Hej alla!

Jag är ny här men har läst många trådar utan att själv vara aktiv.
Min fundering rör vad som är bästa sättet att motivera någon med asperger. Jag förstår givetvis att detta är individuellt men det vore intressant att höra era tankar.

Bakgrunden är att min partner nyligen fått sin aspergerdiagnos vilket förklarar en del svårigheter vi haft. Jag själv ligger inom spektrat på många sätt, och har också genomgått utredning. Jag har stor forståelse och igenkänning av de flesta svårigheterna.

En sak som skiljer oss är att min partner lyckas åtminstone ytligt sätt förtränga sådant som får de flesta NT-personer att bli stressade, sådant som att man behöver pengar till hyra och mat. Situationen är så akut att jag inte klarar att ta hänsyn till hans svårigheter, jag vill helt enkelt inte hamna på gatan och kan inte försörja oss båda.

I nuläget läser han på om sina LSS-rättigheter och vilken form av stöd han kan få, men att ta kontakt med arbetsförmedlingen blir aldrig av. Det ska alltid ske efter helgen eller nästa vecka.

Jag har försökt efter bästa förmåga att avlasta vad gäller skötsel av hem osv, men ju mer jag avlastar desto mer inaktiv tycks han bli.
Det är över ett år sedan han hade någon form av inkomst, läget är akut. Han har fått behandling mot depression och mår på det hela taget bättre och är positiv inför framtiden.
Men att omsätta tanke i handling går mycket långsamt.

Hur stöttat jag på bästa sätt? Tjatar inte alls, går ofta veckor mellan att jag ens påminner honom, men mina resurser är helt uttömda och min privata stress är outhärdlig.
Bortsett från detta har vi ett fint och ömsesidigt berikande förhållande, jag vill alltså ha honom kvar....

Börja ställa krav! Jag tycker att det låter som om du av idel välvilja förvärrar situationen genom att avlasta och stötta för mycket.

Många av oss aspergare har rejäla igångsättningssvårigheter. Det är inte förrän det verkligen brinner i knutarna som saker blir gjorda. Om du vill att han ska få tummen ur så måste du nog sluta med att kratta manegen för honom.

Det handlar ju inte om att du bara ledsnat utan vad jag förstår är situationen ohållbar. Du skriver att

Pantalaimon skrev:Situationen är så akut att jag inte klarar att ta hänsyn till hans svårigheter, jag vill helt enkelt inte hamna på gatan och kan inte försörja oss båda.

Ställ tydliga ultimatum: "jag vill att du kontaktar arbetsförmedlingen i morgon. Jag orkar inte ha det så här. Om du inte tar tag i ditt liv så flyttar jag."

Till exempel. Jag menar inte att du ska komma med tomma hot men däremot formulera dina tankar kring framtiden så konkret som möjligt.

Det kan hända att han inte klarar av att ta tag i sitt liv. Då måste du ha en plan för vad du ska göra i så fall. Ska du gå in och hjälpa honom rent praktiskt att få saker gjorda och få det stöd han behöver, eller hur ska du göra? Din partner har en problematik och den kommer inte att försvinna, hur mycket du än älskar honom. Du måste hålla huvudet kallt och ha en plan (för det har inte han, just nu i alla fall).

Lycka till!

EDIT: Välkommen till forumet, glömde jag ju säga!

@Pantalaimon, din partner har rätt till LSS-insatser och ni borde ta kontakt med LSS-handsläggare på kommunen så som möjligt.

Exempel på insatser som kan vara till nytta så hen tar tag i sitt liv är Boendestöd och Personligt ombud, båda kan hjälpa till så att hen gör det som behöver göras så att hens liv blir fungerande.

Lycka till och välkommen hit.

Gafsan;

Tack för ditt tydliga och konkreta svar och tack för välkomnandet!
Jag har misstänkt att mitt underlättande för honom bara förvärrar, precis som du skriver.
Ska anstränga mig för att formulera mina tankar om vår framtid sakligt och gå igenom med honom. En variabel här är att jag som sagt själv ligger inom NPF med autistiska drag, och det tar uttryck genom att jag har otroligt svårt för gränssättning. Min och min partners svårigheter krockar alltså här...

