Skrik inte åt mig
57 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Skrik inte åt mig
VUMAA skrev:En kompis med aspergers beskriver det som "hudlöshet", att känslor går rätt in. Man är så oskyddad. Känner ni igen det?
Ja, för min del blir det så att jag oftast blir ledsen, rädd och avskärmar mig när någon skriker åt mig.
Skrik inte åt mig
Skriker man på någon och den skriker tillbaka = bra sak. Om personen effektivt tränats till att ha en lugn respons när någon skriker så är det en bra sak. Om man helt enkelt inte bryr sig = inte bra.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Skrik inte åt mig
Levande skrev:Du blir rädd, orolig och kanske ledsen. Ditt flykt- och kampsystem aktiveras vilket gör att du får ett starkt adrenalinpåslag vilket kan kännas väldigt obehagligt.
Alldeles riktigt.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Skrik inte åt mig
VUMAA skrev:Hej. Är det vanligt att människor med aspergers har svårt att hantera när andra människor skriker åt en? Jag blir helt stirrig, kan inte tänka, när min man blir irriterad på mig och brusar upp.
Väldigt vanligt.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Skrik inte åt mig
Dandelo skrev:Jag får hjärtklappningar och ångest. Brukar skrika tillbaka då.
Jag med + en fet adrenalinrush som gör mig väldigt kapabel till aggressiva utfall.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Skrik inte åt mig
Maken och jag har pratat om det hur många gånger som helst och han vet inte varför han brusar upp så lätt. När han blir irriterad, glömmer han vad han lovat mig. I många år trodde jag att han inte ville ändra sitt beteende. Nu är jag ganska säker på att han vill, men inte kan. Han är helt enkelt en impulsiv, intensiv känslomänniska. Jag måste lära mig att hantera situationen bättre, i synnerhet om separation blir av. Några råd?
Skrik inte åt mig
VUMAA skrev:Maken och jag har pratat om det hur många gånger som helst och han vet inte varför han brusar upp så lätt. När han blir irriterad, glömmer han vad han lovat mig. I många år trodde jag att han inte ville ändra sitt beteende. Nu är jag ganska säker på att han vill, men inte kan. Han är helt enkelt en impulsiv, intensiv känslomänniska. Jag måste lära mig att hantera situationen bättre, i synnerhet om separation blir av. Några råd?
Har ni barn? Annars behöver du ju inte hantera situationen alls om ni separerar (bortsett från att undvika mannen).
Jag är själv frånskild med barn, och kommunikationen med mitt ex fungerade inte jättebra. Han skrek inte, snarare tvärtom. Han pratade jättetyst och osammanhängande och jag förstod väldigt sällan vad han ville.
Nu är vi skilda och jag försöker sköta den mesta kontakten med honom via mail och sms. Det är jättebra för då förstår jag bättre vad han menar (och han kan inte komma och säga något annat senare för då kan jag visa att "men den 7/3 skrev du så här". Det kanske inte du har nytta av men för mig är det guld värt).
Om ni ska fortsätta leva tillsammans så kanske det är ett alternativ att säga att "jag vill inte prata med dig när du skriker. Lugna dig så pratar vi sen."
Sv: Skrik inte åt mig
för mig är det varierande. men generellt så är jag väldigt känslig och tar åt mig grovt. om det inte gäller t ex. när jag jobbar och kunder blir helt till sig då kan jag tända till direkt. Har hänt att jag har skälla ut flera ganska aggressivt. jag tolererar inte att man skriker åt mig. Men om man kallar mig dum, ful eller liknande förolämpningar så kryper jag ihop och gömmer mig.
Skickat från min GT-I9000 via Tapatalk 2
Skickat från min GT-I9000 via Tapatalk 2
- blodigfisk
- Inlägg: 59
- Anslöt: 2013-01-20
- Ort: Stockholm
Skrik inte åt mig
Jag avskyr verkligen när folk skriker. Det behöver inte ens vara aggressivt eller riktat mot mig, det kan vara fylleskrål eller i sportsammanhang. Jag blir oerhört provocerad av det. Men jag har alltid misstänkt att det är något som hänger kvar sedan barndomen, min far gormade och skrek på mig hela tiden
Skrik inte åt mig
Jag har väldigt svårt för aggressioner överlag, vare sig de är riktade emot mig eller inte. Om en person i min närhet blir väldigt arg på sig själv, t ex, och svär högt på ett aggressivt sätt eller slår näven i bordet, så tycker jag det är väldigt obehagligt, även fast jag vet att personen aldrig skulle göra mig illa. Jag har nog helt enkelt aldrig förstått poängen med att agera ut känslor på det sättet, samtidigt som plötsliga ljud skrämmer mig, så kanske att det kan vara ett Aspergerdrag..?
