ofta det görs. Och om det är en liten ort med bara en skola, vad gör man då?

Teoretiskt kan man flytta på mobbarna men det är inte säkert att det hjälper. Mobbningen kan mycket väl rulla på från eller via andra personer. Äldre barn kan mobbas på nätet elle via mobil så...

Självklart ska du prata här om sådant också!

Min bror hade samma problem med sin grabb. Han ringde direkt till de föräldrarna som var vettiga och tog tag i det på en gång. Som bjäbbmonstret säger;

Det bästa är om pojkarnas föräldrar är talbara samt om man kan ta upp det på ett föräldramöte. När ungarna är så små så borde det finnas en chans att stävja det.

Är de inte det så måste skolan göra något, jag tror faktiskt att det finns något i skolstadgan eller läroplanen som säger att de är tvungna att ha en plan för mobbing. Och det innebär ju i praktiken att den ska följas också! Be att få se den och lusläs den och peka sedan ut var det brister.

Det skär i hjärtat på mig när jag ser sådant här, lilla tösabiten!

Det finns en skollag. Och det finns en läroplan. Läroplan för det Obligatoriska Skolväsendet (LPO) gäller grundskolan, LPF (där F står för de frivilliga skolformerna, dvs gymnasium och komvux m.m. VIdare finns det andra statliga styrdokument, förordningar tex. Exempelvis Gymnasieförordningen. Dessutom finns det kommunala skolplaner. Och lokala arbetsplaner för den enskilda skolan.

Dessutom finns en massa andra lagar och förordningar som är viktiga. Tex gäller arbetsmiljölagen också elever. Elever har visserligen inte riktiga skyddsombud, men dock elevskyddsombud. Men som sagt, i princip gäller arbetsmiljölagen alla elever och deras arbetsmiljö.

Vidare gäller ju alla diskrimineringslagar.

Vill bara säga att det kan vara ganska komplicerat att hitta rätt lag att stödja sig på, eller rätt kombination av lagar.

Det bra med det är att det finns ganska mycket som är lagreglerat, eller reglerat av statliga förordningar och kommunala beslut.

tahlia:

Kämpa på!

Du har mitt fulla stöd och jag tycker du är en fantastisk mamma som hjälper och stöttar dina barn såhär!

Mitt erbjudande om hjälp står kvar, fyi! Bara hojta när det är läge!

Skriv om allt du vill och behöver här, Tahlia!
En AS-förälder om sitt "NT"-barn lika väl som tvärtom!

Önskar jag hade mer än vrede, vilja och medkänsla att hjälpa dig med. Glad att andra har det!

Tack för alla stödjande ord! Man känner sig rätt maktlös till och från. För att inte tala om uppgiven, frustrerad, arg....

Jag lyckades iaf få tag i läraren igår. När jag pratade med henne på morgonen och förklarade situationen så fick jag slängt i ansiktet "Du tror inte att hon hittar på?".
Kan ju säga att jag såg rött!
Vidare tyckte läraren att hon skulle komma in till skolan så läraren kunde sätta henne och pojken i fråga i ett rum tillsammans om "prata igenom det här", för det "kan ju vara ett missförstånd". Det skickade signalen till mig att hon försökte komma på min dotter med att hitta på. Dessutom tycker jag inte jäntan ska utsättas för detta, utan sa att jäntan är hemma till skolan tagit tag i problemet.

Så ringde då läraren tillbaka på eftermiddagen och informerade mig om att hon pratat med eleven. Han hade sagt att dottern skulle ge honom 50.- men han visste inte varför. När hon frågade om dottern skulle köpa något så hade han inget svar att komma med. Den enda lama ursäkt han hade var att dottern sett en pojke ge honom 20 kronor och hon skulle då ha sagt att hon skulle ge honom 50:-. Han visste fortfarande inte varför.

I mitt stilla sinne undrade jag vad hon hade förväntat sig för svar, men det svaret hon fick gjorde att hon faktiskt började tro på vad min dotter sagt och hon gjorde något hon aldrig gjort förut - hon pratade med pojkens pappa.
Det som låter lovande med det är att han inte alls var en sådan som direkt slog ifrån sig, utan han skulle direkt hem och pressa sonen för att få reda på hur det har gått till.

Så för en gång skull händer det något!!!

Nu ska jag bara få stopp på de två ungarna som mobbat henne till och från en längre stund. Den här pojken var ju "ny" i sammanhanget.