Men jag är övertygad om att medvetenhet om problematiken kan lösa många svårigheter, även min partner vet inombords att vår situation är ohållbar.

Jag har börjat utforma en plan B som innebär att jag lämnar honom och flyttar långt ifrån vår nuvarande bostadsort, men inte heller här har jag varit tillräckligt tydlig för han tar mig inte på allvar. Misstänker jag.

@Miche,

Tack för välkomnandet och tips!
LSS är något min partner läser mycket om (även jag är någorlunda insatt) och att ta kontakt med kommunens handläggare står på listan över saker som inte blir gjorda... Tyvärr, för jag vet att det finns bra hjälp att få.

Gafsan skrev:Börja ställa krav! Jag tycker att det låter som om du av idel välvilja förvärrar situationen genom att avlasta och stötta för mycket.

Många av oss aspergare har rejäla igångsättningssvårigheter. Det är inte förrän det verkligen brinner i knutarna som saker blir gjorda. Om du vill att han ska få tummen ur så måste du nog sluta med att kratta manegen för honom.

Måhända är jag en statistisk avvikelse men krav fungerar inte för min del utan snarast paralyserar mig. Jag mår däremot bra av eget ansvar men definitivt inte krav utifrån. Det är bla därför jag är en totalt misslyckad student trots i övrigt goda förutsättningar, god motivation och rikligt med talang. Jag skulle snarare säga att det handlar om att hitta den väg som det fungerar att ta sig fram på. Om att ställa krav är en lösning eller inte är förmodligen väldigt individuellt. Jag skulle säga att det som utmärker aspergare och autister är förmågan att hantera vissa situationer utmärkt men inte alls fungera i andra.

Hej Krake och tack för ditt svar!

Krake skrev:

Gafsan skrev:Börja ställa krav! Jag tycker att det låter som om du av idel välvilja förvärrar situationen genom att avlasta och stötta för mycket.

Många av oss aspergare har rejäla igångsättningssvårigheter. Det är inte förrän det verkligen brinner i knutarna som saker blir gjorda. Om du vill att han ska få tummen ur så måste du nog sluta med att kratta manegen för honom.

Måhända är jag en statistisk avvikelse men krav fungerar inte för min del utan snarast paralyserar mig. Jag mår däremot bra av eget ansvar men definitivt inte krav utifrån. Det är bla därför jag är en totalt misslyckad student trots i övrigt goda förutsättningar, god motivation och rikligt med talang. Jag skulle snarare säga att det handlar om att hitta den väg som det fungerar att ta sig fram på. Om att ställa krav är en lösning eller inte är förmodligen väldigt individuellt. Jag skulle säga att det som utmärker aspergare och autister är förmågan att hantera vissa situationer utmärkt men inte alls fungera i andra.

Det du beskriver beskriver även min partner. Jag förstår det personligen väl, min motivation behöver vanligen komma inifrån och vara fri från yttre krav för att fungera.

Både jag och min partner har påbörjade högskoleutbildningar på utbildningar som är mkt svåra att komma in på. Men att slutföra är inte lika lätt...

Men i det problem jag beskriver ovan tror jag att det koommer handla om hur länge jag står ut. Tyvärr så blir de negativa följderna för mig personligen så stora att jag blir tvungen att se till mina egna behov.
Och som sagt, vad han vill med sitt liv måste han själv välja, oavsett om jag finns där eller inte.

Pantalaimon skrev:Men i det problem jag beskriver ovan tror jag att det koommer handla om hur länge jag står ut. Tyvärr så blir de negativa följderna för mig personligen så stora att jag blir tvungen att se till mina egna behov.
Och som sagt, vad han vill med sitt liv måste han själv välja, oavsett om jag finns där eller inte.

Jag tror att oavsett om din partner hör till dem som fungerar bättre eller sämre med yttre krav, så är du inne på rätt spår. Om du kan ordna ditt liv så att du mår bra så har både du och han ett stressmoment mindre än om ni båda mår dåligt.

Hur mycket man än älskar sin partner och hur väl man än förstår att hen inte kan rå för sin problematik så fungerar det sällan att ge upp sitt eget liv.

Det är ju faktiskt inte heller omöjligt att ert förhållande och ditt mående lägger sten på börda för din partner och bidrar till att han inte orkar ta tag i sitt liv.

