Sonen på snart 20 år fick diagnosen Asperger när han var knappt 18 år. Han började på gymnasiet men hoppade av efter en termin...har sen dess bara haft praktik med sin pappa som svetsare några veckor, gått datakurs några veckor, prövat på annan praktik ngn dag men sen hoppat av för det inte var kul. Han älskar WoW, tv-spel, kolla på tv...har inget behov att att träffa människor in real life. Han gör lite sysslor här hemma, går till affären några ggr i veckan, kan gå på bio eller hockey med sina bröder...

MEN så till frågan...så här kan han ju inte sitta hela livet, även om det är ganska behagligt Vi vill ju att han ska komma ut på något slags jobb, tjäna egna pengar. Vi har kontakt med HAB som vill att han ska ha typ en kontaktperson/någon att prata med, som kan ta ut honom på olika grejer...den här personen skulle komma hem på ett första möte i veckan men sonen vägrar träffa honom, tycker inte att det behövs, vill inte prata med någon. HUR ska vi göra?? Ska vi tvinga honom till detta eller?? Hur tycker ni som har Asperger att man ska göra...vi vill ju bara hjälpa, att han ska få jobb, eget boende och inkomst så småningom...

Oj, vad långt det blev, hoppas någon orkar läsa och svara

Moderator: Förtydligade rubriken

Att han inte vill umgås med andra är väl inget problem i alla fall inte för honom låter det som. Jag har väldigt sparsamt sådant behov själv och det är inte det som gör livet jobbigt utan helt andra saker.

Sen vad gäller inkomst och pengar så är det ju så det förhåller sig att alla medborgare skall sörja för sin egen försörjning, om de kan det. Det är väl det som är frågan: skulle han, i alla fall f.n., klara ett arbete med allt vad det innebär? Din son kanske behöver lära sig mer om sig själv och sin diagnos; vilka tillgångar men också vilka svårigheter den medför innan det är realistiskt att han börjar förvärvsarbeta. Att göra det innan man har dessa förutsättningar kan vara en stor bidragande faktor till depressioner för Aspergare - att man misslyckas utan att förstå varför. Så jag tycker inte det är klokt att bara tvinga iväg han på jobb där det finns en risk att han misslyckas och att det sänker hans självkänsla eller värre.

Sen låter det också som att du undrar hur du skall motivera honom att intressera sig för att vilja arbeta överhuvudtaget; det låter inte som att han han någon hög inre motivation. Kanske måste man lyfta fram en yttre motivator dvs. att det ger honom självbestämmanderätt över sitt eget liv, pengar som han kan använda som han vill och vad annat som kan vara motiverande för just din son.

Vill han inte ha en kontaktperson så respektera det. Det är väl en mänsklig rättighet att kunna välja vem man umgås med på sin fritid. Men ok, jag förstår att du tror att kontaktpersonen skall kunna bidra till det du önskar dig beträffande din son. Kanske en kontaktperson också kan det. Du får försöka sälja in en kontaktperson bättre och igen se vad som skulle kunna vara motiverande för just din son att ha en kontaktperson men också varför han f.n. inte vill ha en.

Det är svårt att ge råd utifrån den information du givit. (Var inte orolig att det ska bli för långt. )

Vilken begåvningsnivå har din son?
Vilken verklig mognadsålder? Att han är 18 fyllda betyder ju inte att han har den gängse 18-åringens mognad.
Har han visat intresse för något annat öht utöver det du beskrev?
I vilken utsträckning har ni tidigare försökt öka hans ansvar för sig själv? Menar ingen kritik utan enbart undrar.
Hur reagerar han om ni försöker ställa krav?

Som DrPepper skriver, det kan vara vanskligt med tvång om uppgiften är för stor. "Små steg i taget" är ju det en generellt det en gör med sina barn.

(Min egen erfarenhet kan tyvärr inte jämföras med din son. Jag verkar ha fungerat mycket självständigt redan mycket tidigt och hade en drivkraft att komma hemifrån redan vid ca 15 år.)

