plåtmonster skrev:Fast vad är det han deppar över? har bostad, plugg, flickvän, mat för dagen?

@plåtmonster,
Jo jag håller med dig, det är svårt att förstå varför man blir deprimerad när man egentligen har det så bra på många sätt...
Men depressioner är vad jag förstått ett gissel för många aspergare, och så även för mig själv, trots att jag är otroligt glad och tacksam över det mesta i mitt liv. Och den glädjen är stark i mig för det mesta lyckligtvis.
Min käre sambo har lämnat den depressiva fasen, så nu är det mest igångsättningssvårigheter som står i vägen, samt hans sociala fobi.
Social fobi har lyckligtvis inte jag, så här försöker jag kompensera så gott det går...

animal skrev:Det är inte lätt att leva med utvecklingsstörda stackare som oss...
Men själv tycker jag dock att det skulle vara mördande trist att hänga med något NT-hjon dag ut och dag in.

Konkreta tips som jag tycker fungerar:
1. Försök inte ändra på din partner, lasta hen inte för hens brister och älska hen av hela ditt hjärta i alla väder.
2. Om hen inte fixar sina prylar själv, ta en dag ledigt från jobbet och släpa runt hen till alla platser ni behöver gå och alla människor ni behöver prata med. Observera: Det är superviktigt att hen följer med, även om det är du som kommer "göra hela jobbet".
3. Agera stötdämpare/förkläde så mycket som möjligt så att hen blir så trygg som möjligt i den flora av kompetenser och situationer man förväntas behärska i egenskap av en vuxen och myndig medborgare.

Eftersom vi är autistiska tar det ibland vansinnigt lång tid innan "polletten trillar ner". Om du inte kan gilla läget och suga upp detta faktum, då kanske du gör bäst i att finna en bättre lämpad partner för din älskling.


Kram,

//a.

[/quote]

@animal,
Tack för dina tips, det överensstämmer bra med hur jag själv har tänkt och försökt att göra. Jag ska fortsätta att följa med honom på alla möten som jag är välkommen på och försöka förenkla så mycket som möjligt.
Men förmodligen är det också bra med krav ibland, åtminstone när det gäller sådant han egentligen vill göra.
Det framgår nog inte tillräckligt tydligt i mitt första inlägg men jag ligger själv inom det autistiska spektrat vilket delvis gör att jag förstår min partner bättre men också ställer till en svårigheter.
Hans asperger är inget hinder för min kärlek till honom, inte på något sätt.

Vill bara tillägga att främsta anledningen till att jag sökt mig till forumet är att jag själv också har någon sorts asperger och är utredd för detta. Nu är det inte lika tydligt i mitt fall som i min sambos, jag är ganska flexibel och har klarat mig bättre socialt än honom. Men tankarna är desamma, och det känns otroligt skönt att diskutera med andra människor som resonerar på liknande sätt.

Jag är otroligt tacksam över alla som tagit sig tid att hjälpa mig reda ut mina tankar, och tar till mig era råd.

Ett alternativ till sambo kan ju vara särbo då du tar hand om ditt och han sitt sedan hur ofta ni ses är ju upp till er. Att plugga tar ju ganska mycket energi och om du vill lyckas måste du ju ha enorma mängder med energi för att göra så många jobb som du faktiskt gör idag.

Förutom att du tar hand om dig och ditt så tar du ju hand om honom och hans.Det du redan har gjort är enormt bra tycker jag men det är nog dags att stoppa för din egen skull och för att du ska orka själv. Att du misslyckas med dina studier är det ingen som kommer bli tacka dig för i framtiden bara för att du ställer upp till 100% för honom för den risken är ju överhängande om du gör för mycket hela tiden. Du pallar ju själv bara till en viss gräns. När den gränsen är nådd kan det vara försent att sluta.

Kämpa gärna för er och ert förhållande men inte in absurdum.

Jag håller med Tibblan. Särboskap skulle kunnavara en lösning eftersom han då tydligare skulle se vad du gör för att curla för honom. Det utesluter ju inte att du kan vara ett stöd för honom när du orkar och vill.

I längden är det destruktivt för de allra flesta förhållanden att den ena parten tar hand om den andra i allt för stor utsträckning. Ett vuxet förhållande bygger på ömsesidighet.