Jag ska kräva att man nu informerar de barnens föräldrar och om föräldrarna slår ifrån sig ska jag vända mig till lämplig instans med en gång (tack vare alla bra tips jag fått från er på var jag kan vända mig!!), för nu har jag fått mer än nog av detta!

Och tack för att ni står ut med mitt svammlande hit och dit... det är i sådana här situationer som jag förstår vad folk har för nytta av vänner - att kunna prata av sig och få råd från någon som inte står mitt i allt.

Det är inte ofta jag sitter och blir arg framför skärmen. Aldrig, praktiskt taget. Det spelar ingen roll vad vi diskuterat tidigare, jag har mest sett det som stimulerande att käfta.

Men nu sitter jag och känner hur ilskan rinner till i kroppen. Det känns rentav som innan ett slagsmål. Man känner pulsförändring, adrenalinet som rinner igenom. Tunnelseendet.
Anledningen är naturligtvis att jag känner igen situationen så väl; jag var mobbad rätt ordentligt, ja. Och alla dessa samtal & konferenser med lärare & rektorer som aldrig ledde någon vart. Jag ser mig som det levande beviset på att "samtal" inte fungerar. Det som måste till är incitament - flytta mobbarna! Finns det ingen skola som tar emot dem - sätt de i LVU tills de blir som folk!

Jag känner igen din dotters lärares agerande - att fösöka tona ner det som hänt, att försöka blidka parterna. Lösa "konflikten". Hennes agerande är ett skolboksexempel på hur man inte skall agera när ett barn blir mobbat.

Det som gäller är att läraren pratar med mobbaren ENSAM. Inte att ta in båda eleverna och "resonera" kring det - för det finns ingenting att resonera om!! Det är inte frågan om någon konfliktsituation!! Din dotter har blivit utsatt för trakasserier. I övriga samhället är sånt brottsligt. Det är skolans uppgift att se till så det inte händer igen, att ta itu med det.
Det enda råd jag kan ge (som är någorlunda realistiskt) är att inte köpa lärarens snack. Att inte lyssna på de fagra orden. Fråga bara vad hon tänker göra åt det. Fråga rektorn vad de tänker göra åt det.

Det finns _ingenting_ som gör mig så förbannad som oförstående skolpersonal, de som tror att det är fråga om "små människor, små problem".

Helst skulle jag ju vilja åka upp direkt och 072 !!!

Det är rätt, på dom bara! Det bästa är förstås ansvarsfulla föräldrar som tar itu med pojkarna.

Jag lyckades iaf få tag i läraren igår. När jag pratade med henne på morgonen och förklarade situationen så fick jag slängt i ansiktet "Du tror inte att hon hittar på?".
Kan ju säga att jag såg rött!

Jag kommer ihåg när min dotter gick i lekskolan. En dag berättade hon om en viss pojke som tagit stryptag på henne och att hon blivit rädd. Jag begärde ett enskilt samtal med läraren och berättade vad min dotter sagt. "Och du tror på allt vad din dotter berättar?" sa hon. Jag blev så paff att jag blev stum och bara stirrade på henne. Visserligen kunde väl min dotters berättelse om ett bråk med hennes kompisar vara partiskt. Men varför i all sin dar skulle hon ha ljugit om den pojken? Ska man utgå från att ens barn ljuger? Hon var 5-6 år då!

Till slut började läraren berätta att flera föräldrar hade klagat (vilket gjorde hennes ifrågasättande ännu konstigare). Men pojkens föräldrar var underrättade och arbetade med frågan tillsammans med lärarna. Mer kunde hon inte berätta pga sekretessen, egentligen hade hon redan berättat för mycket. Men hade hon inte berättat nåt alls hade jag nog blivit ännu mer upprörd.

Pojken hade tydligen problem med impulskontroll. När det t ex var trångt i korridoren när alla skulle ta av/på ytterkläder och nån knuffade till honom smällde han till. Kanske hade han ADHD och/el AS? (Det är mina tankar, fick inte veta om han hade nån diagnos.)

Det var ju inte mobbning iom att min dotter inte var den enda drabbade. Men jag tyckte inte att hon (el nån annan) ska behöva vara rädd i skolan. Skulle andra barn finna sig i att vara slagpåsar, om pojken inte blev bättre? Nu ordnade det sig genom att pojken slutade efter en tid. Kanske fick han specialundervisning. Jag har ibland tänkt på honom och undrat hur det gick för honom och hur det skulle gått om han stannat kvar.

Nå, kontentan är att förnekelse tycks vara lärarens första reaktion.