Tack för era svar
Jag satte mig faktiskt och tittade igenom utredningen och såg där att han bedömdes ligga runt 3 år efter jämnåriga. Han är "normalbegåvad"...han har svårt med verbala funktioner och arbetsminnet, han ligger över genomsnittet för perceptuell funktion och snabbhet. Kommer ihåg att psykologen sa att det var svårt att bedöma honom för att han var så otroligt duktig på vissa saker och mycket sämre på vissa...

Datorn är ju hans stora intresse, något annat existerar knappt. Har funderat på att försöka få tag på ngn som kan det här med att t.ex utveckla / prova spel för att få in honom på något sånt men det verkar svårt...tar tacksamt emot tips om ni har några
Lillmupp - när vi ställer krav som han inte "gillar" så reagerar han oftast med att ligga kvar i sängen, tjura, inte svara på tilltal osv...

Ja, livet är inte lätt men jag försöker resonera som så att det löser sig säkert...men dagarna, månaderna och åren går ju så fort. Han är inne på sitt 5 år som hemmasittare nu....
Idag ska han ivf åka på bio med sin bror

Ok, det verkar ju rimligt, att utredningen pekar på tre år "yngre i mognad", när du beskriver har han "tjurar" vid kravställan. En femtonåring kan ju göra så utan att det är anmärkningsvärt. Däremot kanske en inte ska låta det vara vid det..

Nu kanske du har fler barn så jag riskerar att "klappa dig på huvudet", inte meningen att göra det.
Det jag tänker är att om du/ni utgår från sonens faktiska mentala ålder, inte hans levnadsår, och väger in hans behov av avskildhet (som jag gissar att han har som Aspie) samt hans behov av att fokusera på en sak i taget (som jag också antar att han har) kanske ni kan hitta en modell för locka fram en lust till aktivitet?
Tänker också att en femtonåring som tjurar ska inte få komma undan med det.

Jag har tre döttrar och de har också haft sina.. perioder.. av tjurighet De har nu inte AS, någon av dem, men de har varit tonårstjejer(!)
När de har tjurat har min/vår strategi varit att det ska kosta att tjura. Ett exempel är att en av tjejerna inte tog sig för att lägga sin tvätt i tvättkorgen utan istället peta in den under sängen och/eller bakom dörren eller något annat fantasifullt. (Förmodligen lika jobbigt som att gå till tvättkorgen i tvättstugan men.. som sagt tjurig.. )
Jag sa då att, det som inte hamnar i tvättkorgen blir inte tvättat! Det tog ett antal dagar men sedan kom ett gallskrik en morgon "JAG HAR INGA RENA TROSOR". Varpå jag svarade att, det kan bero på att de inte hamnat i tvättkorgen. (Det var krig i typ en timme..) Efter det blev situationen mycket bättre.

Poängen är att uppge det önskade beteendet, konsekvensen av att inte agera på det önskvärda sättet och, när barnet gör detta fel, vara ytterst tydlig med att konsekvensen verkligen uppstår. Tydliga, enkla, raka, lättbegripliga regler och "stenhård" konsekvens. Skitjobbigt i perioder men det lönar sig.

Nu vet jag ju då inte vilka mått och medel ni tillämpat så kanske pekar jag på något som ni vet inte fungerar just på er grabb.. detta är mina erfarenheter av mina barn.

Nettan64 skrev:Sonen på snart 20 år fick diagnosen Asperger när han var knappt 18 år. Han började på gymnasiet men hoppade av efter en termin...har sen dess bara haft praktik med sin pappa som svetsare några veckor, gått datakurs några veckor, prövat på annan praktik ngn dag men sen hoppat av för det inte var kul. Han älskar WoW, tv-spel, kolla på tv...har inget behov att att träffa människor in real life. Han gör lite sysslor här hemma, går till affären några ggr i veckan, kan gå på bio eller hockey med sina bröder...

MEN så till frågan...så här kan han ju inte sitta hela livet, även om det är ganska behagligt Vi vill ju att han ska komma ut på något slags jobb, tjäna egna pengar, Vi har kontakt med HAB som vill att han ska ha typ en kontaktperson/någon att prata med, som kan ta ut honom på olika grejer...den här personen skulle komma hem på ett första möte i veckan men sonen vägrar träffa honom, tycker inte att det behövs, vill inte prata med någon. HUR ska vi göra?? Ska vi tvinga honom till detta eller?? Hur tycker ni som har Asperger att man ska göra...vi vill ju bara hjälpa, att han ska få jobb, eget boende och inkomst så småningom...

