Sveriges agerande under 2vk är ett ämne som brukar väcka en hel del känslor, både inom och utanför Sveriges gränser. Vissa ser det som en skam för Sverige och anklagar dåvarande regeringen för undfallenhet och feghet gentemot Tyskland.

Min personliga bild av det som skedde är annorlunda. Tyskarna hade hur lätt som helst ockuperat Sverige. Det var fullkomligt naturligt att regeringen försökte undvika detta. Det strider mot allt förnuft att utsätta sig för nederlag och ockupation frivilligt.

En del hävdar att motstånd hade varit moraliskt riktigt och att regeringen därför måste förebrås för att man höll sig utanför, men faktum är att ingen av de stater som deltog i kriget gick med av moraliska skäl. Så varför skulle vi ha gjort det, särskilt med tanke på hur svaga vi var militärt?

Två saker värda att notera i sammanhanget (utan någon åsikt i frågan implicerad):

1) Sedan någon gång under 1943 hade svenska underättelsetjänsen via spionage tillgång till de tyska invasionsplanerna för Sverige (som dock förmodligen bara var tänkta att sättas i verket om Sverige blev för besvärligt mot Tyskland) och mycket som rörde deras politik och avsikter gentemot Sverige.

2) Tyskland var beroende av import av svensk järnmalm och kullager från SKF. Hade vi slutat sälja till dem hade de mycket troligt invaderat. Hade vi valt att gå i krig hade vi förmodligen inte klarat att stå emot. Vårt militära motstånd hade förmodligen inte heller haft mera än marginell effekt på kriget. För att det skulle vara någon vits med en krigsförklaring mot Tyskland så hade vi rimligen behövt spränga SKF och järngruvorna till sådant skick att det inte gick att återgå i drift på många år.

Åtminstone från 1942, förmodligen från och med Operation Barbarossa, hade Nazi-juntan inga möjligheter att ockupera Sverige. Och efter El Alamein och Stalingrad, samtidigt som Sverige mobiliserat bra, hade regeringen Per Albin kunnat bortse från ockupationshotet, det var inte realistiskt. Men man valde kappvändarpolitiken i alla fall.

Och detta trots att man visste precis vad som hände i Tyskland.

Jag skäms.

Det är nog riktigt att Tyskland inte var så stort hot längre, men Sverige hade kanske inte krävt så stor del av de tyska resurserna, så om det hade varit väldigt strategiskt viktigt kanske de ändå hade försökt. I vart fall hade vi ju en spion på tyska ambassadens underättelseavdelning i Stockholm sedan 43 och kände därför till de ockupationsplaner som fanns. Gissningsvis hade man i alla fall någorlunda kunskaper för att kunna beödma om det fanns någon risk alls att planerna skulle sättas i verket.

Men sedan vet jag inte om vi samarbetade så mycket med tyskarna när vi börjar prata om de åren? Vi började ju i ökande grad hjälpa de allierade på olika sätt.

Det som kanske dock egentligen är den stora och viktiga iakttagelsen är förstås att det var en föhållandevis stor del av svenskarna som faktiskt höll på Tyskland, åtminstone under de första krigsåren, så det var förmodligen politiskt närmast omöjligt för regeringen att förklara krig mot Tyskland av det skälet. Det är väl kanske det man i första hand ska skämmas för, alla svenskar som stödde Tyskland.

mnordgren skrev:En del hävdar att motstånd hade varit moraliskt riktigt och att regeringen därför måste förebrås för att man höll sig utanför ...

Moraliskt riktigt hade det möjligen varit, beroende på hur mycket man visste om förhållanden i tredje riket. Men, man kan inte låta moralen förblinda en när det gäller så allvarliga praktiska frågor som att förklara landet i krig. Som redan nämnts hade landet synnerligen små möjligheter att påverka kriget med militära medel, däremot hade landet mycket att förlora på att mucka med tyskarna. Jag tycker, utifrån det lilla jag vet om situatuionen att man valde en klok om än en smula feg linje.

Det är en skam! Men människorna som valde att låta detta hända är döda.

Men varför skullle vi inte hjälpa den som tog sig an ryssen?

Sverige agerade klokt, det viktiga är alltidattt tänka på akiteägarna, dvs medborgarnas, intressen.

Men ärligt talat, var det egentligen något land på den allierade sidan som frivilligt valde att gå i krig? Jag räknar då inte England och Frankrike som var uppbundna av allianser och inte heller Sovjet, eftersom de var på Tysklands sida från början.

Att ha ett kritiskt förhållningssätt till regeringens agerande då och nu är självklart bra. Orsakerna bakom den utrikespolitiska hållningen var som allt annat här i världen beroende av flera olika faktorer.

Sett ur ett rent nyttoperspektiv så hade det funnits vissa politiska fördelar med att dras in i kriget. Oavsett om man håller med om det eller inte så kom Sverige att uppfattas som undfallande, t.ex. av en del av opinionen i Norge. Om vi så att säga "suttit i samma båt" som de krigförande/ockuperade länderna så hade våra relationer med övriga Europa blivit något bättre i alla fall.