Att bestämma sig för att flytta kan ta ett tag så det första ni måste reda upp är ekonomin. Har han rätt till några bidrag? Aktivitetsersättning/sjukersättning, aktivitetsstöd eller socialbidrag? Det är aldrig rimligt att låna ihop till livets nödtorft. Tala om att du tänker sluta betala för honom och att han kommer hamna hos kronofogden om han inte löser sin situation. Gör ett schema som förklarar vad som kommer hända och vilka konsekvenser det kan få. Bryt ner varje steg så detaljerat som möjligt.

När man är deprimerad spelar det ingen roll att man är smart nog att komma in på prestigefyllda utbildningar, man blir seg i huvudet och glömmer oerhört lätt verbala instruktioner, ta därför för vana att skriva ner allt, så att han kan gå tillbaka och läsa igen och igen.

Sista jag vill säga är, tänk på dig själv och gör det som är bäst för dig i det långa loppet. Kärlek är viktigt men om du faller, vem ska rädda er då?

Levande skrev:Jag håller med Tibblan. Särboskap skulle kunnavara en lösning eftersom han då tydligare skulle se vad du gör för att curla för honom. Det utesluter ju inte att du kan vara ett stöd för honom när du orkar och vill.

I längden är det destruktivt för de allra flesta förhållanden att den ena parten tar hand om den andra i allt för stor utsträckning. Ett vuxet förhållande bygger på ömsesidighet.

Att bestämma sig för att flytta kan ta ett tag så det första ni måste reda upp är ekonomin. Har han rätt till några bidrag? Aktivitetsersättning/sjukersättning, aktivitetsstöd eller socialbidrag? Det är aldrig rimligt att låna ihop till livets nödtorft. Tala om att du tänker sluta betala för honom och att han kommer hamna hos kronofogden om han inte löser sin situation. Gör ett schema som förklarar vad som kommer hända och vilka konsekvenser det kan få. Bryt ner varje steg så detaljerat som möjligt.

När man är deprimerad spelar det ingen roll att man är smart nog att komma in på prestigefyllda utbildningar, man blir seg i huvudet och glömmer oerhört lätt verbala instruktioner, ta därför för vana att skriva ner allt, så att han kan gå tillbaka och läsa igen och igen.

Sista jag vill säga är, tänk på dig själv och gör det som är bäst för dig i det långa loppet. Kärlek är viktigt men om du faller, vem ska rädda er då?

Jag tycker att dina råd låter som ett utmärkt sätt att tydliggöra för TS:s partner att 1) han är "expendable", 2) han inte ska förvänta sig hennes lojalitet eller tro att hon är någon att "räkna med" och 3) han duger att umgås och ligga med sålänge han skärper sig (eller tills TS hittar en bättre kandidat). Det är såklart TS:s fulla rätt att säga så, men det är väldigt lång ifrån att "älska varandra i nöd och lust" och kommer med all sannolikhet att reducera relationens livslängd dramatiskt.

Nu är jag inte främmande för det faktum att många NT:s (och andra) förhåller sig till sin livspartner precis som Levande. Men enligt min ringa erfarenhet har de också sämre kvalitet på sina relationer, de har fler, ytligare och mindre tillfredställande relationer och känner liksom aldrig att de är 100 % accepterade av sin partner.

Min strategi för relationer är snarare att
1) älska och respektera henne av hela mitt hjärta – och lika mycket oavsett vad hon säger eller gör
2) se henne som en del av mig själv eller som en mor ser på sitt nyfödda barn (mycket bra sätt att eliminera alla antydningar till rättvisetänk, e.g. "jag har gjort si och så för dig, nu är det din tur att göra ditten eller datten för mig")
3) aldrig jämföra eller "konkurrensutsätta" henne mot andra kvinnor eller försöka ändra på henne.

Som ett resultat av detta har jag inte varit singel mer än ett halvår de senaste drygt 10 åren. 100% av mina ex-partners från samma period trivs med mig och litar på att jag vill deras bästa i alla väder. Mina ex-partners är också mina två närmaste och bästa vänner. Förhoppningsvis kommer de förbli en viktig och berikande aspekt av mitt liv ända tills det är dags att "trilla av pinnen".

Dessutom är jag sjukt ostörd av att umgås med min partner dygnet runt, alla dagar i veckan, och känner sällan att jag saknar något.

Animal - har du mått dåligt i dina relationer och känt att din partners dåliga mående har gått ut över dig? Har du haft ensamt försörjningsansvar för er båda under ett år? Betalat din partners studieskuldslån på någon tysenlapp i månaden? Varit tvungen att låna själv för att få det att gå ihop?

Kom tillbaka med ditt snack om ovillkorlig kärlek när du suttit i fattigdomsfällan i några år.