Vad är det för ämnesområde? (vård, psykologi, ekonomi, teknik, pedagogik etc)

Är det att han står stilla i en utbildning, eller jobb?
Finns det barn i bilden?

Varför är du ekonomiskt beroende av honom? speciellt om det är studier..

Är det på väg till sjukbridrag eller stöd för att klara den inslagna kursen?

Det kan vara bra att kratta manegen lagom mycket på vissa områden. Men kanske strunta i andra

Pantalaimon skrev:@Miche,

Tack för välkomnandet och tips!
LSS är något min partner läser mycket om (även jag är någorlunda insatt) och att ta kontakt med kommunens handläggare står på listan över saker som inte blir gjorda... Tyvärr, för jag vet att det finns bra hjälp att få.

Självklart kan du ringa och förklara läget varför hen inte ringer själv.

det är som gafsan beskriver det. Iaf. för mig, jag gör allt i sista sekund då jag har extremt svårt att sätta igång, vilket jag personligen skäms för då jag vet att det är dåligt. Jag tror att din partner kanske inte förstår allvaret, som sagt det är vad jag tror. Försök att tala med honom för att få reda på detta, försök att formulera dig på bästa sätt för att få honom att inse. Jag har säkert fel men som sagt, detta är vad jag får ut av att läsa det du skrivit. lycka till och hoppas det löser sig.

Skickat från min GT-I9000 via Tapatalk 2

plåtmonster skrev:Vad är det för ämnesområde? (vård, psykologi, ekonomi, teknik, pedagogik etc)

Är det att han står stilla i en utbildning, eller jobb?
Finns det barn i bilden?

Varför är du ekonomiskt beroende av honom? speciellt om det är studier..

Är det på väg till sjukbridrag eller stöd för att klara den inslagna kursen?

Det kan vara bra att kratta manegen lagom mycket på vissa områden. Men kanske strunta i andra

@Plåtmonster;
Själv har jag läst ungefär halvvägs på läkarprogrammet och min partner har läst inom djursjukvård, nu senast veterinär.
Problemet är att medan jag jobbat under mina studieuppehåll (och en period varit delvis sjukskriven) så har min partner sjunkit djupare in i depression, och till skillnad från mig så har han ingen SGI (han får alltså inte ett öre från varken försäkringskassa eller arbetsförmedling).
Jag tjänar inte tillräckligt för att försörja honom helt och önskar dessutom lägga fokus på att återuppta studier för att komma vidare ur denna rävsax vi just nu sitter i.

Vi har inga barn, vilket vore trevligt att ha, men det är inte aktuellt i nuläget... En del fyrfota barn har vi dock :0)

Jag tror att det bästa jag kan göra är att fokusera på min egen situation, har ägnat mycket tid åt att hjälpa honom, men det är inte alltid så lätt att göra på rätt sätt tyvärr...

Tack för dina tankar!

Miche skrev:

Pantalaimon skrev:@Miche,

Tack för välkomnandet och tips!
LSS är något min partner läser mycket om (även jag är någorlunda insatt) och att ta kontakt med kommunens handläggare står på listan över saker som inte blir gjorda... Tyvärr, för jag vet att det finns bra hjälp att få.

Självklart kan du ringa och förklara läget varför hen inte ringer själv.

@Miche, Jag har varit aktiv i hela processen runt honom, i början var jag med på varenda möte på psyk osv och tog ansvar för att han kom ihåg tider osv. Jag har även pratat med alla från arbetsförmedling till handläggare, men de kräver (särskilt AF) att personen det gäller själv visar engagemang.
Även psykkontakter kan vara viktigt att ha för sig själv, så jag har planat ut mitt engagemang, vilket tyvärr har lett till att processen delvis stannat upp.
Men jag tror tyvärr inte det finns något mer jag kan göra just nu.

blodigfisk skrev:det är som gafsan beskriver det. Iaf. för mig, jag gör allt i sista sekund då jag har extremt svårt att sätta igång, vilket jag personligen skäms för då jag vet att det är dåligt. Jag tror att din partner kanske inte förstår allvaret, som sagt det är vad jag tror. Försök att tala med honom för att få reda på detta, försök att formulera dig på bästa sätt för att få honom att inse. Jag har säkert fel men som sagt, detta är vad jag får ut av att läsa det du skrivit. lycka till och hoppas det löser sig.

