Jag håller med dig, Gunilla. Det finns en utbredd tendens bland aspies att klaga på att att vi inte blir tagna på allvar, att andra har bristfällig kunskap om oss eller att vi inte får någon empati.

Sedan beter vi oss exakt likadant mot andra grupper.

Att enskilda personer mår dåligt och häver ur sig saker må väl vara hänt. Men ibland blir det drev- och sladdertrådar med precis samma taNTmentalitet som vi säger oss avsky och inte förstå oss på.

Jag har själv inte satt mig in i PANDAS och vet ingenting i sakfrågan. Men önskningar om hälsa och harmoni vill jag skicka till dig och din son

Jättefint inlägg från GunillaG, och en hemskt tung historia! Jag tycker att det var fantastiskt av dig att driva den kampen och även orka finnas där för andra drabbade. Skönt att din son är symptomfri idag! Och om andra kan besparas lidande genom rätt behandling av något som går att bota så är ju det något oerhört. Sådant är viktigt att sprida kunskap om. Och det gynnar knappast någon att människor diagnosmässigt klumpas ihop på felaktig grund. En del av det som idag benämns med olika npf-diagnoser kanske är något helt annat, och så länge vi missar det får varken de personerna eller vi som har npf rätt hjälp och kunskapen på området går inte framåt.

Sedan kan jag tycka att det är väldigt klantigt av vem det nu var på tidningen som formulerade sig som att det var asperger med fler diagnoser i sig som orsakades av de här bakterierna. Det känns som att det motverkar syftet.

Vill passa på att säga till GunillaG att jag hade stor behållning av att läsa din självbiografi. Jag kände inte igen mig i allt (ingen av oss är ju bara sin diagnos heller, så det är ju inte konstigt) men fick flera aha-upplevelser som gav nya insikter. Många gånger blev jag upprörd å dina vägnar. Böcker av det slaget är viktiga då de utmanar mycket av det som tas för givet och manar till eftertanke och reflektion kring hur vi möter barn. Barn är ju så otroligt utlämnade till vuxenvärldens förgivettaganden. Det är otäckt.

Sa visst delvis samma sak som Tinto. Som jag håller med; även om självbiografin.

Förutom det absurda och orätta i att bete oss på ett sätt vi själva klagar över, när vi utsätts för det, är det ju kontraproduktivt också. I alla fall för en del av oss.

Jag skulle då inte ha velat vara utan den information GunillaG kom med. Förutom vad man kan vinna som enskild aspergare (viktiga pusselbitar till sig själv?) kan jag inte se annat än att det måste gynna oss som grupp när "kändisar" och fackfolk kommer hit och umgås med oss "nere på golvet" (för att uttrycka mig slarvigt, men ni förstår vad jag menar). Tyvärr inträffar det nästan aldrig, och påhopp, misstro och antinyfikenhet kanske inte är sättet att få det att hända oftare.

Bloggerskan Hanna Fridén var en annan som fick väldigt konstigt mottagande här.

Man kan visst lära sig leva med asperger



Moderator atoms - omformade en länk.

Ja, ibland blir det lite jante över det hela. Nåde den som inte lider utav bara helvete hela tiden, liksom. Å andra sidan, nåde den som antyder att något åt det här hållet skulle kunna botas - det är också känsligt. Det är ett ständigt navigerande mellan Scylla och Charybdis.

Hallå Gunilla.

Vilken gripande berättelse... och jag känner delvis igen mig själv i det du berättade.

Jag har förresten ett par av dina böcker, böcker som har gett mig väldigt mycket att läsa.

Massor av varm omtanke till dig och till din son.

Jag var förresten på din synnerligen givande föreläsning i Missionskyrkan i Linköping, någon gång på 1990-talet.

/S

I onsdagens (den 16 januari) avsnitt av The Doctors på TV4 diskuterades PANDAS. Modern till ett drabbat barn hade filmat barnet och i inslaget fick man se filmen som visade beteendeförändringarna hos barnet. Inslaget kan ses här:

Thedoctorstv.com