Oj, vad långt det blev, hoppas någon orkar läsa och svara

Du kanske skall fråga din son hur han planerar att försörja sig själv? Hur han tänker sig stå på egna ben?

Det är helt ok att vilja pröva sig fram när man är ung, fast man bör förstå att det till slut gäller att kunna stå på egna ben. Det finns liksom en riktning i livet.

Lennart Frimodig

Ställ krav. Att gå hemma ett år eller två efter gymnasiet är väl ok men gör klart att han inte kan bo hemma hela livet.

Skulle också tipsa om att uppmuntra till andra aktiviteter än tv och dataspel, de intressena leder sällan nån vart och är begränsat konstruktiva. Någon fysisk träning av något slag kanske? Bättre öva karate i en dojo än spela karatespel.
Humaniora, litteratur, historia?

När man är tjugo är man inte barn längre. Så behandla honom som en vuxen och ställ krav.

KrigarSjäl skrev:När man är tjugo är man inte barn längre. Så behandla honom som en vuxen och ställ krav.

Du har poäng med mycket i inlägget men citatet måste jag protestera mot.
Om det är konstaterat i utredningen att grabbens mognad motsvarar en femtonåring så blir det inte bra att ställa krav som på en 18-åring, än mindre krav som på en vuxen (dvs som har flyttat hemifrån).

lillmupp skrev:

KrigarSjäl skrev:När man är tjugo är man inte barn längre. Så behandla honom som en vuxen och ställ krav.

Du har poäng med mycket i inlägget men citatet måste jag protestera mot.
Om det är konstaterat i utredningen att grabbens mognad motsvarar en femtonåring så blir det inte bra att ställa krav som på en 18-åring, än mindre krav som på en vuxen (dvs som har flyttat hemifrån).

Jag tror du kan bygga på en grej. De flesta ungdomar vill gärna känna sig vuxna och bli respekterade som vuxna. Du kunde utgå från det. Vad betyder det att vara vuxen?

Lennart Frimodig

Jag tror att en väldigt viktig faktor för de allra flesta människor är att känna sig behövda. Att man känner att ens egen insats gör en positiv skillnad för andra. Det här är viktigt för alla, men kan nog vara extra svårt att uppnå för den som har ett funktionshinder, som kanske tvärtom alltid är den som är i behov av hjälp och aldrig får vara den som är till hjälp.

Din son vill inte ha någon kontaktperson, men tror du att det skulle vara möjligt att vända på steken? Det låter ju som om din grabb är någotsånär självgående, kanske skulle han kunna göra en insats för någon annan, kanske en yngre pojke som hade behov av lite social stimulans och kanske behövde någon att fika, gå på bio eller spela TV-spel med?

Vad är det som han har emot en kontaktperson? det svaret borde ge en hel del ledtrådar.

plåtmonster skrev:Vad är det som han har emot en kontaktperson? det svaret borde ge en hel del ledtrådar.

Han tycker inte att han behöver ha "någon" som hjälper honom ut/ att ta kontakt med andra människor osv....
Han trivs här hemma, har som sagt inget behov av att träffa kompisar i samma ålder...förmodligen för att han inte kan läsa av dom riktigt, inte vet hur han ska bete sig eller vad dom ska prata om....han chattar/pratar med massor av folk när han spelar WoW

Vi tycker att en kontaktperson skulle vara bra just för att han ska komma ut på andra saker än bara ta en tripp till affären eller så. Han måste ju ut bland andra människor och inte bara sitta hemma innanför husets fyra väggar...för någon gång måste han ju ut "in real life"?? Och det känns som att det blir svårare och svårare ju längre tiden går....eller så är det kanske bara att vänta ut honom

Jag tar som sagt tacksamt emot tips på om ni har kontakter inom dataspelsbranschen...tror det kanske skulle vara något för honom...

Dr Temple Grandin har bra förslag i ämnet, kanske det kan vara till nytta.

http://www.youtube.com/watch?v=B91H1b3kRXs