Jag behöver få mina betyg i svenska A och matte A för att kunna söka till någon högskola. Grundbehörighet alltså. Klarade aldrig av min gymnasieutbildning på grund av mina svårigheter.
Har kunnat läsa andra kurser via komvux men dessa har helt enkelt inte fungerat med mer krävande saker. Fick förslaget av min terapeuft att försöka hitta något som är mer anpassat för folk med aspergers.

Googlat runt lite men blev mest förvirrad, vet någon om något ställe med gymnasieutbildning i svenska A, matte A efter att man fyllt 20 och inte har tillgång till vanliga gymnasier?

Tack på förhand!

Moderator Gripandekylig - flyttade tråden från avd. Aspergare och vården

Folkhögskolor är ett alternativ, och det brukar även finnas distansmöjligheter.

Jag behöver mer hjälp än jag kan få via distans. Har försökt det men det gick inte alls. Kunde inte ens komma igång innan jag blev överväldigad.

Det finns folkhögskolor med Asperger-linjer. Frågan är bara hur dem ställer sig till att du bara behöver läsa upp två ämnen. Det räcker ju inte äns till heltidsstudier under en termin, men du kanske kan läsa andra ämnen också? Om jag vore du så skulle jag googla, jag känner till åtminstånde tre stycken skolor med AS-linjer, en ligger i Helsingborg, en i Jönköping och en i Stockholm.

Det behöver inte nödvändligtvis vara en AS specifik skola. Ett alternativ annars är Komvux. Och ett ytterligare alternativ är att läsa själv och tentera av.

Nu har han ju precis sagt att han prövat komvux och att han behöver mer hjälp än vid distansundervisning. Underförstått - det är inte riktigt läge att läsa själv och tenta av då.

Hej Stupidbear,

Jag var i ungefär samma situation själv när jag var en liten bit över 20. Hade hoppat av gymnasiet av olika anledningar, och när jag försökte ta igen det på komvux, gick det inget vidare alls. Vissa kurser, som var mer kreativa och som jag tyckte var roliga (t ex webbdesign), kunde jag visserligen avsluta utan större problem, men när det gällde kärnämnena tog det bara tvärstopp. Jag kunde helt enkelt inte motivera mig själv, och om jag uteblev från lektionerna, eller missade att lämna in uppgifter, så var det liksom ingen som brydde sig. På den tiden hade jag heller ingen aning om att jag hade någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, så jag förstod inte varför jag misslyckades hela tiden, och hade heller ingen anledning att tro att jag skulle kunna be om någon extra stödinsats i undervisningen.

Min räddning kom när jag till slut fick höra talas om ett ganska nyuppstartat projekt i min hemkommun (Sandviken): Det fanns nämligen ett ställe som kallades "Språngbrädan", dit unga vuxna fick komma för att få hjälp med sina studier, när vanliga komvuxstudier av olika anledningar inte var ett alternativ. Konceptet gick ut på att man måste vara på Språngbrädan varje vardag, från morgon till sen eftermiddag, för att få fasta rutiner och kunna jobba med sina studier på ett välstrukturerat sätt - antingen i grupp eller enskilt, men alltid med möjligheten att be någon om hjälp.

Om det fanns tillräckligt många elever som behövde betyg i ett visst ämne, kunde en lärare från komvux komma till Språngbrädan och ha riktiga lektioner. Annars kunde man även gå iväg på vanliga lektioner på komvux om man ville, och sedan jobba individuellt med sina uppgifter när man satt på Språngbrädan. Oavsett vilka ämnen man läste, och om man enbart höll till på Språngbrädan eller även gick iväg till komvux ibland, så hade man alltid handledarna på Språngbrädan som stöd. Personalen hjälpte till med att planera och strukturera upp studierna, och peppade när det behövdes. Vid behov kunde man t o m få hjälp med ev kontakter med Soc och Försäkringskassan, eller saker som att fixa praktikplats, osv. Ibland var det t o m väldigt drygt att ha folk omrking en som brydde sig så pass mycket - åtminstone om man, som jag, har en massa självdestruktiva krafter inombords, som säger åt en att man ska bestämma själv, även när det inte alls är i ens bästa intresse - men det visade sig vara precis vad jag behövde, i alla fall.

När jag gick på Språngbrädan kan jag inte minnas att det pratades om NPF-diagnoser, utan många av eleverna där hade i stället missbruksproblematik (vilket i och för sig inte utesluter NPF). Det fanns heller inga specifika kriterier för att bli inskriven, utan det viktiga var att man behövde stödet, och att man var beredd att anpassa sig till reglerna som gällde. Jag är dock övertygad om att konceptet skulle passa utmärkt för många med Asperger och/eller ADHD, och Språngbrädan var i alla fall anledningen till att jag så småningom fick mitt slutbetyg och kunde läsa vidare på högskola.

Nu vet inte jag om Sandvikens kommun är ensamma i Sverige om att erbjuda den här sortens verksamhet, eller om det finns liknande möjligheter på andra håll i landet, men det kan ju i alla fall vara värt att kolla upp. Annars kan ju även folkhögskola vara ett alternativ, som några andra i den här tråden har föreslagit. Jag hoppas i alla fall att det löser sig på något sätt, så att du hittar något som passar just dig.

Ett av mina problem är att jag lider av agorafobi (Jag får ångest av att lämna lägenheten) så finns vissa perioder jag kanske inte kan ta mig dit.
Behöver alltså en skola med stort tålamod och förståelse för att jag ska känna mig trygg där och klara av att närvara.

Hitta en folkhögskola som kan vara av intresse, bor i stockholm.
http://www.agesta.nu/kurser/funktionshi ... index.html

Ska kolla upp dem lite till.
Har någon erfarenhet eller åsikter om den?

Stupidbear skrev:Klarade aldrig av min gymnasieutbildning på grund av mina svårigheter.
Har kunnat läsa andra kurser via komvux men dessa har helt enkelt inte fungerat med mer krävande saker.

Innan du bestämmer hur du skall gå vidare, vore det kanske bra om du analyserade och listade vad som hindrat dig att klara studierna på Komvux.
Med de värdefulla lärdomarna kan man välja studieupplägg bättre, och ta fram metoder för att hantera hindren när de kommer nästa gång.

Lärde av motgångarna gjorde jag för att klara över tio års universitetsstudier i vuxen ålder. (När jag var ung hoppade jag av gymnasiet.)