Skickat från min GT-I9000 via Tapatalk 2

@blodigfisk,
Tack för ditt svar. Det du beskriver stämmer bra in på min sambo, han gör också allt så sent som möjligt. Han är medveten om det och skäms även han.
Jag tycker inte det är något att skämmas över, tvärtom är det ett tecken på mognad och insikt att man förstår hur man själv fungerar.

Problemet är nog att jag backar upp situationen ekonomiskt genom att låna pengar, jobba mer än vad jag borde osv, om jag slutade med det är det möjligt att han skulle börja ta tag i saker.
Han försöker verkligen och tycks trots allt må bättre, så jag hoppas...

Gafsan skrev:Jag tror att oavsett om din partner hör till dem som fungerar bättre eller sämre med yttre krav, så är du inne på rätt spår. Om du kan ordna ditt liv så att du mår bra så har både du och han ett stressmoment mindre än om ni båda mår dåligt.

Hur mycket man än älskar sin partner och hur väl man än förstår att hen inte kan rå för sin problematik så fungerar det sällan att ge upp sitt eget liv.

Det är ju faktiskt inte heller omöjligt att ert förhållande och ditt mående lägger sten på börda för din partner och bidrar till att han inte orkar ta tag i sitt liv.

@Gafsan,
Det är just detta jag försöker föra fram när vi diskuterar ämnet, att jag personligen klarar inte av stressen det innebär att leva på detta vis. Och det gör att jag blir sämre på att stötta och vara en bra partner till honom.
Du formulerade det väldigt bra Gafsan.

Fast vad är det han deppar över? har bostad, plugg, flickvän, mat för dagen?

plåtmonster skrev:Fast vad är det han deppar över? har bostad, plugg, flickvän, mat för dagen?

Så kan man ju inte resonera. Man kan leva i lyx och överflöd och ändå må fruktansvärt dåligt psykiskt. Att ha en depression är verkligen inte detsamma som att "deppa över" något.

Det brukar väl vara något som triggar och något som vidmakthåller den. Alternativt inte finns som skapar fritt fält för deppen att härja.

Det är klart att om något viktigt saknas i ens liv så kan det orsaka depression. Men för många av oss behövs det inga triggers. Jag har varit djupt deprimerad till och från sedan 3-årsåldern (mina första minnen handlar om känslan av meningslöshet och ångest). Och jag har alltid haft ett "bra" liv. En bra uppväxt med kärleksfulla föräldrar, som vuxen har jag en hög utbildning, bra jobb, fina ungar osv. Men det hjälper inte. Min hjärna är deprimerad ändå. Samma sak gäller för många av mina släktingar. Vi är inte så bra på att må bra, tydligen.

Kan vara att mamman var deppad eller utsatt för påfrestningar under graviditeten?

plåtmonster skrev:Kan vara att mamman var deppad eller utsatt för påfrestningar under graviditeten?

Njae, tror inte det. Hon var fysiskt ganska sjuk men jag tror inte att hon var deprimerad. Ivf tycker jag inte att det kan förklara att jag fortfarande är deprimerad, flera decennier senare...

Jag tror att depressioner är något som ligger i släkten, på samma sätt som AS, ADHD och alkoholism (ja, min genpool är rena guldgruvan... man börjar undra om inte några av mina förfäder möjligen var lite för nära släkt med varandra??).

Pantalaimon skrev:Hej alla!

Jag är ny här men har läst många trådar utan att själv vara aktiv.
Min fundering rör vad som är bästa sättet att motivera någon med asperger. Jag förstår givetvis att detta är individuellt men det vore intressant att höra era tankar.

Bakgrunden är att min partner nyligen fått sin aspergerdiagnos vilket förklarar en del svårigheter vi haft. Jag själv ligger inom spektrat på många sätt, och har också genomgått utredning. Jag har stor forståelse och igenkänning av de flesta svårigheterna.

En sak som skiljer oss är att min partner lyckas åtminstone ytligt sätt förtränga sådant som får de flesta NT-personer att bli stressade, sådant som att man behöver pengar till hyra och mat. Situationen är så akut att jag inte klarar att ta hänsyn till hans svårigheter, jag vill helt enkelt inte hamna på gatan och kan inte försörja oss båda.