Skrik inte åt mig
Vi har två barn, en tonåring och en utflugen äldre. De har aldrig skrikit åt mig. De blir inte arga. Jag önskar innerligt att jag inte var så känslig för makens irritation. Jag är kulturintresserad men vågar inte ta på mig att hålla i någon grupp, ens vid enstaka tillfällen. Blir han irriterad på mig innan jag ska iväg, kan jag inte koncentrera mig på det jag ska göra, orkar inte vara närvarande. Att gråta kan hjälpa, om det finns tid tlll det. Det är så tråkigt att behöva avstå från saker av den anledningen, när min ångest i stort har minskat sen jag fick diagnos. Om du reagerar på samma sätt, vad gör du för att bli av med stressen/oron i kroppen?
Skrik inte åt mig
VUMAA skrev:vad gör du för att bli av med stressen/oron i kroppen?
Jag flyttade ifrån mitt ex. Det är kanske inte till någon större hjälp, men jag svarar så gott jag kan.
Jag tror att man inte ska leva tillsammans med någon som inte respekterar en och behandlar en bra. Mitt ex gjorde inte det. Han var aggressiv och hotfull (på sitt eget lågmälda och osammanhängande sätt). Till slut kände jag att "näe, jag är en lyckligare människa utan honom".
Jag lämnade honom och det stämde. Jag är mycket lyckligare nu.
Jag tänker att det finns tre scenarion: antingen är man rätt för varandra, som i sagorna. Inga konflikter. Det är nog inte så vanligt. Eller så har man konflikter, men kan kommunicera sig fram till lösningar som båda tycker är OK. Eller så har man inte det: då får ingen, eller bara den ena, som den vill. Då är det inte bra. Då mår man förmodligen bättre utan förhållandet.
Jag har en bekant som jag tror är i samma situation som du. Hennes man behandlar henne respektlöst och skriker åt henne. Hon har stannat hos honom i över 30 år och han blir bara mer och mer otålig och otrevlig mot henne. Jag förstår inte varför hon stannar. Det är så sorgligt.
Skrik inte åt mig
Jag har alltid haft problem med folk som skriker åt mig. Får en panikartad känsla och känner mig svag och skakis. Brukar springa min väg och sätta mig någonstans och gråta. När jag var liten blev folk ofta arga på mig när jag inte förstod. Det värsta jag visste var när folk tog tag i mig och röt åt mig för att få mig att förstå.
- Batterisyra
- Ny medlem
- Inlägg: 2
- Anslöt: 2012-11-29
Skrik inte åt mig
Tack till alla som svarat hittills (ser fram emot fler svar). Nu känner jag mig inte lika ensam. Om ett tag ska jag skriva ut tråden och klistra upp era citat på en pärm, så kan jag titta på den när jag är ensam och rädd. Det verkar som att det inte finns några knep att ta till för att hantera situationen. Det enda som funkar är att gråta, men det är inte lätt när han blir irriterad precis när vi ska åka. Jag ser inte min make som en ond människa. Bara en hopplöst temperamentsfull sådan, som blev åsidosatt som barn, idiotstämplad i skolan pga dyslexi, låg självkänsla. Jag har accepterat att vi inte kan leva ihop. Jag mår inte bra av hans humör. Han mår inte bra av att försöka dämpa sig. Jag är inte tillräckligt stark för att klara en separation än, men jag jobbar på det. Förresten, vi gick på familjerådgiving. Kuratorn hindrade inte när han hackade på mig. När jag till slut bröt ihop, grät hysteriskt och kastade mina solglasögon, sa hon bara lite lamt "nu tror jag vi ska ta och lugna ner oss lite". Hon lät honom hacka och hacka. Hon visste om min diagnos och hade nog bestämt sig för att jag var problemet. Det blev inga fler besök.