Att du gärna skulle parasitera på din partner betyder inte att det är schysst, rätt eller generellt för AS.

De flesta landsting borde ha personliga ombud (kan heta något liknande) som hjälper till med myndighetskontakter, etc. Det kanske kan vara till hjälp om du skaffar ett sådant som kan följa med på möten som du inte är välkommen till. Eller så förklarar du att du är en nära anhörig och MÅSTE vara med på mötet.

Generellt sätt vill jag säga att du gör rätt om du inte fortsätter att curla. Varken du eller din partner mår bra av det i längden. Lycka till!

Utan att ha läst andras svar så vill jag ge min syn på saken.
Det kan vara jättejobbigt att leva med en aspergare, men förstås lika jobbigt med en NT - förhållanden är aldrig helt enkla och självgående. Tyvärr måste du nog lägga en del energi på din partner, om du inte är beredd att ge upp ert förhållande.
Jag utgår ifrån mig själv: jag känner verkligen igen detta med att tex gå till arbetsförmedlingen är jobbigt och inte blir av osv. För min del hade det bästa varit att få prata med någon (sin partner, alltså du) om hur, när och varför jag ska göra det. Gå grundligt igenom tillsammans hur uppgiften ska utföras.
Detta gäller likaså alla andra saker som ska göras, diska, dammsuga eller vad det må vara. Bestäm tillsammans vem som ska utföra vilka sysslor och skriv kanske en punktlista på hur man går tillväga för att tex diska. Det låter idiotiskt men som aspergare är man ju tyvärr lite infantil. Låt det ta sin tid och gå steg för steg. Ge lite beröm (utan att överdriva) när en uppgift är utförd. Förhoppningsvis kommer din partner in i tänket och vanan.
Kanske kan ni börja med att din partner tex bara sköter dammsugningen (skriv upp i tex kalender hur ofta det ska göras!) och sedan steg för steg får ta mer ansvar när det börjar kännas bekvämare.

Jag kan ärligt säga att majoriteten av de saker jag undviker är främst för att jag känner mig osäker på hur jag ska göra. Jag gör fel, skiter i och sabbar för att jag inte vågar prova för att osäkerheten skrämmer så, är mycket starkare än motivationen att känna mig duktig och fungerande.

Jag kan inte garantera att det här fungerar, jag utgår ifrån mig själv och jag är någorlunda normalfungerande, många andra är ju tyvärr helt omöjliga på de här områdena. Lycka till i alla fall!

Jag känner igen mig i din beskrivning av din sambo, med igångsättningssvårigheter och social fobi med grava konsekvenser. För mig räcker det i regel med att någon konkret (typ "Åk till Arbetsförmedlingen nu!") säger åt mig vad jag ska göra.

Levande skrev:Animal - har du mått dåligt i dina relationer och känt att din partners dåliga mående har gått ut över dig? Har du haft ensamt försörjningsansvar för er båda under ett år? Betalat din partners studieskuldslån på någon tysenlapp i månaden? Varit tvungen att låna själv för att få det att gå ihop?

Kom tillbaka med ditt snack om ovillkorlig kärlek när du suttit i fattigdomsfällan i några år.

Att du gärna skulle parasitera på din partner betyder inte att det är schysst, rätt eller generellt för AS.

Människor som har den hållning till livet och sina närstående som du representerar är alltid fattiga, oavsett hur mycket eller litet de har i plånboken. Det är iallafall min ödmjuka åsikt.

animal skrev:

Levande skrev:Animal - har du mått dåligt i dina relationer och känt att din partners dåliga mående har gått ut över dig? Har du haft ensamt försörjningsansvar för er båda under ett år? Betalat din partners studieskuldslån på någon tysenlapp i månaden? Varit tvungen att låna själv för att få det att gå ihop?

Kom tillbaka med ditt snack om ovillkorlig kärlek när du suttit i fattigdomsfällan i några år.

Att du gärna skulle parasitera på din partner betyder inte att det är schysst, rätt eller generellt för AS.

Människor som har den hållning till livet och sina närstående som du representerar är alltid fattiga, oavsett hur mycket eller litet de har i plånboken. Det är iallafall min ödmjuka åsikt.

Du får ha vilken åsikt du vill

Efter att ha läst mer om dina förhållanden med det motsatta könet, lägger jag personligen mycket liten vikt vid dina åsikter om mogna vuxna relationer.

Önskar dig dock allt gott och hoppas att du fortsätter att vara lycklig.