Hej. Är det vanligt att människor med aspergers har svårt att hantera när andra människor skriker åt en? Jag blir helt stirrig, kan inte tänka, när min man blir irriterad på mig och brusar upp.

Jag får hjärtklappningar och ångest. Brukar skrika tillbaka då.

Jag tror att personen tänker döda mig så det blir en dålig situation.

Jag kan skrika rejält själv om så är.

Jag tror det är svårt även för folk utan asperger att hantera när folk skriker åt en. Det är iaf syftet med att skrika, tror jag, att få ner den andra personens gard.

Det är nog inte trevligt för någon direkt...
Jag blir väldigt stressad om nån höjer rösten och låter agressiv.
Skriker man åt mig får jag panik.

VUMAA skrev:Hej. Är det vanligt att människor med aspergers har svårt att hantera när andra människor skriker åt en? Jag blir helt stirrig, kan inte tänka, när min man blir irriterad på mig och brusar upp.

Vad är det han skriker för?
Nåt särskilt?
Kanske säger mer om hans problem...

när jag var ung skrek ja en hel del, tyvärr.

KalleKus undrade varför han skriker. Det är normalt för honom att göra så. Det verkar det vara för de flesta på hans jobb.

VUMAA skrev:KalleKus undrade varför han skriker. Det är normalt för honom att göra så. Det verkar det vara för de flesta på hans jobb.

Låter högst onormalt och påfrestande.
Vad jobbar han med egentligen?

Jag är också känslig på det sättet,
på nått sätt känner man sig svag.

Om folk kunde prata istället.

Känner igen det där, blir oxå orolig om nån t.ex skulle ha stark röst och "skrek" åt mig, hos mig är grunden oro och då kan jag bli förvirrad...

Absolut, jag blir helt förstörd, får hjärtklappning och börjar skaka.

Fixar inte alls när folk skriker åt mig, det börjar ju oftast med tal i vanlig volym och lyssnar jag inte då så lär skrikandet inte göra saken bättre.
Räcker med att nån upprepar sig när jag redan sagt att jag hört så blir jag knasig, och skriker nån åt mig så får jag huvudvärk nästan direkt.

Många människor utan eller med Asperger har svårt att hantera när någon skriker på dom. Sen beror det vem det är som skriker också.

Han är den enda som skriker åt mig. Kan i värsta fall pressa mig så långt att jag totalt flippar ur. Skrker rakt ut och kastar saker. Har ingen koll på vad jag gör. Först då lugnar han ner sig.

adddd skrev:Jag tror det är svårt även för folk utan asperger att hantera när folk skriker åt en. Det är iaf syftet med att skrika, tror jag, att få ner den andra personens gard.

Hahaa, precis..

Å andra sidan lider ju en del som har Asperger av svårare
perceptionsstörningar vad gäller ljud, kan blir värre då!

Jag har inte så stora perceptionsstörningar när det gäller hörseln. Och det handlar inte bara om volymen, utan tonfallet. När personen dessutom talar om allt som är fel på en, är det svårt att missuppfatta. Ni som reagerar likadant som jag (eller någon annan) vet ni varför vi reagerar som vi gör? Jag känner mig som en skakad snöglob.

Du blir rädd, orolig och kanske ledsen. Ditt flykt- och kampsystem aktiveras vilket gör att du får ett starkt adrenalinpåslag vilket kan kännas väldigt obehagligt.

VUMAA skrev:Jag har inte så stora perceptionsstörningar när det gäller hörseln. Och det handlar inte bara om volymen, utan tonfallet. När personen dessutom talar om allt som är fel på en, är det svårt att missuppfatta. Ni som reagerar likadant som jag (eller någon annan) vet ni varför vi reagerar som vi gör? Jag känner mig som en skakad snöglob.

Låg stresstolerans vid "hot"? Det har åtminstone jag problem med!

En kompis med aspergers beskriver det som "hudlöshet", att känslor går rätt in. Man är så oskyddad. Känner ni igen det?

VUMAA skrev:En kompis med aspergers beskriver det som "hudlöshet", att känslor går rätt in. Man är så oskyddad. Känner ni igen det?

Absolut. Jag har länge kallat mig "hudlös", tills bl.a. Iridia tyckte att jag skulle läsa om Hypersensitiv Personlighet (eller vad det nu heter). Det var ju jag i ett nötskal.
Har en teori om att ungefär hälften av alla aspergare är hårdhudade och kan verka okänsliga (notera att jag skriver kan verka), medan den andra halvan känner alldeles för mycket. På gott och ont.

Det händer inte här, att min man skriker åt mig. Det skulle jag aldrig acceptera.

Däremot händer det att barnen skriker och då stänger jag oftast av och backar in i mig själv tills det går över. Sen kan vi prata.

Ingen skriker åt mig. Jag tror egentligen inte att någon någonsin har gjort det i nån större omfattning. Om någon höjer rösten eller använder ett otrevligt tonfall så säger jag åt dem att "jag tycker inte om när du använder det tonläget när du pratar med mig". Jag vägrar helt enkelt att diskutera med någon som framstår som aggressiv.

(visst, om det brinner eller så, så är det väl OK om man skriker, men om det inte föreligger någon nödsituation så kan man hellre visa sin omgivning respekt genom att använda ett civiliserat tonfall).

När något av mina barn höjer rösten eller använder ett otrevligt tonfall så får han gå in på sitt rum och återkomma när han lugnat sig och pratar i normal samtalston. (undantag så klart om någon skriker och gråter för att han är ledsen, då tröstar jag naturligtvis).