I nuläget läser han på om sina LSS-rättigheter och vilken form av stöd han kan få, men att ta kontakt med arbetsförmedlingen blir aldrig av. Det ska alltid ske efter helgen eller nästa vecka.

Jag har försökt efter bästa förmåga att avlasta vad gäller skötsel av hem osv, men ju mer jag avlastar desto mer inaktiv tycks han bli.
Det är över ett år sedan han hade någon form av inkomst, läget är akut. Han har fått behandling mot depression och mår på det hela taget bättre och är positiv inför framtiden.
Men att omsätta tanke i handling går mycket långsamt.

Hur stöttat jag på bästa sätt? Tjatar inte alls, går ofta veckor mellan att jag ens påminner honom, men mina resurser är helt uttömda och min privata stress är outhärdlig.
Bortsett från detta har vi ett fint och ömsesidigt berikande förhållande, jag vill alltså ha honom kvar....

Det är inte lätt att leva med utvecklingsstörda stackare som oss... Men själv tycker jag dock att det skulle vara mördande trist att hänga med något NT-hjon dag ut och dag in.

Konkreta tips som jag tycker fungerar:
1. Försök inte ändra på din partner, lasta hen inte för hens brister och älska hen av hela ditt hjärta i alla väder.
2. Om hen inte fixar sina prylar själv, ta en dag ledigt från jobbet och släpa runt hen till alla platser ni behöver gå och alla människor ni behöver prata med. Observera: Det är superviktigt att hen följer med, även om det är du som kommer "göra hela jobbet".
3. Agera stötdämpare/förkläde så mycket som möjligt så att hen blir så trygg som möjligt i den flora av kompetenser och situationer man förväntas behärska i egenskap av en vuxen och myndig medborgare.

Eftersom vi är autistiska tar det ibland vansinnigt lång tid innan "polletten trillar ner". Om du inte kan gilla läget och suga upp detta faktum, då kanske du gör bäst i att finna en bättre lämpad partner för din älskling.


Kram,

//a.

Whatever animal said.

Speciellt punkt 2 har varit till enormt stor hjälp för mig när jag inte har fattat grejer. Det är ofta det det hela handlar om, man fattar inte hur fan man ska gå tillväga eller vad man ska säga till myndigheter, vård etc.

Dessa är inte hjälpsamma när man kommer dit som ett jävla frågetecken, snarare stjälper de med sadistisk min och nerpruttad kontorsstol gladeligen en efterbliven autist. Har man någon med sig blir det svårare för dem att fisa en i ansiktet!

Punkt 2 leder ofta till mer självständighet då man nästa gång i en del av fallen kan göra det själv för att man upplevt det en gång.

sugrövmanövern skrev:Whatever animal said.

Speciellt punkt 2 har varit till enormt stor hjälp för mig när jag inte har fattat grejer. Det är ofta det det hela handlar om, man fattar inte hur fan man ska gå tillväga eller vad man ska säga till myndigheter, vård etc.

Dessa är inte hjälpsamma när man kommer dit som ett jävla frågetecken, snarare stjälper de med sadistisk min och nerpruttad kontorsstol gladeligen en efterbliven autist. Har man någon med sig blir det svårare för dem att fisa en i ansiktet!

Punkt 2 leder ofta till mer självständighet då man nästa gång i en del av fallen kan göra det själv för att man upplevt det en gång.

+1

Är man bara tillräckligt dryg, envis, ogenerad och högljudd så får man nästan alltid som man vill när det kommer till s.k. "administratörer", "handläggare" och annat löst folk inom offentlig sektor. Det är helt och hållet p.g.a. att de har 0 (noll) intresse av att göra ett bra jobb, då är det bara minsta motståndets lag som styr: Man vill bli av med sina jobbiga klienter så snabbt som möjligt, annars kommer det (förr eller senare) komma till en punkt där de där jobbiga typerna börjar inkräkta på ens vana att regelmässigt komma sent till jobbet, gå på långa luncher + shoppingrundor under dagen och gå hem någon timme i förtid. Hemska tanke, det är ju så man blir "utbränd"...