Skrik inte åt mig
Kraftigt ogillar skrik då det gör en fruktansvärt stressad och kan inte focusera på dialogen.
Skrik inte åt mig
Tack! Du beskriver det så bra. Och när man inte kan fokusera på dialogen, då blir det så himla svårt att försöka förklara vad man ville ha sagt...
Skrik inte åt mig
Jo precis stressen gör en smått apatisk och det blir en innre konflikt som bara rör om det hela och man kan inte hittat orden.
jag avskyr skrik och konfliker rent generellt och att folk skriker ser jag mer som omoget och att de igentligen inte är ute efter en lösning utan bara sätta sig över en i vad det än gäller. kvittar om man har rätt eller fel man skall kunna prata om saker sakligt på en normal nivå man har rätt att vara upprörd man att skrika löser inget alls.. tyvärr är det inte många som ser det så.
jag avskyr skrik och konfliker rent generellt och att folk skriker ser jag mer som omoget och att de igentligen inte är ute efter en lösning utan bara sätta sig över en i vad det än gäller. kvittar om man har rätt eller fel man skall kunna prata om saker sakligt på en normal nivå man har rätt att vara upprörd man att skrika löser inget alls.. tyvärr är det inte många som ser det så.
Skrik inte åt mig
Tack igen. Så skönt att någon förstår precis vad jag menar. Omoget, inte ute efter en lösning, rätt att vara upprörd men att skrika löser inget alls. Jag brukar ha lätt för att hitta ord att uttrycka mig med, men
inte när det gäller detta. Har du en partner? Har du lyckats förklara?
inte när det gäller detta. Har du en partner? Har du lyckats förklara?
Skrik inte åt mig
Nej tyvärr har jag ingen partner men jag brukar säga det som jag skrev till andra eller förklara lite djupare om de inte helt förstår.
fast man bör ta upp det lite då och då tills de kommer ihåg. men sen brukar folk glömma då känslorna blossar men en sak man kan göra är att vägra ta en disskution om det skriks utan säga att man tar det då man kan ha en vanlig disskution.
fast man bör ta upp det lite då och då tills de kommer ihåg. men sen brukar folk glömma då känslorna blossar men en sak man kan göra är att vägra ta en disskution om det skriks utan säga att man tar det då man kan ha en vanlig disskution.
Skrik inte åt mig
Jag vet inte om maken skulle acceptera att jag inte vill prata just då. Kanske lika bra att han får hacka färdigt om alla fel jag gör och har. Blir kanske lugnare så. Tror att min självkänsla klarar det. En överläkare inom psykiatrin förvånades över min starka självkänsla. Den borde vara mycket lägre.
Det handlar inte bara om skrik när man är irriterad. Ibland när jag varit iväg och träffat människor som talar till mig i normal samtalston, blir jag så ledsen när jag kommer hem och genast möts av en missnöjd/irriterad röst. Det skulle vara så skönt att inte behöva leva med oron över att ens partner blir irriterad typ när som helst och höjer rösten. Oron gör mig otrygg.
Det handlar inte bara om skrik när man är irriterad. Ibland när jag varit iväg och träffat människor som talar till mig i normal samtalston, blir jag så ledsen när jag kommer hem och genast möts av en missnöjd/irriterad röst. Det skulle vara så skönt att inte behöva leva med oron över att ens partner blir irriterad typ när som helst och höjer rösten. Oron gör mig otrygg.
Skrik inte åt mig
Jag hatar aggression. Tragiskt nog (karma) så har jag en bonusdotter med adhd, bipolär och med vad jag misstänker är narcissistisk schizofreni. Och med henne upplever jag 100%ig aggression dagligen.
Men jag blir å andra sidan helknäckt när någon stampar irriterat med hälen.
Men jag blir å andra sidan helknäckt när någon stampar irriterat med hälen.
Skrik inte åt mig
Hmm frågan är sker detta ofta?, förstår han inte hur du reagerar på det eller är det att han bara struntar i det?
Återgå till Att leva som Aspergare