Detta är den enda fördelen jag kan komma på. Soldater och civila hade dött, det hade gjorts skada på ekonomin både genom krigshandlingar och genom ockupationen osv. En regerings uppgift är att tillvarata landets intressen, och om regeringen inte gjort det hade den varit värdelös.

Jag har svårt att tro att Tyskland upphörde att vara ett hot under 1943, eller 1944. Eftersom järnmalmen stod på spel så hade tyskarna anfallit även om de var försvagade.

Försämrade relationer hade vi nog bara till grannländerna i så fall. Som jag påpekade blev väl alla andra länder på den allierade sidan indragna i kriget på ett eller annat sätt, medans vi faktiskt skulle ha behövt aktivt välja att förklara krig. Grannländerna kanske tyckte att vi borde ha gjort det, men jag tvivlar på att andra länder i Europa tyckte det.

Däremot vann vi mycket på att inte delta aktivt i kriget. Vi slapp att få en förstörd infrastruktur, så vår industri och ekonomi var i bra skick jämfört med de krigförande länderna vilket gav oss ett ekonomiskt försprång, som vi kanske i och för sig inte insåg i tid att det inte varade för evigt.

Jepp, infrastrukturen i stort hade vi intakt 1945. Jämna mycket av huvudstaden med marken som skedde i stora delar av övriga Europa genom krigets verkningar fixades i Sverige framåt 60-talet på alldeles egen hand. Och i övrigt har vi varit otroligt senfärdiga med mycket av det mest fundamentala av infrastrukturen. Kringfartsleder runt huvudstaden, luftfarten och så...

Och redan runt 1970 började övriga Västeuropa hinna ikapp och snart förbi, men i sossarna värld är vi fortfarande båst på ALLT...

Äsch, nu är jag elak...

Väl ute på slagfältet tror jag de flesta människor blir väldigt egoistiska när det smäller. Då är nog inte fosterland, kamratskap och kung så intressant längre.

Kvasir skrev:Men ärligt talat, var det egentligen något land på den allierade sidan som frivilligt valde att gå i krig? Jag räknar då inte England och Frankrike som var uppbundna av allianser och inte heller Sovjet, eftersom de var på Tysklands sida från början.

Mer att fortsätta kriget isf att stoppa det 1940 och ge tyskanrana polska korrioren.
Poängen var ju ändå att ha en buffert mot stalin. Borde inte de samvetsgranna engelmännsn förklarat sovjet krig när de kom och tog sin halva? Hade kanke varit svårt då, ryska naturreurser och tysk ingenjöskonst samarbetar mot spridda emperium gjorde för attt utkämpa ett gammalt krig.

http://www.auschwitz.dk/Gerstein.htm

https://en.wikipedia.org/wiki/Kurt_Gerstein

http://www.sr.se/cgi-bin/p2/program/art ... el=1543121

Nåra länkar till information om vad svenska regeringen visste 1942. Senast det året hade svenska regeringen full koll på vad som hände i Tyskland.

Det knepiga är att det är samma år som krigslyckan vänder. Men även sen man fått beta allt. Och efter Stalingrad och efter El alamein var Per Albin Hansson princip: maximalt kryperi för nazismen, att vända så många kappor som möjligt så mycket som möjligt.

Fy fan. Jag undrar hur många döda Per Albin har på sitt samvete. Han förtjänar sin plats i den eviga elden.

Mardröm skrev:

Kvasir skrev:Men ärligt talat, var det egentligen något land på den allierade sidan som frivilligt valde att gå i krig? Jag räknar då inte England och Frankrike som var uppbundna av allianser och inte heller Sovjet, eftersom de var på Tysklands sida från början.

Mer att fortsätta kriget isf att stoppa det 1940 och ge tyskanrana polska korrioren.
Poängen var ju ändå att ha en buffert mot stalin. Borde inte de samvetsgranna engelmännsn förklarat sovjet krig när de kom och tog sin halva? Hade kanke varit svårt då, ryska naturreurser och tysk ingenjöskonst samarbetar mot spridda emperium gjorde för attt utkämpa ett gammalt krig.

Där har man en av krigets verkliga ironier. Polen anfölls ju från båda hållen. Stalin hade inte lika mycket ansvar för krigsutbrottet som Hitler, men han kom inte så jättelångt efter. Hur hade det gått om Stalin garanterat Polens självständighet från början och därmed lagt stora hinder i vägen för Hitlers expansion? Nu gick ju såklart inte det eftersom Stalin var ute efter att krossa Polen han också. Faktum är att ryssarna också var arga pga av de tyckte att en stor del av Polens territorium som polackerna fick 1920 egentligen borde vara deras. Men det är OT.

Inte så konstigt kan man tycka att svenskarna hoppades att Sovjet skulle få spö. På förhand kunde man ju heller inte veta att tyskarnas ockupation av österuopa skulle bli så extremt blodig som den blev.